Fegis vid fronten

Det svartnade för ögonen på van de Velde. Tarmarna var det sista han såg innan han svimmade och föll till golvet.

Kirurgen blev irriterad och släppte sågen. Mitt i det jobbiga arbetet med att lappa ihop danska armén skulle han nu även behöva ta hand om en utländsk ­civilist som påstod sig vara utsänd av Röda korset.

Charles van de Velde hade sagt att han skulle vara ­observatör i kriget och hjälpa till att behandla skadade soldater, men han var mest i vägen. ­Kirurgen körde ut honom.

Krigets fasor blev uppenbarligen för mycket för mannen. Under besöket på sjuk­huset var han helt oförmögen att utföra sina arbetsuppgifter. Röda korsets första uppdrag var mycket nära att bli ett fiasko.

Hjälp åt sjuka och sårade soldater

Röda korset, som sedan dess har vuxit och blivit världens största humanitära hjälporganisation, bestod år 1864 bara av en handfull män i kretsen kring den idealistiske schweiziske affärsmannen Henri Dunant.
Idén om en neutral hjälporganisation hade han fått när han råkade bli vittne till ett militärt slag i Norditalien 1859.

Efter det skrev han en bok om krigets offer och den oegennyttiga hjälp som i synnerhet traktens kvinnor hade gett soldaterna efter slaget. Samtidigt verkade Dunant outtröttligt för att anordna en internationell konferens kring nödvändigheten av att hjälpa sårade soldater.

Representanter från 14 länder deltog i konferensen i Genève år 1863. De undertecknade Dunants förslag om att grunda nationella nödhjälpsorganisationer för sårade soldater, att hjälpen skulle omfatta alla soldater – vän som fiende – och att Röda korset skulle skicka frivillig sjukvårdspersonal till slagfälten.

Som symbol valde de ett rött kors på vit botten – en inverterad variant av det neutrala Schweiz flagga. Den skulle bäras som armbindel av organisationens personal så att alla kunde se att de var opartiska och därför inte fick angripas.

Men konferensen var bara en början. ­Henri Dunant ville göra sin organisation världsomspännande och 14 medlemsländer var inte tillräckligt. Han vände blicken mot norra Europa – där en gränskonflikt höll på att utvecklas till ett krig.

Ett nytt krig närmar sig

Danmark höll nämligen på att annektera hertigdömet Slesvig, något som bröt mot internationella avtal om hur det dansk-tyska gränslandet skulle styras. Agerandet provocerade det ambitiösa kungadömet Preussen som snabbt bilda­de en allians med flera tyska stater och Österrike för att utrusta en armé.

Henri Dunant beslöt att dra nytta av ­situationen. Två utsända skulle visa världen vad Röda korset gick för och där­igenom skaffa ytterligare stöd för organisationen.

Det var den schweiziske kirurgen Louis­ Appia och Charles van de Velde, pen­sionerad kapten i nederländska flottan, som ägnat det mesta av sin tid i det ­militära åt att rita kartor.

Kirurgen Louis Appia skickades till den preussiska sidan av fronten, och den mer känslige Charles van de Velde kom till Köpenhamn i april 1864. van de Velde hade lagt sin militära karriär bakom sig, utbildat sig till målare och levde numera som idealist och humanist i kretsen kring Henri Dunant. Han skulle dock snart bli varse att Röda korsets nymodiga idéer ständigt möttes med kalla handen.

Nej, nej och åter nej

Så snart han kommit fram tog van de Velde itu med sin uppgift: att lobba för bildandet av en nationell Röda kors-förening. Men han drabbades av motgångar direkt. Han tog bl.a. kontakt med den danske chefsläkaren, Michael Djørup, för att inleda ett samarbete.

Djørup avvisade alla Röda korsets idéer – även att använda frivilliga kvinnliga sjuksköterskor, något som Dunant haft så goda erfarenheter av i Solferino. Kvinnor hade helt enkelt inte tillräckligt starka nerver för att arbeta i fält, hävdade Djørup.

Till van de Veldes bestörtning sade dansken att han redan sagt nej till en grupp sjuksköterskor från Sverige som anmält sig i Köpenhamn som frivilliga. Och chefsläkaren vägrade att ta emot de schweiziska läkare som van de Velde erbjöd honom.

Många andra inflytelserika personer som van de Velde träffade i Köpenhamn var lika styvnackade. Ett par dagar efter ankomsten skrev han till Dunant och uttryckte sin frustration. Men från alla danskar fick han samma fråga: ”Vad ska man med en sådan internationell organisation till?”

Van de Velde försökte förklara sin brist på framgång: ”Danskarna står fast vid sina egna idéer och räds alla förslag som kommer utifrån. Mitt uppdrag är inte enkelt med ett sådant motstånd.”

Mötet med den blodiga verkligheten

Efter fyra dagar med ett resultatlöst arbete reste van de Velde till Dybbøl, den danska ­arméns försvarsställning på södra Jylland. Här hade 26 000 soldater förskansat sig medan en preussisk här bombarderade ställningarna med långtskjutande kanoner under flera veckors tid.

Även närliggande städer drabbades hårt av granaterna, bland andra Sønderborg där van de Velde lyckades hitta ett anspråkslöst logi.

”Klockan nio på aftonen kom vi till ett av de hus i Sønderborg som inte förstörts. Huset var dock inte skyddat mot de granater och granatsplitter som flög omkring oss överallt. Vilken natt!” skrev han hem till Dunant i Genève.

Som tur var fick han snart sällskap av fältprästen Erik Høyer-Møller. De båda männen inkvarterades i en hjulmakares hus på ön Als, och prästen blev genast förtjust i nederländaren:

”Mig vann han med sin både försynta och älskvärda personlighet”, berättade Høyer-Møller senare i sina memoarer. Samtidigt konstaterade han att van de Velde ”hade med sig en hel del portvin” som medicin åt de sårade.

Genom vänskapen med Høyer-Møller kom van de Velde i direktkontakt med de sårade. En stor del av fältprästens arbete bestod i att besöka slagfältets offer – ett arbete som var ytterst påfrestande, förklarade Høyer-Møller i sin bok: ”Inom lasarettstjänsten måste man inte bara vara plikttrogen och brinnande i själen, man behöver även ha starka nerver”, berättade fältprästen.

Här kom rödakorsarbetaren till korta. Det märktes redan första kvällen i närheten av fronten då han mötte sårade från Dybbøl.

”Köttet och benen är avskjutna, inte som det ser ut när man träffats av kulor, utan bortslitna på ett fullständigt fruktansvärt sätt. Man måste ha starka nerver för att tåla en sådan syn”, förklarade van de Velde i ett brev till Dunant.

Det blev för mycket för honom: ”Mina nerver klarade helt enkelt inte amputationen av en krossad arm. De svek mig och jag var sjuk resten av natten. Jag lär aldrig bli sjukvårdare om jag inte blir bättre på att hantera situationer som dessa.”

Kriget kommer närmare

Trots sin reaktion var van de Velde vid gott mod. Dagen därpå ville han absolut besöka Dybbøl skansar för att hjälpa de sårade. Men hans önskan avslogs av en dansk officer som avrådde honom från att ”ge sig in i lejongapet”.

I stället övertalade fältprästen Erik Høyer-Møller en av arméns överläkare att släppa in nederländaren på ett fältsjukhus som låg i närheten. Här svimmade van de Velde.

Fältprästen fick ett brev från överläkaren som fortsättningsvis bad att ”få slippa sådana åskådare”. Han hade haft mer besvär med besökaren än med de sårade.

van de Velde försökte outtröttligt att övertyga danskarna om det förträffliga med Röda korsets idéer – och fick ännu en gång kalla handen, den här gången från chefsläkaren i fält, John Rørbye.

Chefsläkaren ansåg att landets egna välgörenhetsorganisationer räckte mer än väl. Om det var någonting de danska läkarna inte behövde, var det ”läkare från utlandet, för de skulle bara försinka verksamheten på grund av bristande kunskaper i danska”, sade John Rørbye.

Danskarna mejas ned

På morgonen den 18 april inleddes den preussiska stormningen med ett för­ödande bombardemang kl. 04.00. van de Velde låg sömnlös i sitt rum i Ulkebøl och lyssnade till dånet från kanonerna.

I sex timmar haglade granaterna ned över Dybbøl innan en illavarslande tystnad sänkte sig. Sedan bröt infernot ut.

Tiotusen preussiska soldater kom rusande fram mot skansarna som försvarades av 2 200 danskar. Det blev en oerhört blodig kamp med bajonetter och minst 379 danskar stupade, och omkring 1 000 skadades.

Sjukvårdspersonalen hade en omänsk­lig arbetsbelastning och sprang i kapp med döden för att hinna få de sårade till fältsjukhusen innan det var för sent.

Transporterna sköttes med enkla bårar, kärror och hästdragna vagnar, nödtorftigt fodrade med halm som snabbt blev vått av blod. ”Nu behöver danskarna mig”, tänkte van de Velde.

Han lämnade sin kammare med fasta steg – men modet måste ha svikit honom, för på vägen mot Dybbøl på andra sidan Als sund kom han på att han hade ”glömt något” och var tvungen att återvända till rummet.

I ett brev till Dunant skrev han ingenting om vad detta ”något” var – förmodligen var det bara ett sätt att dra ut på tiden. Snart var han på väg mot Dybbøl igen – men kom inte fram den här gången heller: ”Efter många ansträngningar och mycket tid får jag tag på en bondkärra. Längs vägen möter jag två sårade officerare som inte kan stå på benen.”

van de Velde hjälpte dem till en vik på Als som danskarna använde som utskeppningsplats för sårade. ”Olyckligtvis är vägen överfull med bönder och trupper. Och allt är täckt av ett dammoln. Därför rör vi oss bara långsamt framåt”, skrev van de Velde. Han visste hur brevet skulle komma att tolkas i Genève: Han hade smitit!

Han skämdes och försökte rättfärdiga sitt agerande. Han påpekade bland annat att ”alla förnuftiga officerare över­tygade mig om galenskapen i att blotta mig utan anledning”.

van de Veldes försvar präglades av hans nervositet. I sanningens stund letade han efter en bortförklaring till de otillräckliga framgångarna: ”Vid arbetet på fältsjukhusen finns ingen plats för frivilliga hjälpare, såvida det inte är fråga om en läkare. En läkare (eller för att vara mera precis, en kirurg) är alltid välkommen. Hans insatser behövs alltid.”

van de Velde tröstar sig med vin

Dagen efter danskarnas nederlag vid Dybbøl skansar tog sig van de Velde i kragen och delade ut små skvättar rom till de soldater som grävde nya ställningar längs Als kust mot fastlandet, där tyskarna stod. ”Det var en droppe i havet av lidanden”, erkände han, men han ­ägnade sig mer åt sitt eget lidande:

”Ett varmt mål mat, en god köttbit är nästan omöjligt att få tag på. Mer än en gång har jag fått nöja mig med en bit bröd och lite vin – som tur är hade jag med mig en hel låda full.”

Inkvarteringen med övernattning ”på en typ av soffa i ett rum hos en modig bonde” föll inte heller rödakorsmedarbetaren i smaken; han klagade över att han fick magknip av de usla förhållandena.

Vart van de Velde än färdades möttes han av mardrömslika scener. Fylld av förtvivlan såg han civila som letade efter saknade familjemedlemmar bland de döda soldaterna som låg i öppna kistor. Han besökte ett sjukhus men överväldigades ännu en gång av stanken och skriken från de sårade soldaterna.

Han var handlingsförlamad. Han skrev till Dunant att han insåg att han förväntades ”lägga några förband eller rädda några sårades liv”, men det hade inte ”uppstått några tillfällen då Er utsände har kunnat göra nytta genom något som kunde kallas handling”.

van de Velde återvände till Sønderborg, men åsynen av den förstörda staden blev för mycket för honom. ”Den skräck och förtvivlan jag är omgiven av tilltar för varje dag”, skrev han i ett brev till Dunant den 25 april.

Röda korsets utsände flyr

Dagen därpå gav han upp och tog en båt till Köpenhamn. Som anledning angav han att det var lättare att kommunicera med Dunant i Genève därifrån.

”Jag längtar efter att få läsa Era brev”, medgav han. I Köpenhamn besökte han krigs­ministern som var lika negativ till ett ­rödakorsmedlemskap som tidigare. van de Velde kunde lika gärna åka hem.

Hemma i Genève fick han höra att hans kollega Louis Appia klarade sitt uppdrag på den preussiska sidan med bravur. Redan när Appia presenterade sig och berättade om sina uppgifter som rödakorsarbetare hade den preussiske kommendanten vänligt sagt:

”Armbindeln ni bär är ett föredöme. Vi vet vad den betyder. Här har ni en rekvisitionsblankett, ta vad ni behöver i vagnparken.”

Appia fick röra sig fritt vid fronten och hjälpte till vid flera operationer.

Den 29 juni 1864 inledde preussarna en djärv landstigningsoperation på Als där en stor del av den danska armén förskansat sig.

Danskarna tvingades kapitulera. Några månader senare gav de även upp sitt motstånd mot Röda korset och blev en del av den nya, världsomfattande humanitära organisationen.

Epilog

Charles van de Velde besegrade sin skräck för blod och blev chef för ett rödakorssjukhus under fransk-tyska kriget 1871. År 1989 hedrades han och Louis Appia med en minnessten i Dybbøl.