Dödens dal: Britterna led stort nederlag i Afghanistan

År 1842 sträckte sig britternas imperium över halva världen. Men i Afghanistan led de nederlag. I de snöiga bergspassen och djupa dalarna mellan Kabul och Jalalabad dödades 16 000 soldater, kvinnor och barn av afghanerna. En enda britt överlevde.

År 1842 sträckte sig britternas imperium över halva världen. Men i Afghanistan led de nederlag. I de snöiga bergspassen och djupa dalarna mellan Kabul och Jalalabad dödades 16 000 soldater, kvinnor och barn av afghanerna. En enda britt överlevde.

Tate

”Där satt ett indiskt barn övergivet i snön. Det var en söt liten flicka på ungefär två år, tillräckligt stark för att sitta upprätt med sina smala ben samlade under sig. Hennes stora bruna ögon såg på soldaterna och kavalleriet som passerade förbi, och på allt det obegripliga som hände runt omkring henne. Om någon afghansk pojke fann henne skulle han roa sig med att tvinga hennes huvud bakåt och skära halsen av henne.”

Så beskrev den brittiske officeren Colin Mackenzie paniken när 4 500 soldater och 12 000 civila den 6 januari 1842 drog sig tillbaka från Kabul i Afghanistan.

Karta över Afghanistan 1842
© Världens Historia

Sådan var situationen i Afghanistan 1842

Det brittiska imperiet konkurrerar med ryssarna om makten i Centralasien. Ryssarna försöker få emiren av Afghanistan att stötta dem. Det blir ett hot mot britterna som härskar över Indien. De ­invaderar därför emiratet, vilket leder till en militär katastrof.

I stort sett alla i armén och i lägret massakrerades av upproriska afghaner i det bergiga landets djupa dalar. Ett hundratal togs till fånga och hölls som gisslan. En enda brittisk soldat lyckades ta sig genom dalarna till närmaste brittiska garnison i Jalalabad.

Det var ett militärt och politiskt nederlag och en mänsklig katastrof utan motstycke i dåtidens brittiska imperium. Vid den här tiden sträckte sig det brittiska imperiet över stora delar av Afrika och Asien samt hela Australien.

Storbritannien kunde nästan­ sägas ha världsherraväldet och aldrig tidigare hade en av deras arméer utplånats till nästan siste man. Det mest obegripliga var att armén i Kabul förintats av vad de ansåg vara primitiva stamfolk.

Kampen om världen

På 1830-talet konkurrerade britterna med det ryska imperiet om makten över världen. Ryssarna utvidgade sitt territorium åt söder och öster. I centrala Asien stod de vid Turkmenistan norr om Afghanistan. Söderut besatt däremot britterna större delen av Indien, som var deras kronkoloni.

Det självständiga Afghani-stan styrdes av emiren Dost Muhammed. Det var ett litet fattigt och bergigt land som nu blev en bricka i imperiernas spel om makt och inflytande.

År 1838 förhandlade ryssarna med Dost Muhammed för att få över honom på sin sida. Detta såg britterna som ett hot mot Indien. De fruktade förstås att ryssarna via Afghanistan kunde uppvigla indierna att göra uppror mot dem.

Karta över brittisk marsch från Kabul till Jalalabad
© VÄRLDENS HISTORIA

16 000 marscherar i döden på sju dagar

En brittisk armé är på återtåg mellan bergen från Kabul till den närmaste brittiska garnisonen i Jalalabad. Sträckan är endast femton mil, men vägen går över höga bergspass och djupa dalar där ­afghanerna ligger i bakhåll. Under sju dagar ­marscherar 16 000 män, kvinnor och barn rakt in i döden.

Lyckad invasion

År 1839 invaderade britterna därför östra Afghanistan. På bara några månader intog de städerna Kandahar, Ghazni och huvudstaden Kabul, där de installerade en brittiskvänlig­ afghansk emir medan den ­tidigare emiren Dost Muhammed togs till fånga och skickades till Indien.

Den brittiska hären slog läger strax utanför Kabul. Styrkan bestod av 700 britter och 3 800 indier som utgjorde brittiska kolonialstyr­kor. Hela 12 000 civila följde med trupperna. En del var soldatfruar och soldatbarn, andra var uppassare eller handelsmän som servade soldaterna.

Situationen går överstyr

Invasionen var i sig en förödmjukelse för de oberoende stamfolken i Afghanistan. Men tre andra faktorer ledde också till att situationen efter hand trappades upp.

För det första inledde några av de brittiska officerarna förhållanden med afghanska kvinnor. För det andra blossade ett gammalt hat mellan de afghanska muslimerna och de indiska hinduerna upp. För det tredje medförde hären och de många människorna i lägret att matpriserna steg våldsamt både i och omkring Kabul.

I början av november 1841 blev det upplopp och oroligheter i staden. Britternas politiske officer Alexander Burnes försökte förhandla med afghanska ledare men han dödades tillsammans med sina vakter av en uppretad folkmassa inne i staden.

Åtta månader efter det att Kabulhären utplånats skickades en ny armé in i Afghanistan för att frita gisslan. Det lyckades och därefter drog de sig ut ur landet igen. De hade fått nog. Afghanistan var en enkel match att erövra men landet var omöjligt att hålla ockuperat. Emiren Dost Muhammed frigavs av ­britterna och återfick makten.

General William Elphinstone
© Wikimedia Commons

Elphinstone fick skulden

Kabulhärens överbefälhavare general Elphinstone fick skulden för katastrofen, för att han var vag och obeslutsam. Han dog av sjukdom under fångenskapen.

Wikimedia Commons

General sir Robert Henry Sale
© Wikimedia Commons

General blev hjälte

Generalen sir Robert Sale var chef för den brittiska garnisonen i Jalala­bad. Här höll han stånd i månader mot afghanerna. Han fick därför ­tillnamnet ”kämpande Bob.”

Wikimedia Commons

Lady Florentia Sale
© Mary Evans

Lady togs som gisslan

Lady Florentia Sale blev under återtåget en av cirka 100 i gisslan. Senare skrev hon i sina memoarer om återtåget och fångenskapen hos afghanerna.

Mary Evans

Britiske officerer befries
© Scala

Gisslan befriades efter åtta månader

Den 17 september 1842 kom en brittisk undsättningsarmé fram till gisslan som afghanerna hade hållit fångna i åtta månader sedan reträtten i januari. Officeren Colin Mackenzie­ och lady Sale fanns bland dem som befriades. Efter rädd­nings­aktionen drog sig britterna helt ut ur Afghanistan.

Scala

Dost Muhammed
© National Army Museum

Emiren återfick makten

Han var emir före den brittiska invasionen och blev det igen, då de lämnade landet 1842. Hans son Akbar, som stred mot ­britterna, dog stilla år 1849.

National Army Museum

Kabulstyrkans överbefälhavare, general William Elphin­stone, hämnades dock inte dråpet på Burnes. Generalen var rädd för att göra ont värre om han angrep Kabul och straffade invånarna. I stället valde han att fortsätta förhandlingarna, vilket afghanerna såg som ett svaghetstecken.

Upproriska afghaner strömmade nu in i Kabul och britterna i lägret utsattes för angrepp från krypskyttar, som försvann lika fort som de kommit. Bland upprorsmakarna fanns den avsatte emirens son Muhammed Akbar. Han dödade en brittisk officer som Elphinstone­ hade sänt in i Kabul i ännu ett försök att förhandla fram en fredlig lösning.

Afghanerna förstod nu att de hade kontroll över situationen på grund av att britterna i praktiken var inringade, deras matförråd krympte och vintern närmade sig. Afghanerna angrep dock inte Kabulhären i större utsträckning då den trots allt var en vältränad styrka som det skulle kosta många afghaners liv att angripa.­ Upprors- och stamledarna lovade däremot britterna förnödenheter, fri lejd och eskort om de drog sig ur landet.

Situationen var nu helt outhärdlig för general Elphinstone. Han hade bara två val. Antingen fick han acceptera afghanernas erbjudande om fri lejd, eller så måste han besätta en fästning vid Kabul där hären kunde hålla stånd tills en undsättningsstyrka från Indien nådde fram.

Det skulle kunna ta månader innan hjälpen kom, så Elphinstone valde att lita på stamledarna och ta emot deras erbjudande. Men afghanerna drog ut på tiden, och förnödenheterna och eskorten som de utlovat syntes aldrig till.

Dödsmarchen påbörjas

Den 6 januari 1842 bröt britterna upp från lägret och inledde återtåget mot Jalalabad.

Framför hären och lägerföljet låg nu en marsch på 150 kilometer genom oländig bergsterräng med upp till 30 centimeter djup snö och temperaturer på ned mot tio minusgrader. Dessutom fanns där fientligt sinnade afghanska stammar som inte brydde sig om vad upprorsledarna i Kabul tyckte.

Efter hand som hären lämnade lägret började afghanerna plundra gods som lämnats kvar. Detta ledde till skottväxlingar och 50 brittiska kavallerister dödades.

På morgonen var kavalleristerna så stelfrusna att de fick lyftas upp på hästarna.

Britterna bildade en förtrupp, en mittentrupp och en eftertrupp som skulle säkra härens stridsmöjligheter under marschen. Men de civila skapade kaos och panik i kolonnen.­

Den lilla flickan i snön

Afghanerna angrep ständigt grupper av både civila och soldater som hade kommit ifrån kolonnen eller hamnat på efterkälken på grund av skador.

Det var vid den här tidpunkten den brittiske officeren Colin Mackenzie såg den lilla indiska flickan sitta övergiven i snön. Han kände en stark önskan att lyfta upp henne, men han gjorde det inte. Det tjänade ingenting till, skrev han många år senare i sina memoarer, för det fanns så många andra övergivna barn som afghanerna mördade och kvinnor som låg längs vägen med blod i det långa håret.

Klockan 16.00 gav Elphinstone order om att slå läger för natten. Då hade armén inte förflyttat sig mer än tio kilometer.

I stort sett alla tält hade gått förlorade då panikslagna kulier hade kastat dem ifrån sig under de afghanska angreppen. De flesta sov därför i snön. Mitt i natten anlände eftertruppen som hade slagits mot afghaner hela vägen från Kabul. På morgonen den 7 januari dök Muhammed Akbar upp med 600 ryttare på en av bergssidorna.

Tre brittiska medaljer

Efter dödsmarschen kämpade den brittiska garnisonen i Jalalabad vidare mot afghanerna. Där höll britterna stånd och räddades av nytillkomna trupper från Indien. Medaljerna kommer bland annat från dessa strider.

© National Army Museum

Britterna trodde först att han kommit med en eskort och proviant. Men hoppet krossades när han krävde sex brittiska officerare som gisslan, vilket han fick efter förhandlingar.

Gisslan skulle garantera att den brittiska garnisonen i Jalalabad också drog sig ut ur landet. Men trots gisslan fortsatte andra afghaner att angripa och stjäla vapen och gods. Om det skedde på Akbars kommando var det ingen som visste.

Förhandlingarna försinkade återtåget som bara hann tio kilometer längre den dagen.

Ryttarna var stelfrusna

Ännu en natt gick och på morgonen den 8 januari var kavalleristerna så stelfrusna att de fick lyftas upp på hästarna.

Fotfolket hade det inte bättre. Det hängde små istappar från deras mustascher. Många soldater var så paralyserade av köld att de knappt kunde hålla sina gevär.

Afghanske skytter i bagholdsangreb
© Bridgeman

Hären kom fram till det åtta kilometer långa Khoord-Kabul-passet. Där låg gilzhaistammen i bakhåll på bergssluttningarna, som var så höga och branta att vintersolens strålar aldrig nådde ned i dalen. De sköt och dödade omkring 3 000 personer när hären gick genom passet.­

Kvinnor och barn lämnades

På morgonen den 9:e föreslog Akbar, som ännu följde efter britterna, att den sista handfull kvinnor och barn som fortfarande följde med hären skulle lämnas i hans beskydd.

Under återtågets första dagar hade cirka 70 brittiska kvinnor, barn och officerare tagits till fånga av afghanerna. De hamnade som gisslan hos Akbar för att vara förhandlingsobjekt när britterna i Indien fick höra om katastrofen.

Elphinstone hade i praktiken inget annat val än att överlämna kvinnorna och barnen. Det var trots allt bättre att de var gisslan hos Akbar än att de dog tillsammans med hären. De överlämnades dock först efter förhandlingar som försenade hären ytterligare en dag.

Kolonialtrupperna skärs av

Den 10 januari lyckades förtruppen, som bestod av britter, kämpa sig igenom en smal ravin. Men huvudstyrkan, som bestod av indier, kom inte igenom eftersom afghaner strömmade ned i klyftan och skar av dem från förtruppen.

De afghanska soldaterna har omringat britterna, som kämpar till siste man.

© Wikimedia Commons

Samtidigt stormade andra afghaner ned från bergen och högg ned alla i huvudstyrkan med sina sablar i stället för att ödsla kulor och krut på dem.

På fyra dagar hade Kabulhären reducerats till 450 soldater och 1 500 civila, som tillsammans med förtruppen sluppit igenom den smala ravinen. För första gången under återtåget beordrade Elphinstone en ilmarsch. Männen gick hela natten och nästa dag, den 11:e,kom de fram till Jugdullukpasset där de stannade för natten.

På morgonen den 12:e bjöd Akbar in Elphinstone till förhandlingar i sitt läger. Generalen accepterade inbjudan med en sista förhoppning om att Akbar skulle övertala stamledarna att låta dem komma igenom till Jalalabad. Men i stället tog Akbar Elphinstone som gisslan.

De sista 450 fortsatte

Britterna insåg att Elphinstone hade gått i en fälla. En officer beordrade därför de sista 450 männen att forcera Jugdullukpasset. Där hade afghanerna lagt taggbuskar över vägen och medan britterna kämpade sig igenom snåren sköt de prick på dem från sluttningarna.

Endast 62 soldater, som alla var britter, tog sig ut ur Jugdullukpasset. Tolv av dem satt till häst. De skyndade iväg medan 50 fotsoldater fortsatte marschen.

De överlevande civila var dödsdömda. De gömde sig i grottor eller mellan klippor, men de som inte afghanerna slog ihjäl dog av svält, köld och utmattning.

Natten till den 13:e gick de kvarvarande 50 över en bro över ­floden Sourkab, där några av dem stupade i strid med en mindre grupp afghaner. Framåt dagen nådde de resterande 40 byn Gandamack. Där blev de omringade och dödade, förutom sex som togs som gisslan.

En enda ryttare undkom

Av de tolv ryttare som passerat Jugdulluk stupade åtta på vägen till Futtehabad och tre dödades av afghanska ryttare endast sex kilometer från Jalalabad.

Av Kabulhären återstod nu bara en enda man. Det var militärläkaren William Brydon. Han red ifrån förföljarna och kämpade sig igenom en grupp afghanska ryttare.

Militärläkaren William Brydon i Jalalabad

Militärläkaren William Brydon är den ende britten som når fram till Jalalabad.

Av någon anledning föröljde de honom inte och Brydon kom som den ende ur Kabulhären fram till den brittiska garnisonen i Jalalabad.

Där avlade han rapport till generalen Robert Sale och berättade att hela hären vid Kabul gått förlorad. Senare överlevde Brydon även det stora indiska upproret 1857.