Danmarks ödestimme: Skåne är förlorat!

I århundraden har Skåne varit en del av Danmark, men en oförsiktig dansk krigsförklaring förändrar Skandinavien för alltid. Den svenske kungen skickar sin arme över de danska bälten och erövrar Danmark bit för bit.

I århundraden har Skåne varit en del av Danmark, men en oförsiktig dansk krigsförklaring förändrar Skandinavien för alltid. Den svenske kungen skickar sin arme över de danska bälten och erövrar Danmark bit för bit.

Det Nationalhistoriske Museum, Frederiksborg Slot

De fem svenska spanarna red försiktigt på isen över Lilla Bält. Kölden var obarmhärtigt sträng denna­ januarimorgon 1658 och den isande vinden trängde igenom alla deras kläder. Solen hade ännu inte gått upp men med hjälp av ljuset från snön och isen kunde de hitta rätt utan problem. Meter för meter närmade de sig Fyn.

Plötsligt hördes ett illavarslande brak. Utan förvarning försvann den främste spanaren med sin häst genom isen. De fyra andra hann knappt reagera innan isen brast även under dem. I ett kaos av sparkande och gnäggande hästar lyckades de fem ryttarna med nöd och näppe rädda sig upp ur det iskalla vatt­net medan­ hästarnas dödsskrik skar genom morgontystnaden.

Svårt medtagna återvände spanarna till det svenska lägret söder om Fredericia där de rapporterade att det var omöjligt att ta sig över till Fyn. Isen på Lilla Bält var helt enkelt för svag. Men den svenske kungen, Karl X Gustav, vägrade att ge upp sin plan. Han skulle erövra Danmark och knäcka ärkefienden en gång för alla.

Karl X Gustav regerade Sverige i knappt sex år (1654–1660), men de militära segrarna gjorde honom till en av landets mest betydelsefulla kungar.

© Sébastien Bourdon

Ungefär ett halvår tidigare hade en dansk tjänsteman överlämnat en krigsförklaring till en svensk kollega. Tidpunkten hade verkat gynnsam för danskarna. Sverige höll på att växa till en stormakt som hotade Danmarks ställning och därför gällde det att slå till innan det var för sent. Sverige var djupt involverat i en konflikt i Polen. Om danskarna skulle ha en chans att besegra Sverige så skulle de förklara krig nu.

Karl X Gustav tog emot krigsförklaringen med förtjusning. Kriget i Polen hade inte gett önskat resultat och ett krig mot Danmark verkade mer överskådligt. Dessutom gav den danska krigsförklaringen en enastående möjlighet att krossa ärkefienden och sedan ta makten över hela Norden. Karl X Gustav avbröt därför kriget i Polen och sände sina trupper mot den danska gränsen. Sakta började svenskarna kämpa sig uppåt genom danskt territorium.

Ett av de största fiaskona under invasion av Polen-Litauen var belägringen av klostret Jasna Góra. Där slogs tyska legosoldater i svensk sold tillbaka av ett litet antal munkar och lokala frivilliga.

© Franciszek Kondratowicz

Under hösten ockuperade man Jylland. Den svenske kungen fruktade­ dock att hans armé kunde bli inträngd där om Danmarks allierade angrep söder­ifrån. Det var en ovanligt kall vinter och Danmarks alla inre farvatten hade frusit till. Därför var det omöjligt att segla. Men i början av januari beslöt kungen att dra nytta av väderförhållandena.

Trots spanarnas och generalernas enträgna uppmaningar att skrinlägga planen gav Karl X Gustav den 28 januari 1658 order om att inleda en av militärhistoriens våghalsigaste operationer: Man skulle ta sig över både Lilla Bält och Stora­ Bält genom att gå över isen.

För kungens rådgivare verkar planen vansinnig, men kungens självsäkerhet kommer snart att förändra både Danmark och Sverige för alltid.

Svenskarna skickade omkring 10 000 man över de tillfrusna danska bälten.

© Poul Steffensen (1866-1923)

Svenskarna litade på Gud

Senare, den 28 januari 1658, sändes 500 ryttare iväg mot Fyn för att upprätta ett brohuvud. Den svenske kungen åkte själv med i en släde för att visa sina soldater att operationen inte var rena självmordet. Kungen och hans följe undvek den plats där de fem spanarna nästan drunknat. På säkert avstånd från varandra närmade de sig Fyns sydvästra kust.

De danska trupperna var dock förberedda på att svenskarna kunde försöka­ gå över Lilla Bält. Kanonkulor kom därför kanande över isen när den svenska­ förtruppen närmade sig kusten. På grund av att spanarna hade gått ner sig visste den svenske kungen inte hur starkt det danska försvaret var. Förtruppen vågade därför inte göra annat än att återvända till Jylland.

Än en gång försökte de svenska gene­ralerna övertyga kungen om att planen var för riskfylld. Det var omöjligt att få de tunga kanonerna över isen och om det ville sig riktigt illa kunde hela den svenska armén gå till botten. Men kungen var envis. Han var övertygad om att det fanns en mening med att Sverige skulle erövra Danmark och han trodde fullt och fast på att Gud skulle­ stå honom bi.

De följande två nätterna valde spanare­ ut den bästa landstigningsplatsen på Fyn. Valet föll på Tybrind Vig några kilometer norr om den danska huvudstyrkan. Natten till den 30 januari skickades 24 spanare ut för att finna och märka ut den väg som hären skulle ta. Efter spanarna följde 600 man med slädar lastade med timmer. Det lades över vakar och sprickor i isen så att män, hästar, slädar och vagnar kunde korsa Lilla Bält med minsta möjliga risk.

Det var inte ovanligt att isen blev så tjock i de danska bälten att det gick att gå över dem. Här har Stora Bält frusit till på 1930-talet.

© Nf/Ritzau Scanpix

Kungens släde gick genom isen

På morgonen den 30 januari 1658 fick alla i den 10 000 man stora svenska armén en liten knippa halm som de skulle­ sätta i hatten. Soldaterna i 1600-talets arméer hade inte likadana uniformer så man behövde ett gemensamt kännetecken för att kunna skilja vän från fiende. Fältprästerna bad en bön och välsignade hären – den svenska arméns öde vilade i Guds händer.

Med stora avstånd gav sig 3 000 ryttare, 7 000 infanterister och en lång rad slädar och vagnar med proviant, tält och ammunition ut på isen längs den markerade och förstärkta rutten. Större delen av färden gick i stort sett utan problem – några slädar och vagnar gick dock genom isen och drog med sig hästar och kuskar i djupet.

När de första ryttarna närmade sig Fyn avfyrade danskarna sina kanoner. Ryttarna spred ut sig för att komma­ undan kulorna. De hamnade utanför markeringarna och två förband om vardera femtio man gick genom isen och drunknade.

Kungens släde befann sig i främre ledet och hamnade på ett ställe där isen inte bar hästens tyngd. Isen sprack och hästen drog släden och kungen med sig ned i vattnet. Karl X Gustav­ lyckades snabbt ta sig ur de skinn och filtar han satt insvept i och räddades upp på isen av tillskyndande soldater. Trots olyckan vägrade kungen att ge upp. Han bytte till torra kläder och fortsatte till fots med resten av armén mot Fyn.

Under slaget vid Iversnæs gick svenskarna över det tillfrusna Lilla Bält. De danska styrkorna drevs tillbaka, vilket innebar att Fyn var förlorat.

© Johann Philipp Lemke

Svenskarna korsade Langeland

De danska kanonerna slogs snart ut av en svensk ryttarförtrupp och resten av den svenska armén kunde ohindrad ta sig i land. Genast satte Karl X Gustav kurs söderut mot den danska huvudstyrkan.

Den danska styrkan bestod huvud­sakligen av bönder utan militär er­farenhet och vid åsynen av de 10 000 krigserfarna svenskarna kapitulerade de 3 500 danskarna på en gång.

På resten av Fyn mötte svenskarna bara sporadiskt motstånd och de kunde marschera tvärs över ön utan andra svårigheter än dem som den stränga vintern orsakade. De svenska spanarna hittade en säker övergång norr om Svendborg till Langeland och därifrån vidare till Lolland. Isen kunde förvisso bära såväl ryttare som slädar och vagnar men på många ställen­ var den täckt av mer än tio centimeter vatten. Det orsakade förfrysningar hos fotfolket och på några av dem tvingades man amputera fötterna för att kallbranden inte skulle sprida sig till resten av kroppen.

Kungen stod nu norr om Nakskov. Med både skicklighet och tur hade en av militärhistoriens mest våghalsiga och riskabla operationer genomförts. Nu låg bara det befästa Nakskov mellan den svenska armén och Köpenhamn.

Fredrik III vann danskarnas hjärtan, när han deltog aktivt i försvaret av Köpenhamn och vägrade att fly från staden.

© Det Nationalhistoriske Museum, Frederiksborg Slot/Karel van Mander III

Den svenske kungen hade inga planer på att låta en belägring av Nakskov sinka hans marsch mot Köpenhamn. Han lämnade kvar ett mindre antal trupper som skulle stoppa eventuella utfall från staden och fortsatte mot Köpenhamn med cirka 7 000 man. Redan den 9 februari hade han nått Vordingborg utan att ha mött något egentligt motstånd.

Läget var desperat för Danmark. Svenskarna stod nära Köpenhamn och den danska huvudstyrkan befann sig i Skåne eftersom kung Fredrik III trott att kriget skulle utspela sig där. Nu fanns bara en utväg: diplomati. Fredrik III kunde bara vädja om fred och en delegation skickades till Vordingborg.

Förhandlingarna blev resultatlösa och de svenska trupperna fortsatte att tåga mot Köpenhamn. Fredrik III och köpen­hamnsborna greps av panik. Historier­ om den svenska härens storlek, dess plundringar och grymheter spred skräck bland den danska befolkningen.

Den 13 februari stod svenskarna i Køge söder om Köpenhamn och en ny dansk delegation sändes ut för att förhandla fram en fred. Den här gången­ hade den mandat att gå med på alla krav från svenskarna. En vapenvila kom till stånd den 18 februari 1658 och där­efter inleddes de egentliga fredsförhandlingarna i Roskilde.

På vägen mot Köpenhamn tågade de svenska styrkorna över de danska bälten på tio olika ställen.

© Nationalmuseum, Stockholm

Kung Bore stod på svenskarnas sida

Karl X Gustavs invasion av Danmark lyckades bara för att vädergudarna var på svenskarnas sida. Några gånger varje århundrade fryser Stora Bält till och det var just detta som hände år 1658 då Danmark drabbades av en ovanligt sträng vinter.

I stället för att vänta på att isen skulle smälta så att den svenska flottan kunde transportera armén från Fyn till Själland, gick svenskarna, efter omfattande under­sökningar, över isen från Langeland. Tre timmar senare hade 4 000 svenska soldater välbehållna genomfört en tolv kilometer lång nervpirrande marsch över isen till Lolland.

Därifrån låg vägen till Köpenhamn öppen.

Danmark förödmjukades

Intensiva förhandlingar pågick i sex dagar. Svenskarna ville få det hela överstökat så fort som möjligt eftersom de var rädda för att Danmarks allierade skulle­ lägga sig i konflikten. Danskarna led fortfarande av svenskskräck och ville sluta fred innan Karl X Gustav ändrade sig och anföll Köpenhamn.

Trots det blev förhandlingarna svåra på grund av svenskarnas krav: Danmark skulle avsäga sig alla allianser som kunde skada Sverige, och den danska flottan skulle hindra fientliga fartyg att segla in i Öster­sjön. Dessutom skulle Danmark avstå bland annat Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Møn, Anholt, Læsø, Island och Färöarna. Slutligen skulle Danmark försörja den svenska invasionsstyrkan fram till maj 1658 samt överlämna tolv skepp, 2 000 ryttare och 2 000 infanterister till den svenska armén.

Samtidigt med de officiella förhandlingarna i Roskilde förde de båda kungarna­ privata förhandlingar. Fredrik III lät den svenske kungen förstå att han av rädsla­ för att förlora allt var inställd på att acceptera de svenska kraven. Flera av Fredriks rådgivare rådde dock kungen att inte skriva under något avtal – utländska diplomater hade berättat att Nederländerna, England och Preussen snart skulle ge Danmark sitt stöd. De var oroliga för att Sverige skulle sätta stopp för den lukrativa Östersjöhandeln.

Fem dagar efter den förödmjukande freden i Roskilde bjöd Fredrik III den svenske kungen på ett gästabud, som varade i tre dagar.

© FLHC 20212/Alamy/Imageselect

De svenska rådgivarna anade också att något var i görningen och underrättade Karl X Gustav om att Danmark förmodligen kunde förvänta sig stöd från utlandet. En polsk och en preussisk här var till och med på väg mot Jylland så den svenska armén riskerade att bli instängd på Själland. Nu fick svenskarna bråttom och drog ner på sina krav. Fredrik III betraktade detta som en diplomatisk seger och accepterade genast erbjudandet.

Den 26 februari 1658 undertecknades freden i Roskilde. Avtalet innebar att Danmark skulle spärra Öresund mot fientliga flottor och avstå bland annat Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm. Den danska armén skulle dessutom överlämna 1 650 soldater till den svenska. Det danska kungariket hade överlevt men förlorat en tredjedel av sina undersåtar till ärkefienden. Särkilt förlusten av Skåne­ var ett hårt slag eftersom det var ett av Danmarks folkrikaste och mest välmående områden.

Den svenske kungen utsåg överlöparen Corfitz Ulfeldt till sin fredsförhandlare för att förödmjuka den danska delegationen.

© Det Nationalhistoriske Museum, Frederiksborg Slot

Dansk landsförrädare förhandlade åt svenskarna

Under de inledande mötena om fred före fredsavtalet i Roskilde var dansken Corfitz Ulfeldt svensk förhandlingsledare. Han hade under Kristian IV:s tid varit en av kungens mest betrodda män och landets högste minister. Men efter kungens död år 1648 anklagades han för bedrägeri och flydde till Sverige där han blev Karl X Gustavs rådgivare kring danska mili­tära och civila frågor.

I samband med undertecknandet av freden i Roskilde fick Ulfeldt tillbaka sina konfiskerade gods och utsågs till guvernör för Skåne, Halland och Blekinge.

Karl X Gustav tappade dock snart förtroendet för Ulfeldt som anklagades för högförräderi. Ulfeldt flydde till Tyskland där han verkade för att störta Fredrik III och göra kurfursten av Brandenburg till ny dansk kung. Planerna avslöjades dock och Ulfeldt dömdes till döden i sin frånvaro. Han dog 1664 som fattig flykting i Tyskland.

Karl X Gustav ändrade sig

Under våren 1658 ångrade Karl X Gustav bittert att hotet från Europas stormakter hade fått honom att sluta fred innan han uppnått sitt stora mål: att bli kung över Sverige, Danmark och Norge. De svenska soldaterna stannade därför kvar på Själland och kungen hämtade ytterligare 6 000 man från Tyskland. Utan förvarning eller krigsförklaring landsattes de i Korsør och marscherade mot Köpenhamn. Samtidigt ankrade en svensk flotta upp utanför huvudstaden för att stoppa transporterna av förnödenheter in till staden.

Den svenske kungen var övertygad om att han kunde inta Köpenhamn innan Danmarks allierade hann reagera.­ Men invånarna i huvudstaden var fast beslutna att försvara sin stad. De hade nämligen hört att den svenske kungen lovat sina trupper tre dagars fri plundring när staden erövrats.

”Jag tänker dö i mitt bo.” Fredrik III:s berömda ord, när svenskarna belägrade Köpenhamn och kungen vägrade att lämna staden, 1658.

Köpenhamns försvar bestod av endast 3 000 soldater, men tusentals stadsbor anmälde sig som frivilliga. Vallarna kring staden reparerades och utvidgades, och byggnader och växtlighet utanför dem brändes så att svenskarna inte kunde söka skydd där.

Under de följande månaderna utspelades flera blodiga drabbningar vid Köpenhamns yttre försvarsvallar. Svenskarna­ led stora förluster. Kungen valde dock att vänta med en stormning av staden eftersom de flesta svenska kanoner inte hade hunnit fram. Det avgjorde saken. I oktober anlände nämligen en nederländsk flotta med förnödenheter och soldater till Köpenhamn och den svenska blockaden bröts.

Efter mer än ett halvt års belägring av Köpenhamn nådde en nederländsk flotta fram och undsatte danskarna.

© SMK/Frederik Christian Lund

Svenskarna angrep Köpenhamn

Svenskarna drog sig tillbaka till Brønshøj­ sex kilometer från Köpenhamn. Där byggde de ett befäst läger där cirka 10 000 soldater och 20 000 trängtrupper, köpmän, kvinnor och barn bodde – lika många som antalet invånare i Köpenhamn. Där planerade Karl X Gustav det slutliga anfallet mot Köpenhamn in i minsta detalj.

Anfallet kom den 10 februari 1659. Svenskarna stormade staden där vallarna­ var som svagast, men dagen innan hade danska spioner upptäckt de mobila broar­ som svenskarna skulle använda för att ta sig över de frusna vallgravarna. Danskarna brukade hålla åtta meter av vallgravarna isfria och därför hade svenskarna gjort sina broar elva meter långa.

Nu högg hundratals frivilliga rännorna bredare så att svenskarnas broar skulle vara för korta. Det bromsade den välplanerade stormningen som i stället slutade i förvirring, kaos och Karl X Gustavs första nederlag. Omkring tusen svenska soldater stupade och cirka 2 000 togs till fånga. Knappt tjugo köpenhamnsbor miste livet.

Angreppet på Köpenhamn blev rena slakten för svenskarna, för deras broar var för korta för att nå över den danska vallgraven.

© Frederik Christian Lund

Svenskarna var nu svårt trängda. En polsk-preussisk-österrikisk armé hade trängt upp genom Jylland och i maj seglade de sista svenska trupperna från Jylland till Fyn. Karl X Gustav vägrade envist att ge upp men en lunginflammation tog kål på både den svenske­ kungen och soldaternas krigsmoral. Efter kungens död hämtades resterna av den svenska armén hem till Sverige och nya fredsförhandlingar inleddes.

Representanter för de europeiska­ stormakterna var medlare i förhandlingarna. Danmark krävde att få tillbaka­ Skåne och Bornholm. Sverige var villigt att betala det priset men England, Frankrike och Nederländerna motsatte sig att Skåne åter blev danskt. De ville nämligen inte att ett enda land skulle kontrollera båda sidor av Öresund.

Den 26 maj 1660 undertecknades fredstraktaten. Danmark hade med nöd och näppe överlevt som nation men för alltid förlorat Skåne – och hoppet om att bli en europeisk stormakt.

Den svenska armén jagade alla som misstänktes vara i maskopi med snapphanarna i Skåne.

© SMK, København

Sverige bedrev etnisk rensning

Med förbud, förtryck och avrättningar försökte svenska staten göra den danska befolkningen i Skåne, Halland och Blekinge till svenskar.

Kort tid efter undertecknandet av freden i Roskilde i februari 1658 började den svenska armén på ett brutalt sätt att bekämpa danskt motstånd i de erövrade områdena.

Invånarna i Skåne, Halland och Blekinge hade varit danskar i ungefär 700 år och i tre år förde därför danska upprorsmän – så kallade snapphanar – i tre år gerillakrig mot de svenska ockupationsstyrkorna. Snapphanarna var laglösa och bekämpades med alla medel.

De upprorsmän som togs till fånga torterades innan de avrättades, styckades och sattes på hjul och stegel till skräck och varnagel för andra. Alla som hjälpte – eller misstänktes hjälpa – snapphanarna fick sina gårdar nedbrända och riskerade dödsstraff. Under tre år utövade de svenska erövrarna i praktiken ett skräckvälde mot civilbefolkningen i de erövrade landskapen.

När upproret hade krossats år 1661 införde den svenska staten en kultur- och språkpolitik som systematiskt skulle göra de nya undersåtarna till svenskar. Danska präster och tjänstemän ersattes med svenska, böcker på danska förbjöds och danska statyer och inskriptioner förstördes eller ändrades.

Försvenskningen var så effektiv att svenska skolböcker först på 1990-talet började skildra de tre landskapens danska historia och deras mörka förflutna.