De första Mark I-vagnarna utrustades med så kallade svanshjul.
Tanken var att dessa skulle göra det lättare att styra stridsvagnen, men de visade sig vara en dålig idé. De fastnade ofta i skyttegravarna och gick lätt sönder.
Hjulen var till mer besvär än nytta.
Därför togs de bort, och Mark I och dess efterträdare styrdes efter det med hjälp av enbart banden.
För att göra det krävdes det fyra man. En skötte bromsarna, en var förare, och två skötte växellådan. De fyra resterande besättningsmännen hanterade kanonerna eller kulsprutorna.
Mannen bakom vidundret: Traktortillverkare skapade stridsvagnen
Den militärtekniska utmaningen under första världskriget var att utveckla ett bepansrat fordon, som kunde korsa oländig terräng och meterbreda skyttegravar.
Alla försök att lösa det misslyckades – tills uppgiften hamnade på britten William Trittons bord.
Världskrigets stridsvagnar
- Beteckning: Schneider CA1
- År: 1916
- Land: Frankrike
- Antal: 400
- Beteckning: Renault FT
- År: 1917
- Land: Frankrike
- Antal: 3530
- Beteckning: A7V
- År: 1918
- Land: Tyskland
- Antal: 20
Han var expert på lantbruksmaskiner, som länge hade använt bandaggregat.
Tritton konstruerade flera prototyper av stridsvagnar, men först när han kom på att klä banden med platta stålplåtar var världens första stridsvagn redo att sättas in i strid.
Följ med innanför pansaret på Mark I:
Mark I i siffror
Längd (med hjul): 9,94 m
Bredd: 4,33 m
Höjd: 2,34 m
Vikt (tom): 28,4 ton
Toppfart: 6 km/h
Räckvidd: cirka 40 km
Besättning: 8
Genomtänkt form
Rombformen gav stridsvagnen en låg tyngdpunkt. Det gav banden bättre grepp på underlaget.
Tropiskt stridsutrymme
Motorn avgav så mycket värme att temperaturen inne i vagnen kunde nå upp över 50 °C.
Soldater bars ut
Ventilationen inne i stridsutrymmet var dålig. Ofta fylldes det med så mycket rök, koloxid och bensinångor att besättningen svimmade och fick bäras ut.
Vagnens ammunition
Ammunitionen till kanonerna förvarades i särskilda behållare.
Skyddande träramar
En träram med hönsnät skyddade besättningen från fiendens handgranater.
Kommunikationsproblem
Bullret i vagnen var ofta så högt att besättningen fick kommunicera genom att banka på sidorna.
Ojämn terräng var inget problem
Larvbandens stålplattor gav stridsvagnen bra grepp på underlaget. De gjorde att den kunde ta sig fram i oländig terräng och över skyttegravar som var upp till 2,4 meter breda.
Vagnens signaturfärg
Brun blev snabbt Mark I:s signaturfärg. De första modellerna målades i kamouflagemönster, men det slutade man med, eftersom vagnarna ändå snabbt täcktes med lera.
Vagnarna kunde identifieras
Markeringar angav besättningens kompani eller bataljon. En del stridsvagnar hade namn eller motiverande citat målade på vagnskroppen.
Mark I:s bestyckning
Beväpningen bestod av två 57-mm-Hotchkiss-kanoner och tre stycken 8-mm-kulsprutor. Vissa stridsvagnar hade inga kanoner utan i stället endast fem kulsprutor.
En enda Mark I kvar
Britterna tillverkade totalt 150 Mark I-stridsvagnar under första världskriget.
Av dessa har endast en överlevt. Den finns på The Tank Museum i Bovington i södra England.
Markeringarna på skrovet tyder på att den bevarade vagnen kan vara världens andra tillverkade stridsvagn.