Falklandskriget: Självmordsuppdrag med veteranflyg

”Återvänder till basen”, meddelar han kort.

Avro Vulcan är en pensionsmogen flygplanstyp, som RAF är i färd med att fasa ut, så britterna har lyckligtvis garderat sig mot missöden genom att skicka upp två bombplan tillsammans med ett antal tankningsplan. Men hädanefter får inget mer gå snett, om bombningen av den av Argentina ockuperade flygbasen vid Port Stanley ska lyckas.

Britterna har alla odds mot sig: Martin Withers, piloten på det enda kvarvarande bombplanet, har i all hast varit tvungen att lära sig att tanka sitt plan i luften – en oerhört svår manöver även i lugnt väder. Framför dem väntar en sydatlantisk storm.

Om Martin Withers över huvud taget når fram till Falklandsöarna måste han undvika åtskilliga argentinska batterier med radarstyrda luftvärnsrobotar för att komma åt att bomba flygbasen.

RAF bedömer att chanson är ynka 40 procent .

Argentina underskattar Thatcher


Falklandsöarnas status hade i 148 år varit en källa till konflikt mellan Argentina och Storbritannien. Sedan brittiska örlogsfartyg 1834 tvingade sydamerikanerna att lämna de vindpinade klippöarna hade argentinarna drömt om att ta tillbaka Islas Malvinas, som ögruppen heter på spanska.

Falklandsöarna ligger nästan femtio mil från Argentinas kust, men mer än 1 200 mil från England, och en sådan uppenbar fördel tänkte den sydamerikanska militärjuntan utnyttja.

Den 2 april 1982 ockuperade argentinska styrkor Falklandsöarna. Juntan räknade med att britterna inte skulle riskera ett kostsamt och synnerligen riskabelt krig för att försvara några vindpinade klippor.

Men argentinarna hade underskattat Storbritanniens principfasta premiärminister Margaret Thatcher.

Premiärminister Thatcher höll fast vid att öarna var brittiskt territorium, och beordrade en slagkraftig armada ledd av två hangarfartyg till Falklandsöarna för att driva bort argentinarna.

Om hotet från örlogsstyrkan inte räckte skulle vapnen få tala.

Innan britterna kunde närma sig Falklandsöarna och försöka landsätta styrkor var de emellertid tvungna att slå ut det argentinska flygvapnet på ön. Från den brittiska flygplatsen vid staden Port Stanley skulle argentinska stridsflygplan kunna angripa flottstyrkan och skicka den 7 000 man stora invasionsstyrkan till botten.

Därför var det viktigt att start- och landningsbanorna förstördes, så att Harrier-stridsplan från britternas hangarfartyg kunde koncentrera sig på att bekämpa fientliga angrepp från fastlandet.

Operationen fick kodnamnet Operation Black Buck, och RAF valde de ålderstigna Vulcan-planen för att genomföra den riskabla räden. Planen hade tagits i bruk redan 1956 och hade aldrig använts i krig. Efter 26 års tjänstgöring var flygplanen rena museiföremålen.

Fyra flygplan förbereddes. Redan tidigt stod det klart att uppdraget skulle utgå från den brittiska ön Ascension, som ligger nära ekvatorn utanför Afrikas västkust.

Därifrån är det drygt 6 000 kilometer till Falklandsöarna, vilket skulle göra Operation Black Buck till historiens dittills längsta bombräd. Uppdraget krävde ett stort mått uppfinningsrikedom, för Vulcan-planens maximala räckvidd med full tank var 4 195 kilometer.

Det skulle alltså krävas flera tankningar i luften, men inga av piloterna hade utfört en sådan manöver och fick sätta sig i skolbänken för en snabbkurs. Vanligtvis krävdes det månader av träning för att lära sig den avancerade manövern – Vulcan-piloterna fick 14 dagar.

”Det påstods att endast jaktflygare kunde tanka i luften, så vi tänkte: ’Kul! Det här är vår chans’”, sa Vulcan-piloten Alastair Montgomery senare.

En framgångsrik tankning i luften krävde att bombplanet lade sig strax bakom ett tankflygplan, som hade en bränsleslang hängande efter sig.

I änden av slangen satt en så kallad korg, som bombplanspiloten skulle försöka pricka med sitt påfyllningsrör, medan båda planen flög i drygt 900 kilometer i timmen. En annan pilot förklarade:

”Att närma sig det stora tankplanet bakifrån är i själva verket inte så svårt, men att få in din sond i korgen är en helt annan femma.” 


Alastair Montgomery minns framför allt ett av sina första försök att tanka i luften:

”Jag tillbringade de följande 15 minuterna med att pricka fel – lite för långt till vänster, lite för långt till höger, lite för lågt.”

Bland bombplanspiloterna sas det att manövern var lika svår som att ”stoppa in kokt spaghetti i rumpan på en katt”.


VIDEO: Så svårt är det att tanka i luften

Luftgropar, vindbyar och turbulens gör det oerhört svårt att föra över drivmedel.

Efter dagar av intensiv träning lyckades manövern allt oftare, men piloterna var trots det nervösa.

Om tankningen misslyckades under uppdraget skulle de inte ha tillräckligt med bränsle för att komma hem, och det innebar nödlandning i den enorma Atlanten, där chanserna att räddas är minimala.

Snart dök det upp ytterligare problem.

Hotade av brittiska robotar

För stridspiloter är få ord lika skrämmande som ”luftvärnsrobot”, och nu läste Vulcan-piloterna i en underrättelserapport att argentinarna var i färd med att ställa upp robotar runt flygbasen vid Port Stanley.

Argentinarna förfogade över bland annat Tigercat-robotar, som britterna själva tillverkade. Med en 18 kilo tung stridsspets kunde de radarstyrda robotarna skjuta ner vilket plan som helst om det kom inom fem kilometer från basen.

Vid Port Stanley stod det även argentinska luftvärnskanoner, som kunde avfyra flera hundra granater i minuten.

Underrättelserapporten gav piloterna sömnlösa nätter.

”Vi skulle slåss mot argentinarna, som hade toppmoderna, radarstyrda kanoner med stora spränggranater, som de kunde avfyra hur många som helst av i sekunden. De skulle enkelt kunna skjuta ner ett Vulcan. Jag förstod inte hur vi skulle kunna ha en chans att överleva”, berättade Vulcan-piloten Martin Withers senare.

I ljuset av de dystra utsikterna fick besättningarna order om att skriva sina testamenten. De utbildades även i hur de skulle kunna skicka dolda meddelanden, om de blev nedskjutna och tagna till fånga.

Och ännu fler dåliga nyheter väntade.

BBC avslöjar planen


En kväll satt piloterna och tittade på två, när det statliga brittiska tv-bolaget BBC avslöjade de hemliga anfallsplanerna för tittarna!

Nyhetsinslaget inleddes med bilder av den stora armadan som var på väg mot Falklandsöarna, varpå det plötsligt klipptes till bilder av Vulcan-flygplan.

Nyhetsuppläsaren fortsatte:

”Royal Air Force har byggt om Vulcan-bombplan från att fälla kärnvapen till att fälla konventionella bomber. För att nå Falklandsöarna måste bombplanen flyga från Ascension Island och tanka i luften.”

En av Vulcan-piloterna utbrast: ”Varför ger vi dem inte tidpunkt och plats också?”


Mörka moln vid horisonten


Trots BBC:s avslöjande sattes operationen i verket. Strax före midnatt den 30 april 1982 lättade två Vulcan och elva lufttankningsplan av typen Handley Page Victor.

Tankplanen skulle förse bombplanen med bränsle längs vägen. Men eftersom Falklandsöarna även låg utom räckhåll för tankplanen, skulle även de tankplan som fått i uppgift att följa med nästan hela vägen till Falklandsöarna tankas längs vägen.

Vilka plan som tankade vilka och när skedde enligt ett komplicerat system, som räknats ut av experter inom RAF. Efter hand som tankplanens tankar tömdes skulle de vända om, och till slut skulle ett fulltankat Vulcan nå fram till Port Stanley.

Operation Black Buck hade emellertid knappt ens kommit upp i luften, förrän ledarplanet med John Reeve förlorade kabintrycket och fick vända om. Trots missödet fortsatte operationen – nu med 36-årige Martin Withers Vulcan som enda bombplan.

De följande timmarna förlöpte tämligen oproblematiskt, och tankningarna i luften gick förbluffande smidigt, men ungefär två timmar från målet blev horisonten kolsvart, när hotfulla åskmoln drog ihop sig mellan flygplanen och Falklandsöarna.

Withers visste att ovädret förde med sig kastvindar, som skulle göra det nästan omöjligt att hålla en och samma flyghöjd. I samma ögonblick lade sig de båda sista tankplanen i position för en sista tankning. Det fanns inget annat att göra än att försöka.

Om tankplanen inte kunde påbörja tankningen omgående skulle inget av dem ha tillräckligt med bränsle för att komma tillbaka till Ascension.

På mirakulöst vis lyckades de båda tankplanen koppla ihop sig, och tankningen av det bakre planet kunde börja. Under tiden blev vädret värre, och plötsligt hörde piloten i det bakre tankplanet en hög smäll, och det långa påfyllningsröret på hans plan tappade kontakten med korgen.

VIDEO: Operationen kräver elva tankningar i luften

Flygningen till Falklandsöarna och tillbaka är över 12 000 kilometer lång, vilket gör att bombplanet behöver tankas i luften flera gånger. Det gäller även tankplanen. Allt sker enligt en noga uttänkt plan.

Ombord på det främre tankplanet insåg piloten Bob Tuxford omedelbart vad som hänt: sonden på planet bakom honom hade knäckts. Olyckan gjorde det omöjligt att föra över mer drivmedel.

Totalt 3 600 liter hade förts över till det andra planets tank – endast hälften av den nödvändiga mängden. 


Tuxford räknade febrilt på siffrorna och kom fram till att tankplanet med den knäckta sonden inte skulle kunna ta sig tillbaka till Ascension om det enligt planen skulle följa bombplanet ända till Falklandsöarna.

Tid kostar bränsle

Den enda lösningen var att planen bytte roller, men för det behövde Tuxford få tillbaka allt det bränsle som han precis överfört. Manövern skulle ta tid, för först skulle Tuxford placera sig bakom det skadade tankplanet, som sedan skulle släppa ut sin slang, så att Tuxford skulle kunna försöka fånga korgen med sin sond – och allt detta medan stormen fick slangen att fladdra fram och tillbaka.

Olyckan innebar att dyrbart bränsle slukades av planens törstiga jetmotorer, men det fanns ingen annan lösning.

Ytterligare ett osäkerhetsmoment var att Tuxford inte visste om den knäckta sonden satt fast i hans korg. Om den gjorde det skulle han trots alla ansträngningar inte kunna föra över en endaste droppe drivmedel till Withers Vulcan.

Minuterna kändes som timmar, medan Tuxford intog sin position och lyckades fånga korgen. När tankningen genomförts hade båda tankplanen gjort av med betydligt mer bränsle än planerat.

Tuxford fick räkna på om han och bombplanet hade tillräckligt för att kunna fullfölja uppdraget. Han kom fram till att om han förde över 3 600 liter till Withers, borde bombplanet precis kunna attackera Port Stanley och sedan ta sig så långt norrut att tankplan från Ascension skulle kunna nå honom.

Mängden var 1 800 liter mindre än planerat, men det skulle innebära att Tuxford hade tillräckligt med bränsle för att själv ha en chans att komma hem. När det var dags för den sista tankningen av bombplanet visade det sig att Tuxfords korg var intakt och fullt fungerande.

Utan möjlighet att meddela sig med Withers på grund av radiotystnaden förde Tuxford över så mycket bränsle han kunde undvara, varpå han satte kurs hemåt.

Withers tittade häpet på sin bränslemätare. Den mängd han hade fått var endast hälften av den förväntade. De fem männen ombord på bombplanet var nu helt ensamma i luften över södra Atlanten, och uppdraget började allt mer likna rena självmordet.

Angreppet inleds
Efter åtta timmars flygning dök Withers till endast 90 meters höjd för att undgå argentinarnas radar.

Var Falklandsöarna befann sig i nattmörkret var det emellertid ingen som visste. För att inte avslöja sin position hade besättningen slagit ifrån planets radar – nu var de tvungna att sätta igång den igen, annars riskerade de att flyga förbi målet.

När planets radar sattes igång var skärmen helt tom. Planet flög så lågt att utrustningen inte fick kontakt, så för ett kort ögonblick fick Withers stiga för att få landkänning – trots att det innebar att argentinarnas radar kunde upptäcka dem.

”Pang – så dök Falklandsöarna upp mitt på radarskärmen. Men när vi nådde ungefär 300 meters höjd uppfattade jag pingandet från en spaningsradar”, berättade Hugh Prior, som var teknisk officer ombord.

Bombplanet hade upptäckts!

Endast två minuter från målet noterade besättningen att en av argentinarnas radarstyrda luftvärnskanoner fick kontakt. När som helst kunde den öppna eld. Hugh Prior meddelade besättningen nyheten:

”Echo-band radar klockan 12. Möjlig argentisk spaningsradar.”

Samtidigt satte han på planets störningssystem, som var avsett att lura fientliga radarstyrda vapen och få dem att tro att planet var någon annanstans.

Argentinarna vaknar

Var tionde sekund kunde Prior höra pingandet från fiendens radar, när den registrerade bombplanet.

Prior rapporterade till Withers samtidigt som han lugnade honom:

”Inget hot den här gången.”

Bombplanets störsändare verkade fungera perfekt, för argentinarna hade inte börjat skjuta. Strax före målet steg bombplanet brant för att nå en höjd från vilken det skulle kunna fälla sin last.

I samma ögonblick hörde de ljudet av en radar som försökte låsa sig fast på dem. 


”Eldledningsradar. Medelstort hot. Klockan tio. Försöker blockera”, rapporterade Prior.

Allt han hade i sin arsenal av störningsutrustning slogs nu till – även det han hållit i reserv av rädsla för att radiovågorna skulle avslöja deras position. Nu var det allt eller inget.

Bombplanet hade inlett sin inflygning mot målet; om de ändrade kurs för att undvika fiendens elektroniska riktinstrument skulle de behöva börja om inflygningen och därmed gå miste om överraskningsmomentet.

Tio sekunder senare försvann ljudet från eldledningsradarn. Priors motåtgärder hade fungerat.

Några ögonblick senare befann de sig över målet, som fortfarande låg insvept i mörker. Withers öppnade bombluckorna och fällde de 21 bomberna. Omedelbart därefter vände Withers det 9,5 ton lättare planet och steg brant. De var tvungna att komma undan, innan helvetet bröt ut.

Bomberna exploderar

I kontrolltornet i Port Stanley satt den argentinske majoren Alberto Iannariello och blickade ut i mörkret, när landningsbanan framför honom plötsligt exploderade. Tryckvågen blåste honom ur stolen och slog honom medvetslös mot väggen. 


I förläggningarna längs landningsbanan rycktes de argentinska soldaterna brutalt ur sin sömn. Yrvakna stapplade de ut. En del skrek av rädsla, andra för att de under utbildningen lärt sig att hålla munnen öppen under bombardemang, så att trumhinnorna inte skulle spräckas.

Genom röken och dammet såg de att bomberna hade förstört flera flygplan. Hangarer var söndersprängda, och mitt på landningsbanan gapade en jättelik krater.

I samma ögonblick lystes himlen upp av spårljuskulor och robotar från det argentinska luftvärnet, som nu hade vaknat.

Withers och hans män var nästan utom räckhåll, men en argentinsk fullträff kunde fortfarande spränga dem i luften.

Besättningen höll andan medan de såg hur spårljusprojektiler for förbi och kände hur tryckvågen från exploderande luftvärnsgranater fick planet att skaka. Sedan blev det tyst. De var utom räckhåll för luftvärnet.

Faran långtifrån över


Männen andades ut och fokuserade på sin långa hemfärd. Det första de gjorde var att försöka få kontakt med ett tankplan som skulle kunna möta dem. Plötsligt började larmen pipa ombord.

Flera hundra radarsystem försökte låsa fast på dem. Withers konstaterade snabbt att det var luftvärnet ombord på den engelska expeditionsflottan, som var på väg mot Falklandsöarna.

”Jag bad en stilla bön om att någon ombord var medveten om att vi var på samma sida”, berättade Hugh Prior, som skickade det korta meddelandet ”Superfuse” – kodordet för att uppdraget hade genomförts.

Lyckligtvis förstod flottan innebörden av meddelandet och lät bombplanet fortsätta. Strax därefter möttes både Withers och Tuxford av tankplan, som fyllde på deras tankar och såg till att de kunde ta sig till Ascension.

Operation Black Buck behöll ända fram till 2001 rekordet för världens längsta bombräd. Det krävdes ett amerikanskt B-2 stealthflygplan för att slå det. Planet korsade Stilla havet för att bomba mål i Afghanistan och flög sedan – efter att ha tankat i luften – tillbaka till Montana i USA.

Insatsen med Vulcanbombaren har varit omdiskuterad. Var det bara ett sätt för RAF att visa att britternas ärevördiga flygvapen fortfarande utgjorde en viktig del av landets försvar, eller spelade Operation Black Buck en viktig roll för britternas seger på Falklandsöarna?

Argentinarna lagade nödtorftigt groparna i Port Stanleys landningsbana, så att transportflygplan kunde landa med förnödenheter. Men Withers pricksäkra bombning innebar att inga argentinska stridsflygplan kunde använda flygplatsen under Falklandskriget. Deras ömtåliga landningsställ krävde ett perfekt underlag.

Under krigets 74 dagar genomförde RAF totalt sju långdistansangrepp med Vulcan-bombare.