Falklandskriget överraskar britterna

Argentina inleder Falklandskriget i nattens mörker

• 2 april 1982. Falklandsöarna, 4 km söder om Stanley.

Argentinska fartyg ligger i havet kring Falklandsöarna och satsar på att överrumpla britterna med en landstigning.

Det är en lugn och becksvart natt över Falk­landsöarna. Löjtnant Guillermo Sánchez Sabarots räknar tyst sina svartklädda kommandosoldater och konstaterar lättad att alla 92 tagit sig i land. Ute på havet kan de inte längre se jagaren som några timmar tidigare kastat ankar och i skydd av mörkret firat ner de vältränade soldaterna i gummibåtarna.

Nu får soldaterna klara sig på egen hand. De rör sig långsamt framåt i mörkret i riktning mot de brittiska militär­barackerna ungefär en mil därifrån.

Det är en tuff uppgift. Terrängen är oländig och bara en av soldaterna har nattkikare. Gruppen splittras till och med, när en bil i hög fart dyker upp på den ödsliga landsvägen och soldaterna tvingas ta betäckning.

Dessutom snubblar Sabarots närmaste man i den steniga terrängen. Han bryter benet och måste lämnas kvar. Det är därför ingen fulltalig argentinsk enhet som så småningom skymtar barackernas siluetter. En ensam glödlampa lyser i ett av fönstren. Ljudlöst och med laddade kpistar omringar de argentiska soldaterna byggnaderna.

Hjärtat bultar i bröstet på Sabarots när han ger order om att den första tårgasgranaten ska kastas in genom fönstret. 1, 2, 3 – sekunderna går men ingenting händer.

Ännu en granat kastas in och sedan ytterligare några, tills Sabarots tvingas konstatera att britterna har vunnit det första slaget: Baracken är redan tom. Sabarots skickar sina soldater vidare i riktning mot huvudstaden Stanley och regeringsbyggnaden.

Falklandskriget försätter öarna i undantagstillstånd

• 2 april 1982 kl. 02:30. Falklandsöarna, farvattnet utanför Stanley.

Fler argentinska soldater har satts i land – britterna har fortfarande svårt att överblicka fiendens framryckningar.

”Kontakt!” Det brittiska fartyget MV Forrest sänder ut sin första varning klockan halv tre på natten. Båten har beordrats ut på farvattnet utan­för Stanley för att registrera eventuell fientlig aktivitet och medan timmarna går upptäcker Forrests radar det ena stora argentinska krigsfartyget efter det andra.

Den brittiske guvernören Rex Hunt utlyser undantagstillstånd på Falklandsöarna. Det är 13 000 kilometer till Storbritannien och den brittiska militärapparaten. Hunt måste därför fatta egna beslut. Han har redan sammankallat sina båda majorer och sänt ut en handfull soldater till ett par viktiga knutpunkter:

Några håller vakt i hamnen, andra kring infartsvägarna till regeringsbyggnaden. Dessvärre är öns granatkastare trasig och vapenarsenalen består därför bara av ett par kanoner och några kulsprutor.

Med det ynkliga försvaret kan Hunt bara hoppas på ett mirakel. Soldaterna på sina utkiksposter rapporterar om fientliga fartyg, helikoptrar och kommandosoldater som närmar sig från alla­ håll. Skottlossning kan redan höras från militär­barackerna och det är därför en nervös och irriterad Hunt som förskansar sig i rege­ringsbyggnaden tillsammans med militärledningen och ett trettiotal marinsoldater.

Det dröjer inte länge förrän de hör argentinar­na komma. Uppenbarligen räknar de inte med att huset är bevakat för de skickar bara in en liten grupp på fem man i rege­rings­byggnaden. Kanske hoppas de kunna tillfångata Rex Hunt i ett snabbt överraskningsanfall.

Men argentinarna blir grymt besvikna. De brittiska marinsoldaterna öppnar eld från flera håll och byggnaden förvandlas snabbt till ett inferno av damm och vinande kulor. Tre argentinare skadas och några­ som sökt skydd tillfångatas. Den första striden är vunnen men fristen blir kort­varig. Fler argentinska soldater närmar sig nu Stanley.

Argentiska förstärkningar anländer

• 2 april 1982 kl. 06:00. Falklandsöarna, havet en km från Stanley.

De argentinska marinsoldaterna gör sig redo för den andra anfallsvågen.

Bullret är öronbedövande ombord på landsättningsfartyget Cabo San Antonio när tjugo argentinska amfibiefordon med 30 sekunders intervall skickas ut i havet och in mot kusten. Snart känner löjtnant Hugo Santillón fast mark under hjulen och ser fram emot att få vara med om att göra Falklandsöarna argentinska igen.

Santillón leder fordonen över stranden och upp på vägen där de fortsätter i riktning mot Stanley och den brittiska regeringsbyggnaden. Överraskande nog möter Santillón och hans män inget motstånd förrän de kommer in på den sista raksträckan mot Stanley.

Här blir de beskjutna från hustaken men elden besvaras med granater och snart ebbar det brittiska motståndet ut. Kolonnen av amfibiefordon fortsätter sedan i full fart in i den lilla huvudstaden. Santillón räknar med att hans män snart ska delta i kampen om regeringsbyggnaden.

Men plötsligt får Santillón kontraorder. Under hotet från de stora invasionsstyrkorna vill britterna anordna ett möte. De har låtit en av de tillfångatagna argentinska soldaterna i rege­ringsbyggnaden kontakta sina överordnade med en önskan om förhandlingar.

Strax därefter gör Santillón och hans följe halt framför rege­ringsbyggnaden, varefter hans amiral Carlos Busser går in i byggnaden med handen framsträckt för att hälsa.

Inne i huset är stämningen iskall och argentinarnas krav på villkorslös kapitulation möts först med skepsis av guvernör Hunt. Busser informerar om den argentinska militärens enorma överlägsenhet i luftrummet, till havs och på land. ”Du har ditt jobb och jag har mitt”, för­klarar amiralen och vänder sig till den brittiske guvernören.

”Ditt jobb är att förhindra att alla dina­ män blir dödade av våra män”, fortsätter han. Guvernör Hunt utbyter ett par talande blickar med ­sina båda majorer och beslutar därefter att ge upp.

Ett 149 år långt brittiskt styre på Falklandsöarna är över.

Nyheten om kapitulationen i Falklandskriget vållar oro i London

• 3 April 1982. London, Storbritannien.

Nyheten om den brittiska kapitulationen på Falklandsöarna når London.

Hela Storbritannien befinner sig i chock. Inte sedan andra världskriget har det brittiska imperiet upplevt ett sådant angrepp mot sina intressen – och det blir knappast bättre av att BBC visar­ bilder på tusentals argentinare som jublar på gatorna i Buenos Aires.

Alla parlamentsledamöter blixtinkallas och till ljudet av högljudda politiker reser sig en stålsatt premiärminister Margaret Thatcher upp. ”Denna oprovocerade aggression saknar minsta spår av rättfärdighet och har inget stöd i lagen”, ropar hon.

Falklandsöarna ligger så långt bort att det är ­absolut nödvändigt att använda krigsfartyg för att återta kontrollen över öarna. Men problemet är att den brittiska flottan drabbats av ganska omfattande nedskärningar och ett stort antal skepp väntar på att bli sålda eller ligger stilla på grund av brist på bränsle och reservdelar.

Samtidigt är ett stort antal fartyg upptagna av en fredlig övning långt från Falklandsöarna, nämligen i de ljumma farvattnen kring Gibraltar. Här får konteramiral Sandy Woodward beskedet att han just utnämnts till befälhavare för den brittiska flottans första angrepp mot argentinarna.

Medan uppjagade brittiska politiker ännu debatterar högljutt i parlamentet inleder Woodward och den första gruppen på cirka tio krigsfartyg och atomubåtar sin långa resa över Atlanten mot Falklandsöarna.

USA förklarar att de stöder Storbritannien i Falklandskriget

• 30 April 1982. Falklandsöarna.

Den brittiska flottan har varit på väg mot Falklandsöarna i flera veckor. Samtidigt har diplomaterna arbetat för högtryck men utan resultat.

Det råder en spänd stämning bland argentinarna – i synnerhet på Falklandsöarna där soldaterna har ägnat den senaste månaden åt att förbereda sig inför britternas ankomst. Föregående dag har ett argentiskt skepp fått syn på det första­ brittiska krigsfartyget, och på land har förhandlingarna brutit samman utan hopp om en lösning.

FN fördömer Argentinas invasion och nu uttalar även president Ronald Reagan och hela USA sitt fulla stöd för Storbritannien. I ett meddelande som överlämnas till Argentina via den schweiziska ambassaden klargör den brittiska regeringen sin ståndpunkt:

Inom en radie av 200 sjömil från Falklandsöarna är det nu officiellt en krigszon. Falklandskriget är i full gång och det mesta av Storbritanniens örlogsstyrka är på väg.

Brittiska styrkor är reso att angripa

• 2 maj 1982 Atlanten, 320 km från Falklandsöarna.

Den brittiska flottan är på plats. Britterna är oroliga för vad argentinarna ska hitta på och beslutar att angripa först.

Ombord på den brittiska atomubåten Conqueror uppfattar besättningen tydligt det dova ljudet från den argentinska kryssaren General Belgrano. ”Sjuufff, sjuufff, sjuufff”, låter det taktfast i sonaren när de trebladiga propellrarna driver fartyget framåt över havet.

Konteramiral Sandy Woodward är bekymrad över den argentinska kryssaren. Den har en jagare på var sida och seglar alltför nära den engelska flottan.

Med jämna mellanrum går Conqueror upp till ytläge och bekräftar fiendens position för att sedan dyka ner igen och fortsätta förföljandet med en hastighet av cirka 18 knop – mer än tillräckligt för att hålla jämna steg med den argentinska kryssaren.

Strax före klockan 16 beslutar kapten Christopher Wreford-Brown att det är dags. Ubåten dyker och gör en vid båge så att den lägger sig i 90 graders vinkel mot den argentinska kryssaren. Tre missiler försvinner mot målet i solfjädersformation och exakt 54 sekunder efter att de avfyrats ser ubåtskaptenen ett väldigt ljussken i sitt periskop.

Den argentinska kryssaren har träffats och medan Conqueror gör helt om djupt under havsytan kämpar den argentinska besättningen för sina liv – 323 av dem dör.

Striden till havs blir intensivt

• 4 Maj 1982. Argentina, flygbasen Río Grande.

Striderna på havet hettar till när britterna sänker ännu ett argentinskt fartyg. Syd­amerikanerna tänker ge svar på tal.

Förlusten av kryssaren General Belgrano är ett hårt slag för Argentina. Landet har redan mist flera flygplan och den här morgonen regnar de brittiska bomberna ner över strategiska punkter på Falklandsöarna. Det är därför två hämndlystna piloter, Augusto Bedacarratz och Armando Mayora, som sätter sig i var sitt Super Étendard-jaktplan på flygbasen Río Grande i södra Argentina.

De franskbyggda planen är utrustade med missiler speciellt konstruerade för attacker mot fartyg och de utgör Argentinas mest kraftfulla vapen.

Vädret är dåligt och sikten bara ett par kilometer när piloterna närmar sig Falklandsöarna. Deras största fasa är de brittiska attackflygplanen Sea Harrier som ständigt patrullerar området. De försöker därför hålla den elektroniska kommunikationen på ett minimum.

Ett argentinskt radarplan har i förväg pekat ut de brittiska fartygens positioner men Bedacarratz och Mayora har ändå svårt att hitta fiendens flotta. Till sist, ungefär klockan 11, får de syn på ett stort skepp och knappar genast in koordi­naterna i sina vapensystem.

Sedan flyger de ner på anfallshöjd. Ungefär fyra minuter senare avfyrar piloterna var sin missil med några få sekunders intervall.

Bedacarratz och Mayora ser missilerna försvinna i diset och flyger genast tillbaka mot basen. Inte förrän framåt kvällen får de via media veta vad de har träffat: jagaren HMS Sheffield som omedelbart fattat eld. Tjugo brittiska besättningsmän miste livet.

Falklandskriget kan inte längre lösas genom diplomati

• 21 maj 1982. Falklandsöarna, San Carlos-sundet.

Flera fredstrevare avvisas av båda parter och britterna förbereder en landstigning i stor skala på Falklandsöarna.

I skydd av nattens mörker har en handfull brittiska krigsfartyg kastat ankar i San Carlos-sundet. Ovanför dem surrar nu helikoptrar medan amfibiefarkoster glider in mot kusten. Det är ­D-dagen för britterna på Falklandsöarna. 4 000 brittiska soldater står redo att gå i land.

”Det här är helt enkelt overkligt. Låt mig komma av innan fienden dyker upp”, tänker den blott 19 år gamle Tony McNally från norra England medan en helikopter transporterar honom och hans pluton in till kusten.

Än så länge har man bara sett några enstaka fiendesoldater i terrängen och alla hoppas på en lugn landsättning. Men plötsligt klyvs morgontystnaden av det omisskännliga ljudet från bullrande jaktplan.

På bara några meters höjd över vågtopparna sveper argentinska flygplan fram längs kusten och stiger en sekund senare mot himlen medan de släpper sin last av bomber över trupperna på havet.

Helvetet har bokstavligen brakat löst och under de följande sex timmarna avlöser anfallsvågorna varandra medan britterna kämpar för livet.

På land tömmer Tony McNally desperat sitt gevär mot flygplanen men det är uppenbart att jaktplanen främst siktar på fartygen till havs. McNally kan bara hjälplöst se på medan bomberna regnar ner över fartygen.

Besättningsmännen ombord försvarar sig med allt vad de har, från kulsprutor till pansargranater. De yngsta­ är bara 17 år. Sjömännen har dock en fördel: För att undvika radarkontakt flyger de argentinska planen så lågt att en del bomber inte detonerar när de släpps mot målet.

De träffar visserligen skeppen men hoppar som stora loppor längs däcket och sedan ner i havet med ett fredligt plask.

Men det är inte alltid det går så väl. När natten äntligen kommer har fregatten HMS Ardent sänkts. Anfallen pågår i fyra dagar och ytterligare en fregatt, en jagare och ett transportfartyg totalförstörs. Två brittiska helikoptrar och 23 argentinska flygplan möter samma öde. Men britterna har nått sitt mål: de har gått i land på Falklands­öarna.

Storbritannien överrumplar de argentinska soldaterna

• 28–29 maj 1982. Falklandsöarna, Goose Green.

Flyganfall har i flera dagar kostat Storbritannien både män, skepp och flygplan. Nu tar britterna i med hårdhandskarna.

När skymningen faller inser den argentinske överstelöjtnanten Italo­ Piaggi att fienden snart kommer att anfalla.­ Han står på Goose Green, en liten men strategiskt viktig landtunga.

Piaggi är nervös – han känner sin fiende. Han har studerat brittisk militärhistoria och han vet mycket väl att britterna alltid slår till med stor ­effektivitet och en styrka anpassad exakt till förhållandena.

Hans eget kompani är däremot långt ifrån ­redo. Många av soldaterna är unga och det tunga artilleri han har begärt har ännu inte kommit fram.

Värst är det med kommunika­tionsut­rustningen: kompaniets båda radio­sändare har fallit i fiendens händer och överstelöjtnant Piaggi­ får därför klara sig med körande ordonnanser – blotta tanken på det usla läget gör honom ursinnig.

Klockan fyra på morgonen besannas Piaggis farhågor – han hör skottlossning i norr. Efter en kort anfallsvåg har de första argentinarna redan tagits till fånga och en grupp om 500 vältränade brittiska fallskärmssoldater fortsätter i rask takt mot Goose Green.

Piaggi beordrar genast två plutoner att gå mot fienden, och när solen går upp drabbar trupperna samman över en bred front på Goose Green. Granater blandas med kulspruteeld, och plötsligt dyker argentinska flygplan upp och avfyrar raketer mot britterna.

I slutet av förmiddagen tränger brittiska soldater trots detta igenom den västra fronten och argentinarnas mittfront drar sig tillbaka, får förstärkningar och möter den framryckande fienden.

Fler plan dyker upp på himlen – argentinska med napalm och brittiska jagare med klusterbomber. Men återigen drar argentinarna det kortaste strået och Piaggi väljer att beordra reträtt. Överstelöjtnanten får emellertid ett meddelande från sin brigadgeneral som befinner sig i Stanley långt från fronten: ”Gå till motangrepp!”

Det blir för mycket för Piaggi. Han tar ett aluminimkärl och dänger det i marken. ”Motangrepp! Med vadå?!” ryter han och konstaterar att han med sina trupper aldrig kommer att kunna hålla stånd mot de framstormande britterna.

När kvällen kommer är Piaggis män totalt omringade. De har kämpat hårt i 24 timmar när överstelöjtnanten uppmanas att ge upp. Britterna förklarar att de nästa morgon kommer att få ytterligare stöd från såväl artilleri som krigsfartyg och att argentinarna inte har en chans.

Piaggi­ tänker noga igenom läget och beslutar sig för att ge upp. Flera av hans unga löjtnanter brister i gråt. Femhundra brittiska soldater har besegrat 1 500 argentinska män i det avgörande slaget om Goose Green.

Brittiska fallskärmsstyrkor sätts in i Falklandskriget

• 6 Juni 1982. Falklandsöarna, några km från Stanley.

Britterna väljer ut några strategiskt viktiga höjder och förbereder specialstyrkorna för ytterligare angrepp.

Brittiska fallskärmstrupper landar på en rad noga utvalda platser på Falklandsöarna och spridda­ strider utbryter när små grupper av soldater drabbar samman i det kalla, dimmiga landskapet.­

När Argentinas 4:e infanteriregemente håller på att lägga ut minor kring bergsformationen Two Sisters överrumplas de av en brittisk pat­rull. Britterna angriper fienden med kanoner och när vapnen tystnar har fyra argentinare dött.

Samtidigt kliver Frankrikes president Fran­çois Mitterrand upp i talarstolen och deklarerar att även världens starkaste industrinationer nu ställer sig på Storbritanniens sida. Argentina är nu mer isolerat än någonsin tidigare – medan britterna ständigt får utökat stöd.

Falklandskrigets sista timme

• 14 Juni 1982 kl. 24.00. Falklandsöarna, några km från Stanley.

Argentinarna har trängts tillbaka och förskansat sig på bergstoppar runt Stanley.

Vid midnatt lyses berget Tumbledown upp av artillerield. Under de senaste fjorton dagarna har britterna kämpat sig från den ena bergstoppen till den andra och fått se ytterligare tre av sina skepp sjunka under bombregnet. Nu är argentinarna emellertid isolerade kring Stanley och berget Tumbledown.

Tidigare samma dag har brittiska anfall mot bergstoppen stoppats. Nu håller nästa omgång angripare på att kämpa sig uppför bergssidan under kompanichefen John Kiszelys befäl.

Strax efter klockan två på natten rapporterar Kiszely till högkvarteret att de står stilla framför ett argentinskt försvarsverk och att varken pansar­raketer eller granater kan tvinga ut fienden. I stället insisterar Kiszely på att storma försvarsverket med bajonetter.

Kompanichefen själv springer främst och han lyckas skjuta två argentinare. En tredje blir nedstucken med en bajonett som bryts på mitten. Kiszely fortsätter uppåt och står snart på toppen av Tumbledown med bara sex av sina män kvar, tre av dem är dödligt sårade.

Strategin visade sig dock vara lyckad och när trupper från högra och vänstra flankerna kommer fram lyckas britterna till sist erövra Tumble­down. Britterna har nu erövrat alla viktiga bergstoppar kring Stanley, argentinarnas sista bastion.

Storbritannien står som segrare i Falklandskriget

• 14 Juni 1982. Falklandsöarna, Stanley.

Engelsmännen har tagit kontrollen över det mesta av Falklandsöarna och slagit en järnring omkring Stanley.

En snöstorm har just ebbat ut när den brittiske generalen Jeremy Moore landar i Stanley med helikopter. Här möter han argentinarnas över­befäl­havare, general Menéndez, och de utbyter några­ artigheter om motståndarens tapperhet.

Stanley är fullständigt omringat av britterna och till sist fattar general Menéndez pennan och undertecknar kapitulationen.

Efter 72 dagar är Falklandsöarna åter i brittiska händer.