Konservativa samurajer utlöste själva de händelser som i slutänden ledde till Japans modernisering och avskaffandet av samurajklassen.

© Wikimedia Commons

Envisa samurajer orsakade sin egen undergång

Den japanske samurajen är en av de mest klassiska bilderna av det traditionella Japan, men deras tid varade inte för evigt. I slutet av 1800-talet fick den gamla krigarklassen ge upp inför moderniseringen av Japan efter att själv ha hjälpt den på traven.

29 april 2019 av Jónas Terney Arason

Tokugawashogunatet satt tryggt på makten i Japan. År 1600 hade Tokugawaklanen genom en kupp tagit makten över Japan efter ett långt inbördeskrig. Med gränser som var stängda för alla utom Kina och Holland hade shogunatet hållit omvärldens ”barbarer” borta från Japan i generationer.

I början av 1800-talet hade världen emellertid förändrats. Världshaven var fyllda med fartyg, och handel hade blivit en global verksamhet. Västvärldens stormakter sökte hela tiden efter nya marknader och möjligheter, och nu riktade de blickarna mot Japan.

Ryssarna, britterna och fransmännen hade alla försökt öppna Japan genom diplomati, men i slutänden blev det amerikanerna som öppnade Japan för omvärlden. Västvärlden bankade på dörren, och shogunatet var hopplöst oförberett på att hantera de nya utmaningarna.

Krig och kanonbåtar öppnade Japan

Shogunatet försökte envist hålla Japans gränser stängda. Alla samurajer beordrades att driva bort främmande fartyg från Japan. Shogunen var övertygad om att om det skulle behövas skulle samurajerna slå de västerländska ”barbarer” i strid med vassa katanasvärd och den traditionella japanska stridsmoralen. Den övertygelsen skakades om rejält när det kom nyheter från Kina.

Kina hade under hela den japanska historien varit Japans stora förebild. Den stora grannen på fastlandet betraktades som en oövervinnelig jätte. När Kina besegrades av Storbritannien i det första opiumkriget 1842 kom det därför som en chock för Japan. Om västvärldens länder kunde slå Kina skulle Japan inte ha en chans mot dem.

I ett helt årtionde hängde det västerländska hotet som en skugga över Japan. År 1853 inleddes västvärldens offensiv mot Japan på allvar. Fyra amerikanska örlogsfartyg under konteramiral Mathew C. Perry anlände under pompa och ståt med kanonsaluter och en nästan ceremoniell landstigning.

Mathew C. Perry överlämnade ett brev från den amerikanske presidenten, som var adresserat till den japanske kejsaren. Budskapet var enkelt: Om Japan inte öppnade sina hamnar för handel, skulle amerikanerna göra det åt dem.

Det amerikanska kanonbåtsdiplomatin var den sista droppen, och året därpå accepterades kraven av shogunatet. Japan öppnades för omvärlden.

Många japaner ansåg att västländerna invaderade Japan med sin handel, som här i Yokohamas hamn utanför Tokyo. I hamnen syns ett amerikanskt, ett franskt, ett ryskt, ett holländskt och ett brittiskt skepp. I färgläggningen har man dock kastat om blått och rött i den brittiska flaggan i bakgrunden.

© Wikimedia Commons

Krisen förvärrades i Japan

Att Japan öppnades var inte populärt i landet. Från en dag till nästa började västerlänningar strömma till Japan.

Den plötsliga omvälvningen ledde till oroligheter på flera håll i Japan. Enligt många samurajer var de västerländska ”barbarerna i färd med att förstöra Japan. Shogunen hade misslyckats med sin främsta uppgift: att skydda Japan mot barbarerna.

Oroligheterna spred sig i Japan. Samurajer runt om i landet mördade utländska handelsmän och shogunatets ämbetsmän i protest mot den politiska utvecklingen. Shogunatet hade svårt att kontrollera situationen, och dess auktoritet vacklade i dragkampen mellan samurajerna och västvärlden.

Den japanske kejsaren, som hade fungerat som en galjonsfigur i sjuhundra år, började plötsligt blanda sig i Japans politik. I strid med shogunatets politik utfärdade han 1863 en order om att alla västerländska ”barbarer” skulle kastas ut ur landet.

Shogunen ignorerade kejsarens order, men många samurajer lystrade till den. Morden på västerländska handelsmän och shogunens ämbetsmän blev allt fler, och på flera ställen sköt samurajer med kanoner mot västerländska fartyg.

Hela shogunatets legitimitet byggde på att kejsaren formellt hade tilldelat shogunen makten. Plötsligt hade shogunen visat att han inte erkände kejsarens auktoritet, vilket fick flera samurajer att göra uppror. Shogunatets öde var nu beseglat.

Under parollen sonnō jōi (hedra kejsaren, kasta ut barbarerna!) uppstod det i Japan en rörelse vars huvudsaklige syfte var att kasta ut de västerländska ”barbarerna” ur landet.

© Wikimedia Commons

Kejsarens samurajer störtade shogunen

De stora samurajklanerna i Japan hade sedan landet öppnats 1853 rustat och moderniserat sina arméer. Nu var tiden inne att skrida till verket. Shogunatet skulle störtas och kejsaren ta över landet.

Shogunatet var pressat. I ett desperat försök att tillgodose kritikerna föreslog shogunen att Japans politiska system skulle struktureras om efter brittisk förebild. Det räckte emellertid inte. De upproriska samurajerna litade inte på shogunen och ingrep själva.

Med hela sin styrka marscherade de mot kejsarens huvudsäte i Kyoto för att officiellt återinstallera kejsaren som statens överhuvud. Den 4 januari 1868 förkunnade den japanske kejsaren Meiji omgiven av kejsartrogna samurajer att kejsarstyret var återetablerat i Japan, och att shogunatet upplösts. Kejsaren fråntog sålunda shogunen all auktoritet.

Boshinkriget var shogunens sista krampryckningar

Det blev starskottet till ett nytt japanskt inbördeskrig, som är känt som Boshinkriget, och fronterna hade dragits upp. Shogunatet, som nu var enbart Tokugawaklanen, och Japans framtid stod på spel i ett kaos och kulor och katanasvärd.

Trots att Tokugawaklanens armé var betydligt större än motståndarnas drabbades de av det ena nederlaget efter det andra. Under samurajen Saigō Takamori kämpade den kejserliga armén sig genom Japan och erövrade sommaren 1868 Edo, som var Tokugawaklanens högsäte.

Året därpå krossades det sista motståndet mot den kejserliga armén i norra Japan. Det japanska kejsardömet var säkrat. Nu skulle reformerna inledas.

Under Boshinkriget stred man med en blandning av gammal japansk krigskonst och moderna, västerländska vapen. Här är den siste shogun Tokugawa Yoshinobu i kampen om Osaka, då moderna kanoner och katanasvingande samurajer står sida vid sida på slagfältet.

© Wikimedia Commons

Den siste samurajen

Kejsar Meiji satte fart på reformerna i Japan. Den lösa, klanbaserade domänstyrningen av Japan upplöstes och ersattes av mer central styrning. Många samurajer miste därmed sina intäktskällor, eftersom de var beroende av samurajklanernas överhuvud.

År 1873 blev samurajklassen fråntagen alla sina privilegier. De fick inte längre lov att bära vapen, om de inte ingick i armén. Samtidigt gjordes armén om, så att den inte längre var baserad på samurajer, utan på värnpliktiga. De flesta samurajer anpassade sig till den nya ordningen genom att ta värvning i armén eller bli en del av det civila ämbetsverket.

Många ville emellertid inte acceptera det nya Japan. Samurajer från den gamla Satsumaklanen, som hade stridit på kejsarens sida, ansåg att de hade blivit lurade av de nya makthavarna. De västerländska ”barbarerna” hade inte kastas ut, och Japan hade fortsatt och till och med snabbat på moderniseringen.

Under den tidigare kejsartrogne samurajen Saigō Takamori samlades en armé med 25000 beväpnade samurajer år 1877. Takamori sa att de skulle marschera mot den nya huvudstaden Tokyo för att reda ut missnöjet med regeringen och kejsaren.

Slaget vid Shiroyama blev samurajernas sista. Överst till höger står Saigō Takamori i sin västerländskt inspirerade officeruniform.

Den stora armén av samurajer fick den japanska regeringen att mobilisera den kejserliga armén för att stoppa dem. I ett antal slag pressades Saigō Takamoris armé tillbaka, tills femhundra samurajer i ett sista desperat slag stod mot 30000 soldater från den kejserliga armén.

Efter en sista attack mot fiendens linjer blev Saigō Takamori dödligt sårad. För att rädda hans ära hjälpte de sista överlevande i hans följe honom från slagfältet och in i en grotta. Med sina sista krafter begick Takamori det rituella självmordet seppuku, varpå en av hans män levererade nådastöten och högg huvudet av honom.

De sista samurajerna hade besegrats, och deras tusenåriga historia var definitivt slut. Vad som började som ett uppror mot moderniseringens frammarsch och för återupprättandet av kejsardömet slutade med upplösningen av samurajklassen och krossandet av de sista som höll fast vid det gamla krigarsamhället.

Kanske är du intresserad av...