Slaget vid Hastings

På hösten år 1066 seglar hertig Vilhelm av Normandie över Engelska kanalen med en invasionsstyrka av bågskyttar och riddare. Snart tvingas den engelske kungen Harald Godwinsson kämpa för sitt liv när ett av historiens mest avgörande slag bryter ut vid Hastings.

På hösten år 1066 seglar hertig Vilhelm av Normandie över Engelska kanalen med en invasionsstyrka av bågskyttar och riddare. Snart tvingas den engelske kungen Harald Godwinsson kämpa för sitt liv när ett av historiens mest avgörande slag bryter ut vid Hastings.

Bridgeman

En blek måne hängde över fälten vid Hastings i södra England. I lägret var allt tyst, bortsett från prästens röst som sakta mässade de välkända orden på latin.

Hertig Vilhelm av Normandie tog knästående emot sakramentet. Sedan reste han sig, lång och ståtlig, och hängde omsorgsfullt sina reliker av helgonben om halsen. Han var redo.

Dagen började gry, och det var den 14 oktober år 1066. Med sin invasionsstyrka om 450 skepp och 7 000 man hade hertig Vilhelm korsat Engelska kanalen för att utmana Englands kung Harald och ta ifrån honom makten.

Vilhelm ansåg att han lovats den engelska kronan.

En kupp var alltid ett riskabelt företag och resan över kanalen med soldater och hästar gjorde uppdraget än mer besvärligt. Så snart de upptäckte honom skulle engelska fartyg dessutom lägga sig och blockera återresan.

Den 38-årige Vilhelm visste att han bara hade en möjlighet: att vinna. Men Vilhelm var van vid strid. Som son till den normandiske kungen Robert I och hans älskarinna, garvaredottern Harleva Arletta, stämplades han som ”Vilhelm Bastarden”.

© Polfoto/Corbis

När han vid bara sju års ålder ärvde makten efter sin far tvingades han kämpa hårt för att behålla den. Stormännen i landet försökte röja honom ur ­vägen och efter flera mordförsök blev Vilhelm tvungen att gå under jorden.

Senare vände han emellertid tillbaka, ivrig att få återta det han hade förlorat från både stormännen och den franske kungen.

Vilhelm tog upp kampen och hade snart skaffat sig en trogen skara följeslagare genom att alltid själv gå i främsta ledet.

Därefter kunde han befästa sin makt genom att bygga borgar överallt i sina besittningar. Bara 19 år gammal hade han besegrat sina fiender och säkrat sin titel som hertig.

Hertigen blev snuvad på tronen

Det lilla hertigdömet var inte tillräckligt. Vilhelm riktade blickarna mot England och år 1051 reste han, 23 år gammal, på besök till Englands dåvarande kung Edvard Bekännaren.

Senare skulle Vilhelm hävda att Edvard vid det mötet hade lovat honom arvsrätten till Englands tron. Edvard, som var Vilhelms kusin, hade starka band till Normandie. Precis som England befolkades det av många ättlingar till skandinaviska vikingar.

I januari år 1066 dog Englands kung Edvard Bekännaren utan att lämna efter sig några söner – och utan att Vilhelm erbjöds någon kröning i London.

I stället gick kronan till den engelske stormanssonen Harald Godwinsson, en earl som i många år hade traktat efter att överta tronen efter den allt svagare kungen.

Vid den tiden var England ett lapptäcke av småstater – shires – som styrdes av earler, några av dem var mycket mäktiga. Detta gällde inte minst den inflytelserika släkten Godwinsson som betraktade Vilhelm och hans normander som ett enormt hot mot landet.

Vikingar i kamp om makten

Med samtidens mått mätt var England ett stabilt samhälle. Den bördiga jorden gav tillräckligt med mat åt alla och jämfört med andra länder i Europa hade folket, både män och kvinnor, stor frihet och jämlikhet.

Men efter Edvards död inträdde en orolig period i landet då fler än Vilhelm ville störta­ den nye kungen Harald Godwinsson från tronen. Både Haralds egen bror, Tostig, och den norske vikingakungen Harald Hårdråde kastade sig ut i blodiga kuppförsök.

Medan Vilhelm var på väg mot England i september 1066 utspelade sig två slag i den norra delen av riket.

KARTA – Överblick över de avgörande slagen:

Det sista av dem, slaget vid Stamford Bridge, vanns av Harald Godwinsson – hans fiender Harald Hårdråde och Tostig stupade.

Många av Harald Godwinssons män, inte minst de viktiga bågskyttarna, dödades. Mitt i segerfesten kom en budbärare till den utmattade armén.

Han förklarade i all hast att normanderna hade stigit i land vid Hastings, mer än 35 mil söder om arméns nuvarande position. Budet berättade också att Vilhelms trupper härjade i Sussex, det område i södra England där Harald själv var earl.

Kung Harald måste agera omedelbart. Han tvingade sina trupper till en snabb marsch söderut. På fem dagar tog de sig till London, rikets centrum, där Harald tog en paus för att få ordning på armén och invänta förstärkningar.

Vilhelm sände en budbärare med en uppmaning att avgöra striden genom tvekamp. Först vägrade Harald att svara men när budet återkom förklarade han att arméerna skulle strida och att han själv ansåg sig ha Gud på sin sida. Med det beskedet tågade Harald ­vidare ned mot Hastings.

Härarna möttes på en kulle

En del historiker tror att kungen hade för avsikt att smyga sig på normanderna i ett överraskningsangrepp eller kanske ringa in normanderna tills han fick fler soldater på plats.

Men inte någon av planerna förverkligades: Vilhelm var redan redo för strid. De normandiska truppernas härjningar hade inte bara gett hertigens soldater mat på bordet, detta var samtidigt en del av strategin för att locka Harald till den del av landet han själv hade valt.

Vilhelm hade kommit till England redan den 27 september och ägnat tiden åt att befästa sin position på sydkusten. Men målet var London och vid sextiden den 14 oktober började Vilhelm och hans trupper att tåga åt nordväst från byn Hastings.

Arméerna hade ungefär lika många soldater, men Haralds position var en taktisk fördel.

Efter cirka en timmes marsch gjorde hertigen halt så att han och hans krigare kunde klä sig i ringbrynjor och pansar. I brådskan råkade Vilhelm ta på sig ringbrynjan bak och fram.

De som såg det flämtade till – det kunde vara ett dåligt omen – men Vilhelm bara skrattade segervisst och vände brynjan.

Efter en ny, kort marsch fick de till slut syn på Haralds här: många rader av män och över dem fladdrade standar och fanor i rött och guld. Där glimmade brynjor, svärd och stridsyxor.

Vilhelms armé fortsatte oförtrutet framåt och de båda härarna möttes på höjden Senlac Hill. Harald Godwinssons trupper befäste sin ställning högst upp på kullen och skar därmed av vägen mot London för Vilhelm.

Slagfältet begränsades av både vattendrag, träskmarker och snårskog. Arméerna hade ingen möjlighet att ta vägen runtom och angripa fiendens sårbara flanker.

”Ut! Ut!” löd engelskt stridsrop

Vilhelms armé hamnade vid foten av kullen, vilket betydde att normanderna blev tvungna att anfalla i uppförsbacke.

Hans här ställde upp sig på en lång linje. Främst stod båg- och armborstskyttar och krigare med stenslungor. Bakom dem stod infanterisoldaterna, de flesta klädda i ringbrynjor. Längst bak väntade kavalleriet med frustande stridshingstar.

De båda arméerna hade till stor del samma slags vapen. Men Vilhelm baserade sina styrkor på en modern riddarkår medan Harald förlitade sig på stolta vikingatraditioner.

© Tom Jersø/Bridgeman & Ancient art and Architecture collection

Sköldarna

Vikingakrigarnas sköldar var av trä, ofta klädda med läder och en metallskodd kant. I mitten av skölden satt ibland en metallknopp som också kunde användas som vapen.

© Bridgeman & Ancient art and Architecture collection

Yxor och svärd

Stridsyxan var ett mer utbrett vapen än svärdet. Haralds elitkår använde sig av yxor som var lättare och hade tunnare blad än vanliga verktygs-yxor. Hugget riktades mot fiendens högra sida som inte var skyddad bakom skölden. Svärden var tveeggade men så dyra att många i stället bar långa knivar i strid.

© Bridgeman & Ancient art and Architecture collection

Armborst, bågar och pilar

Den mekaniska pilbågen, armborstet, avfyrades av normanderna vid Hastings och båda arméerna hade upp till två meter långa pilbågar av ask. Pilarna hade vingar av antingen fjädrar eller pergament.

© Bridgeman & Ancient art and Architecture collection

Stigbygeln

Vilhelms armé använde sig av sin tids modernaste vapen: stridshästar. En förutsättning för kavalleriets och riddarnas framgångar var stigbygeln, en asiatisk uppfinning som spridit sig till Europa. Med stigbyglar på sadeln blev riddarna en skräckinjagande enhet.

© Bridgeman & Ancient art and Architecture collection

Spjut och lansar

Normanderna använde även lansar under slaget vid Hastings. Historikerna uppskattar att normandernas lansar inte var lika långa och tunga som dem som senare blev vanliga.

Vilhelm själv ställde sig mitt bland sina män. Bredvid honom vajade påvens fana som ett tecken på att hertigen hade stöd från Vatikanen. Bredvid armén stod prästerna och läste böner om seger.

Och det fanns mycket som tydde på att normanderna verkligen skulle komma att behöva stöd från ovan. De båda arméerna bestod av ungefär lika många soldater, men Harald hade en taktisk fördel genom att han stod uppe på höjden.

Dessutom var hans män, trots striden mot Harald Hårdråde och den långa marschen, i högsta grad redo för strid. Högst upp på kullen fladdrade kungens standar i vinden; en guldbroderad och ädelstenssmyckad fana med en bild av en mordisk krigare.

Haralds armé var nio led djup. Längst fram var männen täckta av stora sköldar som krigarna höll så tätt ihop att de bildade en mur av läder, trä och metall.

Från leden hördes mörka, beslutsamma röster och stridsropen: ”Oli-crosse” – Heliga korset – ”Godemite” – Gud allsmäktig – och ”Ut-ut” – Ut! Ut!

Om ­Vilhelm nu ville ha kronan och makten i England måste han anfalla uppför backen, ta sig igenom muren av sköldar och besegra Haralds rasande krigare. De båda parterna granskade varandra – och lyssnade. Från normanderna hördes spridda strofer ur Rolandssången, en fransk hjältedikt.

Yxor och klubbor svingades vilt

Sedan manade trumpetblåsarnas signaler till strid och normandernas främsta led, krigarna med pilbågar och armborst, ryckte framåt. I nästa sekund fylldes luften med pilar som visslade iväg mot engelsmännen.

En överraskande tystnad följde; normanderna hade missbedömt sluttningen på kullen och de flesta av pilarna hade flugit rakt över huvudet på Harald och hans män. Normanderna tittade sig förvirrat omkring.

Under pågående strid brukade skyttarna plocka upp fiendens villfarna pilar för att använda dem igen men det var förvånansvärt få pilar som fyrades av från engelsmännens sida.

Harald hade förlorat så många bågskyttar i striden mot Harald Hårdråde att det nu kunde märkas på slagfältet.

Arméerna drabbade samman med ett brak. Järn mötte järn, träsköldar förvandlades till flisor och män skrek av smärta.

Vilhelm bestämde sig för att skicka fram nästa led av krigare. Klädda i ringbrynjor och tunga hjälmar, och beväpnade med sköldar, svärd och spjut rusade männen uppför kullen rakt mot engelsmännen.

Kastspjut och stenar haglade ned över dem från de engelska leden. De engelska soldaterna svingade även långskaftade yxor och metallskodda stridsklubbor. För ett ögonblick tvekade de angripande soldaterna och Vilhelms infanteri drog sig tillbaka, men vände snart om igen och anföll med full kraft.

De båda arméerna drabbade samman med ett brak. Järn mötte järn, träsköldar förvandlades till flisor och män skrek av smärta när de genomborrades av långa svärd.

Hjälmar virvlade genom luften och blodet flödade över soldaternas ansikten, ned utefter ringbrynjorna, på ­deras mjuka skinnskor och ned på slagfältets jord som blev allt söligare. Det mesta var normandiskt blod, insåg hertig Vilhelm ganska snart.

Nu var det dags att sätta in trumfkortet – stridshästarna. Den engelska armén använde visserligen också hästar men de hade ingen tradition av att ­använda dem direkt i strid.

Vilhelm där­emot hade många utmärkta hingstar till sitt förfogande, ridna av vältränade riddare klädda i ankellånga brynjor och ­beväpnade med både svärd och tunga lansar.

På medeltiden blev de norman­diska riddarna kända och fruktade – från Spanien till det Heliga landet.

© Polfoto/Corbis

Riddarna var beridna banditer

Medeltidens ideal om ridderlighet existerade inte år 1066.

Hertig Vilhelms huvudstyrka av beridna krigare såg vid första anblicken ut som de senare medeltida riddarna. Men de uppfyllde långtifrån riddartidens krav på ädelhet, hjältemodighet och höviskt tal.

I stället har Vilhelms riddare kallats för banditer till häst – de gav sig ut på plundringståg genom hela England när segern vid Hastings var klar.

De flesta av dem var yngre söner i välbärgade familjer. Som ynglingar skickades de till traktens furste eller storman för att lära sig slåss och deras familjer bekostade allt: svärd, lansar, rustning och häst.

När riddarna till sist kom ut i krig hade de ofta skulder och ingenting att vända tillbaka till – som yngre söner kunde de inte heller förvänta sig att ärva jord eller pengar.

Vilhelms löften om bördig mark och stora rikedomar efter invasionen av England verkade därför lockande.

På några få år lade riddararmén under sig hela England. På juldagen år 1066 kunde Vilhelm låta sig krönas till kung i Londons Westminster Abbey.

Riddarna sporrade sina hästar. Hovarna dundrade mot marken när de stora djuren rusade uppför backen under höga stridsrop från de normandiska linjerna.

Ännu en gång möttes Vilhelms män av stenar, spjut och yxor. Riddarna stramade åt tyglarna, vände om och anföll på nytt med sammanbiten ihärdighet.

Ljudet av klingor som korsades och rop av smärta dränktes av hästarnas desperata gnäggande när de blev sårade. Normanderna angrep gång på gång. Allt fler hästar sjönk ihop på marken.

Det verkade som om alltihop hade varit förgäves. Engelsmännen stod orubbligt kvar bakom sköldmuren högst upp på kullen.

Deras vapen, i synnerhet de långa yxorna, visade sig vara oerhört ­effektiva när de borrade sig in i både hästar och ryttare.

Normanderna drevs på flykten

På normandernas vänstra flank låg det nu så många döda och sårade att både fotfolket och infanteriet började vackla, och snart var de på väg nedför kullen i reträtt.

När de fick syn på sina flyende kamrater började även männen i mitten av linjen att dra sig lite bakåt och oron spred sig ända ut till den högra flanken. Ett rykte om att hertig Vilhelm hade stupat svepte genom leden. Ett totalt kaos var farligt nära då engelsmännen började förfölja de flyende normanderna.

Då slet Vilhelm resolut av sig sin hjälm så att hans män skulle få se att han fortfarande levde, och red ned bland sina soldater.

Andra stoppade de flyende krigarna med höga rop om att de inte hade någonstans att ta vägen. Bakom dem fanns bara havet och det var fullt med engelska skepp.

Vilhelm lyckades i all hast samla en stor grupp krigare, enligt vissa källor ­tusen man, men historikerna tror att det är överdrivet, och red efter de engelsmän som jagade flyende normander i sankmarken intill slagfältet.

Här ute var Vilhelms riddare överlägsna och dödade snabbt alla engelska soldater som i sin iver kommit för långt ifrån kullen.

Vilhelm bluffade sig till segern

Normanderna drog sig lättade tillbaka. Männen fick lite mat och hästarna leddes ut i bäcken för att dricka. Krisen var avvärjd och det var lugnt på slagfältet. Båda parter vilade sig.

Men dagen led mot sitt slut och Vilhelm insåg att segern långtifrån var i hamn. Han hade stoppat engelsmännens framryckning men de blockerade fortfarande vägen till London.

Hans män hade inte krafter nog för en långvarig strid och en flykt vore liktydigt med kapitulation.

VIDEO – Se höjden där slaget stod:

Vilhelm måste snarast ta hem segern. Ännu en gång sände hertigen sina trupper uppför backen men varken infanteri eller kavalleri lyckades tränga igenom den engelska sköldmuren.

På grund av den vattensjuka terrängen kunde de inte anfalla på flankerna. I detta desperata läge tänkte Vilhelm ut en krigslist. Han hade sett hur engelsmännen stormade fram när normanderna flydde.

Nu skulle hans riddare fly igen – på låtsas. Hertigens order förmedlades snabbt genom kavallerileden och snart vände den ene riddaren efter den andre sin häst och galopperade bort från striden.

Engelsmännen satte genast efter dem – varpå normanderna vände om och stormade rakt in genom den upplösta engelska linjen. Två gånger lyckades normanderna genomföra en falsk flykt och snart hade de dödat åtskilliga av ­Haralds trogna män.

Pil blev kung Haralds död

Nu hade de engelska linjerna tunnats ut, och dussintals av de professionella vikingakrigarna och stormännen hade stupat. I deras ställe flyttades nu de lätt beväpnade meniga fram i leden. Framför dem låg liken av krigare och hästar som fallit under den timslånga striden.

Även Vilhelms soldater var utmattade. Många riddare hade förlorat sina hästar – Vilhelm själv hade suttit på tre hästar som dödats. Normanderna anade ett slut på striden och gjorde sig redo inför en avgörande framstöt.

Återigen skickade bågskyttarna iväg sitt dödliga pilregn. Den här gången landade pilarna där de skulle. Triumferande såg normanderna hur den engelske kungen sjönk ihop, dödligt sårad av en pil.

Se Haralds öde på berömd tapet:

Nyheten om kungens död – och skräcken – spred sig som en löpeld i de engelska leden. Snart var enheten med de meniga soldaterna på väg bort i vild panik.

Normanderna trängde framåt och lyckades få med sig Haralds ädelstensprydda fana. Samtidigt samlades Haralds mest trofasta män kring sin döde kung. Stående i en ring runt om liket kämpade de till sista blodsdroppen mot de segerrusiga normanderna.

Efter sammanlagt tio timmars kamp var slaget vid Hastings över. Vilhelm kunde resa sitt tält på toppen av kullen där Haralds fana hade vajat så stolt, och snart drog normanderna härjande vidare mot London.

Längre fram i historien skulle många försöka göra om normandernas bedrift, men sedan år 1066 har ingen främmande makt lyckats invadera engelsk mark.

© Topfoto

Efter segern konfiskerade normanderna de flesta jordar i landet. Det visar Domesday Book som Vilhelm använde för skatteindrivning.

© Bridgeman

Under normandernas regim miste kvinnorna bland annat sin rätt att äga egendom. Inte förrän 1882 fick kvinnor i England samma rättigheter som 1066.

© Bridgeman

Vilhelm befäste sin makt genom att bygga den ena normandiska borgen efter­ den andra i England. Han uppförde bland annat fästningen White Tower i London.