England och Frankrike, krig

England och Frankrike: ärkefiender i tusen år

Brexit, Waterloo och hundraårskriget – ända sedan Vilhelm Erövrarens invasion år 1066 har ”frenchies” och ”limeys” varit varandras värsta fiender. Inte ens kampen mot Hitler kunde sätta stopp för deras långa rivalitet.

Brexit, Waterloo och hundraårskriget – ända sedan Vilhelm Erövrarens invasion år 1066 har ”frenchies” och ”limeys” varit varandras värsta fiender. Inte ens kampen mot Hitler kunde sätta stopp för deras långa rivalitet.

Look and Learn/Bridgeman Images & Shutterstock

I början av 1880-talet kommer en rad prominenta gäster till den lilla hamnstaden Folkestone på Englands sydkust. Tronföljaren, senare Edvard VII, premiärminister William Gladstone, Londons borgmästare samt ärkebiskopen av Canterbury är några av dem som närvarar. Iklädda skyddsdräkter går de förnäma gästerna in i en liten stålbur och låter sig sänkas långt ner i marken.

Deras intresse är förståeligt, för på den här platsen utförs stora bedrifter. En flera ton tung maskin, tio meter lång och försedd med ett manshögt roterande stålskär, borrar sig igenom kalklagren nere i marken. Kursen är satt österut, under Engelska kanalen, med Frankrikes kust som mål.

”För närvarande avancerar vi 91 meter i månaden, men hastigheten kommer snart att öka väsentligt”, står det att läsa i bild- och reportagetidskriften Illustrated London News i mars 1882. Enligt planerna ska Kanaltunneln vara klar fyra år senare.

Tunnelborrmaskin

Redan på 1880-talet skulle en stor borr ha skapat en tunnel under Engelska kanalen.

© PA Images/Imageselect & Shutterstock

Tunnel skulle sammanlänka ärkefienderna

Sedan slutet av 1700-talet hade britter och fransmän fantiserat om att upprätta en fast förbindelse. Det var dock först år 1875 som tekniken var så pass utvecklad att de båda länderna undertecknade ett avtal om projektet.

De första testborrningarna vid Dover verkade lovande och år 1881 sänktes en borrmaskin ner i marken på vardera sidan av kanalen för att inleda arbetet. Borrmaskinerna drevs med tryckluft och bakom dem lades räls, så att kalkstenen kunde köras bort i tippvagnar.

Bolaget Submarine Railway Company rapporterade att deras borrmaskin varje vecka avlägsnade cirka 90 meter kalksten och att det med tiden skulle komma att gå snabbare. Borrens diameter var sju fot (2,13 meter) och arbetade cirka 30 meter under kanalens botten.

Medan de båda borrmaskinerna arbetade sig fram var tunnelbolaget i full färd med att tillverka nya maskiner för att vidga diametern till 14 fot, så att arbetarna kunde klä tunnelns sidor med betong och hindra nedfallande kalksten från att störa tågdriften.

År 1886, när rälsen beräknades vara på plats, skulle särskilda tryckluftsdrivna tåg ta sig igenom tunneln på en timme. Projektet lades emellertid ner år 1882 och då hade endast cirka 3,5 kilometer av den totala, drygt 35 kilometer långa sträckan hunnit borras ut.

Så blev det dock inte, eftersom politiker och militära experter i Storbritannien fick kalla fötter. De befarade att horder av krigslystna fransmän skulle storma fram genom tunneln och lägga under sig Brittiska öarna.

Tunnelbygget ska omedelbart upphöra, beslutar parlamentet i juni 1882. Dånet från borren tystnar och det virvlande, gråvita dammet lägger sig i den övergivna tunneln.

Det avbrutna arbetet med tunneln är bara ett av många exempel på det bräckliga förhållandet mellan Frankrike och England. Under snart tusen år har rädsla, misstro och avundsjuka förpestat stämningen grannarna emellan – med allvarliga konsekvenser för de båda länderna, övriga Europa och resten av världen.

Fransk hertig erövrade England

De båda ländernas öde vävdes samman för all framtid år 1066, då den engelske kungen Edvard Bekännaren dog utan att lämna efter sig en uppenbar arvinge.

En av dem som gjorde anspråk på tronen var hertig Vilhelm av Normandie. Vid den här tiden valdes dock Englands kungar av ett särskilt råd, witenagemot (”de vises möte”), och rådet utsåg den avlidne monarkens svåger Harald Godwinson.

Hertig Vilhelms rike Normandie löd formellt under den franske kungen, men i realiteten var området självständigt, bebott av vikingar och fransmän. Han drömde om att utöka sin makt och då var England ett naturligt mål.

Vilhelm samlade en armé och den 27 september 1066 steg han i land med 8 000 krigare utanför staden Pevensey på Englands sydkust. Omkring två veckor senare, den 14 oktober, besegrade han den engelska armén och dödade Harald Godwinson.

År 1066 besegrar hertig Vilhelm av Normandie de engelska styrkorna vid Hastings och tar makten i landet. Slaget förevigades omkring år 1070 på en broderad, 70 meter lång bonad.

Bonad, slaget vid Hastings
© Image on website of Ulrich Harsh

1. Fransmännen anfaller engelsmännen

Arméerna är nästan lika stora, men Vilhelms trupper står på en höjd, vilket ger dem en fördel. När normanderna får övertaget går de loss på de engelska soldaterna med yxor, svärd och lansar.

Bonad, slaget vid Hastings
© Image on website of Ulrich Harsh

2. Kung Harald dödas

Efter att ha dödat en stor del av den engelska armén kastar sig normanderna över Harald Godwinson. Den engelske kungen dör när han först träffas av en pil i ögat och därefter huggs ner av en normandisk krigare.

Bonad, slaget vid Hastings
© Image on website of Ulrich Harsh

3. Engelsmännen flyr

I och med Harald Godwinsons död är striden avgjord. De överlevande engelsmännen flyr slagfältet, som är översållat av lik och avhuggna kroppsdelar. Slaget har pågått i drygt åtta timmar.

På juldagen lät Vilhelm, som till följd av sin bedrift skulle gå till historien som Erövraren, kröna sig i Westminster Abbey i London. Tronskiftet blev en brutal upplevelse för befolkningen, som Vilhelm behandlade med hård hand.

”Kungen skydde inga medel i jakten på sina fiender. Han dödade många och förstörde både hem och åkrar”, skrev den engelske benediktinermunken Ordericus Vitalis.

För att kuva befolkningen byggde Vilhelm fästningar i flera engelska städer. En av dessa var Tower of London, som Vilhelm lät franska byggmästare uppföra – av kalksten som hämtades i stenbrotten vid den franska staden Caen.

Långbågar övervann riddare till häst

Vilhelm och hans normandiska adelsmän ingick äktenskap på båda sidorna av Engelska kanalen, vilket stärkte den engelska kungamakten. Efter ett knappt århundrade härskade England över halva Frankrike.

Ett krig om makten över Frankrike låg nära till hands, så för att se till att alla män i England var redo för strid införde kung Edvard III år 1363 ”bågskyttelagen”. Den föreskrev att varje frisk man skulle träna med pil och båge på söndagar och helgdagar.

Träningen gav resultat. Under slaget vid Azincourt i Frankrike år 1415 ställdes Henrik V:s engelska långbågsskyttar inför en numerärt överlägsen fransk armé av pansarklädda riddare.

”Engelsmännen är ett mellanting mellan människa och djur. Den enda skillnaden jag kan se mellan dem och vildarna i Afrika är att de senare skonar det täcka könet.” Robert-Martin Lesuire, fransk författare, år 1760

Under natten hade ett kraftigt regn förvandlat slagfältet till lervälling, vilket gjorde det besvärligt för fransmännens tunga, beridna riddare. Medan riddarna satt fast i leran lät de engelska långbågsskyttarna sina pilar regna över dem, vilket gav dem en stor seger.

Fjorton år senare vände krigslyckan när den franska armén med krigarjungfrun Jeanne d’Arc i spetsen intog staden Orléans. Bit för bit återerövrade de franska soldaterna därefter de engelska besittningarna på kontinenten.

När det så kallade hundraårskriget tog slut år 1453 innehade britterna bara området Calais, beläget där Engelska kanalen är som smalast.

England och Frankrike, krig

England och Frankrike har utkämpat otaliga militära konflikter, däribland hundraårskriget (1337–1453), som i själva verket pågick i hela 116 år.

© Look and Learn/Bridgeman Images & Shutterstock

Hatet har resulterat i många krig

I cirka tusen år var England och Frankrike varandras ärkefiender. Rivaliteten har vid upprepade tillfällen lett till blodiga krig i vilka tusentals människor mist livet.

1066: Normander intar England

Fiendskapen mellan engelsmännen och fransmännen börjar när den normandiske hertigen Vilhelm år 1066 dödar den engelske kungen i slaget vid Hastings och därefter lägger under sig öriket.

Slaget vid Hastings, riddare, hästar
© Granger/Imageselect

1337: Kriget pågår i 116 år

En pyrande konflikt om ägor bryter år 1337 ut i full kraft när Englands Edvard III utropar sig till kung av Frankrike. Hundraårskriget kostar England samtliga franska besittningar utom Calais.

Riddare, svärd, pil och båge
© Ms 6 f.243 Battle of Agincourt

1700-tal: Britterna för ett utmattningskrig

På 1700-talet gör Frankrike och England anspråk på samma områden i Nordamerika. England är rikare och därmed bättre rustat för en långvarig konflikt än Frankrike, som till slut förlorar kriget.

Soldater, hästar
© ClassicStock/Imageselect

1815: Napoleon förlorar vid Waterloo

Den franske kejsaren Napoleons ambition är att bli Europas starkaste man. Britternas mål är att stoppa honom. Efter ett drygt årtionde av krig lyckas de år 1815, vid Waterloo i det som i dag är Belgien.

Napoleon, Waterloo, soldater
© Niday Picture Library/Imageselect

1945: Allierade blir osams

Frankrike behärskar Syrien när det år 1945 uppstår oroligheter i landet. De franska styrkorna inleder en brutal kamp mot upprorsmännen, vilket får Churchill att sätta in den brittiska armén för att få slut på striderna.

Engelskt stridsfordon, soldater, syrier
© Keystone France

Brottningsmatch under toppmöte

Hundraårskriget gjorde för all framtid slut på drömmen om ett enat engelsk-franskt rike. I gengäld var de båda länderna efter kriget i princip jämbördiga, och framledes bevakade de noga varandra för att undvika att motparten fick ett militärt eller politiskt övertag.

I början av 1500-talet vann det muslimska Osmanska riket framsteg i delar av det kristna Europa. Hotet från muslimerna fick engelske Henrik VIII och Frans I av Frankrike att träffas för att ge freden en chans.

Kungarna träffades på ett fält på gränsen mellan Frankrike och engelska Calais. Där reste båda parterna stora tältläger, och inför mötet fick arbetare noga nivellera området för att inget av lägren skulle ligga högre än det andra.

I stället tävlade parterna om vem som kunde göra det mest överdådiga intrycket. Hundratals tält sattes upp i området, som kom att kallas Guldbrokadlägret på grund av det tyg med invävd guldtråd som användes till tälten och deltagarnas kläder. Omräknat i dagens penningvärde spenderade de båda kungarna tillsammans motsvarande 1,3 miljarder kronor för att imponera på varandra.

Guldtält, palats, borg

När Englands kung Henrik VIII mötte den franske kungen Frans I lät de båda två anlägga enorma läger med guldskimrande tält.

© Royal Collection/Hampton Court

Stämningen var gemytlig när fredsmötet började. Så snart Henrik VIII och Frans I hade stigit av sina hästar föll de varandra om halsen och gick arm i arm till det första mötet.

För att undvika penibla situationer såg mötets organisatörer till att de båda kungarna alltid var i samma lag när underhållningsprogrammet bjöd på fäktningstävlingar och tornerspel. Helt kunde monarkerna dock inte hålla sig i skinnet.

Under en match mellan två franska brottare drogs Henrik med av entusiasmen. Han fattade tag i Frans krage och försökte välta omkull honom. Frans, som var en kompetent brottare, svarade dock med att kasta Henrik i golvet. Lyckligtvis för balansen mellan de båda kungarna utmanade Henrik genast Frans på en tävling med långbåge. Där fick Frans ge upp, för han kunde inte ens dra ut strängen på det tunga vapnet.

Mötet avslutades den 24 juni, då kungarna överöste varandra med dyra gåvor, bland annat guldskrin och exklusiva ridhästar. Freden höll emellertid bara en kort period. Redan på vägen hem sammanstrålade Henrik VIII med den tysk-romerske kejsaren Karl V och slöt ett avtal med honom. Året därpå anföll de Frankrike.

Kriget flyttade till Amerika

Rivaliteten begränsades inte till den europeiska kontinenten. På 1700-talet skickade både England och Frankrike handelsmän och soldater till Nordamerika för att dra nytta av Nya världens rikedomar.

I Amerika växte spänningarna mellan parterna. Den 28 maj 1754 angrep en brittisk styrka en fransk expedition som slagit läger på en äng i vad som i dag är den amerikanska delstaten Pennsylvania.

Under överfallet dödade hövdingen Mingo, en av britternas allierade, den franske officeren Joseph Coulon de Villiers de Jumonville med sin tomahawk, och ursprungsamerikanerna skalperade nio franska krigsfångar. Incidenten utlöste ett nytt krig.

England och Frankrike nöjde sig inte med att strida om makt och territorier i Europa. Ländernas rivalitet omfattade hela planeten och utkämpades både på land och till havs.

Engelska soldater, indier, elefant
© Francis Hayman

1. Britterna lade beslag på Indien

På 1600-talet skaffade sig både England och Frankrike handelsstationer i Indien, men engelsmännen fördrev snart fransmännen, som år 1763 tvingades ge upp sina besittningar. Därefter fick de bedriva sin handel under engelsk överinsyn.

Sjöslag
© Thomas Whitcombe

2. Inbringande ö var i fara

Under nordamerikanska frihetskriget på 1780-talet försökte Frankrike ockupera den rika brittiska besittningen Jamaica. Planen misslyckades dock när britterna besegrade fransmännen i ett stort sjöslag. Ön förblev i brittisk ägo tills år 1962.

Illustration, engelsk bulldog, fransk pudel
© Joseph Morewood Staniforth

3. Kolonialmakter delade Afrika

År 1898 gjorde både en engelsk och en fransk expedition anspråk på fortet i Fashoda i Sudan. I stället för att starta krig enades länderna om att låta vattendelaren mellan floderna Nilen och Kongo utgöra gränsen för deras respektive intressesfär.

Hemma i Frankrike gick ryktena om överfallet. Hövding Mingo påstods ha tvättat händerna med Jumonvilles hjärnsubstans. Hela den olyckliga historien var engelsmännens fel, påstod fransmännen.

”Engelsmännen är ett mellanting mellan människa och djur. Den enda skillnaden jag kan se mellan dem och vildarna i Afrika är att de senare skonar det täcka könet”, skrev den franske författaren Robert-Martin Lesuire år 1760.

Fransmännens vrede räckte dock inte för att vinna. Britterna gick segrande ur konflikten och vid krigsslutet år 1763 kunde de kalla sig världens främsta kolonialmakt.

Sista ordet var dock inte sagt. Kriget hade tömt britternas statskassa, så kolonierna beskattades hårt. Missnöjet pyrde och i april 1775 tog kolonisatörerna i Amerika till vapen.

Frankrike stöttade upproret

Upprorsmakarna hade ont om pengar, men de visste varifrån de kunde få hjälp. I december 1775 träffade ett franskt sändebud Benjamin Franklin, en framträdande kolonisatör och senare statsman.

En kort tid senare seglades den första hjälpsändningen över Atlanten. Försändelserna från Frankrike köptes på kredit och innehöll bland annat uniformer, ammunition och vapen till 25 000 soldater.

Belåtenheten var stor i Frankrike, vilket framgår av ett brev som landets utrikesminister skrev till Ludvig XVI på våren 1776 : ”Försynen har utsett denna stund till Englands förödmjukelse. Tiden är inne att hämnas allt ont som landet sedan århundradets början utsatt sina grannar och rivaler för.”

”Varför förkorta ett avstånd som redan är alldeles för kort?” Den brittiske premiärministern lord Palmerston om att bygga en tunnel till Frankrike, år 1858

Enligt den franske utrikesministern skulle England ”reduceras till en andra rangens makt och universum befrias från en girig tyrann (England, red.) som tillskansat sig all makt och all rikedom”.

Frankrikes del i amerikanernas självständighet var betydande. I och med segern vid Saratoga i oktober 1777 vände upprorsarméns ledare general George Washington krigslyckan. Enligt historikerna bar uppemot 90 procent av upprorsarméns soldater franska vapen i slaget, och det mesta av krutet kom från Frankrike.

År 1783 tvingades britterna erkänna sig besegrade, och till fransmännens stora förtjusning undertecknades freden vid en ceremoni i Paris.

Makten till havs var avgörande

Kriget hade utarmat båda länderna, men för Frankrike blev situationen särskilt allvarlig när våldsamma hagelstormar förstörde skördarna år 1788.

Den desperata befolkningen riktade vreden mot Ludvig XVI och aristokratin, som levde i överdåd medan folket svalt. Den 14 juli 1789 stormade en upprörd folkhop fästningen Bastiljen. Det blev startskottet för franska revolutionen.

I Storbritannien pendlade reaktionerna mellan munterhet, entusiasm och avsky, men när revolutionen med tiden övergick i ett blodbad spreds rädslan till de engelska aristokraterna likt en östanvind över Engelska kanalen.

Ännu räddare blev britterna när den ambitiöse Napoléon Bonaparte utropade sig till förste konsul i Frankrike och återställde ordningen i det kaotiska landet. Därefter siktade han nämligen in sig på världsherravälde.

Napoleon visste att nyckeln till att behärska världshaven var att besegra England. Under de följande åren övervägde han ständigt att korsa Engelska kanalen och inta öriket.

Invasionen blev emellertid aldrig av, och i slaget vid Trafalgar i oktober 1805 vann britterna en förkrossande seger över den franska flottan.

Hertigen av Wellington, älskarinnor

Hertigen av Wellington uppvaktade två av Napoleons tidigare älskarinnor.

© Published by John Bell, after Rose Emma Drummond, Élisabeth Louise Vigée Le Brun & Thomas Lawrence

Brittisk segerherre var besatt av Napoleon

År 1815 besegrade den brittiske generalen Arthur Wellesley, hertig av Wellington, Napoleon i slaget vid Waterloo. Wellington blev dock besatt av mannen han besegrat.

Hertigen av Wellington vann evig ära som mannen som besegrade Napoleon vid Waterloo. Wellington var emellertid fullt på det klara med vem av dem som var den främste soldaten och härföraren.

”I vår tid, i historien och i alla tider, Napoleon”, svarade han den som frågade.

Wellington intresserade sig för allt som hade med Napoleon att göra. Efter kejsarens död köpte han förutom en staty och en rad porträtt av Napoleon även ett svärd som kejsaren låtit tillverka – och en kopia av kejsarens matservis i 102 delar. Vid ett tillfälle anlitade han till och med Napoleons kock.

Som om inte det vore nog förförde han två av kejsarens älskarinnor, operasångerskan Giuseppina Grassini och skådespelerskan Marguerite Georges.

Som tur var för Wellington föredrog båda damerna hans sällskap framför Napoleons.

”Hertigen är överlägset starkast”, kommenterade Marguerite Georges.

Utan att själva förlora ett enda fartyg sänkte britterna 22 av fransmännens och deras allierades fartyg. Slaget innebar slutet för alla franska förhoppningar om dominans på världshaven. Tio år senare, år 1815, tvingades Napoleon erkänna sig slutgiltigt besegrad på slagfältet vid Waterloo i dagens Belgien.

Under krigsåren blev den franske fältherren britternas hjärnspöke nummer ett. De kallade honom ”Boney”.

”Om du inte ber din aftonbön kommer Boney och tar dig”, hotade föräldrar sina olydiga barn.

När Napoleon efter nederlaget ödmjukt bad britternas prinsregent Georg om amnesti fick han ett blankt nej till svar.

I stället fördes Napoleon till den brittiska besittningen Saint Helena, en ensligt belägen ö i Sydatlanten. Där bevakades han noga av en 3 000 man stark garnison under ledning av sir Hudson Lowe, en tidigare officer som nu utnämnts till guvernör.

Lowe konfiskerade gåvor som skickats till Napoleon och försökte på det hela taget göra livet surt för den detroniserade kejsaren.

Tunneln skulle mineras

Efter de uppslitande Napoleonkrigen följde en lång period av fred. Relationerna mellan de båda länderna blev med tiden så pass goda att fransmännen och britterna började tala om en fast förbindelse. Alla var dock inte positiva till tanken.

”Varför förkorta ett avstånd som redan är alldeles för kort?” frågade den brittiske premiärministern lord Palmerston när fransmännen år 1858 föreslog en tunnel mellan länderna.

Trots de kritiska rösterna enades ländernas respektive parlament år 1875 om att inleda ett tunnelbygge. Misstron höll emellertid i sig. Tunneln vore en katastrof för England, dundrade generallöjtnant Garnet Wolseley.

”Oavsett vilka befästningar och försvarsverk vi bygger så kommer risken för att en armé från kontinenten intar tunneln genom ett överraskningsanfall alltid att bestå”, betonade han.

”Jag vill inte gå så långt som att säga att hans inställning är direkt fascistisk, men auktoritär är den i alla fall.” Den senare brittiske premiärministern Harold Macmillan efter ett möte med Charles de Gaulle år 1943

Järnvägspionjären sir Edward Watkin, som ansvarade för arbetet, föreslog att tunneln skulle säkras med minor som kunde aktiveras från London ifall fransmännen gick till anfall. Han föreslog även beredskapsplaner som gick ut på att sätta tunneln under vatten eller blåsa in rök i tunneln.

Enligt en artikel i tidningen Sunday Times den 16 april 1882 var det inte bara rädslan för en militär invasion som upptog britterna: ”Med flera dagliga tågavgångar mellan Paris och London kommer missnöjda invånare från de båda storstäderna att börja fraternisera, vilket lär medföra ytterst otillfredsställande resultat på den här sidan kanalen.”

Drygt två månader senare, den 28 juni 1882, beslutade det brittiska parlamentet att stoppa tunnelbygget. Rädslan för Frankrike var för stor.

Gammal fiendskap levde vidare

Under världskrigen stred britterna och fransmännen på samma sida, men rivaliteten var inte bortglömd, vare sig under åren 1914–1918 eller från år 1940 och framåt.

Efter slaget om Frankrike flydde general Charles de Gaulle till London och blev de fria franska styrkornas ledare. Fransmännen var visserligen britternas allierade mot Tyskland, men de Gaulle hade en förhistoria. Han var ättling till Jean de Gaulle, en av riddarna som fastnade i leran år 1415, då de engelska långbågsskyttarna inledde sitt angrepp vid Azincourt.

Charles de Gaulle hade uppenbart svårt att lägga historien bakom sig. Under hela kriget var han rädd att britterna skulle göra inbrytningar i de franska kolonierna i Nordafrika och Mellanöstern. Alla brittiska förslag möttes med misstänksamhet av de Gaulle, som hela tiden försökte styra in krigsinsatsen i en riktning som skulle gynna Frankrike.

Churchill betraktade å sin sida de Gaulles fria franska styrkor som uppkomlingar bland de allierades arméer. De båda männen kom så mycket på kant med varandra att Churchill år 1943 anförtrodde sin vice premiärminister med att ”jag ville be mina kollegor att noga överväga om vi inte borde förgöra de Gaulle som politisk kraft”.

Samma år gav Churchill säkerhetstjänsten MI-5 order om att övervaka de Gaulles residens i London. Avsikten var att hindra honom från att besöka de fria franska styrkorna i Nordafrika för att kringgå gemensamma allierade beslut.

”Han får inte lov att resa. Vi kommer att tillgripa våld om så krävs”, sa Churchill till utrikesminister Anthony Eden i februari 1943.

Winston Churchill och Charles de Gaulle

Under andra världskriget var relationen mellan Winston Churchill och Charles de Gaulle iskall.

© akg-images/Imageselect

Churchill var inte ensam om sin avoga inställning. Efter ett möte med de Gaulle i juni 1943 kommenterade den brittiske diplomaten och senare premiärministern Harold Macmillan: ”Han är en autokrat av naturen, som Ludvig XIV eller Napoleon. Innerst inne anser han att han själv borde styra och att alla andra borde lyda honom. Jag vill inte gå så långt som att säga att hans inställning är direkt fascistisk, men auktoritär är den i alla fall.”

Charles de Gaulle kände inte att han hade någon som helst anledning att be om ursäkt för sitt egensinniga beteende. När utrikesminister Anthony Eden under ett möte år 1943 sa att generalen hade orsakat Storbritannien större kval än alla andra europeiska allierade tillsammans, fick det generalen att stolt sträcka på sig.

”Det betvivlar jag inte. Frankrike är en mäktig nation”, svarade han med ett leende.

Den iskalla relationen mellan Churchill och de Gaulle gjorde att den brittiske premiärministern in i det sista vägrade att informera fransmannen om planerna inför D-dagen i juni 1944. Först när Anthony Eden praktiskt taget tvingade Churchill att tala med de Gaulle invigdes den franske ledaren i invasionsplanerna.

Det skedde två dagar före invasionen, då de båda ledarna träffades i en tågvagn utanför den engelska staden Portsmouth. Churchill serverade champagne och bjöd sedan in de Gaulle på middag.

”Tack, men jag föredrar att äta ensam tillsammans med min stab”, svarade de Gaulle surt.

Charles de Gaulle gav igen efter kriget

D-dagen förebådade de allierades seger i andra världskriget, men inte ens när kriget närmade sig sitt slut kom britterna och fransmännen överens. Charles de Gaulle beklagade sig högljutt över att Köln hamnade i den brittiska ockupationszonen i stället för den franska.

Efter kriget blev de Gaulle Frankrikes president och gjorde då allt han kunde för att behandla britterna som andra rangens européer. Vid två tillfällen, åren 1963 och 1967, lade han in sitt veto mot Storbritanniens ansökan om medlemskap i den europeiska ekonomiska gemenskapen.

”Fallskärmssoldater skulle kunna inta tunnelns ingång och försvara den tillräckligt länge för att låta en invasionsarmé ta sig igenom tunneln.” Parlamentsledamot om riskerna med en tunnel under Engelska kanalen, år 1974

Även britternas förslag om ett gemensamt europeiskt högtidlighållande av 150-årsminnet av slaget vid Waterloo år 1965 möttes av kalla handen av de Gaulle. Britterna fick därför nöja sig med en mer begränsad minneshögtid. Det tyckte fransmännen lät utmärkt.

”Det är nästan så att de borde be om ursäkt för att de vann”, konstaterade den franska dagstidningen Le Monde.

Charles de Gaulle dog år 1970. Tre år senare släpptes britterna in i den europeiska ekonomiska gemenskapen.

Arvfienderna bilade striden

År 1974 började britterna och fransmännen bygga en tunnel under Engelska kanalen. Många britter var dock skeptiska. De var fortfarande rädda för en fransk invasion.

”Fallskärmssoldater skulle kunna inta tunnelns ingång och försvara den tillräckligt länge för att låta en invasionsarmé ta sig igenom tunneln. På så vis kan de kringgå det naturliga skydd som har försvarat vårt land i tusen år”, kommenterade den konservative parlamentsledamoten Alan Clark år 1974.

Resultatet blev att arbetet med tunneln än en gång ställdes in – tills en traktat mellan Storbritannien och Frankrike år 1986 såg till att arbetet kunde återupptas.

Sent omsider, på våren 1994, stod Kanaltunneln klar. Den 6 maj kunde Storbritanniens drottning Elizabeth och Frankrikes president François Mitterrand inviga den nästan fem mil långa tunneln.

VIDEO: Se drottning Elizabeth och president Mitterrand inviga tunneln.

Nu befann sig de gamla arvfienderna bara 35 minuters tågresa från varandra.

I dag behöver emellertid tunnelresenärer räkna med en något längre restid. I och med britternas utträde ur EU år 2020 ökar misstron mellan Storbritannien och Frankrike igen. Nya inreseregler, utökade gränskontroller och handelsrestriktioner hotar att återuppliva den urgamla fiendskapen mellan de båda länderna.

Lastbilskö

Britternas utträde ur EU har förlängt köerna vid Kanaltunneln.

© Frank Augstein/AP/Ritzau Scanpix

Brexit hotar den sköra vänskapen

Sedan år 1994 har Kanaltunneln förbundit Frankrike och Storbritannien. Tack vare ländernas EU-medlemskap har människor och varor kunnat strömma fritt över gränsen, men det har brexit satt stopp för.

I och med britternas utträde ur EU i februari 2020 förändrades spelreglerna vid Kanaltunneln. Gränskontroller och komplicerade tullbestämmelser gjorde passagen långsam. Lastbilar tvingades vänta vid tunneln i dagar eller till och med veckor medan chaufförerna fick sina dokument i ordning.

Året därpå fick en fiskestrid diskussionsvågorna att gå höga. Före brexit fick franska fiskare minst 30 procent av sin fångst i brittiska farvatten, så när britterna år 2021 vägrade förnya ett antal fiskeavtal utbröt konflikt.

”Det är inte något krig, men det är en kamp”, kommenterade Frankrikes fiskeriminister Annick Girardin. Franska fiskare hotade med att stänga tunneln.

Det har satt sina spår. Enligt morgontidningen The Guardian tyckte 56 procent av britterna i augusti 2021 bra om sina franska grannar. I november samma år hade andelen sjunkit till 47 procent. Bland fransmännen var andelen 53 respektive 46 procent.

LÄS MER OM DEN ANSTRÄNGDA RELATIONEN GRANNLÄNDERNA EMELLAN

  • Stephen Clarke, 1000 years of annoying the French, Black Swan , 2015
  • Robert & Isabelle Tombs, That sweet enemy, Pimlico, 2007
  • Robert Gibson, Best of enemies, Impress Books, 2004