Djingis khan dränkte världen i blod

År 1206 blir Djingis khan härskare över alla mongoliska stammar. På rekordtid bygger han upp en av världshistoriens starkaste arméer och inleder ett blodigt erövringskrig baserat på terror och folkmord.

År 1206 blir Djingis khan härskare över alla mongoliska stammar. På rekordtid bygger han upp en av världshistoriens starkaste arméer och inleder ett blodigt erövringskrig baserat på terror och folkmord.

Getty Images

Buchara stod i lågor. En gång i tiden hade huvudstaden i det mäktiga Khwarezm-riket ­(dagens Uzbekistan) kunnat mäta sig med Bagdad i skönhet, rikedomar och antal invånare.

Men år 1220 hade mongolernas krigare kommit vinande som en förödande storm från slätterna i öster. Nu låg stora delar av staden jämnade med marken och på gatorna låg högar av blodiga lik.

”Lycka är att slå ned rebeller, att besegra och kuva sina fiender, att få dem att undergivet jämra sig och att bruka deras kvinnors liv och navlar som säng.” Djingis khan enligt persisk källa.

I Bucharas moské kröp flera hundra av stadens rika och mäktiga män vettskrämda ihop på golvet. De väntade på mongolernas häskare, Djingis khan. Golvet i moskén var täckt av sönderrivet papper, pergament och läder.

Djingis khan hade nämligen gett order om att de kistor som innehöll den heliga Koranen skulle tömmas och användas som utfodringstråg åt mongolernas hästar.

Nu låg de heliga böckerna på golvet, söndertrampade av de mongoliska hästarnas hovar.

I sin ungdom tvingades Djingis khan flera gånger gömma sig för att inte mördas av rivaler.

© Getty Images

Då steg Djingis khan in i moskén. Han blickade ut över Bucharas maktelit som kröp ihop inför honom.

Han, som hade vuxit upp i ett tält på Mongoliets stäpper – fattig, utstött och faderlös – hade nu lagt Centralasiens mäktigaste rike för sina fötter. Det var ett straff för att rikets härskare hade dödat hans sände­bud och hans köpmän.

Han gick rakt genom rummet, upp i predikstolen och förmanade de besegrade för deras misstag och synder:

”Det är de mäktiga bland er som har syndat. Om ni inte hade begått dessa stora synder skulle Gud aldrig ha sänt ett straff som mig.”

Därefter skickade han hem de rika männen, bevakade av mongoliska vakter, med order om att hämta alla deras rikedomar.
När ryktet om mongolernas härjningar spred sig i Buchara gav även de sista städerna i Khwarezm-provinsen upp.

Därefter tog Djingis khan större delen av sin armé med sig och red in i det oländiga Afghanistan och vidare in i norra Indien, medan den andra delen av hans här färdades genom Kaukasus och vidare in i Ryssland. Ingenting kunde stoppa Djingis khans stäppkrigare.

Djingis familj blir utstött

När Djingis khan erövrade Buchara år 1220 hade den mongoliske härskaren och hans armé redan lagt under sig ett område som sträckte sig nästan 6.000 km från Kaspiska havet i väster till Japanska havet i öster.

Nästan 60 år tidigare hade Djingis khan fötts i en av mongolernas ädlaste familjer under namnet Temüdjin.

Enligt Mongolernas hemliga historia – mongolernas äldsta litterära verk, skrivet några år efter Djingis khans död – hade hans farfars far varit khan över alla mongoler och hans far var hövding.

Uppväxten hade lärt honom stäppens skoningslösa lag: Om du vill ha någonting, så ta det!

Men när Temüdjin var nio år gammal dog hans far, troligen förgiftad av en fientlig stam. Som äldste son skulle Temüdjin ärva hövdingtiteln, men han var bara barnet. Andra mongoliska familjer tog i stället makten och stötte ut Temüdjin och hans familj.

Hövdingasonen växte upp i armod och familjen överlevde genom att äta bl.a. rötter som modern samlade. Den svåra barndomen härdade den unge mongolen och sakta växte hans önskan att hämnas alla förödmjukelser.

När Temüdjin var 13 år dödade han en av sina bröder under ett bråk om ett jaktbyte. Uppväxten hade lärt honom stäppens skoningslösa lag: Om du vill ha någonting, så ta det!

Temüdjin enar mongolerna

Med åren blev Temüdjin alltmer en ledargestalt. Men nomadernas samhälle präglades av rivalitet, plundringståg och blodshämnd och Temüdjin tvingades vid flera tillfällen att fly. Andra klan­ledare betraktade honom som ett hot och skickade sina underhuggare för att eliminera honom.

Ett av angreppen kom när Temüdjins familj hade slagit läger vid foten av mongolernas heliga berg, Burkhan Khaldun. Temüdjin själv, som nu var runt 20 år, kom undan men angriparna tog hans unga hustru Börte tillfånga och red iväg med henne.

Mongolernas hårdföra hästar kunde överleva under förhållanden som inga andra hästraser klarade. Till och med under stränga vintrar grävde de fram gräs under snön.

© Scanpix/Corbis

Familjen och hästen formade stäppkrigarna

Djingis khans mongolhär blev en av historiens mest effektiva och skräckinjagande krigsmaskiner.
Armén grundade sina framgångar på att vara extremt rörlig och dessutom självförsörjande i alla avseenden.

Mongolernas främsta styrka var deras nomadbakgrund. Samhället hölls ihop i ett komplicerat nätverk av storfamiljer, stammar och klaner som ofta stred inbördes mot varandra, tllls Djingis khan enade dem under en härskare – khanen.

Som nomader var mongolerna självförsörjande med allt från mat till husrum och de var vana vid att vara på resa många månader om året. De mongoliska krigarna var därför betydligt mer rörliga än andra arméer på den tiden.

Å andra sidan var mongolerna beroende av bete till sina tusentals hästar och de såg till att alltid välja resvägar med stora betesmarker. Under förflyttningarna hade varje krigare oftast med sig tre-fyra hästar som bar all hans packning.

Hästarna användes inte bara för transport. Av stomjölk gjorde mongol­erna ost och i extrema nödlägen kunde de öppna en ven och dricka hästens blod eller rent av äta upp den.

Ett samhälle i fem nivåer:

1. Familj

Mongolernas bas var familjen, ledd av en patriark.

2. By

Byn bestod oftast av flera besläktade familjer.

3. Klan

Flera byar hade samma anfader och utgjorde en klan.

4. Stam

Klanerna slog sig samman och bildade på så sätt en stam.

5. Khanat

Tillsammans bildade stammarna ett khanat – ett kungarike.

I tre dagar låg Temüdjin gömd i skogen. Det var under dessa tre dagar vid foten av Burkhan Khaldun som mongolernas blivande härskare fick sin vision:

Gudarna hade skonat hans liv för att han skulle ena de splittrade mongolerna och bli deras ledare. Enade skulle de erövra världen.

Under de följande månaderna allierade sig Temüdjin med flera andra stamledare och anföll med flera tusen krigare den stam som hade kidnappat Börte. Segern var total och Temüdjin fick tillbaka sin hustru.

Det skulle dock gå 20 år av allianser, intriger och krig innan Temüdjin lycka­des ena mongolerna. Uppgörelsen med de stammar som fortfarande kämpade emot kom år 1204.

Natten före det avgörande slaget slog Temüdjins armé läger på slätten nedanför fiendens överlägsna styrkor. Han gav order om att varje soldat skulle tända fem läger­eldar var. Fiendens vaktposter kunde därefter rapportera att Temüdjin hade fler soldater än vad det fanns stjärnor på himlen.

I både freds- och krigstid bodde mongolerna i ett stort tält, ett s.k. ger. Tältet bestod av tjock ullfilt som spändes upp över trästolpar och lätt kunde transporteras på hästryggen.

© Scanpix/Corbis

När morgonen grydde mötte Temüdjins krigare en armé som nästan hade givit upp i förväg och vid dagens slut stod Temüdjin som segrare.

År 1206 samlades mongolernas högsta råd till ”khuriltai”, stormöte, vid Blå sjön i Arhangai-bergen för att utropa Temüdjin till enväldig härskare över ett enat mongoliskt folk. Han fick hederstiteln Djingis khan: universums härskare.

En nomadarmé föds

Redan medan han kämpade om makten i Mongoliet hade Djingis khan påbörjat en militär revolution som skulle förvandla mongolerna till världens mest fruktade krigare.

Djingis utgick ifrån mongo­lernas naturliga förutsättningar. Som halvnomadiska herdar tillbringade de större delen av året på hästryggen och de var därför utmärkta ryttare. Som jägare­ var de även skickliga bågskyttar. Dessa färdigheter skulle nu utgöra grunden i Djingis nya armé.

Processen att ställa om mongolerna från fred till krig var inte svår. Mongolernas ”fred” hade präglats av evinner­liga fejder och småkrig.

Boskapsstölder, kidnappningar och blodshämnd var vardagsmat. Krig var helt enkelt en vidareutveckling av boskaps­nomadernas livsstil.

Med pil och båge kunde mongolerna till häst träffa mål på upp till 600 meters avstånd. Hären hade även tungt kavalleri med brynjor.

Bågen var de mongoliska krigarnas främsta vapen. De mongoliska pil­bågarna var berömda för sin styrka och hade en räckvidd på upp till 600 meter – nästan dubbelt så lång som den berömda engelska långbågens.

I händerna på de tränade stäppkrigarna, som kunde avfyra sina pilar medan de red i full galopp, blev bågen ett skräckin­jagande vapen.

Pilarna sköts iväg med en fart på drygt 300 km i timmen, vilket motsvarar cirka en fjärdedel av hastigheten hos en pistolkula. Eftersom pilen var tung var den betydligt kraftigare än kulan. På t.ex. hundra meters håll kunde pilarna tränga igenom åtskilliga centimeter kompakt trä. Därför kunde pilarna även gå igenom fiendens brynjor.

Den mongoliska hären bestod dock inte bara av lätt beväpnade bågskyttar till häst. Den hade även stora avdelningar med tungt kavalleri som utrustade med brynja och beväpnade med svärd, spjut eller yxor kunde sättas in i närstrider.

© Osprey/Wayne Reynolds

Bågen var mongolernas viktigaste vapen. Den bestod av ett lager horn och ett lager djursenor fäst med lim kring en kärna av bambuträ. Tillsammans gav de olika materialen bågen maxi­mal styrka.

Båghölstret gjorde att krigarna kunde ha upp till tre bågar med sig på slagfältet

Pilkogret fungerade som ett slags patronbälte och varje soldat skulle ha 60 pilar med sig i sitt koger. 30 av dem var ”lätta” pilar med stor räckvidd. De övriga 30 var ”tunga” pilar som var mera effektiva i närstrider.

© Osprey/Wayne Reynolds

Svärdet var det vapen mongolerna helst använde i närkamp. Det var svagt böjt som en sabel.

Brynjan bestod av tusentals små metallplåtar sammanfogade med lädertråd. Brynjan vägde cirka tio kilo.

Sidendräkten gjorde att pilar som letade sig igenom metallbrynjan relativt lätt kunde tas bort. Sidenets täta fibrer släppte oftast inte igenom pilen utan lindade sig runt spetsen och följde med in i kroppen. När pilen skulle tas ut skar den vassa pilspetsen därför inte sönder det omgivande köttet.

Som ung hade Djingis sett hur mongo­lernas interna konflikter förstört alla försök att ena folket.

Han började därför med att systematiskt sudda ut de gamla­ klass- och klanskillnaderna så att de många olika grupperna smälte samman till en oskiljbar enhet.

Oavsett bakgrund kunde krigarna stiga i rang om de var skickliga och tappra. Som en symbol för den nya samhörigheten bland mongolerna bildade Djingis ett livgarde på 10.000 man.

Han valde noggrant ut sina män ur alla samhällsskikt så att alla klaner och grupper fanns representerade. Livgardet fungerade även som officersskola. Medlemmarna fick en militär utbildning som skulle göra även en menig i livgardet kapabel att leda en pluton i armén.

Snabbhet – nyckeln till framgång

Stäppens folk blev snart mästare i att använda sig av kavalleriet och den rörlighet det gav dem. De ryckte fram i spridda kolonner med stora avstånd emellan.

Då blev det lättare för både krigare och hästar att hitta tillräckligt med mat längs vägen. Med kort varsel kunde de utspridda kolonnerna samlas och rikta ett koncentrerat angrepp mot ett gemensamt mål.

Hemligheten bakom taktiken var kommunikation. Trots de stora avstånden stod trupperna och Djingis khan hela tiden i nära kontakt via budbärare till häst. Genom att ständigt byta till utvilade hästar kunde budbärarna tillryggalägga nästan tio mil på en enda dag.

Inte förrän järnvägen kom 600 år senare lyckades man överträffa de mongoliska budbärarnas snabbhet. De skoningslösa stamkrigen hade lärt Djingis hur viktigt det var att känna sin fiende.

Inför varje mongoliskt anfall skickade han därför ut spioner för att samla information eller tillfångata fiender för förhör. Samtidigt såg särskilt utvalda, beridna spioner till att de mongoliska arméerna aldrig överrumplades av fiendens styrkor.

Spanarna red fem till tio mil framför och bakom arméenheterna och kunde blixtsnabbt varna styrkorna och ge information om eventuella fiende­enheters antal och styrka.

I sin ungdom hade Djingis även lärt sig ytterligare en sak som präglade mongolernas krigföring: försiktighet. Huvudlös tapperhet gagnar ingen och bara en dåre utkämpar en strid som han vet att han inte kan vinna.

Men för många verkade det som om det var just detta som Djingis­ khan gjorde när han på våren år 1211 gick över gränsen till ett av världens mäktigaste riken: Kina.

Mongolerna korsar Gobi-öknen

Djingis khan valde att invadera Kina av flera skäl. Dels ansåg han, efter uppen­barelsen vid Burkhan Khaldun, att det var hans gudomliga kall, dels hade invasionen ett praktiskt syfte.

Mongo­lerna hade ingen penningekonomi men Djingis behövde stora rikedomar för att kunna avlöna sina soldater. Och rike­domar fanns i stora mängder i Kina.

Via sina spioner visste Djingis dess­utom att Kina var försvagat efter interna stridigheter.

Men det var ändå en helt annan sak att strida mot slätternas nomader än mot en mäktig civilisation som Kina med en armé på många hundra tusen man. Dessutom låg den stora Gobiöknen mellan mongolerna och Kina och den var omöjlig att ta sig igenom – trodde­ kineserna.

Djingis khan var dock övertygad om att det skulle kunna gå och på våren år 1211 ledde han sin enade mongo­liska armé på 50.000 man genom öknen. Nu stod han vid Kinas norra­ gräns.

KARTA – Djinghis khans erövringar:

Falsk flykt lurar fienden

Det verkade definitivt som om gudarna stod på Djingis khans sida. De befästningsverk som skulle ha stängt ute mongolerna hade för länge sedan rasat och Djingis khan gick helt enkelt bara runt dem.

På sin väg krossade mongolerna den ena kinesiska hären efter den andra trots att de oftast var i minoritet. Bakom framgångarna låg bl.a. en utstuderad krigstaktik.

En mindre styrka skickades ut framför huvudstyrkan när spanarna rapporterade om en fiende­armé eller en befäst stad längre fram.

Den mindre truppen red ända fram till fiendens styrkor men låtsades i sista stund som om modet svek och ”flydde” snabbt igen. Då bröt fienden vanligen sina formationer och började i stället förfölja dem.

Under tiden hade mongolerna spritt ut huvudstyrkan i en hästskoformation som den ”flyende” styrkan lockade fienden allt längre in i. På en signal från de mongoliska officerarna slog fällan igen och fienden möttes först av ett regn av pilar. Därefter ”stängde” mongolerna hästskon och anföll från alla sidor.

”Luften blev svart som natten på grund av dammet från ryttarna. Fruktan och panik överväldigade dem och skräck och fasa rådde.” Persisk källa.

Taktiken fungerade och mongolerna trängde allt längre in i landet med död och förintelse i sina spår.

Längre fram väntade den största utmaningen: Beijing. Det var en stad med 350.000 invånare och enorma rikedomar. Men staden var också omgiven av en 15 km lång och 12 meter hög mur som skyddades av 900 vakttorn och tusentals soldater.

På sitt vanliga, försiktiga sätt undvek Djingis ett direkt anfall mot staden. I stället belägrade han den och satte sig att vänta. Och mongolerna hade ingen brådska.

De flesta handelskaravaner på väg till Beijing visste inte att staden var belägrad och föll en efter en i mongolernas händer. Medan folket inne i staden svalt, levde mongolerna på så sätt gott på det som handelskaravanerna förde med sig.

Beijing bränns ned

Medan mongolerna väntade lärde de sig någonting nytt av de kinesiska fångarna och överlöparna: belägringstaktik. Snart behärskade de även denna form av krigföring.

Till slut kände sig mongolerna starka nog att gå till anfall. De ryckte ända fram till stadens försvarsverk. Men när armén kom fram till murarna möttes de av kinesernas dödliga vapenarsenal.

Brinnande pilar, eldkulor av vax, keramikbomber fyllda med tusen grader varmt flytande järn samt giftiga brandbomber fyllda med råolja och kemikalier regnade ned över mongolkrigarna.

Mongolerna hade dock tusentals kinesiska fångar med sig från tidigare slag och de tvingades nu bära fram belägringsstegar till murarna.

Många av försvararna kände igen sina vänner och släktingar bland dem som bar fram stegarna, och de tvekade. Trots det var det bara ett fåtal av de skräckslagna fångarna som överlevde pilregnet från sina landsmän.

Stegarna kom på plats och nu vällde mon­golerna in över murarna. I en månad plundrades och brändes Beijing. Ett utländskt sändebud som besökte staden flera månader senare berättade att staden ännu omgavs av högar med ben och att gatorna var hala av fett från alla de människor som dött i lågorna.

Djingis khans ättlingar är i dag upp emot 16 miljoner människor.

© Getty Images

Djingis khan har 16 miljoner ättlingar

Kvinnor var oftast en del av krigs­bytet under mongolernas fälttåg. Det påstods att Djingis khan tog sig en ny hustru i varje stad han erövra­de under fälttåget i Kina.

År 2003 upptäckte forskare som studerade DNA från 2.000 europeiska och asiatiska män att samma­ DNA-mönster fanns i 16 skilda­ etniska grupper från Stilla havet till Kaspiska havet.

Upp emot 16 miljoner var del av samma familj. Forskarna fann dessutom att stamfadern till dem alla var född i Mongoliet på 1100-talet och att alla de etniska grupperna levde i områden där mongolerna härjat.

Troligtvis är samtliga 16 miljoner ättlingar till Djingis khan.

Tolerans håller ihop riket

Djingis fälttåg i Kina varade i fem år och slutade med att stora delar av norra Kina erövrades. Men mogolerna tog inte bara med sig rike­domar och krigsfångar från Kina. De hämtade även inspiration till hur ett rike organiseras på bästa sätt – med nedskrivna lagar.

Mongolerna saknade skriftspråk – det hade däremot de allierade naimanerna. Därför utsåg Djingis en man ur denna folkgrupp till skrivare. Därefter ålade han sin bror Shigi att se till att alla lagar och straff skrevs ned på vita ark i en blå bok. Detta skulle bli ”Den blå boken” eller Yassa; mongolernas lagtext.

"Alla religioner ska respekteras och att inget företräde ska ges åt någon av dem.” Yassa, mongolernas lag.

Det mongoliska riket var ett av historiens mest heterogena. Tolerans och religionsfrihet var en förutsättning för att riket inte skulle slitas sönder av etniska och religiösa motsättningar.

Därför lagstadgades religionsfriheten i Yassa: ”Han [Djingis] har förordnat att alla religioner ska respekteras och att inget företräde ska ges åt någon av dem.”

Samtidigt som Djingis khan organiserade sitt nya jätterike med lagar och regler började han skicka ut budbärare till Asiens övriga stora riken med erbjudanden om fred och handel.

År 1207 sände han även en handelskaravan till det muslimska riket Khwarezm i väster (dagens Uzbekistan). Khwarezm sträckte sig ända från Kaspiska havet till Indien.

Men i staden Otrar arresterades de mongoliska köpmännen, misstänkta för spioneri. Djingis khan ville ha handelsutbyte och inte krig, och skickade därför tre sändebud för att reda ut situationen.

I stället mördades hela handelskaravanen och sändebuden halshöggs. Deras huvuden skickades tillbaka till Djingis. Källor berättar att när mongolhärskaren mottog de avhuggna huvudena gick han rasande och ensam upp på ett berg, där han böjde sig till marken och sa:

”Jag ville­ inte ha denna strid; ge mig styrka att hämnas.”

Efter tre dygn på berget kom Djingis khan ned och sa till sina män: ”Låt oss rida mot islams folk och utkräva vår hämnd!”

Khwarezm krossas

Ingen hade sett maken till den armé som år 1219 tågade mot muslimerna i Khwarezm. Den bestod av 150.000 mongoliska soldater med två-tre hästar vardera.

Därtill kom 10.000 kinesiska belägringsexperter med tunga krigs­maskiner som bars av oxar och kameler eller drogs på massiva trähjul.

Här fanns murbräckor, kastmaskiner, belägringsstegar och enorma belägringsbågar som kunde skjuta hål i fästningsmurar på en kilometers avstånd.

Det var en skräck­injagande armé som kombinerade nomadernas rörlighet med belägringsvapnens kraft och tyngd.

Staden Merv var en av Khwarezm-rikets största och mest blomstrande. När mongolerna intog staden 1221 la de den i ruiner.

© Scanpix/Akg-images

Mongolernas psykologiska krigföring

Även den starkaste fiende kan tvingas på knä genom fruktan. Det visste mongolerna och byggde medvetet upp sitt rykte som skoningslösa om fienden inte genast gav upp.

Mongolernas brutalitet och blodtörst skrämde alla när de drog fram. När Djingis khan intog staden Merv i Khwarezm lät han t.ex. sina trupper slakta alla 700.000 personer i staden.

Massakern var en del av en noga genomtänkt psykologisk krigföring. Mongolerna visste att inga städer därefter skulle våga sätta sig till motvärn av rädsla för att möta samma öde.

I några städer beordrade Djingis khan även att alla hundar och katter skulle dödas och alla murar rivas ned så att städerna aldrig skulle återuppstå. Å andra sidan skonade han städer som gav sig utan strid och var lojala mot mongolerna.

Men att mörda var inte mongolernas enda sätt att skrämma fienden före ett avgörande slag. Vid flera tillfällen lät de ryttare i de sista leden släpa stora grenar längs marken för att virvla upp damm och på så sätt ge fienden intryck av att deras armé var så mycket större.

Under några belägringar av fiende­städer tvingade mongolerna fångar från tidigare segrar att klä sig i mongoliska dräkter. De skräckslagna fångarna drevs därefter fram mot stadsmurarna för att ge fienden ett falskt intryck av mongolernas överväldigande styrka.

Genom sin framfart fick mongolerna ett rykte att vara barbarer, men det bekymrade inte Djingis khan som enligt en senare persisk källa grundade sitt världsrike på en enkel livsfilosofi: ”Lycka är att slå ned rebeller, att besegra och kuva sina fiender, att få dem att undergivet jämra sig och att bruka deras kvinnors liv och navlar som säng.”

Den enorma mongolarmén slukade girigt alla länder den marscherade igenom och den växte sig allt större. För varje gång ett område föll förstärktes mongolernas led med slavar och tvångsrekryterade soldater.

Det var ett vidunder som inte gick att stoppa som tog sig över gränsen till Khwarezm.

”Luften blev svart som natten på grund av dammet från ryttarna. Fruktan och panik överväldigade dem och skräck och fasa rådde.”
Så beskrev en senare persisk källa­ mongolernas intåg.

Nyheten om mongolernas invasion i det muslimska Khwarezm nådde ända till Europa. Här hade en legend uppstått många år tidigare, om en mäktig kristen härskare i Asien. Han skulle vara ättling till de tre vise männen och han skulle­ komma det kristna Europa till undsättning i kristider.

I Europa ryktades det att Djingis khan var ättling till någon av de tre vise männen som enligt Nya Testa-mentet fann Jesusbarnet.

© Scanpix/Akg-images

Många trodde därför att Djingis khan måste vara denne härskare och att han hade kommit för att hjälpa dem i kampen mot muslimerna. Den drömmen krossades bara fyra år senare när mongolerna anföll det kristna Europa.

Den första staden i Khwarezm som anfölls var Otrar, där de mongoliska sändebuden mördats. Före mongolernas ankomst hade Otrar varit en blomstrande­ handelsstad.

När de lämnade den var staden så förstörd att det skulle ta 800 år innan arkeologerna hittade den. Därefter föll Khwarezms övriga storstäder; Buchara, Samarkand och Gurganj. I Gurganj fick varje mongolisk soldat order att döda 24 människor – och det fanns 50.000 mongoliska soldater.

Asiens pärla läggs i ruiner

Till sist fanns det bara en enda stor stad kvar: Merv. Den var känd som ”Asiens pärla” och stadens tio bibliotek hyste 150.000 band. Staden var dessutom berömd för sina praktfulla palats och sina kanaler som ledde vatten från floden Murgab till de många fontänerna.

Garnisonen bestod av bara 12.000 man men staden var samtidigt tillflyktsort för 700.000 civila, många av dem flyktingar­ från de kringliggande områdena.
Nu blev det tydligt hur effektiv mongo­lernas terrorkrigföring var.

Efter ett halvhjärtat försök till försvar låste både soldater och civila in sig i sina hem. Apatiska inväntade de sitt öde. Det tog fyra dagar att driva ut hela befolkningen ur staden och samla dem på en slätt.

”Mervs befolkning fördelades bland soldaterna och varje man beordrades att döda 300 eller 400 personer”, skrev den persiske historikern Djuvaini.

När stäppkrigarna hade lämnat staden kom en muslimsk imam med sitt följe till platsen. Det tog dem 13 dagar att räkna alla döda.

Mongolerna tycktes vara omöjliga att stoppa och nu stod de vid gränsen till det enorma Indien. Men i stället för att fortsätta sin färd in i Indien riktade mongolerna nu intresset västerut – mot Europa.

80.000 ryssar mejas ned

Efter den förkrossande segern över Khwarezm fortsatte mongolerna åt nordväst. Under fälttåget hade de hört talas om ett folk som kallades bulgarer. De var muslimer, allierade med Khwarezm och dessutom rika tack vare sin pälshandel.

Dit begav sig nu mongolerna under ledning av Djingis khans mest erfarne general, den enögde Subudei. De gick över de väldiga bergen i Kaukasus, besegrade kungariket Georgiens trupper och till slut stod de vid floden Dneprs strand.

Men nu mobiliserade ryssarna. Mäktiga furstar från Kiev, Kursk och Ostov allierade sig med de turkiska kiptjakerna och den 31 maj 1223 mötte de Subudei vid floden Kalka. När slaget var över hade mongolerna krossat den 80.000 man starka ryska armén. Sex ryska furstar och 70 adelsmän miste livet. Vägen till Europa låg öppen.

Mongolerna hade dock inte glömt sitt ursprungliga syfte med expeditionen. I stället för att tåga mot Europas hjärta drog de nu norrut till volgabulgarerna. De krigiska bulgarerna var emellertid av samma kaliber som Subudeis soldater; de var ättlingar till ett turkiskt ryttarfolk från stäpperna i öster och behärskade mongolernas egen krigstaktik.

De två ryttararméerna möttes på hösten år 1223. Bulgarerna låtsades fly och mongolerna följde segervissa efter dem.

Vid floden Samara låg emellertid bulgarernas huvudstyrka i bakhåll och besegrade den mongoliska hären. Mongolerna hade fått smaka sin egen medicin och Europa hade klarat sig den här gången.

De överlevande mongolerna kom dock inte tomhänta hem från sin resa. För första gången hade de mött Europa och sett alla rikedomar i världsdelen. De hade lärt sig att europeiska arméer kunde besegras, precis som kinesiska, tatariska och turkiska. Mongolerna skulle komma tillbaka igen efter Djingis död.

© HISTORIE

Djingis efterträdare delade världen

Under Djingis khans efterträdare växte mongolriket till att bli dubbelt så stort som romarriket. Så blev det historiens största sammanhängande rike.

Djingis khans död hemlighålls

Bara fyra år efter slaget mot volgabulgarerna dog den då 65 år gamle Djingis khan – eventuellt av lunginflammation. Enligt legenden var hans sista ord till sina söner: ”Jag har skapat ett stort rike, men livet var för kort för att erövra hela världen. Det överlåter jag åt er.”

Av rädsla för att kaos och maktkamper skulle bryta ut bland mongolerna höll man tyst om dödsfallet och Djingis khans lik transporterades i hemlighet till hans födelseort för att begravas. Legenden säger att alla som såg begravningståget dödades för att de inte skulle kunna återge vad de sett.

Även de soldater som deltog i begravningen dödades efteråt för att de inte skulle kunna avslöja stäpphärskarens sista viloplats.

Och den har heller aldrig hittats.