Döden lurar i snön

Kohandel utlöste kriget

Under det tre och en halv månader långa vin­ter­kriget kämpade flera tusen finska män och kvinnor för sitt lands frihet med mod, envishet och uppfinningsrikedom.

En man blev mer än någon annan sym­­bolen för finländarnas kamp: prickskyt­­ten Simo Häyhä, som var så ef­fek­­tiv att han kallades för ”vita döden”.

Två män var orsak till att Simo Häyhä blev prickskytt. Den ene var Adolf Hitler, och den andre var Josef Stalin. De var ideologiska dödsfiender, men sommaren 1939 hade de cyniskt kommit överens om att dela Östeuropa mellan sig.

Hitler utnyttjade avtalet till att kasta sig över Polen, varpå Frankrike och Storbritannien grep till vapen. Medan de andra stormakterna slogs hade Stalin fria händer att lägga beslag på småstaterna längs Sovjetunionens gränser.

Den försiktige tyrannen föredrog att uppnå sina mål med hot, men när Finland vägrade att underkasta sig, överlåt han saken till armén.

Finländarna upptäckte att de var i krig, när sovjetiskt flyg angrep Helsingfors den 30 november 1939. Samtidigt rörde 425 000 soldater sig mot gränsen.

Enligt planen skulle Finland intas på tre veckor, så att Stalin kunde få landet i present på sin födelsedag den 21 december.

Alla fick offra sig

I Finland kallades armén in, och 250 000 man anlände till förråden för att ta emot sin utrustning.

Antalet var imponerande för ett land med 3,7 miljoner invånare, men många soldater behövdes för att bevaka den långa och sårbara kustlinjen. Vid fronten var finländarna hopplöst underlägsna.

”Vår ärkefiende har attackerat oss igen”, sade den gamle marskalken Mannerheim i radion till befolkningen.

En generation tidigare hade han lett kampen för Finlands självständighet, och nu återvände han från sin pensionering för att ta kommandot igen.

En seger verkade omöjlig, men om inte Finland skulle utplånas var soldaterna tvungna att kämpa. En av dessa soldater var Simo Häyhä, vars släktgård låg nära gränsen. Han var 35 år och hade slitit på familjens jord sedan barndomen.

Redan som 17-åring gick Simo Häyhä med i hemvärnet, senare blev han inkal­lad till armén, och när han hemförlovades var han korpral. Tillbaka på gården gick han återigen med i hemvär­net, och nu, 1939, skulle den militära träningen sättas på prov i strid.

Rädslan var en ständig följeslagare

Simo Häyhä blev inkallad till 34:e regementet, som förberedde sig för strid i Ladogakarelen norr om den stora Ladogasjön. Styrkorna stod glest, för armén förväntade sig inga större angrepp i trakten, som täcktes av djupa skogar.

Röda armén ha­de dock anlagt en hemlig järnvägs­lin­je, som gick ända fram till gränsen i Ladogakarelen. Därför kunde 75 000 man tränga över gränsen tillsammans med 150 stridsvagnar och 200 kanoner.

”Vi satte upp vår taggtråd, befäste våra ställningar och grävde skyttevärn”, ­be­rätta­de Simo Häyhä om sin andra dag i krig. ”Det första sovjetiska angreppet kom efter mörkrets inbrott”.

Simo Häyhäs 6:e kompani höll stånd, men andra enheter från 34:e regementet blev överkörda, när de försökte hålla knutpunkten Suojärvi längre norrut.

Röda armén slog till med flera tusen man och stridsvagnar, som finländarna inte kunde matcha med sina vapen. ”Folk började springa, åka bakåt genom snön på skidor utan att bry sig om något, utan att lyssna på befälens rop och svordomar”, skrev en soldat efteråt.

Suojärvi föll på krigets tredje dag, och fien­den hade nu chansen att gå runt Lado­ga och attackera den fin­ska arméns huvudstyrka i ryggen. Allt hängde på om de finska styrkorna klarade av att upprätta en ny försvarslinje.

Se var Röda armén anföll:

”Kollaa kommer att hålla”

Trötta och håglösa finländare retirerade genom det snötäckta landskapet, tills de nådde floden Kollaa tre mil från Suojärvi. Simo hade mist många grannar och vänner, för de flesta soldater i regementet kom från den trakt som de slogs i.

Nu fick de order att gräva ned sig vid flodstranden. Ordern var att hålla stånd till varje pris, men uppgiften verkade omöjlig. Floden var inte mer än två meter bred på de smalaste ställena.

”Kommer Kollaa att hålla?” frågade den gene­ral som hade befälet.

”Kollaa håller, såvida vi inte får order att ge oss av, svarade Simo Häyhäs kompanichef Aarne Juutilainen.

Inhemsk och utländsk press återgav den korta ordväxlingen, som blev en symbol för finländarnas motståndsvilja.

Stalins styrkor inledde sitt anfall vid Kollaa den 8 december, men denna gång var finländarna redo.

De hade kanoner dolda vid de få vägar i området där de sov­je­tiska stridsvagnarna kunde rycka fram, och styrkorna hade nu utrustat sig med improviserade vapen att slå ut pansarfordon med.

Angreppet slogs tillbaka. Nya sovjetiska angrepp följde på det ­första, men fronten höll, och Simo Häyhä inledde sin förvandling till historiens dödligaste prickskytt.

Geväret var Simo Häyhäs vän

Finland hade inga specialiserade prick­skyt­tar, när vinterkriget bröt ut. Det var det få arméer som hade 1939. Under förs­ta världskriget plockades skickliga skyttar vid alla fronter från sina förband, så att de kunde jaga oförsiktiga fiender på egen hand. Efter kriget fasades den typen av soldater emellertid ut.

Simo Häyhä var därför en helt vanlig infanterisoldat, när han blev inkallad. Å andra sidan hade han i många år tränat pre­ci­sions­skytte i hemvärnet.

Finlands försvar hade få resurser, och instruktörerna krävde att varje kula skulle träffa sitt mål. Simo Häyhä deltog i hemvärnets skyttetävlingar, och redan första gången lyckades han få 93 träffar av 100 möjliga på 300 meters avstånd.

När Simo Häyhä gick ut i krig var det med ett vapen som han använt på skjutbanor och övningar i åratal.

Geväret M/28-30 var en finsk vidareutveckling av det ålderstigna Mosin-Nagant 1891 från tsartidens Ryssland. Den nya versionen hade en förbättrad avfyringsmekanism, och siktet gick att finjustera.

Vapnet var avsett för hemvärnet, som på grund av penningbrist erbjöd sina med­lem­mar att köpa geväret till subventionerat pris, och Simo Häyhä utnyttjade den möjligheten. Geväret var hans eget, och han lärde känna det lika bra som en nära familjemedlem.

Tålamod betydde överlevnad

Simo Häyhä hade inte befunnit sig vid Kol­laafronten i mer än några dagar, när han förflyttades från sin grupp. Hans ­utomordentliga pricksäkerhet hade noterats av kompanichefen, och nu skulle den skjutskicklige korpralen operera på egen hand som prickskytt.

Varje dag åsamkade Simo Häyhä fienden nya förluster, och hans effektivitet berodde inte enbart på skjutträningen i hemvär­net. Före kriget jagade han ofta, och erfarenheterna från de långa dagarna i Finlands skogar var minst lika viktiga som förmågan att träffa.

Precis som en jägare skulle en prickskytt kunna förflytta sig utan att synas eller höras, välja bästa möjliga position att skjuta från, och så behövde han ett ändlöst tålamod.

Simos uppgift underlättades av att många sovjetiska soldater var usla skyttar. Under de första dagarnas strider fick han order att lämna sitt värn för att kapa en telefonledning.

”Det gjorde jag, och jag tog god tid på mig, trots att ryssarna sköt på mig med en kulspruta från en ställning 200 meter bort”, berättade han efter kriget.

Andra fiender var emellertid livsfarliga, för även Röda armén hade satt in prickskyttar vid Kollaafronten.

Prickskyttar duellerade i snön

Simo Häyhä hade etablerat sig som 6:e kompaniets prickskytt, när löjtnant Juutilainen gav honom en svår uppgift. Tre finska plutonchefer hade skjutits, och det var tydligt att de fallit offer för en och samme skytt.

Kompanichefen ville att prickskytten skulle elimineras. ”Jag ska göra mitt bästa”, lovade korp­ral Simo Häyhä.

Före gryningen tog han på sig varma yllekläder, och över dem en vit kamouflagedräkt, så att han smälte ihop med snön. Medan det fortfarande var mörkt smög Simo Häyhä iväg från de nedgrävda finska ställningarna.

Dagen innan hade han sett ut en bra plats att skjuta från. Den låg i skugga, så att han inte riskerade att solen reflekterades i gevärets metall. Dessutom syntes inte hans spår från fiendens ställningar.

Vintersolen gick upp strax efter tio på förmiddagen, och efter det gick det inte att röra sig. Simo Häyhä låg orörlig. Endast blicken gled långsamt från sida till sida, medan han studerade terrängen framför sig. Inget spår syntes av den fientlige skytten.

Knappt sex timmar senare höll den korta dagen på att ta slut. Solen gick ned bland träden bakom den finske skytten, när han fick syn på en hastig ljusglimt.

Simo Häyhä gissade att det var reflexen från ett kikarsikte, och i nästa ögonblick såg han en rörelse. En vitklädd figur reste sig upp med stela lemmar. Den sovjetiske prickskytten hade avbrutit dagens jakt, och nu såg han säkert fram emot att komma tillbaka till sina egna linjer, där han kunde värma sig med en kopp te.

Häyhä tog sikte, tryckte på avtryckaren och förde blixtsnabbt in en ny patron i patronläget på sitt gevär. Han behövde emellertid inte skjuta igen. Det första skottet hade trängt in genom motstån­darens kind och passerat genom huvudet.

Mannen var död, och det blev i stället Simo Häyhä som kunde värma sig vid en kamin senare på kvällen.

Så krossade finländarna de sovjetiska kolonnerna:

General Vinter styrde slaget

Röda armén fortsatte med sina attacker vid Kollaafronten, och temperaturen fortsatte att falla.

Med ned till 40 minusgrader dikterade ”General Vinter” vilka operationer som gick att genomföra. Angriparna hade mängder av flygplan, kanoner och stridsvagnar, men de var helt oförberedda på att föra vinterkrig.

En amerikansk krigskorrespondent blev skakad, när han såg en grupp ryssar som hade kapitulerat till finländarna.

”De ryska soldater som Kreml har satt in mot finländarna måste vara några av de ynkligaste varelser som skådats i uniform i denna del av världen sedan Napoleons utsvultna soldater vacklade tillbaka från Moskva”, skrev journalisten.

”Inga av männen bar höga kängor, och som resultat hade åtskilliga så frusna fötter att de knappt kunde gå”.

En finsk överste dolde inte vad han ansåg om motståndarna: ”Infanteri som detta har vi aldrig sett förr. De är inte soldater”.

Förutom att de sovjetiska soldaterna var dåligt klädda var de även ständigt hungriga. Deras underhåll var ytterst blygsamt, vilket finländarna utnyttjade.

När finska styrkor drog sig tillbaka från ett område evakuerade de civilbefolkningen och brände alla byggnader. Inget lämnades kvar till angriparna.

Så länge de sovjetiska soldaterna var i rörelse var de dessutom tvungna att sova utomhus i kylan.

Till skillnad från finländarna hade de dessutom få kaminer att värma sig vid nattetid. I stället gjorde de upp eldar, men lågorna drog till sig finska granater och nattliga skidpatruller.

Av blodig erfarenhet lärde ryssarna sig att de fick nöja sig med lite glöd i bottnen av en grop. Modlösheten spred sig i den på papperet så mäktiga armén.

Skogen skrämde ryssarna

Vid Kollaafloden angrep sovjetiska soldater gång på gång under den iskalla decembermånaden. Vågor av män i långa rockar kämpade sig mödosamt fram genom snön, och varje gång avstannade anfallet, när de finska kulsprutorna började spotta ur sig bly. Den ryska elden å sin sida betraktades som ofarlig.

”De skjuter dåligt”, berättade finska soldater för en journalist. ”De skjuter för det mesta från höften och får lite eller inget stöd alls från några tyngre vapen”.

Generellt led hela invasionsstyrkan av undermålig ledning, vilket innebar att även i grunden ganska enkla operationer gick i stöpet. I Moskva var krigs­mi­ni­stern brutalt uppriktig om anledningen, när en rasande Stalin krävde en förklaring:

”Du lät skjuta våra bästa generaler”, rasade ministern tillbaka och påminde Stalin om de omfattande officersutrensningar som diktatorn själv hade beordrat under det föregående decenniet.

I normala fall var det rena självmordet att säga något sådant, men till och med Stalin insåg att den här gången skulle en skenrättegång följd av ett nackskott inte lösa problemen.

Den 19 december avbröts de sovjetiska frontalangreppen vid Kollaa, och snart sänkte sig ett slags lugn även över de andra fronterna. För Simo blev kriget emellertid intensivare än någonsin.

Mästerskytten hade fritt spelrum

Varje dag gav Simo Häyhä sig ut för att jaga fiender. Ibland fick han sällskap av korpral Malmi, som med sin kikare hjälpte honom att hitta mål.

”Vi bevakade fiendens aktiviteter hela dagen och försökte räkna ut var vi skulle kunna hitta flest mål”, berättade Simo Häyhä efter kriget.

”När det blev mörkt förberedde jag en eldställning. Jag plattade även till snön, så att lufttrycket från skottet inte skulle få den att flyga upp och avslöja mig”.

Han föredrog fortfarande att skjuta med sitt M/28-30, trots att geväret saknade kikarsikte. Simos egna ögon räckte, vilket han bevisade när han fick en uppgift av löjtnant Juutilainen.

Kompanichefen hade i flera timmar försökt få korn på en skytt som låg dold nära de sovjetiska skyttegravarna 400 meter längre fram. Juutilainen ha­de ett gevär med kikarsikte. Nu blev det Simo Häyhäs tur.

”Till en början såg jag inte en skymt av honom – bara en liten klippa, där han påstods befinna sig. Efter en lång stund fick vi dock syn på honom bakom en snödriva. Jag siktade noga med mitt M/28-30 och träffade honom med första skottet”.

Många gånger sköt han dock på kortare håll, för fienden vågade sig sällan bort från sina ställningar. ”Korpral Malmi och jag fick syn på en grupp nya bunkrar”, berättade Häyhä.

”Vi förflyttade oss ljudlöst genom skogen, tills vi var 150 meter från bunkrarna, som låg mellan frontlinjerna. Vi tillbringade hela dagen i vår ställning och sköt 19 ryssar. De såg aldrig var vi var”.

Häyhä var på väg mot titeln som historiens effektivaste prickskytt.

Idealisk jaktmark

Från den tidpunkt då striderna börjat hade Löjtnant Juutilainen hållit räkning på Simo Häyhäs prestationer. I mitten av december lyckades den dödligt pricksäkre korpralen skjuta 23 fiender på en dag.

Hans framgångsrikaste dag var dock den 21 december, då snöfall gjorde att sikten var decimerad. När Simo Häyhä återvände hade han skjutit 25 ryssar sedan gry­ningen. Därmed hade hans gevär krävt 100 liv på endast 22 dagar.

Simo Häyhä blev så känd att andra förband började låna honom. Målen var de observatörer som pekade ut mål för de sovjetiska kanonerna.

Uppdraget var farligt, för bytet hade en enorm eldkraft bakom sig: ”Jag hann bara avfyra två–tre skott mot observatörernas målkikare, innan ryssarna började skjuta tillbaka med tunga granater. Splitter, grenar och jord flög runt öronen på oss, men på mirakulöst vis kom vi undan”.

Senare på dagen smög Simo Häyhä sig fram ur en ny vinkel och slog ut det värdefulla instrumentet.

Snart kunde löjtnant Juutilainen notera 200 träffar, och samtidigt kom det goda nyheter från striderna längre norrut. I det ödsliga landskapet fanns det inga fasta fronter, och finländarna genomförda ständiga nålsticksoperationer mot ryssarna.

På bara några veckor utplånade en finsk division två sovjetiska, trots att de var numerärt överlägsna och hade tillgång till artilleri och pansar.

Den tunga materielen hänvisade angriparna till områdets få vägar, medan små, lätt beväpnade finska styrkor kunde röra sig genom landskapet på skidor.

Storslagna segrar i slagen vid Suomussalmi och Raatevägen höjde de finska styrkornas stridsmoral till nya höjder. Det gjorde även berättelser om ”vita dödens” bedrifter, och snart nådde histo­rierna alla världens hörn.

Stalin vägrade att ge upp

Världens sympatier låg helt klart på det kämpande Finlands sida. Frivilliga ström­ma­de till från resten av Norden för att slåss.

Sverige skickade även krigs­­­mate­­­­riel – däribland en tredjedel av det sven­s­­ka flygvapnets flygplan. Inget land ville dock ingripa direkt i kriget.

”Hela Skandinavien hukar sig under nazismens och bolsjevismens hot”, rasade Storbritanniens Win­ston Churchill i ett tal i den brittiska radion, BBC.

Churchill hävdade att endast Finland kämpade. Han valde dock att bortse från att finländarna skulle varit neutrala om de inte attackerats.

Frankrike och Storbritannien övervägde hur de skulle hjälpa till, men inget blev av. Under tiden rustade Röda armén upp.

Om många finländare trodde att Stalin snart var tvungen att ge upp, trodde de fel. Bättre sovjetiska befäl och bättre styrkor anlände till fronten. Ordentliga planer drogs upp, och det undermåliga underhållet rycktes upp. Att ens andas om fred var uteslutet.

Ett skott avslutade kriget

I februari 1940 inleddes den nya sovjetiska offensiven. Denna gång rusade infanteristerna inte fram i massangrepp, utan de anföll de finska ställningarna från kanterna. De utmattade finska soldaterna tvingades på reträtten.

Nu behövdes inga prickskyttar, och Simo Häyhä fick i stället befäl över en grupp soldater. De bittra striderna pågick i veckor, tills Häyhä till slut träffades av en fientlig kula den 6 mars.

”Jag var i Ulismaas mörka skogar. Vi hade fått order om motanfall, som så många gånger förr”, berättade han.

Finländarna ryckte fram genom våtmark, när Häyhä träffades i ansiktet.

”Jag kände att munnen var full av benbitar och blod”, konstaterade han. ”Kulan hade trängt in genom min överläpp och genomborrat vänster kind”.

Älgar blev prickskyttens nya mål

Simo Häyhä hade träffats av en dum-dum-kula – en projektil som när den träffar sitt mål fläks upp och sliter sönder allt. Vänster sida av överkäken och en del av underkäken slets bort av skottet.

När Häyhä kom till förbandsplatsen föll han i koma, och han vaknade först en vecka senare, den 13 mars 1940.

Samma dag tog vinterkriget slut. Röda armén hade trängt igenom finländarnas Mannerheimlinje, och efter det var allt motstånd hopplöst. Finland fick vädja om en vapenvila.

Stalin gick genast med på det, för med segrarna i mars hade Röda arméns heder återupprättats, och diktatorn ville nu vända blad och glömma allt om den finska fadäsen.

Finland fick lämna ifrån sig stora landområden för att få fred, men det hårda försvaret hade krossat Stalins dröm om att sluka det lilla grannlandet.

Priset för Finlands frihet var 25 000 stupade.

Simo Häyhä, som överlevde trots sina skador, var dock övertygad om att hans och de andras uppoffringar hade tjänat sitt syfte: ”Jag gjorde vad jag fick order om, och så gott jag kunde”, sade han efteråt. ”Finland hade inte funnits i dag om alla andra inte gjort detsamma.”

Redan ett år senare befann Finland sig i krig med Sovjetunionen igen. Denna gång tillsammans med Hitler, som hade sett Röda armén vackla under vinterkriget och därför trodde att den lätt kunde krossas.

Han borde i stället ha noterat hur snabbt Sovjets styrkor reste sig efter de inledande nederlagen.

Simo Häyhä, som med 542 bekräftade dödade hade slagit alla rekord för en prickskytt, deltog inte i det nya kriget. Han återgick till sitt lantliv, där histo­riens i särklass effektivaste prickskytt nöjde sig med att fälla älgar.