De skånska gerillakrigarna
Ska man se snapphanarna – 1600-talets skånska gerillakrigare – som östdanska frihetshjältar eller simpla stråtrövare?
Snapphanar från SVT:s miniserie 2006 med samma namn.
På hösten 1679 stod Tue Trulsen från Verums socken i Göinge i Skåne anklagad inför häradsrätten. Han var livrädd, av goda skäl. Tue visste att han löpte stor risk att dömas till döden, och därför blev han pratglad.
Omkring tjugofem personer pekades ut som medskyldiga – till ingen nytta. Myndigheterna saknade förbarmande med den darrande angivaren. Tue Trulsen dömdes till halshuggning och stegling.
Varför? Därför att han var snapphane. I mer än 350 år har ordet frambesvurit reaktioner. Danska patrioter, säger vissa. Skånska gerillakämpar, säger andra. Förfärliga banditer, säger ytterligare andra.
Snapphane överhetens ord
I det historiska minnet är bilden av snapphanen mångtydig. Det enda alla har varit överens om är att snapphanarna var skåningar som bekämpade svenskarna under de krig som slutade med att Skåne rycktes loss från den danska monarkin och anslöts till Sverige. Men vad var egentligen en snapphane?
Framförallt var det överhetens term. Ingen använde ordet om sig själv. Det var ett skällsord, något kungar och soldater hävde ur sig om folk de föraktade.
Ordet kan härledas ur tyskans schnappen – ”snappa”, det vill säga ”röva” och ”plundra”. Äldsta kända belägg är från 1558, då Gustav Vasa använde ordet ”snapphane” som synonymt med stråtrövare. Bakom den slarviga och fördomsfulla samlingstermen döljer sig emellertid tre i grund och botten mycket olika typer av stridande människor.
Bönder, friskyttar och fredlösa
En av dessa grupper utgjordes av vanliga bönder. Så långt tillbaka som vi kan följa den skandinaviska krigshistorien möter vi sådana bondeuppbåd. När fienden närmade sig anmodades bygdens vuxna män att gripa till vapen. Det gjorde de också, men stridsviljan var beroende av att kriget inte drog ut på tiden. Bönderna riskerade att se sina gårdar brinna upp och de måste bärga skörden för att inte riskera svält.
Snapphanarna Räddstor (Jörgen Persson) och Svart-Stina (Malin Morgan)
i det danska lägret med sergeant Mogens Krepp (Kim Bodnia). Bild från
SVT:s dramaserie Snapphanar (2006).
En annan grupp var friskyttekompanierna. En sådan styrka utgjorde, åtminstone i teorin, en integrerad del av armén. De skånska bondsöner och hantverkare som tog värvning i ett friskyttekompani fick sold av danska kronan. Till skillnad från bondeuppbåden kunde ett sådant kompani röra sig över stora ytor.
De angrep provianttransporter, blockerade vägar och raserade broar. I dag skulle vi kalla friskyttarna gerillakrigare. Och liksom alla andra gerillor var de beroende av naturen. Om sommaren var de aktiva eftersom de skyddades av skogen, men om vintern höll de sig lugna.
Den tredje gruppen, de egentliga snapphanarna, utgjordes av fattiga och desperata människor som drog omkring på stigarna och gömde sig i skogen. Det var en brokig skara. Här fanns bönder som inte kunnat behålla sina gårdar, knektar som deserterat och även rent kriminella individer som profiterade på kriget.
Avskydda av många skåningar
Till skillnad från bondeuppbåden och friskyttekompanierna tog inte de fredlösa skogsmännen order från Köpenhamn utan agerade på eget bevåg, låt vara att danska kronan givetvis var tacksam om de vållade svensken bekymmer.
Eftersom de inte kunde kontrolleras blev de emellertid ett stort problem för hela omgivningen. Även i fredstid kunde de kasta sig över fredliga bönder och röva med sig mat och förnödenheter. Både svenska armén och flertalet skåningar kom att avsky dem.
Vad som gör snapphanefenomenet svårt att tolka är att dessa tre huvudgrupper ofta gled ihop med varandra. Anta att du deltog i ett bondeuppbåd och att svenska armén som straff brände upp din gård. Då tvingades du dra till skogs och slå dig ihop med kriminella för att överleva.
Själv betraktade du dig fortfarande som deltagare i ett legitimt bondekrig på kungens order, men omgivningen såg dig som en fredlös snapphane.
Den danske kungen Fredrik II använde snapphanar under nordiska sjuårskriget 1563–70.
Friskyttar blev fredlösa
En grupp friskyttar som hade ont om mat kunde samtidigt tvingas bete sig som fredlösa för att klara livhanken. Kanske mötte du dem i skogen och anslöt dig till deras band. Och så vidare: en och samme skåning kunde hoppa mellan de tre kategorierna flera gånger.
Ju längre kriget varade, desto svårare blev det för danskarna att rekrytera friskyttar annat än från gruppen fredlösa. Samtidigt växte klyftan mellan de icke-stridande bönderna och snapphanarna.
Liksom de reguljära arméerna på 1600-talet var snapphaneförbanden så illa tvungna att låta kriget föda sig självt, det vill säga konfiskera mat från civilbefolkningen. Den skåning som hade börjat som försvarare av bygden kunde sluta som dess utplundrare. Gårdagens hjälte blev morgondagens skurk.
Snapphanar främst i skogsbygderna
För svenskarna hade det dessutom ingen betydelse i vilken kapacitet skå-
ningarna kämpade. För dem var samtliga medlemmar av bondeuppbåd, fri-
skyttekompanier och fredlösa band att betrakta som snapphanar. Alla jagades med samma frenesi och togs av daga med samma brutalitet.
Snapphanar fanns i hela Skåne, men fenomenet brukar främst förknippas med de norra skogsbygderna, från Hallandsåsen till västra Blekinge. Det är inte svårt att räkna ut varför.
På slättbygden var det svårt för skånska motståndsgrupper att hålla sig undan och lägga sig i bakhåll. I skogsbygderna, där de svenska soldaterna lätt gick vilse, var styrkeförhållandet det motsatta. Här var snapphanen en formidabel militär motståndare.
Gerillakrigaren Mikkel Pedersen
Ett tidigt exempel på en man som med framgång ägnade sig åt gerillaverksamhet är Mikkel Pedersen. Troligen föddes han i Småland på 1510-talet och stred först för svenskarna, men av oklara skäl bytte han lojalitet och tjänade under den danske kungen Fredrik II.
Han satte upp ett friskyttekompani bestående av omkring 175 skåningar och smålänningar som skulle skydda Göinge. Mikkel Pedersen gjorde även räder djupt in i Småland och Västergötland i syfte att plundra gårdar och kyrkor, inte sällan med stor framgång.
Gustaf Horn, svensk befälhavare i kriget mot Danmark 1643–45.
Det var vid denna tid som svenska myndigheter började använda termen ”snapphanar” om män som Mikkel och hans kumpaner. Som tack för sina bedrifter under nordiska sjuårskriget (1563–70) adlades Mikkel Pedersen år 1571 och antog släktnamnet Gyding.
Snapphanar under Horns krig
Första gången vi möter snapphanefenomenet på allvar är emellertid under Horns krig 1644–45, då Skåne förhärjades av den svenske befälhavaren Gustaf Horns trupper.
Danska armén förmådde endast göra sporadiskt motstånd, varför bygdeförsvaret kom att vila på lokala krafter. Svenskarna tvingades nedkämpa åtskilliga bondeuppbåd och led stor skada av att friskyttarna slog till mot förbindelselinjer.
Ordet ”snapphanar” blev nu ett vanligt skällsord och användes om samtliga motståndskämpar som inte ingick i den reguljära danska armén. En dansk soldat uppfattades på sätt och vis som en kollega, men en stridbar skånsk bonde var snapphane och behandlades därefter.
Horns krig en katastrof
För den skånska civilbefolkningen var Horns krig en katastrof. Svenskarnas plundringar ledde till omfattande skador som det tog decennier att reparera. Minnet av härjningarna gjorde det lätt för danska kronan att motivera nya bondeuppbåd och rekrytera friskyttar under påföljande krig.
Samtidigt blev vissa snapphanar så vana vid sitt kringströvande liv att de fortsatte att plundra även efter krigsslutet. Det tog den danske länsherren Ebbe Ulfeldt ett och ett halvt år att återställa ordningen i Göinge.
Göingehövdingen Svend Poulsen
Under Horns krig möter vi för första gången den mest berömda av alla snapphanar, ”Göingehövdingen” Svend Poulsen. Han utsågs till befälhavare över ett friskyttekompani och gjorde danska kronan stora tjänster.
Efter 1645 återgick han till ett fredligt liv i södra Halland, först i Laholm och senare i Knäred. Men när det blev krig mellan Sverige och Danmark åren 1657–60 satte han upp ett nytt förband.
Krigen mellan svenskar och danskar i Skåne skördade många offer.
Eftersom Skånelandskapen gick förlorade till följd av frederna 1658 och 1660 flyttade ”Göingehövdingen” sedan till södra Själland, där han fick en gård i Lundby.
Trots att Svend Poulsen var till åren kommen under nästa krig deltog han i den danska landstigningen vid Råå 1676 och organiserade ännu ett kompani friskyttar. Nu hade emellertid ”Göingehövdingen” blivit för gammal för att slåss och återvände snart till Själland, där han troligen avled 1681.
Skånska kriget
Det verkliga snapphanekriget, som också kallas skånska kriget, varade mellan 1676 och 1679. Bakgrunden är att söka i den svenska alliansen med Ludvig XIV:s Frankrike, som kastade in riket i ett europeiskt storkrig. Till en början hade svenska armén stora motgångar, något som inspirerade den danske kungen Kristian V till att söka återta Skåne.
Invasionen 1676 gynnades av att det fanns ett utbrett missnöje med det svenska styret. Militära utskrivningar och skatteindrivares övergrepp hade gjort regimen impopulär. Många bönder och borgare hade blivit fattigare, och även inom adeln fanns det klagomål.
Framgång för Kristian V
På kort tid erövrade Kristian V hela Skåne utom Malmö. När svenskarna senare under året gick till motoffensiv kunde Kristian räkna med militärt stöd från många bönder, friskyttar och lösdrivande skogsmän.
I skånska krigets inledningsskede var fortfarande de gamla bondeuppbåden viktiga, med den berömda Loshultskuppen som praktexempel. Men redan 1677 hade de spelat ut sin roll.
Friskyttar och halvkriminella snapphaneband förblev dock av stor betydelse under hela kriget. Som flest var gerillakämparna troligen mellan 2 000 och 3 000, men det sammanlagda antalet snapphanar är omöjligt att beräkna.
Edkrävartåg till Skånes bönder
På våren 1677 drog en av den svenske kungen Karl XI:s närmaste män, Johan Gyllenstierna, omkring på landsbygden och tvingade alla vuxna manliga skåningar att skriva under trohetsförsäkringar till kungen i Stockholm. De som skrev under förpliktade sig att bistå svenskarna i kampen mot snapphanarna.
I gengäld fick bönderna amnesti för de eventuella brott de hunnit begå under kriget. Om de inte skrev under hotades de med hårda straff.
Karl XI under slaget vid Lund 1676. Kungen hade stora problem med snapphanarna, och tvingade alla vuxna skånska män att skriva på en
trohetsförsäkring.
”Edkrävartåget” satte skräck i bönderna – nästan alla skrev på; de vågade inget annat – men möttes på sina håll även med sympatiyttringar. Snapphanarnas verksamhet gick ju även ut över bönderna själva.
En skånsk bonde hade många anledningar att svära ljudligt på 1670-talet. Först kunde han bli plundrad av danska soldater, sedan av svenskarna, sedan av snapphanar, sedan av svenskar igen, och så vidare. Alla krigförande parter, även skogens folk, livnärde sig av bönderna.
Under 1677 övergick skånska kriget till ett bittert utnötningskrig som ingen sida kunde vinna på slagfältet, men i vilket alla sidor tog sig rätten att plundra bönderna.
Hela Örkeneds socken brändes
För att ytterligare avskräcka skåningarna från samröre med snapphanarna beslöt den svenska krigsledningen att statuera exempel. Man valde ut Örkeneds socken i nordöstra Göinge, ett av de mest ökända snapphanetillhållen.
I april 1678 befallde Karl XI att alla socknens gårdar skulle brännas och att alla vapenföra män skulle dödas. Lyckligtvis hann de flesta fly och sätta sig i säkerhet, men deras gårdar gick upp i rök och åkrarna skövlades.
Till snapphanarnas mest ryktbara bedrifter hörde angreppet på Hovdala, ett slott utanför nuvarande Hässleholm som stormades efter hårda strider. Enligt en berömd berättelse ska snapphanarna vid detta tillfälle ha anförts av den legendariske krigaren Lille Mads, vars bössa fortfarande förvaras på slottet. Lille Mads, som vi egentligen inte vet mycket om, stupade i strid vid Sövde mölla i södra Skåne 1679.
Den siste snapphanen
Efter krigsslutet 1679 fortsatte snapphanarna en tid att angripa både svenska soldater och skånska bönder. Friskyttekompanierna upplöstes i mars 1680, men jakten på enskilda snapphanar fortsatte i decennier.
Den siste snapphanen vi känner till, Niels Tuasen, avrättades så sent som år 1700. Men vid denna tid hade försvenskningen av Skåne hunnit pågå så länge och med sådan effektivitet att snapphanarnas tid i praktiken var över.
När en ny dansk invasionsarmé landsteg i november 1709 måste den kämpa på egen hand, utan bistånd av skogens folk.