Cornwalls kamp mot övermakten: England krossade sin lilla granne

Cornwall, augusti 1549

Med bryska order driver armén av legosoldater hundratals krigsfångar genom det öppna landskapet. Trots att de flesta är svårt sårade håller rädslan för att få en kula genom pannan de tillfångatagna på benen.

Från ett backkrön skymtar arméns förtrupp en grupp lokalinvånare på håll. Generalen befarar att de kommer att försöka befria fångarna och beordrar därför sina män att skära halsen av samtliga krigsfångar.

Massakern inträffade den 5 augusti 1549 i hedlandskapet Clyst Heath i sydvästra England. Enligt kung Edvard VI:s krönika miste 900 upprorsmän livet, majoriteten av dem Cornwallbor.

Edvards och hans rådgivares strävan att likrikta rikets kultur, språk och tro – och på så vis utplåna den korniska kulturen – hade fått invånarna i Cornwall att ta till vapen och marschera mot London. Kungens regering satte emellertid hårt mot hårt.

Cornwall kämpade för sin identitet

Striden mellan Cornwall och kungamakten började ett drygt halvsekel före massakern på Clyst Heath. År 1496 upplöste Englands Henrik VII den regionala lagstiftande församlingen, som dessförinnan gett Cornwall ett visst mått av självständighet.

Som en reaktion på detta marscherade 15 000 män från Cornwall år 1497 till London, där de slogs ner av kungens armé. Som avskräckning hängdes upprorsledarnas avhuggna huvuden upp på London Bridge.

Trots nederlaget höll emellertid Cornwalls 50 000 invånare fast vid sin särart. Liksom Wales hade regionen en egen keltisk kultur, men den löd samtidigt under den engelska kronan. Cornwallborna hade egna klädedräkter, lekar, namn, sånger och helgon samt ett eget språk.

I brev från samtiden omtalas landet väster om gränsfloden Tamar som tydligt skilt från England. År 1531 kommenterade en italiensk diplomat saken på följande vis: ”Engelsmännens, walesarnas och Cornwallbornas språk är så olika att de inte förstår varandra.”

Enligt 1500-talshistorikern Richard Carew riskerade engelska besökare i Cornwall att trakasseras av lokalbefolkningen, som ”har minnen av sin fördrivning” från östra England.

Spänningarna mellan kungamakten och Cornwall ökade år 1534, då Henrik VIII bröt med påven i Rom. Efter det ville kungen tömma den engelska kyrkan på allt katolskt.

Cornwalls traditionella helgonfester avskaffades och två kloster i vilka munkar skrev texter på korniska plundrades och stängdes.

År 1547 dog Henrik VIII. Efter nioårige Edvard VI:s kröning fortsatte emellertid pojkkungen och hans riksråd att eftersträva likriktning av riket. I praktiken styrdes England av Edvards morbror, hertigen av Somerset, vars uttalade mål var att krossa två fiender: skottarna och de påvetrogna.

År 1548 lät hertigen avlägsna rikets alla helgonbilder från kyrkorna. Han beordrade också prästerna att genomföra en del av gudstjänsten på engelska i stället för på latin. I Cornwall var det första gången kyrkobesökare påtvingades engelska, ett språk som de flesta av dem inte förstod och som de dessutom förknippade med förtryck.

Bönbok satte England i brand

För att betala för sina krig mot Skottland införde hertigen av Somerset år 1549 höga skatter på tyger och får. Samtidigt gav han kyrkolatinet dödsstöten genom sin nya lag Act of Uniformity (”enhetlighetslagen”).

Från pingst samma år skulle alla gudstjänster hållas på engelska. Tillsammans med en ny bönbok, Book of Common Prayer, skulle man slutgiltigt bryta med de katolska traditionerna.

Besluten ledde till uppror inte bara i Cornwall, utan även i det angränsande området Devon, där de engelska bönderna var mycket konservativa.

I Devon utbröt oroligheter i byn Sampford Courtenay den 10 juni, annandag pingst, då beväpnade invånare tvingade prästen att predika på latin. Folk i andra byar anslöt sig till upproret, som fick snabb spridning.

Kungens man i Devon, den rike markägaren John Russell, hade inte tillräckligt många soldater för att hindra upprorsmännen från att belägra områdets största stad Exeter.

Parallellt med händelserna i Devon samlades en stor armé i staden Bodmin i Cornwall. Armén leddes av godsägaren Humphrey Arundell, som blivit djupt skakad av försöket att avskaffa Cornwalls katolska traditioner.

Upprorsmännen tog snart kontroll över Cornwall och plundrade områdets kungatrogna adelsmän, bland annat på slottet Trematon, där de ”utan skam klädde av adelskvinnor och bröt några av deras fingrar för att ta deras ringar”, enligt historikern Richard Carew.

I mitten av juli marscherade Arundell in i Devon. Med sig hade han 6 000 män från Cornwall. Där belägrade vissa av soldaterna staden Plymouth, medan resten anslöt sig till de lokala upprorsmännen som belägrade Exeter.

En förtvivlad John Russell skrev till London och bad om förstärkningar för att kunna stoppa Arundells armé innan den nådde huvudstaden.

Även upprorsmännen skickade brev till kungen. De tvekade inte att ställa krav: ”Vi vill ha tillbaka vår gamla gudstjänst på latin.”

Brutala legosoldater

En stor del av Arundells styrka fortsatte marschen mot London. De hade kommit till staden Honiton öster om Exeter när John Russell i början av augusti fick förstärkningar från kungen.

Hjälpen utgjordes av legosoldater, däribland tyskar och italienare, som egentligen förts över Engelska kanalen för att strida mot skottarna.

Historikerna tror att Russell nu hade 2 500 vapenföra män mot mellan 7 000 och 10 000 upprorsmän. Siffrorna är emellertid missvisande. Upprorsarmén utgjordes nämligen av outbildade fotsoldater med gamla vapen, medan Russell förfogade över ett flertal ryttarkompanier samt nya pistoler.

Den 4 augusti angrep Russells legosoldater armén från Cornwall, som förskansat sig i byn Clyst St Mary. Den engelska styrkan stormade upprorsmännens barrikader och satte eld på husen. Uppemot tusen upprorsmän dog i branden.

Överlevande upprorsmän som inte hunnit fly togs som krigsfångar. Efter ödeläggelsen av byn drev Russells armé krigsfångarna vidare genom det närliggande hedlandskapet Clyst Heath.

På ett backkrön fick Russells förtrupp syn på en grupp människor. Enligt historikern Mark Stoyle rörde det sig sannolikt om lokala bönder som betraktade armén på säkert avstånd. Russell tog emellertid inga chanser, utan lät för säkerhets skull avrätta samtliga krigsfångar.

Två dagar efter slaget vid Clyst St Mary fick Russell ytterligare förstärkningar. Hotet från den förstärkta engelska armén fick upprorsmännen att ge upp belägringarna av Plymouth och Exeter, varefter Arundell flydde tillbaka till Cornwall.

Fast besluten att göra slut på motståndet följde Russell upprorsledaren tätt i hälarna. Han lyckades slutligen gripa Arundell i staden Launceston i östra Cornwall.

Efter att ledaren tagits till fånga kollapsade upproret, varefter den engelska armén ockuperade Cornwall. Hundratals människor som de engelska myndigheterna pekade ut som förrädare avrättades, däribland präster, som hängdes upp i kyrktornen.

Arundell och flera andra upprorsledare fördes till huvudstaden och spärrades in i Towern. Den 27 januari 1550 avrättades Arundell genom hängning. Enligt historikerna hade upproret vid det laget kostat mellan 3 000 och 4 000 människor livet.

Kulturen återuppstår

Kungamakten konfiskerade upprorsledarnas mark och gav områdena till engelska adelsmän. Dessutom gjordes fältprästen Miles Coverdale till överhuvud över Cornwalls kyrkor, som alla fick engelsktalande präster.

Efter upproret var den korniska befolkningen och kulturen kraftigt försvagad. Omkring hälften av alla vapenföra män hade dött, och efter stängningen av klostren fanns det ingen som kunde skriva ordentlig korniska.

Adeln vågade inte längre tala korniska, utan övergick till engelska. Till en början höll fiskare, bönder och gruvarbetare fast vid sitt modersmål, men utan någon kornisktalande överklass tappade språket snabbt i social status.

Efter att drottning Elisabet I år 1559 öppnade kyrkan för andra språk kom det bönböcker på walesiska, skotsk gaeliska och manx (språket som talas på Isle of Man), men inte på korniska. Elisabet ville förmodligen inte stärka den lokala identiteten i det upproriska Cornwall.

Under de därpå följande 150 åren försvann språket gradvis, tills det år 1700 bara talades av 5 000 personer allra längst i väster. År 1777 dog fiskhandlaren Dolly Pentreath, som sägs ha varit den sista personen som talade flytande korniska.

London lyckades emellertid aldrig utplåna den särpräglade korniska kulturen helt. Viss kännedom om språket levde vidare och i dag försöker man återuppliva språket med stöd av det lokala styret i Cornwall.

År 2014 erkändes det korniska folket som en nationell minoritet i Storbritannien.