Året är 1899 och den brittiske översten Baden-Powell befinner sig i sitt enkla högkvarter högst upp i Hotel Dixon. Därifrån har han utsikt över större delen av den lilla sydafrikanska staden Mafeking, i vilken det bor drygt tusen europeiska kolonisatörer.
Synen är dock inte särskilt upplyftande. Förutom hotellet, ett sjukhus och en järnvägsstation består staden huvudsakligen av små hus med plåttak, några enstaka träd och massor av sand och damm. Ännu värre är det i den fattiga delen av Mafeking. Där bor omkring 7 000 infödda afrikaner i lerklinade hyddor.
Mafeking betyder föga förvånande ”platsen av sten” på det lokala språket tswana. Staden är karg och helt omgiven av öknen Kalahari.
Trots det har Baden-Powell beslutat att han ska hålla denna gudsförgätna plats med sina knappt 1 200 soldater, kosta vad det kosta vill.
Under belägringen fick Mafekings invånare fullt upp med att bygga enkla skyddsrum av jord och trä.
Boerkriget har just brutit ut och det är överstens uppgift att hålla tillbaka boerna, så att de inte kan tränga in i hjärtat av den brittiska Kapkolonin i det som i dag är Sydafrika.
Mafeking ligger nära gränsen till boerrepubliken Transvaal. Runt staden skymtar Baden-Powell ett hav av fientliga soldater. Boernas styrka uppgår nu till 8 000 man och deras general Piet Cronjé är trött på att vänta. Den 13 oktober 1899 inleder Cronjé bombardemanget, och han räknar med att den eländiga staden kommer att falla inom loppet av några timmar.
I Mafeking har emellertid Baden-Powell varit aktiv. Den brittiske översten har inrättat en kår av stadens pojkar mellan 11 och 15 år, som under några dagar har hjälpt till att bygga skyddsrum, som invånarna vid behov snabbt kan uppsöka. Pojkarna har också byggt ett falskt fort med maskingevärsattrapper och två höga flaggstänger, som nu utsätts för boernas artilleri.
Medan kulorna viner runt öronen på pojkarna håller de ett vakande öga på fienden. Så snart de ser glimtarna från boernas kanoner ringer de i en klocka för att varna Mafekings invånare och soldater.
”Vilken blodsutgjutelse syftar du på? Hittills är vår enda förlust en höna och en svårt sårad åsna.” Baden-Powell, till boergeneralen Piet Cronjés sändebud
Efter flera timmars beskjutning dyker ett sändebud från boernas general upp vid Mafeking med en vit flagga i handen.
”Kapitulera nu och undvik ytterligare blodsutgjutelse”, säger sändebudet.
Baden-Powell ler och svarar svalt: ”Vilken blodsutgjutelse syftar du på? Hittills är vår enda förlust en höna och en svårt sårad åsna.”
När general Cronjé informeras om Baden-Powells obekymrade svar blir han förbluffad. Ännu vet boerna inte att de står inför en mycket speciell brittisk kommendör. Baden-Powell har ägnat hela sin karriär åt att tänka ut djärva påhitt och snabba nödlösningar som kan rädda honom ur pressade situationer.
Under den sju månader långa belägringen av Mafeking behöver han ta till alla trick han kan, men den kanske viktigaste pusselbiten i försvaret blir hans nybildade kår av modiga pojkar. Det faktum att de gör så bra ifrån sig inspirerar honom till att senare grunda den världsomspännande scoutrörelsen.
Baden-Powells så kallade kadettkår bestod av 24 pojkar i åldrarna 11–15 år. Efter belägringen belönades de alla med en medalj för sin insats under belägringen.
Friluftslivet trumfade skolan
Robert Baden-Powell växte upp i en akademisk familj. Hans far var professor i naturvetenskap vid University of Oxford i England. Fadern dog dock när Robert var bara tre år gammal. Det stod snart klart att sonen inte bråddes på sin far. År 1870, då Robert var 13 år, började han på Charterhouse, en av de finaste internatskolorna i England. Där haglade lärarnas förebråelser över pojken.
”Sover sig igenom fransklektionerna”, ”visar inget intresse för vetenskap” och ”är inte intresserad av att lära sig matematik” var några av de omdömen Roberts mor fick läsa.
Baden-Powell var en skicklig ryttare. Redan som 19-åring anslöt han sig till de brittiska husarerna i Indien.
I skolan intresserade sig Robert huvudsakligen för teckning och drama, och när Charterhouse år 1872 flyttade till nya lokaler söder om London kunde Robert ägna sig åt sitt stora intresse: friluftsliv.
Den nya skolan var nämligen omgiven av skog, och Baden-Powell vandrade i naturen och spårade djur. Han blev även bra på att gömma sig, eftersom skogen var förbjudet område för eleverna.
Baden-Powell ville uppleva världen, så när skolan var avklarad tog han som 19-åring värvning i den brittiska armén. Det dröjde inte länge förrän han skickades till den brittiska kronkolonin Indien. Efter nio månader var han dock så sjuk av diarré och dyspepsi att han tvingades återvända till England. En gnista hade emellertid tänts i honom. De därpå följande 30 åren tillbringade Baden-Powell i alla möjliga avkrokar av Brittiska imperiet.
Spion på fjärilsjakt
Under de följande åren stationerades Baden-Powell på Malta samt i Afghanistan, Indien och Afrika. Han användes främst för rekognoscering och spionage, och han gjorde sig känd för att kunna arbeta självständigt. Under sina tre år på Malta hade han uppdrag i Algeriet och Dalmatien (dagens Kroatien), som utgjorde en del av Österrike-Ungern.
I Dalmatien utgav sig Baden-Powell för att vara en entomolog på fjärilsjakt. I själva verket spionerade han på österrikisk-ungerska kustfort vid Adriatiska havet. Sina observationer dolde han i teckningar av fjärilar, för att hans ritningar inte skulle hittas ifall han kontrollerades. Enligt Baden-Powell själv var det emellertid inte många som misstänkte ”den halvgalne engelsmannen som letade insekter”.
Baden-Powells oortodoxa metoder gjorde några av Storbritanniens högst rankade militärer intresserade. På våren 1894 fick han ett telegram från lord Wolseley, arméns överbefälhavare.
”Du har valts ut till tjänstgöring i Ashantikampanjen”, löd inkallelsen.
Som spion i Kroatien låtsades Baden-Powell att han tecknade fjärilar, medan han i själva verket gjorde ritningar av försvarsverk.
I slutet av 1800-talet växte Brittiska imperiet snabbt, men det var inte alla länder som frivilligt lät sig koloniseras.
Riket Ashanti i centrala Ghana gjorde hårt motstånd. Soldater angrep kolonisatörer på Guldkusten och skar av britternas viktiga handelsleder genom riket. Det kunde inte britterna acceptera, och Baden-Powell hade fått i uppgift att störta den besvärlige kungen Asantehene Agyeman Prempeh.
Baden-Powell samlade en armé om 1 000 man från olika afrikanska stammar och ledde dem genom den täta djungeln för att bygga en bro över floden Pra mellan Ashantis huvudstad Kumasi och Guldkusten.
Expeditionen lyckades över all förväntan. Medan de brittiska soldaterna i Afrika dog som flugor av sjukdomar, förlorade Baden-Powell inte en enda av sina infödda soldater. Bron innebar slutet för Ashantis kung, som gav upp utan strid. Det tyckte Baden-Powell inte om. Han skrev följande i sin dagbok: ”Ack! Det ser ut som om allt vårt arbete kommer att sluta med en fredlig lösning.”
Boerna härstammade från de så kallade trekboerna, holländska nomader som lämnat städerna vid Sydafrikas kust för att söka sig längre in i landet.
Britterna ville åt boernas guld
År 1881 förlorade Storbritannien det första kriget mot boerna i Sydafrika. Boerna fick då en egen stat. En kort tid senare hittade de en gigantisk guldåder. Efter boernas fynd gjorde sig britterna redo att föra ett nytt krig.
År 1886 görs världens största guldfynd i en klippformation i Transvaal i södra Afrika. Vid den tidpunkten innehar Brittiska imperiet större delen av Sydafrika, men Transvaal och Oranjefristaten är självständiga republiker som styrs av holländska kolonisatörer, så kallade boer.
Tusentals britter strömmade till Transvaal för att arbeta med utvinningen av den ädla metallen, och efter bara några dagar hade staden Johannesburg uppstått. Boerna befarade att de snart skulle utgöra en minoritet i sin egen stat, så de införde en restriktiv politik mot immigranterna, som tvingades betala hög skatt.
Britterna, som kände sig diskriminerade, krävde att restriktionerna skulle tas bort. Relationen mellan de båda länderna förvärrades efter ett misslyckat brittiskt försök att erövra Johannesburg år 1895.
Britterna vägrade dock ge upp sina ambitioner att lägga beslag på boernas guld. Under fyra år eskalerade konflikten, tills boerkriget utbröt den 11 oktober 1899.
Ursprungsbefolkningens tekniker fascinerade
Efter den framgångsrika insatsen i Ashanti befordrades den vid det laget 40-årige Baden-Powell till överste och skickades till regionen Matabeleland i Zimbabwe. Där blev han vän med den amerikanske stigfinnaren Frederick Russell Burnham, som tjänstgjorde i den brittiska armén.
Burnham hade växt upp i ett indianreservat i delstaten Missouri, och genom sin vänskap med pojkar från siouxstammen hade han fått lära sig spårningens konst.
Baden-Powell blev djupt fascinerad av Burnham, som han beskrev som ”Buffalo Bill med mer klass”. Amerikanen lärde sin brittiske vän om den nordamerikanska ursprungsbefolkningens levnadssätt, inte minst hur de klarade sig ensamma i vildmarken utan vare sig karta eller kompass.
Baden-Powell fascinerades av den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och deras levnadssätt, som kom att inspirera hans scoutrörelse.
Spioner och stigfinnare som Baden-Powell och Burnham utgjorde en viktig del av den brittiska armén i imperiets många kolonier, där djungeln och vildmarken gjorde traditionell krigföring i princip omöjlig.
Någon scoutrörelse för barn fanns ännu inte, men under samtalen med Burnham började de första idéerna ta form i Baden-Powells huvud. Det var Burnham som introducerade Baden-Powell för Stetsonhatten och den trekantiga halsduken, som bland annat skyddar mot solsting, två saker som senare ingick i scoutuniformen.
Efter slaget vid Magersfontein år 1899 skrev general Piet Cronjé till boernas president Paul Kruger: ”Näst efter Gud kan vi tacka skandinaverna för vår seger.”
Skandinaver stred mot britterna
170 skandinaviska guldgrävare anslöt sig till boernas kamp mot britterna och imponerade med sitt dödsföraktande mod.
När boerkriget bröt ut år 1899 bildade 170 skandinaver en kår som stred på boernas sida. Kåren stod för en heroisk insats i slaget vid Mafeking, där de bland annat röjde minfält. Efter belägringen konstaterade Baden-Powell att den skandinaviska kåren hade de mest stridsvilliga soldaterna på boernas sida.
Kåren gjorde även intryck under slaget vid Magersfontein, där boernas general Piet Cronjé beordrade 52 skandinaver till förtruppen. När Cronjé insåg att 4 000 brittiska soldater var på väg beordrade han tillbaka förtruppen. Hans order gick dock inte fram.
De 52 skandinaverna orsakade britterna svåra förluster. De brittiska soldaterna skulle rycka fram, så enligt den danske fänriken William Bærentzen hade skandinaverna enkel ”målskjutning”. När kåren slutligen drevs på flykten återstod bara sju man som inte var antingen döda eller allvarligt sårade.
Det modiga försvaret försenade britterna så mycket att de förlorade slaget vid Magersfontein och tvingades retirera.
Pojkkår hjälpte till mot boerna
Baden-Powell började nu vänja sig vid att skickas till imperiets oroshärdar. På sommaren 1899 hamnade han i Sydafrika, där det drog ihop sig till ännu ett krig mot boerna i de två republikerna Transvaal och Oranjefristaten.
Boerna var ursprungligen holländska kolonisatörer, som vunnit sin självständighet från britterna i första boerkriget (1880–1881). Stora guldfynd år 1884 gjorde emellertid området attraktivt, så det var bara en tidsfråga innan ännu ett krig skulle bryta ut.
Det skedde den 11 oktober 1899. Baden-Powell fick order om att hålla den lilla staden Mafeking och skydda järnvägen där. Innan Mafeking föll kunde nämligen boerna inte avancera mot de brittiska kolonierna Kapkolonin (dagens Sydafrika) och Rhodesia (Zambia och Zimbabwe).
Baden-Powells män i Mafeking befann sig i ett hopplöst numerärt underläge och staden, som låg nära gränsen till Transvaal, omringades snart av boerna. Numerär styrka avgör dock inte alltid ett slag. Baden-Powell var övertygad om att han skulle kunna hålla tillbaka boerna med sina oortodoxa metoder och en skådespelartalang som odlats på internatskolan.
Det var inte bara kåren av brittiska pojkar som hjälpte till under belägringen. Även Mafekings kvinnor stred mot boerna.
Först och främst behövde han fler män. Inspirerad av sina erfarenheter av att rekrytera afrikaner till sin armé upprättade Baden-Powell en styrka om 200 infödda från staden under namnet ”svarta vakten”.
Därutöver upprättade han en pojkkår, som leddes av 13-årige Warner Goodyear. Enheten, som fick namnet kadettkåren, bestod av 64 pojkar från staden. Barnen kläddes i kakishorts och fick Stetsonhattar, varefter de fick i uppgift att hjälpa till med att förstärka stadens fort, spionera på fienden och befordra meddelanden som cyklande ordonnanser. Kadettkårens insats gav de vuxna soldaterna tid att fokusera på att försvara staden.
Kadettkåren blev en framgång för att Baden-Powell inte behandlade medlemmarna som barn, utan litade på att de skulle klara av att fatta rätt beslut under belägringen. Under ett bombardemang sa Baden-Powell till en av de unga cykelordonnanserna: ”Du kommer att bli träffad om du cyklar runt medan granaterna faller!”
Pojken svarade: ”Sir, jag cyklar så snabbt att de aldrig kommer att kunna träffa mig.”
Ansvarsfördelning kom senare att bli en hörnsten i scoutrörelsen. Som Baden-Powell skrev i sin bästsäljare Scouting for boys från år 1908: ”Ju mer ansvar scoutledaren ger sina patrulledare, desto mer kommer de att svara.”
Baden-Powell berättade gärna roliga historier från belägringen av Mafeking för den nya generationen scouter.
Fienden lurades med spanartrick
Under belägringen av Mafeking befann sig Baden-Powell och hans armé om 1 200 man i stort numerärt underläge. Den rådige översten lurade emellertid boerna med en rad smarta spanartrick.
Pressen älskade Baden-Powell
Mot Baden-Powell stod boernas general Piet Cronjé, som fått veta att han inte fick lov att förlora fler än 50 man under angreppet mot staden. Boerna räknade med att Mafeking skulle falla snabbt, men de visste också att den brittiska krigsmaskinen tålde betydligt större förluster än boernas egen, relativt blygsamma armé.
Därför vågade Cronjé inte storma staden, utan försökte i stället bearbeta staden med ihållande bombardemang. Boernas artilleri var emellertid i uselt skick, så många av granaterna briserade aldrig. Dessutom hade Baden-Powell förvandlat Mafeking till en fästning och utvecklat ett larmsystem som varnade för bombardemangen.
Liksom pojkkåren höll afrikanerna som ingick i svarta vakten koll på när boernas kanoner avfyrades. Då ringde de i en klocka, så att invånarna kunde sätta sig i säkerhet.
Den brittiske översten nöjde sig emellertid inte med att gömma sig. Gång efter annan skickade han ut sina soldater för att genomföra överraskningsanfall mot de intet ont anande boerna. De mest framgångsrika angreppen gjordes med ett litet ånglok som använde den lokala järnvägen för att ta sig in på boernas territorium med två bepansrade vagnar.
Under det första angreppet med tåget, den 14 oktober 1899, togs boerna fullkomligt på sängen. De sköt kaskader av kulor mot tågvagnarna, men de studsade bara mot pansaret. Under tiden sköt britterna med sina maskingevär, som under loppet av 20 minuter täckte den karga marken med 55 döda och ett stort antal sårade boer. Endast två britter dog under angreppet.
Baden-Powells otraditionella idéer fungerade exakt som planerat. Boerna slösade mycket tid och ammunition på att skjuta mot britternas soldatattrapper och låtsasfästningar – och tack vare pojkkåren låg han alltid ett steg före.
Det bepansrade tåget var ett effektivt vapen i ett krig där artilleri av hög kvalitet var en bristvara.
Efter några månader bytte boerna taktik. De räknade med att svält och sjukdomar skulle tvinga Mafeking till kapitulation, och det var faktiskt nära att de fick rätt. Dysenteri och malaria skördade hundratals liv i staden och efter en tid tog maten slut, vilket tvingade soldaterna att slakta stadens hästar och åsnor.
Baden-Powell vägrade dock ge upp hoppet. Han gjorde allt för att hålla moralen uppe och underhöll bland annat med teateruppsättningar, där han själv spelade huvudrollen – i vissa fall iklädd klänning.
Enligt den brittiske korpralen Rose, som även han stred i Mafeking, var Baden-Powell ”alltid glad och entusiastisk och sågs aldrig med rynkad panna”.
”Belägringen av Mafeking utspelas på en offentlig scen och följs med andlös spänning av hela nationen.” Veckotidskriften Spectator
Belägringen följdes med stort intresse i den brittiska pressen. Mafekings heroiska motstånd stod i skarp kontrast till resten av kriget, som inte bjöd på mycket annat än pinsamma brittiska nederlag och dålig internationell publicitet.
I Mafeking fick den brittiska befolkningen äntligen den framgångshistoria som den var i så desperat behov av. Som den engelska veckotidskriften Spectator skrev: ”Belägringen av Mafeking utspelas på en offentlig scen och följs med andlös spänning av hela nationen.”
Det hjälpte också att Baden-Powell var en mästare på att iscensätta sig själv i pressen, som älskade hans torra kommentarer från frontlinjen. Han skickade till exempel ett telegram med texten: ”Fyra timmars bombardemang. En hund dödad.”
Han blåste även upp boernas armé till hela 12 000 man, saltade fiendens förlustsiffror och överdrev Mafekings strategiska betydelse. De flesta av boernas soldater hade faktiskt dragits bort från staden, som slutligen hölls i schack av omkring tusen män.
Boerna försöker sig på ett desperat anfall
På våren 1900 var situationen i Mafeking desperat. Sjukdomar och svält härjade, boerna närmade sig och hemma i England började missnöjet med det uteblivna stödet till Baden-Powell växa.
Storbritannien kunde inte leva med att förlora staden, som hade försvarat sig så heroiskt i över ett halvår. I maj år 1900 samlade lord Roberts, chefen för de sydafrikanska trupperna, 1 149 man för att befria Baden-Powell och hans män.
Boerna fick nys om förstärkningarna och bestämde sig för att göra ett sista, desperat försök att inta Mafeking.
Boerna försökte desperat storma Mafeking innan de brittiska förstärkningarna kom fram.
Under ledning av den unge boerofficeren Sarel Eloff stormades staden av närmare 240 soldater. För första gången under belägringen var boerna lyckosamma. Hyddor sattes i brand och stadens polisstation intogs av Eloff och hans män.
Med polisstationen som högkvarter utkämpade boerna blodiga gatustrider mot britterna, men oenighet mellan boerarméns ledare innebar att det aldrig sattes in fler soldater för att understödja angreppet. Boernas ledare, som befarade att slaget redan var förlorat, ville inte riskera ytterligare förluster.
När lord Roberts fyra dagar senare anlände med sina 1 149 soldater tvingades därför Eloff kapitulera. En femtedel av hans män hade dött och ännu fler sårats.
Hitlerjugend var starkt inspirerat av scoutrörelsen och hade fokus på friluftsliv. Med tiden blev dock aktiviteterna alltmer militaristiska.
Brittisk hjälte hamnade i nazisternas svarta bok
Den tyska scoutrörelsen krossades under Adolf Hitler, som ansåg att Baden-Powell var en farlig person, som skulle tas till fånga efter invasionen av England. Själv var dock scoutledaren fascinerad av nazismen.
Baden-Powells scoutrörelse blev snart populär i Tyskland, där den hade hundratusentals medlemmar när Adolf Hitler kom till makten år 1933. Två år senare förklarades rörelsen olaglig, eftersom Hitler befarade att den skulle fostra antinazistiska sabotörer. I stället skulle alla tyska barn ansluta sig till den paramilitära ungdomsorganisationen Hitlerjugend, som på många sätt påminde om scoutrörelsen, men som stod helt under nazisternas kontroll.
Nazisterna ansåg att den då 80-årige Baden-Powell var så farlig att han hamnade i den så kallade svarta boken, en lista över 2 820 britter som skulle tillfångatas efter den planerade invasionen av England.
Baden-Powell själv var inte någon helhjärtad motståndare till nazismen. År 1939, två år före sin död, skrev scoutledaren i sin dagbok: ”Läste Mein Kampf. En underbar bok med goda idéer om utbildning, hälsa, propaganda, organisering med mera.”
Baden-Powells hyllning av Hitlers tankegods har fått många att kräva att hans staty i den engelska staden Poole ska tas bort.
Mafekings hjälte går till scoutlivet
Efter 217 dagars belägring var Mafeking äntligen befriat. När nyheten nådde London bröt befolkningen ut i patriotisk extas. Gatorna genljöd av God save the Queen och Rule Britannia!. Folk kramade om varandra och kastade upp sina hattar i luften i triumf över kungarikets seger.
Baden-Powell upphöjdes till nationalhjälte och fick tusentals brev från britterna adresserade till ”Mafekings hjälte”.
Även generellt hade nu krigslyckan vänt till britternas fördel. År 1902 nedkämpades boernas sista motstånd, varefter Transvaal och Oranjefristaten inlemmades i Brittiska imperiet.
London exploderade i ett glädjerus när nyheten om Mafekings befrielse tillkännagavs.
När Baden-Powell återvände hem till England år 1903 fick han att veta att en kort bok han skrivit strax före belägringen, Aids to scouting, plötsligt hade blivit en bästsäljare. Boken, som avhandlar rekognoscering i militärt syfte, var inte alls tänkt för en civil läsekrets, men alla ville läsa om den legendariske Baden-Powell och hans tankar.
Inspirerad av dels bokens framgångar, dels pojkkåren som han upprättade under belägringen gjorde Baden-Powell det till sin nya uppgift att sprida sina kunskaper till ungdomen. År 1908 skrev han Scouting for boys, som blev en stor succé och som i dag har sålts i över 150 miljoner exemplar.
På kung Edvard VII:s uppmaning drog sig Baden-Powell tillbaka från militären år 1910 och ägnade sig i stället åt att bygga upp en världsomspännande scoutrörelse. Samma år inrättade han scoutrörelsen för flickor tillsammans med sin syster Agnes.
VIDEO: Se Baden-Powell rekrytera nya scouter.
Under de följande åren reste Baden-Powell världen runt och höll föredrag om scoutlivets förträfflighet. År 1922 hade antalet aktiva scouter växt till en miljon, fördelade över 32 länder. I dag har scoutrörelsen 31 miljoner medlemmar i 155 länder.
Först år 1937, som 79-åring, gick Baden-Powell i pension och överlämnade scoutrörelsen i andra människors händer. Fyra år senare dog han i sitt hem i Kenya. Med över 50 000 besökare om året är hans grav en av världens mest besökta pilgrimsorter. På hans gravsten har en cirkel med en prick i mitten graverats in, ett internationellt spårtecken som betyder ”Målet är nått.”