Det är den 25 juni 1950 och strax utanför Seoul krossas Sydkoreas andra division av den nordkoreanska armén (KPA), som har korsat gränsen med en stor kontingent under natten. Divisionen var tänkt att förstärka de otillräckliga sydkoreanska trupper som redan fanns på plats norr om huvudstaden, men de hann aldrig organisera sig innan KPA kom vrålande in med sina 150 ryska stridsvagnar.
Det är lätt för nordkoreanerna att fortsätta sin framryckning på kvällen den 26 juni. Nästa dag flyttar Sydkoreas militära ledning utan förvarning sitt högkvarter söder om Seoul och överger sina sista styrkor norr om huvudstaden. När de flyr till Seoul utbryter panik bland både civilbefolkningen och militären.
Vid det här laget flyr Sydkoreas president Syngman Rhee redan söderut.
Hanflodens huvudbro, som delar Seoul, sprängs i luften för att hindra KPA från att korsa den.
Hundratals flyktingar dödas i explosionen och oräkneliga trupper och civila lämnas kvar norr om floden. När de nordkoreanska soldaterna anländer till Seoul i gryningen har de flesta av stadens försvarare redan flytt eller deserterat.
Kim Il-Sung i Manchuriet
Den nordkoreanska armén byggdes upp av gerillastyrkor som kämpade mot den japanska invasionen av nordöstra Kina 1931. Japan ockuperade Korea så tidigt som 1910, men det var först i Manchuriet som koreanerna gjorde omfattande väpnat motstånd.
Miljontals koreaner hade flytt dit för att undkomma japanernas grymheter. Majoriteten av de gerillasoldater som stred för det kinesiska kommunistpartiet i Manchuriet var koreaner.
Redan 1936 hade Kim il-Sung, som senare blev Nordkoreas diktator,kommandot över en hel division och hade flera kinesiska armébefälhavare under sig. Men kriget var kostsamt: 1931-40 dog över 200 000 rebeller i kriget mot japanerna. Dessutom förde Kim en totalitär politik där all opposition var förbjuden i hans territorier.
Nordkoreas ledare Kim Il-Sung lyckades övertala Stalin och Mao att stödja ett krig mot Sydkorea.
Rebelledare grundade kommunistisk stat
Kim Il-sung föddes 1912 i Pyongyang, men hans familj flydde till Manchuriet 1920. Från 1932 ledde den unge Kim koreanska rebeller mot de överlägsna japanska styrkorna.
År 1945 återvände han till Nordkorea och blev den första ledaren för den kommunistiska staten. Efter kriget växte Nordkorea under Kims ledning till en av Asiens största ekonomier, mycket tack vare ryskt ekonomiskt stöd.
Men trots en utbredd personkult kände han sig aldrig säker och utsatte misstänkta fiender för hänsynslös förföljelse under hela sin tid vid makten. Han dog av en hjärtattack 1994.
Medan den antijapanska nationalistiska opinionen växte i Kina bland koreanska flyktingar och gerillakrigare, bidrog japanska pengar till bildandet av en urban medelklass i de södra delarna av Korea.
Många intellektuella som senare blev ledare och officerare i det nya Sydkorea samarbetade med de japanska ockupationsstyrkorna mot Kims gerillastyrkor.
USA och Sovjet delade upp Korea
Innan japanerna anföll Pearl Harbor 1941 ifrågasatte USA sällan Japans ockupation av Korea. Men efter attacken planerade amerikanerna, med hjälp av handplockade politiker, att ta kontroll över hela eller delar av Korea när Japan hade besegrats.
Vid krigsslutet 1945 flögs den nationalistiske politikern Syngman Rhee, som tillbringat 35 år i exil i USA, till Seoul i den amerikanske generalen Douglas MacArthurs plan. Samtidigt gick Röda armén in i Pyongyang och ockuperade de norra delarna av Korea.
Sovjet och USA kom överens om att gemensamt administrera landet tills fria val kunde hållas i ett självständigt Korea. I praktiken gick dock de båda makterna bakom ryggen på varandra och 1946 delades Korea längs den 38:e breddgraden.
Syngman Rhee Sydkoreas president
Nordkorea bojkottade de val som FN hade beslutat skulle hållas 1948, och samma år utropades de två självständiga staterna Syd- och Nordkorea under presidenterna Syngman Rhee och Kim il-Sung, som stöddes av den sovjetiska ockupationsmakten som tack för sina insatser för det kinesiska kommunistpartiet under kriget mot japanerna.
Rhee hade problem redan från början i sydvästra Korea, där bönderna var missnöjda med regimens band till Japan och USA.
De första upploppen bröt ut i november 1946 och följdes av ett fullskaligt inbördeskrig på ön Jeju, där en fjärdedel av befolkningen dödades. Oroligheterna i söder hjälpte dock Rhee att övertyga USA om att landet behövde en stark armé.
Sommaren 1949 hade 100.000 sydkoreanska soldater utbildats, men USA såg till att inte utrusta dem med tyngre vapen. Rhee gjorde anspråk på hela Korea och USA ville undvika oroligheter vid gränsen.
Redan före kriget provocerade Sydkoreas president Syngman Rhee fram strider vid gränsen mot Nordkorea.
Antikommunist flögs in av USA
Syngman Rhee dömdes till livstids fängelse för att ha försökt genomföra en kupp mot den koreanske kejsaren i slutet av 1800-talet. År 1904 flydde han till USA där han under 35 år i exil blev en övertygad och extremt hårdför antikommunist.
När japanerna kapitulerade flögs Rhee omedelbart till Korea av USA och blev president i Sydkorea 1948. Efter kriget ändrade han landets konstitution så att han kunde bli omvald till sin fjärde mandatperiod 1960.
Valfusket utlöste dock en revolution som tvingade den 84-årige Rhee att avgå och gå i exil på Hawaii, där han dog av en stroke 1965.
Koreanska gränsstrider 1949
Men redan i maj 1949 provocerade Sydkorea fram de första större striderna vid gränsen, och samma sommar gick man in på nordkoreanskt territorialvatten och bombade en av hamnarna. KPA:s motreaktion uteblev eftersom tiotusentals soldater fortfarande befann sig i Kina, där de hade stridit på Mao Zedongs sida i inbördeskriget sedan 1947.
Men när kriget i Kina blev mindre intensivt under 1949 strömmade över 50 000 stridsberedda soldater tillbaka till Nordkorea. Situationen kring den 38:e breddgraden blev alltmer spänd, med fler och större incidenter från båda sidor.
Syngman Rhee försökte flera gånger få Trumans stöd för en invasion av Nordkorea. Svaret blev att USA bara skulle hjälpa till i händelse av en oprovocerad attack från norr.
Under tiden var Kim Il-Sung lika otålig att invadera Sydkorea och gjorde flera hemliga besök i både Moskva och Peking. Sovjetunionens ledare Josef Stalin, som till en början var negativ, ändrade sig under våren 1950 och utlovade sitt stöd i form av vapen och rådgivare.
Koreakrigets utbrott
Natten till den 25 juni 1950 gick KPA till anfall och hävdade att sydkoreanerna hade intagit en stad norr om gränsen. Just denna attack kunde inte bekräftas, men båda sidor hade korsat gränsen flera gånger det året. Kriget sågs som oundvikligt på båda sidor, men Nordkorea slog till först.
Nordkoreanska styrkor stormar in i Seoul. Den sydkoreanska huvudstaden intogs och förlorades flera gånger av båda sidor under kriget.
Vid krigsutbrottet var de båda ländernas arméer ungefär lika stora, men KPA:s stridserfarenhet från Kina gav Nordkorea en fördel, liksom de 150 sovjetiska T-34-stridsvagnarna som gick i spetsen för marschen mot Seoul. Staden föll efter bara tre dagar, vilket tvingade USA att agera snabbt.
FN-hjälp till Sydkorea
Utrikesminister Dean Acheson utarbetade en plan för Korea, som sedan godkändes av president Truman innan frågan kunde tas upp i Pentagon, den amerikanska kongressen eller FN. Sovjetunionen bojkottade säkerhetsrådets möten, så USA lyckades få rådet att gå med på en resolution till förmån för militärt stöd till Sydkorea.
Strax därefter började den amerikanska arméns stabschef i Japan, Douglas MacArthur, att överföra styrkor till Korea.
Efter att ha intagit Seoul lät KPA sina trupper vila i nästan en vecka, vilket gav MacArthur tid att organisera försvaret i Sydkorea.
Men när KPA började pressades amerikanerna ännu längre söderut efter en rad förödmjukande förluster, trots att Sydkorea hade fler soldater: i slutet av juli hade KPA cirka 70 000 soldater vid frontlinjen jämfört med Sydkoreas 92 000, varav nästan hälften var amerikaner. Detta berodde på underskattning och direkt rasism på den amerikanska sidan.
Klamrar sig fast vid Pusan
I början av kriget hävdade MacArthur att han kunde lösa frågan "med en hand bunden bakom ryggen". Generalen blev dock klokare. Han skickade snart ett telegram till Washington där han bad om fler trupper i en hast.
I slutet av juli hade KPA nästan drivit ut sin fiende i havet. Striderna var nu begränsade till en liten ficka i Pusan på sydostkusten, där de USA-dominerade FN-trupperna knappt klarade sig, trots att de hade övertaget i luften och fem gånger fler stridsvagnar än KPA.
Civilbefolkningen flygter fra den sønderbombede by Inchon, efter at amerikanerne gik til angreb i september 1950.
Krigföringen var helt annorlunda än konflikterna under andra världskriget, där USA nyligen hade besegrat både Tyskland och Japan. I Sydkorea hotades de amerikanska trupperna ständigt av infiltration från svåridentifierade gerillakrigare.
För att bekämpa dem brände man ner hela byar eller bombade dem från luften. Hundratusentals civila sydkoreaner förflyttades till öar nära Pusan och fick inte återvända till sina hem.
Landsättning vid Inchon
I mitten av september landsatte MacArthur över 70 000 soldater nära Seoul. De 270 amerikanska fartygen utnyttjade tidvattnet i hamnen vid Inchon, som KPA hade glömt att minera.
Kim Il-Sung hade inte förväntat sig en så omfattande amerikansk landstigning. Endast 2 000 soldater hade avdelats för att skydda Seoul, som föll drygt en vecka senare. FN-trupperna rörde sig norrut när nordkoreanerna drog sig tillbaka och fler amerikanska förstärkningar landsteg.
Eftersom KPA-trupperna hade dragit sig tillbaka norr om den 38:e breddgraden kunde USA ha valt att stanna kvar på gränsen mellan Nord- och Sydkorea.
Men Truman såg nu möjligheten att driva ut kommunisterna ur Nordkorea helt och hållet och fortsatte över gränsen, i strid med FN:s mandat. USA:s underrättelsetjänst förväntade sig inte att sovjetiska eller kinesiska arméer skulle gå in i kriget.
Kina går in i Koreakriget
Mao hade dock övervägt att gå in i kriget sedan början av augusti. Efter den amerikanska landstigningen vid Inchon var det bara en tidsfråga innan kineserna skulle bli inblandade i kriget.
Den 30 september meddelade Mao Stalin att han hade beslutat att skicka upp till 12 infanteridivisioner som en "frivilligarmé".
Den 23 november 1950 avbröt amerikanerna sin framryckning för att njuta av Thanksgiving-middagen i fält, med den traditionella kalkonen och pumpapaj. Nästa dag fortsatte de och nådde inom några dagar den kinesiska gränsfloden utan nästan något motstånd.
Men nu visade det sig att det som hade sett ut som en desperat flykt av KPA i själva verket var en strategisk reträtt. Kinesiska trupper hade samlats i bergen och skogarna runt amerikanerna.
Klädda i gymnastikskor och med inget annat än spannmål på menyn var de tvungna att uthärda temperaturer på cirka 20 minusgrader för att undvika att bli upptäckta av fienden i förtid.
MacArthur krävde terrorbombningar
När FN-trupperna hade skingrats så mycket som möjligt gick den norra sidan till motangrepp. Amerikanerna stängdes in i små fickor, som sedan hackades i bitar av de numerärt överlägsna styrkorna.
Två dagar senare var FN-armén på flykt och efter två veckor hade nordkoreanerna, med hjälp av kineserna, drivit ut alla fiendetrupper från sitt territorium och återtagit Seoul i början av januari.
MacArthur rapporterade nu ilsket att han utan en krigsförklaring hade "hela Kina" emot sig och krävde att "varje anläggning, fabrik, stad och by" på tusentals hektar nordkoreanskt territorium skulle pulveriseras fullständigt.
Det amerikanska flygvapnet trappade upp bombningarna ytterligare. Till slut var 90 procent av Nordkoreas städer förstörda. FN-styrkorna återupptog snart initiativet och i mars 1951 bytte Seoul återigen ägare. Månaden därpå slogs en kinesisk storoffensiv tillbaka innan fronten stabiliserades under våren.
Hotade med kärnvapen
I juli 1951 inleddes fredsförhandlingar, där de många krigsfångarna var den svåraste frågan. USA ville ge fångarna "valfrihet" och majoriteten ville inte återvända till Nordkorea av rädsla för repressalier.
Dessutom var de sydkoreanska myndigheterna ovilliga att ta emot sina egna krigsfångar, som ofta hade utsatts för politisk indoktrinering i Nordkorea.
Striderna fortsatte under fredssamtalen, och efter Stalins död i mars 1953 trappades luftkriget upp på order av USA:s nye president Ike Eisenhower. Samtidigt blev USA:s hot om kärnvapen allt mer högljudda.
Napalmbomber dödade allt liv
Från första början hade USA totalt luftherravälde över Korea. Under de tre år som kriget pågick fälldes 635 000 ton bomber över landet, vilket översteg hela den amerikanska kampanjen i Stilla havet under andra världskriget.
Efter bara några månader fanns det få mål kvar, och sommaren 1951 skrev författaren Tibo Meray att det "inte längre fanns några städer" i hela Nordkorea.
Det var också i Korea som USA först började använda napalm i stor skala. Flygvapnet kallade denna brinnande massa för ett "mirakelvapen" och krävde ständigt större napalmbomber för att "eliminera allt liv i taktiska zoner", som general Matthew Ridgway själv sa.
Detta bidrog till att lösa dödläget i fråga om krigsfångarna under våren. Innan ett avtal kunde slutföras passade amerikanerna på att bomba dammar som försåg tre fjärdedelar av Nordkoreas åkrar med vatten.
Samtidigt inledde kineserna två stora offensiver där oräkneliga liv gick till spillo, trots att en vapenvila var nära förestående.
Massaker på civila
Koreakriget präglades av stora grymheter mot civilbefolkningen. Strax innan huvudstaden invaderades för andra gången tog sydkoreanska styrkor tusentals män, kvinnor och barn ur Seouls fängelser och tvingade dem att gräva sina egna gravar innan de avrättades.
Några gånger stoppade FN-trupper massakrer på civila. Men oftare stod de bara och tittade på, som sommaren 1950 i Taejun, där det tog säkerhetspolisen tre dagar att slakta över 7.000 civila.
De summariska avrättningarna stöddes av USA:s ambassadör John Muccio som ansåg att de var nödvändiga för att "fullständigt krossa det nordkoreanska kommunistpartiet". Grymheterna var så många att den amerikanska armén från och med januari 1951 började hindra amerikanska journalister från att skriva om dem.
Fyra miljoner döda koreaner
En sydkoreansk kommission uppskattade för några år sedan att antikommunistiska milisgrupper dödade över 100 000 civila under kriget. Nordkorea har inte ens försökt göra upp med det förflutna.
Även om antalet krigsfångar i norr var litet avrättades många amerikanska soldater i fångenskap. Samma öde väntade också många civila som inte stödde KPA-trupperna.
Enligt vissa källor dog nästan fyra miljoner koreaner under kriget, vilket översteg antalet japaner som dog under andra världskriget. Amerikanerna förlorade 36 940 man plus 3 094 soldater i FN-styrkorna. Cirka 900 000 kineser tros ha stupat.
Vapenstillestånd vid den 38:e breddgraden
Den 27 juli 1953 undertecknade Nordkorea, Kina och FN-styrkorna ett avtal om vapenstillestånd.
Det var dock bara tre av fyra parter eftersom Syngman Rhee vägrade att acceptera delningen av Korea. Men han kunde inte fortsätta kriget ensam, så parterna kom överens om en vapenvila längs den 38:e breddgraden, där Sovjet och USA hade delat Korea efter andra världskriget.
Denna gräns finns kvar än idag och de två koreanska staterna har ännu inte slutit fred.
Kim Il-Sung ville starta kriget igen 1975
Vapenstilleståndsavtalet, som utarbetades sommaren 1953, undertecknades aldrig av den sydkoreanska regeringen, men ledde ändå till ett vapenstillestånd, utbyte av krigsfångar och upprättandet av en statsgräns längs den 38:e breddgraden.
Trots avtalet råder det fortfarande inte fred mellan de två koreanska staterna. Kim Il-Sung ville också fortsätta kriget 1953, men övertalades av Kina och Sovjet att underteckna vapenstilleståndet.
I maj 1975 - precis efter att Vietnam hade enats - reste Kim till Peking för att övertala Mao Zedong att inleda ett nytt anfall mot Sydkorea.
De kinesiska ledarna gick dock inte med på detta eftersom de just hade upprättat diplomatiska förbindelser med USA.