Cartagena 1741: Slaget britterna ville glömma

Det började så bra

Två år dessförinnan hade drabbningar mellan den brittiska och den spanska flottan utvecklats till ett regelrätt krig. Britterna sände en stor flotta under amiral Edward Vernons befäl över Atlanten.

Det första målet var den spans­ka kolonialstaden Portobelo i Panama, som han enkelt intog den 22 november 1739. Därefter riktade han sin uppmärksamhet mot Cartagena.

Som förstärkningar bjöd han in brittiska kolonisatörer i Amerika.

”När spanjorerna förlorar sin viktigaste stad, Cartagena, kommer resten av deras imperium att falla bit för bit”, sa han till Lawrence Washington, bror till USA:s ­senare president George Washington.

Spanien kontrollerade stora delar av Sydamerika samt Centralamerika, Florida, Kalifornien och Kuba. ”Spanjorerna kommer att underkasta sig. De kommer att kyssa oss i arslet och om några år talar de engelska allihop”, lovade Vernon.

Amerikanen blev imponerad. Planen lät både enkel och övertygande. Inom kort hade han samlat 2700 frivilliga från de brittiska kolonierna i Nordamerika.

Männen anslöt sig till Vernons brittiska styrka, som nu utgjordes av 23700 sjömän och soldater samt 1000 slavar från Jamaica, beväpnade med macheter.

Invasionsstyrkan var fördelad på 186 fartyg. Därmed stod amiral Vernon i spetsen för en av världshistoriens största amfibieoperationer.

Samtidigt hade han av sina spioner i området fått veta att garnisonen i Cartagena inte var större än 2800 spanjorer och sex krigsfartyg.

Vernon var så säker på att han skulle segra att han sände bud till London. Cartagena hade så gott som fallit!

Horisonten kryllade av fartyg

Morgonen den 13 mars 1741 slog vaktposterna på Cartagenas tjocka fästningsmurar larm. Vid horisonten syntes ett fartyg på det blygrå havet.

Strax därefter syntes fler och en halvtimme senare var havet fullt av fartyg. Den brittiska invasionsflottan hade anlänt till Sydamerika.

Den spanske generalkommendören och amiralen Blas de Lezo vankade tankfullt av och an i en högt belägen villa i Cartagena.

Hans träben slog ihåligt mot golvet för vartannat steg han tog. Från villan kunde Lezo blicka ut över Car­ta­genas fästningsverk och fiendeflottan.

Han satte kikaren mot sitt friska öga och försökte göra en bedömning av fienden. Blas de Lezo visste att amiral Vernon befann sig någonstans där ute.

De båda männen hade mötts i strid förr. Redan som 15-åring hade Lezo fått vänsterbenet avskjutet under ett sjöslag vid Gibraltar där Vernon deltagit som ung löjtnant i den brittiska flottan.

Medan Lezo lugnt betraktade den förkrossande övermakten satt Sebastián de Eslava, vicekung för den spanska kolonin Nueva Granada, och vred sina händer.

Som administrativ ledare för hela den norra delen av spanska Sydamerika var det hans uppgift att se till att stora mängder guld, silver och ädelstenar från de sydamerikans­ka gruvorna varje år skeppades från Cartagena till det spanska kungahuset.

Både Lezo och Eslava var fullt medvetna om vad spelet handlade om, både militärt och ekonomiskt. Det var en fråga om det spanska imperiets överlevnad.

Intensiv utnötningstaktik

Under de följande veckorna testade britterna Cartagenas fästningsverk för att identifiera deras svagheter. Mindre styrkor sattes i land och örlogsfartygen kryssade fram och tillbaka utanför kusten.

Cartagena låg på en halvö mellan havet och en innesluten bukt, en naturhamn med två inseglingar.

Den bredaste inseglingen, Bocagrande, blockerades av en fördämning, medan den smalaste, Bocachica, var avspärrad med två enorma kättingar.

De hängde vid vattenytan mellan de kanonbestyckade fästningarna San José och San Luis, som tornade upp sig på vardera sidan av inseglingen.

Bakom kättingarna låg fyra av Lezos ­örlogsfartyg beredda. Amiralen visste att engelsmännen var tvungna att forcera Bocachica för att kunna landsätta sina styrkor på en fördelaktig plats i bukten.

Bocachica var dock bara det första hind­ret. Inne i bukten skyddade tre solida fästningar Cartagena, och själva staden var omgiven av höga, sluttande murar som fick kanonkulor att studsa bort.

Efter flera artilleridueller mellan fartygen och fästningarna vid Bocachica landsatte britterna soldater och intog området utanför fästningen San Luis.

Deras artillerister placerade ut kanoner i den täta djungeln, medan örlogsfartyg seglade nära land och besköt fästningen med sina många kanoner.

Kanonkulorna regnade över San Luis dag som natt. Vissa av dem studsade bort som bollar, medan andra sprängde upp sprickor i murverket.

Efter hand krackelerade allt större delar, så att ett torn höll på att rasa. Bräscher öppnades i muren.

San Luis tunga kanoner besvarade elden och ett stort antal brittiska fartyg sänktes eller skadades svårt.

De fyra spanska örlogsfartyg som skyddade inseglingen attackerades vid upprepade tillfällen av brittiska linjeskepp. Den avgörande striden stod den 4 och 5 april, då tiotusentals kanonkulor flög över järnkättingarna i båda riktningarna.

Sårad amiral ger inte upp

Amiral Lezo stod rakryggad på däck på sitt flaggskepp Galicia med hakan i vädret och vänsterhanden bakom ryggen för att visa sitt mod.

Kaptenen ombord på det brittiska fartyget mittemot honom gjorde likadant. Likt två stridstuppar gick de och blängde på varandra medan träflisor och metallsplitter ven runt öronen på dem.

En kanonkula som träffade däcket på Galicia susade bara några centimeter förbi Lezos friska ben, men amiralen rörde inte en min.

De två officerarna turades om att ropa ”Fuego!” och ”Fire!” – ”Eld!” på spanska respektive engelska – medan soldaterna i kanonserviserna skrek förolämpningar som ”Här får ni, kättarsvin!” och ”Ta dig i röven, Diego!”

Matroserna på de nedre däcken slet så svetten rann. Hettan var olidlig och krutröken stack i lungorna och fick ögonen att svida medan männen kämpade med att ladda och avfyra de flera ton tunga kanonerna.

Med jämna mellanrum hälldes baljor och spannar med vatten över eldrören för att kyla dem, så de täckta kanondäcken kändes som turkiska bad.

Emellanåt slog en fientlig kula genom skrovet, varvid alla som stod i vägen kastades omkull med brutna ben eller avslitna lemmar.

En del kulor träffade under vattenlinjen, där skeppssnickare och deras hantlangare for runt med spik och brädor för att snabbt laga hålen.

Mitt i stridens hetta träffades amiral Lezo av splitter i låret och i vänster hand. Han bandagerades medan han stod kvar och ledde sina män.

Låt dem smaka på kniven!

Drabbningen mellan de spanska och ­engelska linjeskeppen pågick hela dagen och fortsatte under natten. Klockan nio på morgonen den 5 april var situationen bekymmersam för spanjorerna.

Två av deras fyra fartyg i inseglingen var totalt sönderskjutna. Knäckta master hängde ut över relingarna och skroven var genomborrade.

Även fästningen San Luis var illa åtgången. Dess norra mur låg i ­ruiner efter två veckors bombardemang. Britterna bedömde att spanjorerna nu började bli möra.

Senare på dagen sattes Lawrence Washington i land med 2 000 av sina nordamerikanska frivilliga. I tre led ryckte de fram mot fästningens förstörda mur.

Närmare 400 spanjorer sköt mot dem med sina gevär. En del av Washingtons män stupade, men det hindrade inte amerikanerna, som stormade fram genom spillrorna.

Spanjorerna insåg att fästningen var förlorad. De hissade den vita flaggan, men den genomborrades omedelbart av skott. Bajonetterna glänste i eftermiddagssolen.

”Låt dem smaka på kniven”, löd ett rop bland amerikanerna, som inte visade någon nåd. Även allvarligt sårade, försvarslösa spanjorer stacks ihjäl.

Bland angriparna fanns även svarta slavar från Jamaica. Deras macheter rann av blod.

Omkring 370 av Lezos män stupade i striden om fästningen San Luis. Endast ett fåtal överlevde slakten genom att springa ner till bukten och hoppa i vattnet, varifrån spanska roddbåtar samlade upp dem.

Innan dagen var över hissades den engels­ka flaggan över den sönderskjutna fästningen.

I hamninloppet hade de fyra spanska fartygen satts ur spel, men amiral Lezos hårdnackade motstånd hade kostat britterna dyrt.

Ett tjugotal stora örlogsfartyg hade antingen sänkts, gått på grund eller blivit så svårt beskjutna att de inte gick att reparera. Artonhundra britter hade stupat och tusentals sårats.

Lik flöt omkring i vattnet, men britterna brydde sig inte om att samla in de döda spanjorerna, som snart började ruttna i det tropiska klimatet. En förpestad stank hängde över bukten.

Lezo återvände till sitt hem för att vila efter slaget. När hans fru Josefa öppnade dörren satte hon förfärat händerna för munnen och kvävde ett skrik. Lezos uniform var nedsölad av blod från hans sår.

Ombord på sitt flaggskepp hade amiral Vernon följt slaget på säkert avstånd.

Han log triumferande när han genom kikaren såg först den engelska flaggan hissas över San Luis och därefter spanjorerna eva­kue­ra fästningen San José i inseglingens motsatta ände.

Amiralen skålade med sina officerare och skickade genast iväg ett fartyg till England med ett brev där han förklarade Cartagena så gott som intaget.

När fartyget flera veckor senare nådde England fick den strålande nyheten britterna att jubla.

Vernon hade emellertid varit för snabb med att fira. Britterna behövde fortfarande inta fästningarna San Felipe, Pastelillo och Manzanillo innan de var framme vid Cartagenas stadsmur.

Spanjorerna var väl förberedda

I Cartagena inkallades alla vapenföra män, från de yngsta till de äldsta, till militärtjänstgöring, medan alla kvinnor och barn skickades ut ur staden.

Alla krafter sattes in på att fördjupa vallgravarna runt San Felipe och gräva sicksackformade skyttegravar en bit framför fästningens huvudport.

Spanjorerna sänkte även sina sista fartyg för att blockera inloppet till Cartagenas inre hamn.

Den 11 april forcerade brittiska fartyg den hårt tillkämpade inseglingen Bocachica och landsatte 3 000 soldater söder om fästningarna Manzanillo, Pastelillo och San Felipe.

Ytterligare 600 man steg i land i Boquillabukten, öster om Cartagena. Styrkan kämpade sig genom den fuktiga djungeln till La Popa, ett gammalt kloster högt uppe på en klippa. Där ställde britterna sina kanoner.

Samtidigt nådde huvudstyrkan från söder fram till San Felipe, den största och viktigaste fästningen utanför Cartagena. Om den erövrades skulle staden vara omringad och inte kunna göra mycket.

Som hamnstad brukade Cartagena få sina förnödenheter via havet och den brittiska sjöblockaden hade redan orsakat så stor livsmedelsbrist att människor hade börjat äta katter, hundar och åsnor.

1 100 britter stormar fästningen

Den 20 april var britterna redo att anfalla fästningen San Felipe. Närmare 3 000 man ryckte fram söder-, öster- och norrifrån. De möttes av 650 spanjorer i skyttegravarna och 300 på murarna.

Brittiska enheter kom fram till den östra muren med sina stormningsstegar, bara för att upptäcka att de noga uppmätta stegarna var två meter för korta. Under nätterna före anfallet hade spanjorerna i hemlighet grävt vallgraven djupare.

Försvaret av San Felipe leddes av den outtröttlige generalkommendören Blas de Lezo, som hade fler ess i rockärmen: Inte bara kanon- och gevärskulor, utan även kokande olja regnade ner över de angripande britterna. Män med fruktansvärda brännsår skrek av smärta och anfallet österifrån upplöstes.

Det gick inte bättre för de 1 100 britter som attackerade söderifrån. När de beslutsamt stormade uppför sluttningen mot fästningens huvudport möttes de av en skoningslös gevärseld och stupade den ena efter den andra. Även detta angrepp slogs tillbaka.

De brittiska kanonerna, som mödosamt hade släpats genom djungeln för att ge understöd i form av artilleri från klostret La Popa, visade sig vara placerade för långt bort från de spanska ställningarna. Kulorna nådde helt enkelt inte fram.

Angreppet norrifrån misslyckades också. De brittiska styrkorna fångades i en dödlig eld från den starka fästningens kanoner, av vilka vissa var placerade i framskjutna byggnader, så kallade redutter, från vilka spanjorerna kunde skjuta längs med huvudmuren.

Det fångade angriparna i en mördande korseld. Efter en timmes strider fick britterna nog och drog sig tillbaka till skogsbrynet.

Där beslutade de brittiska officerarna att satsa allt på att erövra skyttegravarna i söder och spränga San Felipes huvudport.

Den södra styrkan förstärktes med 400 nya soldater. Alla disponibla kanoner kördes dessutom i position och öppnade eld, medan infanterister åter­igen stormade uppför sluttningen.

Solen stod högt på himlen och hettan var olidlig, men trots det gick det brittiska angreppet bättre den här gången.

Soldaterna tog sig ända fram till de spanska skyttegravarna, där det utkämpades bittra närstrider med bajonetter och gevärskolvar. På vissa håll bröt britterna igenom den spanska linjen och nådde hela vägen till porten.

Generalkommendör Blas de Lezo följde angreppet från ett torn. Han såg upp mot solen och tittade sedan ner på de trötta soldaterna.

Den erfarne militären märkte att striden var inne i en avgörande fas. Han gav order om att porten skulle öppnas och satte in sina sista 300 man i en våldsam motattack.

De nya soldaterna tog andan ur britterna, som pressades tillbaka över skyttegravarna och nedför sluttningen. Många av dem kastade sina vapen och flydde i panik.

Väl utom skjutavstånd slet de av sig sina kasketter och föll utmattade till marken. Bakom sig lämnade de hundratals döda och sårade.

Britterna var maktlösa

Erövringen av Cartagena framstod plötsligt som en fullkomligt omöjlig uppgift för britterna, vars enorma överlägsenhet gradvis hade urholkats.

Av en styrka bestående av 12 000 brittiska marktrupper stupade totalt 2 400 i strid, medan ytterligare 2 500 dog av tropiska sjukdomar och en tyfusepidemi som spridits på grund av de obegravda liken.

Åter tusen låg dödligt sjuka i tältlägren och ombord på fartygen. Endast en dryg fjärdedel av den brittiska markstyrkan, sammanlagt 3 500 man, var fortfarande stridsduglig.

Även flottan hade lidit enorma förluster. Femtio brittiska fartyg hade sänkts eller skadats så mycket att de inte var värda att reparera.

De flesta hade skjutits sönder och samman av de spanska kustbatterierna och kanonerna på fästningsmurarna, medan andra gått förlorade i duellerna i inseglingen Bocachica.

Sex av de förlorade fartygen var stora linjeskepp med tre kanondäck, tretton var 50-kanonersfartyg med dubbla kanondäck och fyra var fregatter, det vill säga medelstora örlogsfartyg. Resten var träng- och trupptransportfartyg.

Spanjorerna hade förlorat 800 man och sex fartyg. De hade dock fortfarande 2 000 reguljära soldater och 600 milissoldater i stridsdugligt skick. Ett nytt brittiskt angrepp hade varit meningslöst.

Efter 67 dagars strid evakuerade britterna sina tältläger och gjorde sig redo att segla hem. Medan flaggskeppet lättade ankar stirrade amiral Vernon mörkt in mot land.

Han väste: ”Fan ta dig, Blas de Lezo!” I England kom nederlaget som en total chock för kungen och parlamentet, som varit lite för tidiga med att basunera ut amiral Vernons stora triumf.

Nu befann sig samma makthavare i den pinsammaste situation man upplevt i mannaminne. Nederlaget måste till varje pris tystas ner. Kungen och parlamentet förbjöd alla omnämnanden av slaget i tal, böcker och andra trycksaker.

Vernon fortsatte sin karriär inom flottan som om inget hänt. Slaget om Cartagena bara förträngdes.

Fyra månader efter britternas återtåg drabbades generalkommendör Blas de Lezo av den tyfusepidemi som grasserat sedan de första striderna.

På sin dödsbädd talade han i feberyrsel. Mycket av det han sa var obegripligt för dem som var där vid hans sida, men ett visst ord upprepades flera gånger: ”Fuego! Fuego!”, ”Eld! Eld!”