En långvarig brodersfejd: Därför har England och Frankrike varit värsta fiender i 1 000 år

Fransk hertig erövrade England

De båda ländernas öde vävdes samman för all framtid år 1066, då den engelske kungen Edvard Bekännaren dog utan att lämna efter sig en uppenbar arvinge.

En av dem som gjorde anspråk på tronen var hertig Vilhelm av Normandie. Vid den här tiden valdes dock Englands kungar av ett särskilt råd, witenagemot (”de vises möte”), och rådet utsåg den avlidne monarkens svåger Harald Godwinson.

Hertig Vilhelms rike Normandie löd formellt under den franske kungen, men i realiteten var området självständigt, bebott av vikingar och fransmän. Han drömde om att utöka sin makt och då var England ett naturligt mål.

Vilhelm samlade en armé och den 27 september 1066 steg han i land med 8 000 krigare utanför staden Pevensey på Englands sydkust. Omkring två veckor senare, den 14 oktober, besegrade han den engelska armén och dödade Harald Godwinson.

På juldagen lät Vilhelm, som till följd av sin bedrift skulle gå till historien som Erövraren, kröna sig i Westminster Abbey i London. Tronskiftet blev en brutal upplevelse för befolkningen, som Vilhelm behandlade med hård hand.

”Kungen skydde inga medel i jakten på sina fiender. Han dödade många och förstörde både hem och åkrar”, skrev den engelske benediktinermunken Ordericus Vitalis.

För att kuva befolkningen byggde Vilhelm fästningar i flera engelska städer. En av dessa var Tower of London, som Vilhelm lät franska byggmästare uppföra – av kalksten som hämtades i stenbrotten vid den franska staden Caen.

Långbågar övervann riddare till häst

Vilhelm och hans normandiska adelsmän ingick äktenskap på båda sidorna av Engelska kanalen, vilket stärkte den engelska kungamakten. Efter ett knappt århundrade härskade England över halva Frankrike.

Ett krig om makten över Frankrike låg nära till hands, så för att se till att alla män i England var redo för strid införde kung Edvard III år 1363 ”bågskyttelagen”. Den föreskrev att varje frisk man skulle träna med pil och båge på söndagar och helgdagar.

Träningen gav resultat. Under slaget vid Azincourt i Frankrike år 1415 ställdes Henrik V:s engelska långbågsskyttar inför en numerärt överlägsen fransk armé av pansarklädda riddare.

Under natten hade ett kraftigt regn förvandlat slagfältet till lervälling, vilket gjorde det besvärligt för fransmännens tunga, beridna riddare. Medan riddarna satt fast i leran lät de engelska långbågsskyttarna sina pilar regna över dem, vilket gav dem en stor seger.

Fjorton år senare vände krigslyckan när den franska armén med krigarjungfrun Jeanne d’Arc i spetsen intog staden Orléans. Bit för bit återerövrade de franska soldaterna därefter de engelska besittningarna på kontinenten.

När det så kallade hundraårskriget tog slut år 1453 innehade britterna bara området Calais, beläget där Engelska kanalen är som smalast.

Brottningsmatch under toppmöte

Hundraårskriget gjorde för all framtid slut på drömmen om ett enat engelsk-franskt rike. I gengäld var de båda länderna efter kriget i princip jämbördiga, och framledes bevakade de noga varandra för att undvika att motparten fick ett militärt eller politiskt övertag.

I början av 1500-talet expanderade det muslimska Osmanska riket i delar av det kristna Europa. Hotet från muslimerna fick engelske Henrik VIII och Frans I av Frankrike att träffas för att ge freden en chans.

Kungarna träffades på ett fält på gränsen mellan Frankrike och engelska Calais. Där reste båda parterna stora tältläger, och inför mötet fick arbetare noga nivellera området för att inget av lägren skulle ligga högre än det andra.

I stället tävlade parterna om vem som kunde göra det mest överdådiga intrycket. Hundratals tält sattes upp i området, som kom att kallas Guldbrokadlägret på grund av det tyg med invävd guldtråd som användes till tälten och deltagarnas kläder. Omräknat i dagens penningvärde spenderade de båda kungarna tillsammans motsvarande 1,3 miljarder kronor för att imponera på varandra.

Stämningen var gemytlig när fredsmötet började. Så snart Henrik VIII och Frans I hade stigit av sina hästar föll de varandra om halsen och gick arm i arm till det första mötet.

För att undvika penibla situationer såg mötets organisatörer till att de båda kungarna alltid var i samma lag när underhållningsprogrammet bjöd på fäktningstävlingar och tornerspel. Helt kunde monarkerna dock inte hålla sig i skinnet.

Under en match mellan två franska brottare drogs Henrik med av entusiasmen. Han fattade tag i Frans krage och försökte välta omkull honom. Frans, som var en kompetent brottare, svarade dock med att kasta Henrik i golvet. Lyckligtvis för balansen mellan de båda kungarna utmanade Henrik genast Frans på en tävling med långbåge. Där fick Frans ge upp, för han kunde inte ens dra ut strängen på det tunga vapnet.

Mötet avslutades den 24 juni, då kungarna överöste varandra med dyra gåvor, bland annat guldskrin och exklusiva ridhästar. Freden höll emellertid bara en kort period. Redan på vägen hem sammanstrålade Henrik VIII med den tysk-romerske kejsaren Karl V och slöt ett avtal med honom. Året därpå anföll de Frankrike.

Kriget flyttade till Amerika

Rivaliteten begränsades inte till den europeiska kontinenten. På 1700-talet skickade både England och Frankrike handelsmän och soldater till Nordamerika för att dra nytta av Nya världens rikedomar.

I Amerika växte spänningarna mellan parterna. Den 28 maj 1754 angrep en brittisk styrka en fransk expedition som slagit läger på en äng i vad som i dag är den amerikanska delstaten Pennsylvania.

Under överfallet dödade hövdingen Mingo, en av britternas allierade, den franske officeren Joseph Coulon de Villiers de Jumonville med sin tomahawk, och ursprungsamerikanerna skalperade nio franska krigsfångar. Incidenten utlöste ett nytt krig.

Hemma i Frankrike gick ryktena om överfallet. Hövding Mingo påstods ha tvättat händerna med Jumonvilles hjärnsubstans. Hela den olyckliga historien var engelsmännens fel, påstod fransmännen.

”Engelsmännen är ett mellanting mellan människa och djur. Den enda skillnaden jag kan se mellan dem och vildarna i Afrika är att de senare skonar det täcka könet”, skrev den franske författaren Robert-Martin Lesuire år 1760.

Fransmännens vrede räckte dock inte för att vinna. Britterna gick segrande ur konflikten och vid krigsslutet år 1763 kunde de kalla sig världens främsta kolonialmakt.

Sista ordet var dock inte sagt. Kriget hade tömt britternas statskassa, så kolonierna beskattades hårt. Missnöjet pyrde och i april 1775 tog kolonisatörerna i Amerika till vapen.

Frankrike stöttade upproret

Upprorsmakarna hade ont om pengar, men de visste varifrån de kunde få hjälp. I december 1775 träffade ett franskt sändebud Benjamin Franklin, en framträdande kolonisatör och senare statsman.

En kort tid senare seglades den första hjälpsändningen över Atlanten. Försändelserna från Frankrike köptes på kredit och innehöll bland annat uniformer, ammunition och vapen till 25 000 soldater.

Belåtenheten var stor i Frankrike, vilket framgår av ett brev som landets utrikesminister skrev till Ludvig XVI på våren 1776 : ”Försynen har utsett denna stund till Englands förödmjukelse. Tiden är inne att hämnas allt ont som landet sedan århundradets början utsatt sina grannar och rivaler för.”

Enligt den franske utrikesministern skulle England ”reduceras till en andra rangens makt och universum befrias från en girig tyrann (England, red.) som tillskansat sig all makt och all rikedom”.

Frankrikes del i amerikanernas självständighet var betydande. I och med segern vid Saratoga i oktober 1777 vände upprorsarméns ledare general George Washington krigslyckan. Enligt historikerna bar uppemot 90 procent av upprorsarméns soldater franska vapen i slaget, och det mesta av krutet kom från Frankrike.

År 1783 tvingades britterna erkänna sig besegrade, och till fransmännens stora förtjusning undertecknades freden vid en ceremoni i Paris.

Makten till havs var avgörande

Kriget hade utarmat båda länderna, men för Frankrike blev situationen särskilt allvarlig när våldsamma hagelstormar förstörde skördarna år 1788.

Den desperata befolkningen riktade vreden mot Ludvig XVI och aristokratin, som levde i överdåd medan folket svalt. Den 14 juli 1789 stormade en upprörd folkhop fästningen Bastiljen. Det blev startskottet för franska revolutionen.

I Storbritannien pendlade reaktionerna mellan munterhet, entusiasm och avsky, men när revolutionen med tiden övergick i ett blodbad spreds rädslan till de engelska aristokraterna likt en östanvind över Engelska kanalen.

Ännu räddare blev britterna när den ambitiöse Napoléon Bonaparte utropade sig till förste konsul i Frankrike och återställde ordningen i det kaotiska landet. Därefter siktade han nämligen in sig på världsherravälde.

Napoleon visste att nyckeln till att behärska världshaven var att besegra England. Under de följande åren övervägde han ständigt att korsa Engelska kanalen och inta öriket.

Invasionen blev emellertid aldrig av, och i slaget vid Trafalgar i oktober 1805 vann britterna en förkrossande seger över den franska flottan.

Utan att själva förlora ett enda fartyg sänkte britterna 22 av fransmännens och deras allierades fartyg. Slaget innebar slutet för alla franska förhoppningar om dominans på världshaven. Tio år senare, år 1815, tvingades Napoleon erkänna sig slutgiltigt besegrad på slagfältet vid Waterloo i dagens Belgien.

Under krigsåren blev den franske fältherren britternas hjärnspöke nummer ett. De kallade honom ”Boney”.

”Om du inte ber din aftonbön kommer Boney och tar dig”, hotade föräldrar sina olydiga barn.

När Napoleon efter nederlaget ödmjukt bad britternas prinsregent Georg om amnesti fick han ett blankt nej till svar.

I stället fördes Napoleon till den brittiska besittningen Saint Helena, en ensligt belägen ö i Sydatlanten. Där bevakades han noga av en 3 000 man stark garnison under ledning av sir Hudson Lowe, en tidigare officer som nu utnämnts till guvernör.

Lowe konfiskerade gåvor som skickats till Napoleon och försökte på det hela taget göra livet surt för den detroniserade kejsaren.

Tunneln skulle mineras

Efter de uppslitande Napoleonkrigen följde en lång period av fred. Relationerna mellan de båda länderna blev med tiden så pass goda att fransmännen och britterna började tala om en fast förbindelse. Alla var dock inte positiva till tanken.

”Varför förkorta ett avstånd som redan är alldeles för kort?” frågade den brittiske premiärministern lord Palmerston när fransmännen år 1858 föreslog en tunnel mellan länderna.

Trots de kritiska rösterna enades ländernas respektive parlament år 1875 om att inleda ett tunnelbygge. Misstron höll emellertid i sig. Tunneln vore en katastrof för England, dundrade generallöjtnant Garnet Wolseley.

”Oavsett vilka befästningar och försvarsverk vi bygger så kommer risken för att en armé från kontinenten intar tunneln genom ett överraskningsanfall alltid att bestå”, betonade han.

Järnvägspionjären sir Edward Watkin, som ansvarade för arbetet, föreslog att tunneln skulle säkras med minor som kunde aktiveras från London ifall fransmännen gick till anfall. Han föreslog även beredskapsplaner som gick ut på att sätta tunneln under vatten eller blåsa in rök i tunneln.

Enligt en artikel i tidningen Sunday Times den 16 april 1882 var det inte bara rädslan för en militär invasion som upptog britterna: ”Med flera dagliga tågavgångar mellan Paris och London kommer missnöjda invånare från de båda storstäderna att börja fraternisera, vilket lär medföra ytterst otillfredsställande resultat på den här sidan kanalen.”

Drygt två månader senare, den 28 juni 1882, beslutade det brittiska parlamentet att stoppa tunnelbygget. Rädslan för Frankrike var för stor.

Gammal fiendskap levde vidare

Under världskrigen stred britterna och fransmännen på samma sida, men rivaliteten var inte bortglömd, vare sig under åren 1914–1918 eller från år 1940 och framåt.

Efter slaget om Frankrike flydde general Charles de Gaulle till London och blev de fria franska styrkornas ledare. Fransmännen var visserligen britternas allierade mot Tyskland, men de Gaulle hade en förhistoria. Han var ättling till Jean de Gaulle, en av riddarna som fastnade i leran år 1415, då de engelska långbågsskyttarna inledde sitt angrepp vid Azincourt.

Charles de Gaulle hade uppenbart svårt att lägga historien bakom sig. Under hela kriget var han rädd att britterna skulle göra inbrytningar i de franska kolonierna i Nordafrika och Mellanöstern. Alla brittiska förslag möttes med misstänksamhet av de Gaulle, som hela tiden försökte styra in krigsinsatsen i en riktning som skulle gynna Frankrike.

Churchill betraktade å sin sida de Gaulles fria franska styrkor som uppkomlingar bland de allierades arméer. De båda männen kom så mycket på kant med varandra att Churchill år 1943 anförtrodde sin vice premiärminister med att ”jag ville be mina kollegor att noga överväga om vi inte borde förgöra de Gaulle som politisk kraft”.

Samma år gav Churchill säkerhetstjänsten MI-5 order om att övervaka de Gaulles residens i London. Avsikten var att hindra honom från att besöka de fria franska styrkorna i Nordafrika för att kringgå gemensamma allierade beslut.

”Han får inte lov att resa. Vi kommer att tillgripa våld om så krävs”, sa Churchill till utrikesminister Anthony Eden i februari 1943.

Churchill var inte ensam om sin avoga inställning. Efter ett möte med de Gaulle i juni 1943 kommenterade den brittiske diplomaten och senare premiärministern Harold Macmillan: ”Han är en autokrat av naturen, som Ludvig XIV eller Napoleon. Innerst inne anser han att han själv borde styra och att alla andra borde lyda honom. Jag vill inte gå så långt som att säga att hans inställning är direkt fascistisk, men auktoritär är den i alla fall.”

Charles de Gaulle kände inte att han hade någon som helst anledning att be om ursäkt för sitt egensinniga beteende. När utrikesminister Anthony Eden under ett möte år 1943 sa att generalen hade orsakat Storbritannien större kval än alla andra europeiska allierade tillsammans, fick det generalen att stolt sträcka på sig.

”Det betvivlar jag inte. Frankrike är en mäktig nation”, svarade han med ett leende.

Den iskalla relationen mellan Churchill och de Gaulle gjorde att den brittiske premiärministern in i det sista vägrade att informera fransmannen om planerna inför D-dagen i juni 1944. Först när Anthony Eden praktiskt taget tvingade Churchill att tala med de Gaulle invigdes den franske ledaren i invasionsplanerna.

Det skedde två dagar före invasionen, då de båda ledarna träffades i en tågvagn utanför den engelska staden Portsmouth. Churchill serverade champagne och bjöd sedan in de Gaulle på middag.

”Tack, men jag föredrar att äta ensam tillsammans med min stab”, svarade de Gaulle surt.

Charles de Gaulle gav igen efter kriget

D-dagen förebådade de allierades seger i andra världskriget, men inte ens när kriget närmade sig sitt slut kom britterna och fransmännen överens. Charles de Gaulle beklagade sig högljutt över att Köln hamnade i den brittiska ockupationszonen i stället för den franska.

Efter kriget blev de Gaulle Frankrikes president och gjorde då allt han kunde för att behandla britterna som andra rangens européer. Vid två tillfällen, åren 1963 och 1967, lade han in sitt veto mot Storbritanniens ansökan om medlemskap i den europeiska ekonomiska gemenskapen.

Även britternas förslag om ett gemensamt europeiskt högtidlighållande av 150-årsminnet av slaget vid Waterloo år 1965 möttes av kalla handen av de Gaulle. Britterna fick därför nöja sig med en mer begränsad minneshögtid. Det tyckte fransmännen lät utmärkt.

”Det är nästan så att de borde be om ursäkt för att de vann”, konstaterade den franska dagstidningen Le Monde.

Charles de Gaulle dog år 1970. Tre år senare släpptes britterna in i den europeiska ekonomiska gemenskapen.

Arvfienderna bilade striden

År 1974 började britterna och fransmännen bygga en tunnel under Engelska kanalen. Många britter var dock skeptiska. De var fortfarande rädda för en fransk invasion.

”Fallskärmssoldater skulle kunna inta tunnelns ingång och försvara den tillräckligt länge för att låta en invasionsarmé ta sig igenom tunneln. På så vis kan de kringgå det naturliga skydd som har försvarat vårt land i tusen år”, kommenterade den konservative parlamentsledamoten Alan Clark år 1974.

Resultatet blev att arbetet med tunneln än en gång ställdes in – tills en traktat mellan Storbritannien och Frankrike år 1986 såg till att arbetet kunde återupptas.

Sent omsider, på våren 1994, stod Kanaltunneln klar. Den 6 maj kunde Storbritanniens drottning Elizabeth och Frankrikes president François Mitterrand inviga den nästan fem mil långa tunneln.

VIDEO: Se drottning Elizabeth och president Mitterrand inviga tunneln.

Nu befann sig de gamla arvfienderna bara 35 minuters tågresa från varandra.

I dag behöver emellertid tunnelresenärer räkna med en något längre restid. I och med britternas utträde ur EU år 2020 ökar misstron mellan Storbritannien och Frankrike igen. Nya inreseregler, utökade gränskontroller och handelsrestriktioner hotar att återuppliva den urgamla fiendskapen mellan de båda länderna.