Desperat luftkrig över Israel

Britterna drog sig ut ur Palestina den 14 maj 1948. Samma dag utropades den judiska staten Israel. Syrien, Egypten och Jordanien förklarade genast krig mot staten och anföll med stridsflygplan. En kapplöpning med tiden inleddes, för Israel behövde flygplan och piloter innan arabiska styrkor intog landet.

Britterna drog sig ut ur Palestina den 14 maj 1948. Samma dag utropades den judiska staten Israel. Syrien, Egypten och Jordanien förklarade genast krig mot staten och anföll med stridsflygplan. En kapplöpning med tiden inleddes, för Israel behövde flygplan och piloter innan arabiska styrkor intog landet.

Roy Grinnell/American Fighter Aces Assn

Aaron Finkel är en helt vanlig tjugonioårig newyorkbo. Han har stridit för USA i andra världskriget och hemförlovats och säljer nu komponenter till radioapparater.

Vardagen består av rutiner, tills han tidigt i maj 1948 väcks mitt i natten. Vid fotänden av hans säng sitter en främmande man.

”Är du Aaron Finkel?” frågar mannen, som talar med kraftig brytning.

”Ja”, svarar en omtumlad Finkel. Han undrar om hans lägenhetskamrat har släppt in den främmande mannen.

”Och du är jude?” fortsätter gästen. Finkel nickar. Han ska precis fråga vad i helsicke mannen gör i hans säng när mannen öppnar munnen igen.

”Jag vill att du reser till Palestina och blir stridsflygare.”

Nu är Finkel klarvaken. Den främmande mannen visar sig tillhöra den judiska försvarsorganisationen Haganah, som snart ska komma att utgöra basen i armén i en ny stat vid namn Israel.

Via kontakter inom det amerikanska försvaret har mannen fått en lista över före detta stridspiloter med judiska namn.

Nu är han i färd med att rekrytera piloter till det flygvapen som judarna i Palestina är i desperat behov av.

Efter att ha funderat en stund säger Finkel ja. Han reser gärna till Palestina för att slåss för judarnas sak.

”Hur mycket måste vi betala dig?” frågar mannen från Haganah.

”Vad sägs om en flaska whisky, cigaretter och tjugo dollar i månaden?” Aaron Finkel är på väg ut i krig för en symbolisk lön.

Tre dagar efter påhälsningen går Finkel ombord på ett plan till Rom.

Där hamnar han bland en brokig skara av piloter från andra världskriget, som alla väntar på besked om vilka jaktplan de ska flyga och när flygplanen ska komma. Vid det laget har striderna redan brutit ut i Palestina.

Kapplöpningen mot klockan har börjat. Finkel och de övriga piloterna måste nå Palestina i tid för att rädda den unga israeliska staten.

Pinchas Ben-Porat omkom 1955, när passagerarplanet som han flög förvillade sig in över Bulgarien och sköts ner.

© Historic Collection/Imageselect

Fritidspilot grundade flygvapen

Israels flygvapen grundades av en slump av piloten Pinchas Ben-Porat. Han var född i Ukraina, men flyttade 1921 till Palestina och fascinerades av drömmen om en judisk nation.

Efter andra världskriget var Ben-Porat med och grundade sportflygarklubben Palestine Flying Club, som var en täckmantel för piloternas illegala militära utbildning.

När militanta palestinier i december 1947 angrep en judisk bosättning i Negevöknen skulle han precis flyga en läkare till kibbutzen han bodde på, men ändrade sina planer och kastade sig in i striderna.

Innan han lyfte tog han av ena sidodörren, så att en kulspruteskytt från passagerarsätet kunde driva angriparna på flykten med skottsalvor och handgranater. Insatsen betraktas som början till Israels flygvapen.

När det egentliga kriget bröt ut 1948 var Ben-Porat en av de piloter som skickades till Tjeckoslovakien för att illegalt hämta jaktplan.

Han bröt dock armen under en nödlandning och kunde inte delta i de första luftstriderna över Israel 1948.

En egen judisk stat

Sedan romarna fördrev judarna från provinsen Judeen tvåtusen år tidigare hade de levt i andra länder, där de sällan var välkomna.

I Europa utsattes de regelbundet för massakrer av fanatiska kristna eller avundsjuka grannar, och redan i slutet av 1800-talet började små grupper av judar ta sig tillbaka till Palestina, som då var en del av Osmanska riket.

Efter Nazitysklands utrotningsförsök på 1940-talet ökade antalet judiska invandrare till Palestina, som hade blivit ett brittiskt protektorat.

Flyktingströmmen ledde till terrordåd. Palestinska araber, som utgjorde majoriteten av befolkningen i protektoratet, angrep judiska bosättningar, som svarade med blodiga hämndaktioner.

Den 18 maj 1948 bombade egyptiskt flyg busstationen i centrala Tel Aviv. Fyrtiotvå personer dog och hundra sårades under ett av krigets blodigaste flyganfall.

© World History Archive/Imageselect

Båda parter förde dessutom en väpnad kamp mot britterna för att få dem att lämna området.

År 1948 fick britterna nog och avsade sig sin överhöghet över Palestina från midnatt den 14 maj.

På eftermiddagen samma dag läste den judiske ledaren David Ben-Gurion upp sina landsmäns självständighetsförklaring: ”Vi förkunnar härmed upprättandet av en judisk stat i det förlovade landet, som ska få namnet staten Israel.”

Araberna i Palestina, som vägrade erkänna den självutropade staten, fick hjälp av muslimska grannländer, som skickade styrkor mot gränsen.

Egyptier, jordanier, irakier, syrier och libaneser ryckte fram, och därmed var det så kallade Palestinakriget ett faktum.

Israel köpte vapen på svarta börsen

Israelerna var i desperat behov av vapen för att deras nya stat skulle kunna överleva.

Att skaffa sådana var en enorm utmaning, eftersom en FN-resolution förbjöd försäljning av krigsmateriel till området – i hopp om att kriget snabbt skulle klinga av.

Enligt en amerikansk underrättelserapport hade araberna tunga vapen men ont om ammunition. På judarnas sida var situationen desperat.

I synnerhet bristen på stridsflygplan riskerade att bli katastrofal för israelerna, som vid krigsutbrottet förfogade över endast enstaka obeväpnade sportflygplan.

Om man plockade bort en dörr på dessa plan och satte en man med en kulspruta i dörröppningen kunde de användas för att beskjuta infanteri på marken. Mot exempelvis det egyptiska flygvapnets Spitfireplan var de emellertid chanslösa.

Därför inledde Israel brådstörtat en omfattande smugglingsoperation under kodnamn Balak. Agenter fick order om att med alla tillgängliga medel skaffa fram vapen. Varifrån de kom spelade ingen roll.

Det kommunistiska Tjeckoslovakien visade sig mest välvilligt inställt. Landet behövde nämligen beställningar för att hålla i gång sin vapenindustri, som sysselsatte tusentals fabriksarbetare.

Å andra sidan krävde tjeckerna mycket pengar. Ett jaktplan kostade fyrtiofemtusen dollar, och till det kom radio, vapen och ammunition.

Som jämförelse kan nämnas att USA tog fyratusen dollar för det förträffliga jaktplanet P-51 från andra världskriget.

Amerikanska plan fick emellertid inte säljas till de krigförande staterna i Mellanöstern, så israeliska agenter var tvungna att köpa till ockerpriser i Tjeckoslovakien.

Till råga på allt var det plan som Israel erbjöds att köpa ursprungligen konstruerat i Nazityskland.

De tio jaktplan som såldes till israelerna var av typen Avia S-199, ett plan som var identiskt med det tyska Messerschmitt Bf 109, bortsett från att det hade en sämre motor.

Nöden tvingade dock Israel att gå med på villkoren. Deras piloter fick åtminstone lov att träna i Tjeckoslovakien innan de skulle ge sig ut i strid över Palestina.

Kort, livsfarlig utbildning

I Rom fick Aaron Finkel och de övriga piloterna slutligen besked om vart de skulle.

Deras destination var en flygbas i Östeuropa, där lokala instruktörer skulle lära dem att flyga ett Messerschmittplan.

Vissa av de blivande stridspiloterna var judar från Palestina, men få av dem hade någonsin suttit i ett stridsflygplan.

Stridserfarenhet hade dock männen som gick under benämningen Machal massor av.

Denna hebreiska förkortning betyder ”frivilliga från utlandet”. Bland dem fanns män som under världskriget stridit mot tyskar, japaner eller italienare. I gruppen ingick britter, amerikaner, kanadensare, sydafrikaner och en nederländare.

Oavsett bakgrund blev alla piloterna skakade när de såg sina flygplan för första gången. Avia S-199 hette jaktplanet, en kopia av tyskarnas Messerschmitt Bf 109 som försetts med en tung motor från ett bombplan.

I stället för ett jaktplans smäckra propeller hade det stora skovelblad som påminde om en fartygspropeller. De tjeckoslovakiska piloterna kallade föraktfullt planet mezek, ”mulåsnan”.

Amerikanen Lou Lenart var den förste som tog plats i cockpiten. Han förstod knappt hälften av vad den tjeckoslovakiske instruktören sa åt honom innan han fick order om att lyfta.

Det faktum att Avia S-199 hade ett förhållandevis litet sporrhjul under stjärtpartiet fick nosen att peka brant uppåt när planet stod på startbanan.

Det gjorde att motorn skymde sikten framåt, så att piloten styrde i blindo medan planet fick upp farten.

Vid hundrafemtio kilometer i timmen lyftes stjärtpartiet, så att Lenart äntligen såg över nosen. Synen gav honom en chock.

Planets enorma propellerblad hade dragit planet åt höger. Det var nu på väg mot en smal passage mellan två betonghangarer med en tung järnkätting emellan.

Lenart drog styrspaken hårt bakåt. Med stort besvär lyckades planet stiga tillräckligt mycket för att komma över kättingen.

Senare på dagen blev det Gideon Lichtmans tur. Han kom från en judisk familj i New Jersey och hade stridit mot japanerna under andra världskriget.

Utbildningen i Tjeckoslovakien var olik allt annat han tidigare gjort.

”Det förekom ingen kontroll av cockpiten. Instruktören lutade sig bara in och pekade på starthandtaget. Det var allt. Jag startade motorn och sedan fick jag klara mig själv”, berättade Lichtman senare om den forcerade utbildningen.

Han fick upp planet i luften utan några större problem, gjorde några branta svängar, en roll och en dykning innan han landade igen.

Nere på marken fick Lichtman reda på att han nu, efter trettiofem minuters flygning, ansågs redo för strid. Han hade inte ens avfyrat planets vapen. Israel kunde emellertid inte vänta längre på piloter och stridsflygplan.

Fyra dagar senare monterades de första fem Avia S-199 isär och lastades på fraktflygplan i Tjeckoslovakien.

Som ett led i Operation Balak hade Israel anlagt en hel smugglarbas, från vilken en nattlig luftbro levererade vapen, ammunition och annan krigsmateriel.

Ett av de fem dyrbara jaktplanen kom aldrig fram. Det gick förlorat när ett av fraktplanen kolliderade med en bergssida.

Endast fyra fanns alltså kvar, och de tjeckiska teknikerna måste först sätta ihop dem innan de kunde flyga.

Mediokert elddop

Israels försvarsledning hade hoppats att det nya flygvapnets första insats skulle bli ett stort, förlamande överraskningsanfall mot en egyptisk flygbas, men krigets utveckling grusade alla planer.

Den 29 maj stod egyptiska styrkor bara tjugofem kilometer söder om Tel Aviv när de fyra Avia S-199 kastades in i striderna.

Amerikanen Lou Lenart, som hade mest stridserfarenhet, utsågs till ledare, medan Modi Alon, en judisk pilot med ett förflutet i det brittiska flygvapnet blev hans rotetvåa.

Gruppens båda andra piloter utgjorde ytterligare en rote.

Alla fyra planen steg till tvåtusen meters höjd, men radioutrustningen fungerade inte, så piloterna fick flyga så nära varandra att de kunde se varandras gester och tecken i cockpit.

Inom kort fick piloterna syn på långa fordonskolonner. Lou Lenart drog styrspaken åt sidan och lade planet i en dykning medan han osäkrade sina vapen.

Marken närmade sig snabbt när han fällde sin last av sjuttiokilosbomber. På väg uppåt igen spanade han efter ett nytt mål. Han fick syn på några lastbilar.

Lenart närmade sig och tryckte på avtryckaren. Automatkanonerna under planets vingar smattrade. Efter den första salvan fick han emellertid eldavbrott.

När Lenart strax därefter fick slut på kulspruteammunition vände han om och flög tillbaka till Tel Aviv.

En av hans kollegor hade redan landat. Tillsammans såg de hur Modi Alon kraschade på landningsbanan när hans ena hjul exploderade. Piloten överlevde, men planet behövde repareras.

Det fjärde och sista planet sköts ner. Piloternas första uppdrag hade alltså kostat Israel tjugofem procent av de jaktplan som den unga nationen förfogade över, och de hade bara tillfogat fienden blygsamma förluster.

Trots det fick piloternas insats stor betydelse. Av rädsla för fler flyganfall avbröt egyptierna sin framryckning och grävde ner sig i inväntan på förnödenheter och bättre luftunderstöd.

© Shutterstock

Avia S-199

Israel letade febrilt efter jaktplan som landet kunde köpa i hemlighet för att kringgå FN:s vapenembargo. Tjeckoslovakien var det enda land som ville sälja jaktplan till den unga nationen och israelerna fick nöja sig med ett plan som de tjeckoslovakiska piloterna hånfullt kallade ”mulåsnan”.

  • Topphastighet: 598 km/h
  • Stigförmåga: 14 m/s
  • Räckvidd: 869 km
  • Bestyckning: 2 kulsprutor (13 mm) samt 2 automatkanoner (20 mm)
© Shutterstock

AT-6 Texan

Syrien köpte AT-6 Texan av Frankrike. Det var egentligen ett skolflygplan, men kunde modifieras till ett lätt bombplan som var väl lämpat för att ge understöd åt markstyrkor. Syrierna använde det även mot israeliska flygbaser och fartyg.

  • Topphastighet: 335 km/h
  • Stigförmåga: 6 m/s
  • Räckvidd: 1 175 km
  • Bestyckning: 3 kulsprutor (7,62 mm) – kunde modifieras för att fälla bomber mot mål på marken
© Shutterstock

Supermarine Spitfire IX

Egypten gick in i kriget med en liten arsenal av det brittiska jaktplanet Supermarine Spitfire. På papperet var det överlägset israelernas Avia S-199, men Egyptens dåligt utbildade piloter hade problem mot Israels S-199.

  • Topphastighet: 650 km/h
  • Stigförmåga: 24,1 m/s
  • Räckvidd: 400 km
  • Bestyckning: 2 automatkanoner (20 mm) och 2 tunga kulsprutor av typen Browning M2
© Shutterstock

Hawker Sea Fury

Irak hade precis tagit emot trettio exemplar av Storbritanniens stolthet, det nya jaktplanet Hawker Sea Fury. De snabba, kraftigt bestyckade planen flögs dock av orutinerade piloter och spelade därför en minimal roll under kriget mot den nybildade israeliska staten.

  • Topphastighet: 740 km/h
  • Stigförmåga: 21,9 m/s
  • Räckvidd: 1 126 km
  • Bestyckning: 4 automatkanoner (20 mm) och 16 raketer

Ensamt jaktplan utgjorde försvaret

Israel hotades dock av fler än egyptierna.

Redan tolv timmar efter det första uppdraget var de två kvarvarande stridsdugliga planen uppe i luften igen, eftersom en irakisk armé ryckte fram österifrån och hotade att kapa Israel mitt itu.

Fem minuter in i flyganfallet träffades det ena planets motor. Piloten tvingades hoppa med sin fallskärm.

När han landade höll han på att bli ihjälslagen av israeliska bönder, eftersom han var amerikan och inte kunde förklara att han varit i färd med att försvara dem.

Efter två insatser hade Israel nu bara ett enda stridsdugligt jaktplan kvar. Modi Alon och Lou Lenart turades om att patrullera över Tel Aviv i det.

Den 3 juni upptäckte Alon fyra fiendeplan på väg över Medelhavet med kurs mot Tel Aviv. Två egyptiska Spitfireplan flög i täten, följda av två C-47 Dakota, som byggts om från transportflygplan till bombplan.

Med kvällssolen i ryggen dök Alon med sitt Avia S-199, avfyrade en salva med automatkanonerna och kulsprutorna mot den ena C-47:an innan han passerade dem.

Alon bankade för att komma inom skotthåll igen och såg till sin förvåning att alla fyra planen flög vidare.

Nästa skur av projektiler fick C-47:an att skaka till. Den krängde åt sidan och tappade höjd, varpå flygplanskroppen slets sönder av en explosion.

När ett egyptiskt Spitfireplan sköts ner utanför Tel Aviv tvingades planet nödlanda på stranden. Israelerna bärgade planet, reparerade det och fick därmed sitt första jaktplan av hög kvalitet.

© Universal History Archive/UIG/Bridgeman Images

Först nu vände de egyptiska Spitfirepiloterna om. Deras klumpiga försök att lägga sig bakom Alon avslöjade att båda piloterna var nybörjare.

Han ignorerade dem därför och jagade den andra C-47:an, som försökte komma undan. En välriktad salva fick vingen att börja brinna, varefter planet störtade utanför Tel Aviv.

Alon såg sig om efter de båda Spitfireplanen, men de var borta.

De egyptiska piloterna hade föredragit att vända om och fly i stället för att ta upp kampen mot en fiende som uppenbarligen var betydligt skickligare.

Tel Avivs invånare hade vällt ut på gatorna för att beskåda luftstriderna.

Många hade inte en aning om att deras nya stat över huvud taget hade några jaktplan och nu såg de en ensam Avia S-199 driva bort fienden från himlen. Jublet ville aldrig ta slut och Modi Alon utropades till nationalhjälte.

Famlade sig till en seger

Fler jaktplan anlände från Tjeckoslovakien och mekaniker satte i gång att montera dem. De hade emellertid svårt att hålla mer än ett fåtal i luften åt gången, eftersom planen ständigt drabbades av olyckor.

Den 8 juni var endast två plan stridsdugliga när Gideon Lichtman och Modi Alon lyfte för att möta fyra egyptiska Spitfireplan med kurs mot Tel Aviv.

Snart pekade Alon nedåt och dök med sitt plan. De egyptiska Spitfireplanen befann sig under dem. Lichtman följde efter medan han letade efter handtaget som osäkrade hans vapen.

Alons första salva skingrade fienden åt alla håll. Lichtman såg dem försvinna in i molnen. Till slut hittade vad han trodde var säkringen. Ett lätt tryck på avtryckaren visade att han hade gissat rätt.

I nästa ögonblick dök ett Spitfireplan upp framför honom. På endast tvåhundra meters avstånd avfyrade han en salva.

Projektilerna passerade på vardera sidan av målet utan att träffa. Vapnen var uppenbarligen inställda på att träffa mål på större avstånd.

Framför Lichtman svängde Spitfirepiloten skarpt och dök för att komma undan.

Lichtman följde efter medan han tryckte på avtryckaren och vred stjärtrodret lätt från sida till sida, så att projektilerna spreds i en solfjäderform framför planet.

Han hoppades att det skulle kompensera för att vapnen var så dåligt inställda.

Några skott träffade målet och Spitfireplanet störtade. Därmed blev Lichtman den förste medlemmen av Israels flygvapen som besegrade en fiende i närkamp.

Erfarenhet slog kvalitet

Kampen om luftherraväldet över Palestina var i full gång.

Gradvis började israelernas multinationella kår av stridspiloter få övertaget, trots Avia S-199-planets många svagheter.

De arabiska motståndarna saknade den rutin som andra världskriget hade gett piloterna i Israels nyligen upprättade flygvapen.

En vapenvila drevs igenom av FN och sommaren 1948 hade det första angreppet mot Israel avvärjts.

Under vapenvilan fogades nya flygplanstyper till israelernas arsenal. Bland annat lyckades man komma över tre stora B-17 Flygande fästningar från USA. De gamla bombplanen köptes genom en mellanhand, som uppgav att de skulle användas i civil trafik.

I september bjöd Tjeckoslovakien ut sina femtio Spitfireplan till försäljning, eftersom de skulle ersättas av sovjetiska jetplan. Israel köpte dem för tjugotretusen dollar styck. De nya planen fick avgörande betydelse.

I februari 1949 bad Egypten om vapenvila och snart följde jordanierna och libaneserna efter. Syrien stred vidare fram till juli månad.

Den judiska staten hade överlevt de arabiska ländernas angrepp, gränserna var säkrade och Israel framstod som Mellanösterns starkaste militärmakt.

När freden kom valde en del Machaler att stanna, men amerikanerna Lou Lenart, Gideon Lichtman och Aaron ”Red” Finkel reste hem och återupptog sina civila karriärer.

Trettiotre piloter i det israeliska flygvapnet stupade i kriget, nitton av dem utländska frivilliga. Modi Alon var bland de döda.

Under och efter kriget dök flyktingläger upp i Israels arabiska grannstater. Över sjuhundratusen palestinier flydde undan striderna. I dag har deras antal enligt FN:s bedömningar ökat till 5,1 miljoner, varav 1,6 miljoner fortfarande bor i flyktingläger. Kriget kom att kallas nakba, ”katastrofen”, av de palestinier som miste sina hem, verksamheter och åkrar.

© CPA Media Pte Ltd/Imageselect