I det svenska Riksarkivet ligger en dyrbar skatt: 85 gulnade så kallade skattelängder, som tillsamman kallas för Älvsborgs lösen.
Dokumenten utgör beviset för en stor nordisk kraftmätning – och för den danske kungen Kristian IV:s oerhörda girighet.
I böckerna räknar kungliga ämbetsmän upp vartenda hushåll i Sverige, från adelns stora herresäten till små gårdar, där fattiga bönder levde på svältgränsen.
Allt bokfördes, så att skatteindrivarna skulle kunna få ut så mycket pengar som möjligt från invånarna, för kung Gustav II Adolf behövde en miljon riksdaler (25 ton silver).
Denna svindlande summa krävde Danmarks Kristian nämligen för att lämna tillbaka fästningen Älvsborg och resten av den svenska västkusten, som han hade erövrat i kriget 1612.
Tre år i rad beskattades både rika och fattiga skoningslöst. När de utarmade svenskarna inte kunde betala mer fick kungen tigga om lån hos nederländska köpmän för att skaffa resten av pengarna.

Sverige förfogade över bara en smal remsa ut till Kattegatt.
Svenskarnas fönster mot Kattegatt
Långt in på medeltiden är Sverige avskuret från Kattegatt, eftersom kusten är i danska händer. På 1200-talet lyckas svenskarna erövra en remsa land.
Medeltiden
Staden Lödöse vid Göta älv är Sveriges hamn mot Kattegatt, men alla varor måste passera danskarnas Bohusfästning, som kräver tull.
1473
Den svenske kungen befaller att Lödöse ska flyttas. Nya Lödöse bränns ned av danskarna 1507.
1547
Invånarna i Nya Lödöse flyttar till borgen Älvsborg, där de anlägger en ny stad: Älvsborg.
1563
Danskarna bränner ned Älvsborg. Fästningen tar de som pant, lösensumman är 150 000 daler.
1603–11
Delar av älvens norra strand är i svensk ägo. Karl IX anlägger det första Göteborg. Åtta år senare bränner danskarna staden.
1611–12
Kristian IV bränner ned Nya Lödöse igen. Älvsborgs fästning tar han som pant och kräver en miljon daler i lösen.
1619
Gustav II Adolf bygger en helt ny stad vid Göta älvs strand. Göteborg blir väl befäst, men danskarna kommer tillbaka.
1643–45
Kristian IV har inte gett upp. Två gånger under det dansk-svenska kriget försöker han förgäves erövra Göteborg.
1676
Under det skånska kriget belägras Göteborg ännu en gång. Danskarna ger emellertid upp, när Sveriges flotta når fram.
1788–89
Danskarna gör ett sista försök: En armé tränger in från Norge och belägrar Göteborg i sju månader.
Gustav II Adolf accepterade alla förödmjukelser, för han hade redan planerat sin hämnd. När lösensumman var betald, och den blå-gula flaggan på nytt vajade över Älvsborg, skulle han inleda en helt ny tidsålder i Sverige:
En befäst stad på den plats där Göta älv mynnar ut i Kattegatt skulle se till att varor obehindrat skulle kunna strömma in i och ut ur det svenska riket. Mitt för näsan på den danske kungen, som utnyttjade sin kontroll över det smala Öresund för att kräva tull från vartenda fartyg som passerade.
Staden, som skulle heta Göteborg, grundades av rent hämndbegär. Den skulle vara en knuten näve riktad mot Danmark. En ständig provokation.
Sverige saknar en hamn i väster
Sedan 1300-talet hade Sveriges tillgång till Kattegatt utgjorts av en smal landremsa längs Göta älv.
Inklämd mellan de danska besittningarna längs kusten – och försvarad av en enda fästning, Älvsborg.
Världen hade dock förändrats sedan medeltiden, och det var anledningen till att Gustav II Adolf var beredd att betala en miljon för att få tillbaka Göta älvs utlopp.
Tidigare hade Asiens dyrbara varor nått Europa via den så kallade Sidenvägen, som slingrade sig genom Asien till Medelhavet. Där köptes varorna upp av italienska köpmän, som distribuerade dem vidare i Europa – även de få som tog sig över Alperna och nådde upp till Skandinavien.
Två egon kämpade om Norden

Kristian IV hade för många idéer
Kristian IV tog alltid chansen att vinna anseende hemma och i utlandet. Han lanserade konstant nya projekt, som skulle understryka hans status som en av Europas stora renässansfurstar.
När han inte uppförde slott anlade han nya städer eller så förde han krig. Under Kristians regeringstid från 1588 till 1648 kunde han inte sätta upp ett enskilt mål och lägga all kraft på att upp-nå det.

Gustav II Adolf dog på tröskeln till triumf
Efter Gustav II Adolfs maktövertagande 1611 upplevde Sverige i stort sett aldrig fred, och kungen hann slåss mot danskar, ryssar, polacker, spanjorer och tyska katoliker. Målet var alltid att göra Sverige större.
Under trettioåriga kriget 1632 stod krigarkungen på maktens topp, och till och med kejsartronen i Tyskland var inom räckhåll, men då satte en kula stopp för kungens framfart.
Efter portugisernas upptäckt av sjövägen till Indien 1498 flyttade varutrafiken från kamelkaravanerna till de stora handelsskeppen, som hämtade tunga laster i Asien och förde dem till städerna vid den europeiska Atlantkusten.
De svenska kungarna hade insett att Sverige låg isolerat i förhållande till den nya världsordningen.
Rikets hamnstäder låg längs Östersjön, medan landet i väster var isolerat bakom danska och norska provinser. Enda glipan i ärkefiendens stryptag var Göta älvs utlopp.
Danskarna bränner ned Göteborg
Kristian IV var inte omedveten om det svenska hotet. En hamn vid Göta älvs mynning skulle betyda att Sverige kunde undgå Öresundstullen, som danskarna krävde in vid Helsingör.
Även om svenska fartyg i perioder var befriade från tull drabbades köpmän från exempelvis Nederländerna och England – vilket gjorde varorna dyrare i Sverige.
Om Kristian IV ville behålla kontrollen var han tvungen att slå till. Redan 1611 lät han bränna ned det första Göteborg – staden hade anlagts endast åtta år tidigare av Gustav II Adolfs far Karl IX.
I januari 1612 anslöt Kristian sig till sina styrkor på den tillfrusna Göta älv för att avsluta arbetet. Hans soldater drog ut en kanon på isen och avfyrade ett skott mot Älvsborgs fästning.
Svenskarna sköt tillbaka, och när kulorna slog ned bland danskarna gick deras kanon genom isen.

Hamnen var stadens mittpunkt – framför allt nederländska, engelska och tyska skepp lade till där.
Kristian insåg att årstiden inte lämpade sig för belägring, och lät det stanna vid ett hot. Innan den danske kungen gav sig av kunde han inte låta bli att avfyra en psykologisk bredsida.
I ett brev till fästningskommendanten bad han vänligt svenskarna att ta väl hand om hans kanon på älvens botten till våren ”så ska den danske kungen återvända och låta Älvsborg stifta bekantskap med fler av det slaget”.
Det löftet infriade Kristian fyra månader senare. I maj hade Jutekungen – kungen från Jylland – som svenskarna kallade honom, samlat 10000 soldater och inledde belägringen av Älvsborg och dess 400 man.
Fästningen var i ett uselt skick, och den 1 juni 1612 – efter hårda strider – gav svenskarna upp.
Götalandsremsan var i danska händer, men Kristians planer grusades. Hemma i Danmark motsatte adeln sig hans önskan om att behålla Älvsborg.
Även England pressade på för att förmå kungen att släppa ifrån sig fästningen, för Danmark fick inte bli för mäktigt i Östersjön.
Svenskarna betalar lösensumman
I stället krävde Kristian IV en miljon riksdaler i lösen – Älvsborgs lösen. Från början ville han ha två miljoner, men det avvisade svenskarna blankt. Naturligtvis hoppades Kristian att svenskarna inte skulle lyckas betala i tid, så att han skulle kunna behålla Älvsborg och den omgivande kusten för evigt.

Gustav II Adolfs inbjudan gällde inte enbart nederländska köpmän utan även hantverkare.
Nederländska städer sköt upp överallt
Invånarna i det sanka Nederländerna hade fått lära sig att dränera sin jord, om de ville odla den och bygga på den. Därför grävde de kanaler och lät städer växa upp kring dem.
Amsterdam anlades som ett nätverk av cirka 200 kanaler, som löpte genom staden och gjorde det enkelt att frakta gods. Kanalerna gjorde även staden luftig och förde bort kloakvatten. Kunskapen om kanalbyggen tog nederländarna med sig ut i världen, efter hand som deras ostindiska handelskompani VOC etablerade kolonier – såsom Nieuw Amsterdam (senare New York), Kaapstad (Kapstaden) och Batavia (Jakarta, Indonesien).
Regenter som Gustav II Adolf och Kristian IV såg med avund på Amsterdam och anlitade nederländska experter för att bygga åt sig. Kristian anlade till exempel staden Glückstadt. Målet var att stjäla handel från Hamburg, när fartygen kom uppför Elbe och skulle passera Glückstadt, innan de nådde den stora Hansastaden.
Till slut, Den 31 januari 1619 kunde den svenske översten Herman Wrangel emellertid stega fram till Älvsborgs port med ett undertecknat kvitto på att Sverige hade betalat lösensumman och nu skulle ha tillbaka fästningen.
Samma dag rapporterade han till Gustav II Adolf: ”Då hade de genast överlämnat slottet med allt dess tillhörande gods till mig och gett sig iväg”.
Allt hade skett på ett hövligt och korrekt sätt, utan de ömsesidiga trakasserier, som danskar och svenskar vanligtvis utsatte varandra för.
Älvsborg var åter i svensk ägo, och som fästningens nye kommendant skulle Wrangel återbörda västkusten till kungens välde. I praktiken hade översten ansvar för ett trist, avfolkat och nedbränt landskap. Nedanför fästningen låg de sotiga ruinerna av staden Älvsborg, som danska styrkor hade bränt ned 1611.
Ett par kilometer uppför Göta älv låg de övergivna resterna av staden Nya Lödöse. Mittemot fästningen, på älvens norra strand, stod ruinerna av det första Göteborg. Vart för sig utgjorde de monument över grusade svenska förhoppningar om att öppna en hamn på västkusten.
Gustav II Adolfs plan tar form
Kort efter övertagandet började fästningskommendanten Wrangel ta emot post från invånare, som ursprungligen bott i den krigshärjade trakten. De hade sökt skydd längre in i landet, men nu ville de återvända hem till sina gårdar igen.

På 1700-talet seglade Götheborg tre gånger till Kina efter varor.
Därför bad de om tillåtelse att återuppföra sina nedbrända hus. Wrangel svarade undvikande att det var en fråga för konungen, som snart tänkte besöka västkusten.
Gustav II Adolf anlände med sitt följe i mars 1619 och tillbringade en vecka i fästningen, medan han utfärdade ett flertal befallningar.
Flyktingarna fick tillåtelse att återvända, men ingen av dem fick lov att bygga ”något som ska vara beständigt”, slog kungen fast. Tanken var nämligen att de snart skulle flytta igen:
”Vi ger nu tillåtelse till att alla invånare från Nya Lödöse och Göteborg (Karl IX:s stad, red.) såväl som alla andra svenskar och främlingar, från vilken nation de än må komma, slår sig ned i vårt nya Göteborg”, förkunnade kungen.
Gustav II Adolf tänkte inte bygga upp de nedbrända städerna – och låta det sekelgamla spelet med danskarna fortsätta. Vid Göta älvs strand skulle det byggas en ny stad – med ett kraftigt försvar.
Allt hänger på nederländarna
Kungen hade skrivit ”främlingar” i sin kungörelse, men han hade nederländare i tankarna.
Sextonhundratalet var Nederländernas storhetstid, då det lilla landet vid Nordsjön överglänste resten av Europa på nästan alla områden.
Det så kallade gyllene århundradet byggde på en grund av global handel, som förde varor från jordens alla hörn till Amsterdam, där köpmännen tjänade förmögenheter.
Gustav II Adolf ville att hans nya Göteborg skulle vara Sveriges länk till detta världsomspännande nät av handel och rikedom.
Bästa sättet för kungen att få in en fot på Nederländernas marknader var att locka landets köpmän att bosätta sig i staden. Därför var hans diplomater i full färd med att locka förmögna nybyggare.
Den mest framträdande bland dessa var Jacob van Dijck. Han föddes i Haarlem 1567, hade studerat juridik och hade redan 1607 börjat representera svenska intressen i Nederländerna.
Tullen var kungens fickpengar
På 1600-talet passerade tyska, engelska, svenska och nederländska handelsskepp genom Öresund på väg till eller från Östersjön. Alla skulle stanna vid det danska slottet Kronborg i Helsingør, där tullare klev ombord, undersökte lastens värde och krävde in tull.
Pengarna kunde Kristian IV använda till vad han ville. Till skillnad från statens skatteintäkter styrde inte adeln i det danska riksrådet över Öresundstullen. Intäkten gjorde kungen till en av Europas rikaste furstar.
Under perioder slapp svenskarna betala, men först 1857 blev Danmark tvunget att helt ge upp tullsystemet.

Slotten sköt upp
Kristian IV led av en kronisk byggmani. Han uppförde lustslottet Rosenborg i Köpenhamn och förvandlade Frederiksborg strax utanför huvudstaden till ett pompöst renässansslott.

Nya städer
Kristian anlade flera städer. I Norge flyttade han Kristiania (Oslo) till dess nuvarande plats och grundade bland annat Kristiansand, Kristianstad samt Kristianopel (vid Karlskrona).

Privata krig
Kungen var så rik att han kunde inleda krig trots att riksrådet sade nej. År 1625 satte han ihop en armé och gick in i trettioåriga kriget. Där led han ett katastrofalt nederlag, som blev början till slutet för Danmark som stormakt.
Kungen överlät åt honom att rekrytera de nederländare som var avgörande för projektets framgång – och Jacob van Dijck gjorde inte kungen besviken:
”Här finns många förträffliga män med förmåga och resurser, som har för avsikt att resa till Göteborg och dagligen frågar ut mig för att få reda på alla detaljer”, rapporterade van Dijck från Amsterdam.
Nederländarna hade goda skäl att utvandra, för de blev lovade stort inflytande på staden, redan innan det första spadtaget hade tagits.
Dessutom lovades de tomter, 16 års skattebefrielse samt att de skulle slippa militärtjänst.
Till det kom möjligheterna till betydligt bättre affärsmöjligheter än i Nederländerna, för via Göteborg kunde de invandrade köpmännen handla med det mäktiga Spanien, som Nederländerna låg i permanent krig med – och som nederländare inte kunde handla med.
Under de perioder då Sverige var befriat från Öresundstullen kunde Göteborg fungera som omlastningshamn, där varor från hela världen lastades på svenska fartyg, som kunde ta dem genom Öresund utan att behöva betala.

I fredstid kunde Göteborgs invånare promenera på fästningsvallarna. Om staden attackerades stängdes portarna, och baklandet översvämmades.
Gustav II Adolfs invitation hörsammades av framför allt så kallade remonstranter. De utgjorde ett litet protestantiskt trossamfund, som förföljdes i hemlandet.
Bland de 500 nederländska utvandrare som satte kurs mot byggarbetsplatsen vid Göta älv utgjorde remonstranterna majoriteten. Ledaren Jacob van Dijck tillhörde också dem, och han skulle bli Göteborgs starke man.
Nya Amsterdam växer fram
När de första nederländska kolonisatörerna anlände 1621 bestod Göteborg av inte mer än en liten handfull hus, men stadens framtida konturer kunde tydligt urskiljas i landskapet.
De blivande hamnarna, kanalerna och vallgraven hade stakats ut av professionella dammbyggare. Inom dessa ramar hade en gatuplanerare slagit fast hur vägnätet skulle se ut.
Samtliga specialister var nederländare, för under 1600-talet betraktades de som världens bästa stadsplanerare.
Göteborg fick en stadsbild som var så nederländsk att staden i folkmun kallades för ”Nya Amsterdam”.
Liksom i Nederländerna låg hamnen inte mot flodstranden utan hade grävts som en bred kanal genom stadens centrum. Därifrån kunde fartyg fortsätta in i mindre kanaler.
Huvudkanalen, kallad Stora Hamnen, stod klar 1622, och åtta år senare var de tre sidokanalerna grävda.
Kanalerna tog inte enbart emot fartyg utan såg även till att älvens sanka strand dränerades, så att stadens hus och fästningar kom att vila på ett stabilt underlag.
Samtidigt som husen och hamnen växte fram tog även fästningen form. Efter nederländsk förebild skyfflades jord och lera ihop till en tre meter hög vall med bastioner och kring den en omkring en och en halv meter djup vallgrav.
Runt staden konstruerades ett så kallat utanverk, som med hjälp av slussar och vallar kunde översvämma stadens bakland.

Kanonkulorna från danskarnas bombardemang sitter kvar i murarna på Nya Älvsborg.
Bland Göteborgs nederländska befolkning utgjorde köpmän överklassen. De installerade sig i förnäma hus på Sankt Jacobs gata.
I antal överträffades de dock av sina landsmän bland hantverkarna, som liksom handelsmännen ansågs överlägsna alla andra. Jacob van Dijck hade värvat skeppsbyggare, bryggare, bagare, skomakare och många andra professioner, som skulle se till att staden hade allt befolkningen behövde.
Den tredje och sista gruppen kolonisatörer var nederländska bönder, vars förmåga att tygla naturen var allmänt känd. De skulle göra om det sanka landskapet längs älven till åkrar.
Arbetet med att etablera Göteborg hade redan kommit långt, när Gustav II Adolf anlände på visit 1624.
I flera brev hade Jacob van Dijck uppmanat honom att låta ”sitt ljus” lysa över kolonin och fatta nödvändiga beslut.
Under sitt besök tillsatte majestätet därför ett stadsråd, där makten låg hos de inflyttade: Av rådets tolv medlemmar var fem nederländare, två tyskar, två skottar och endast tre svenskar.
Extra bittert var det för svenskarna att stadens rådhus kom från Nya Lödöse. Det hade invånarna omsorgsfullt plockat isär och återuppfört vid Göteborgs hamn – och nu satt nederländarna i det.
KARTA – Se Göteborgs välbefästa stadsplan:




Hamnen låg mitt i en fästning
Städer vid floder anlades i regel med kajen ut mot vattnet. Holländarna utvecklade dock en ny stadsplan med kanaler, som öppnade staden för fartyg. Hamnen hamnade därför bakom Göteborgs vallar.
1. Vallgraven: Den var 1,5 meter djup och fylld med vatten från Fattighusån.
2. Vallarna: Göteborg omgavs av två–tre meter höga vallar av jord och lera.
3. Bastioner: De kantiga försvarsverken var fästningens ryggrad. Bastionerna kunde stå emot kanonkulor, och från dem besköt artillerister och muskötskyttar angriparnas flanker.
4. Raveliner: Framskjutna ställningar höll fienden på avstånd från bastionerna.
5. Placering: Staden anlades så långt uppför Göta älv att angripande fartyg fick svårt att manövrera.
6. Böj: Hamninloppets böj hindrade fienden från att skjuta in i hamnen.
7. Bom: Varje kväll spärrades hamninloppet med en kraftig bom, så fienden inte smög in i skydd av mörkret.
8. Kyrka: Remonstranterna fick inte lov att bygga en kyrka. De fick nöja sig med den tyska kyrkan.
Jutekungen återvänder
Gustav II Adolfs besök 1624 skulle bli sista gången invånarna i den nya staden såg sin kung. Landets regent begav sig till Tyskland för att blanda sig i trettioåriga kriget.
Fälttåget tog honom så långt söderut som till München, men på ett slagfält utanför staden Lützen blev han 1632 omringad av fienden och stupade. I Danmark hade Kristian IV inte för avsikt att ge upp kampen om Göteborg. Jutekungen återvände 1644, då ett nytt krig brutit ut mellan Danmark och Sverige.
Elva danska fartyg anlände till Göta älvs mynning och satte iland styrkor i skärgården. Svenskarna iakttog hur Kristian studerade staden och funderade på hur han skulle angripa försvaret.
På en höjd utanför Göteborg hade man byggt en helt ny skans – Kronan. Skansen, som var byggd av jord och bestyckad med kanoner, kallades av invånarna för ”Juteskrämman”.
Tiden var inne för Göteborgs eldprov. Stadens ledare hade med fasa sett fram emot denna dag ända sedan de första vallarna anlades. Bekymrade betraktade de hur danskarna byggde egna skanser och drog fram sina kanoner.
Stadens förbindelse till Kattegatt skars av, men några andra åtgärder vidtog Kristian tills vidare inte, för han saknade soldater för att inleda en belägring – och den kunde inledas först när förstärkningar anlände från Norge.

Sju meter breda får fartyg vara om de ska passera kanalen.
Kanal gjorde Sverige större
Göta kanal – sjöar, älvar och 87 km grävd kanal – såg till att lastfartyg och pråmar kunde korsa landet.
Bygget av Göteborg på 1600-talet gjorde att Sverige lättare fick tillgång till Västeuropas marknader. Transporterna från den livliga hamnen till resten av riket förblev dock länge ett problem, för avstånden var stora, och vägarna olämpliga för transporter av tungt gods.
Redan 1525 kom det första förslaget om en kanal som skulle förbinda västkusten med östkusten och Stockholm, men först 1832 öppnade den. Kanalen innebar även att industrier och städer kunde växa fram inne i landet.
Hjälpen till Göteborg kom dock först: en nederländsk hjälpflotta, som rustats och skickats iväg till Kattegatt för Sveriges räkning.
När fartygen närmade sig Göta älv fick den danske kungen hastigt evakuera sina styrkor, och den danska sjöstyrkan seglade söderut mot säker hamn.
Kort därefter dök norrmännen upp, men de kunde inte göra något utan den danska flottan. I stället brände soldaterna ned ett sjukhus utanför Göteborg.
På andra slagfält vann svenska arméer emellertid stora segrar, och när det dansk-svenska kriget 1645 slutade med svensk seger, hade styrkeförhållandet i Norden blivit det rakt motsatta:
Kristian IV var nu den svage, och ett av villkoren i den fred som slöts samma år i Brömsebro var att danskarna skulle överlåta Halland till svenskarna i 30 år.
Därmed låg Göteborg inte längre inklämt mellan danska områden.
Vardagen infinner sig
Sveriges gamla fiende, Jutekungen Kristian, hade varit död i fem år, när Göteborg 1653 tog emot prominent besök från utlandet. Nybyggarstaden hade vuxit till en driftig liten stad med 1500 invånare, och de fick äran att ta emot Bulstrode Whitelocke, utskickad som ambassadör för England.
Ambassadören upptäckte att de högst uppsatta ämbetsmännen var svenska, garnisonen leddes av skottar, och nederländare hade befäl över flottans fartyg.
Trettio år efter grundandet var Göteborg fortfarande en stad med en påtagligt internationell prägel. Just nederländarnas närvaro gav upphov till en ganska spänd stämning under besöket, för Nederländerna och Storbritannien stred om kontrollen över världshandeln.

År 1719 seglade Tordenskiold in i Göta älv för att blockera Göteborgs hamn och angripa stadens fästning, Nya Älvsborg.
Den nederländska dominansen i Göteborg hade trots det minskat kraftigt sedan 1620-talet.
De kontrollerade inte längre stadsrådet, och deras namn upptog inte de mest framträdande platserna i skattelängderna.
En del av nederländarna hade gift sig lokalt och blivit svenska. Det gick snabbast för de nederländska bönderna, som på bara några generationer inlemmats i den lokala landsbygdsbefolkningen.
I stället blomstrade handeln nu med hjälp av inflyttade tyska och skotska köpmän, medan välståndet och invånarantalet växte.
Hotet från danskarna kvarstod dock, så nya och starkare försvar behövde uppföras runt staden.
Viktigast av dessa var Nya Älvsborg – en massiv fästning byggd på en av de små holmarna i Göta älv. Därifrån kunde inloppet till Göteborg kontrolleras.
Under stora nordiska kriget lyckades den danske sjökrigshjälten Peder Tordenskiold år 1719 smyga in i älven och komma inom skotthåll från Nya Älvsborg, men längre nådde han inte.
Göteborg hade klarat sig igen – och än i dag är fästningens torn prickiga av Tordenskiolds svarta kanonkulor, som skämtsamt kallas ”pepparkorn”.
Även Gustav II Adolfs 85 gulnade skattelängder från 1600-talets början, när Älvsborgs lösen skulle betalas, kom till stor nytta.
Den noggranna förteckningen över svenskarna, deras egendom och privatekonomi låg i många år till grund för kungarikets flitiga skatteindrivning.