Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Banditer härjade fritt

På gränsen mellan England och Skottland var det den starkes rätt som gällde på 1500-talet. På nätterna red klaner över gränsen för att plundra. På morgonen försvann de i säkerhet på den egna sidan.

Osprey Publishing

Med blodet kokande av ilska red den engelske kaptenen Steven Ellis genom det nordengelska landskapet.

Han omgavs av fyrtio ryttare, som alla visste att de skulle få användning för sina värjor och pistoler innan natten var slut.

Deras uppdrag var att gripa en liga av skotska boskapstjuvar som tagit sig över gränsen.

Denna novembernatt 1588 kände Ellis sig övertygad om att han skulle gripa dem, för ”Djärve” Buccleuch och hans anhang kunde inte förflytta sig så fort med de stulna djuren.

Snart skymtade Ellis gränsfloden, där ett antal figurer försökte driva över boskap. Kaptenen drog sin värja och drev på hästen med sporrarna.

Ellis och hans män kom från södra England och var inte bekanta med gränslandet.

Ingen hade talat om för dem att Buccleuch aldrig lät sig fångas. Innan Ellis anade oråd angreps hans styrka av skotska ryttare, som hållit sig gömda nära flodstranden.

I nästa ögonblick hade engelsmännen skingrats i alla riktningar.

Blodiga krig väckte hat

I likhet med alla andra som försökte upprätthålla lagen tvingades kapten Ellis inse att han var maktlös i denna barbariska trakt, vars klaner levt enligt sina egna regler i trehundra år.

Lag och ordning hade upphört att gälla i gränslandet på 1290-talet, då Englands kung Edvard I förgäves försökte erövra Skottland.

Från den tiden rådde en djup fiendskap som ledde till många och långvariga krig mellan rikena.

Arméer skövlade områdena på båda sidorna av gränsen och civilbefolkningen blev måltavlor i försöken att krossa fiendens ekonomi.

Terrorn gav upphov till en befolkning av gerillakrigare som tog sitt öde i egna händer. De gömde sig i ensliga dalar, slog tillbaka mot plundrande soldater och gjorde sig sällan förhoppningar om att få någon hjälp utifrån.

För dessa hårdföra män var kungen en avlägsen, betydelselös figur.

Makten utövades i stället av de lokala klanhövdingarna, som kunde samla krigare till försvar – eller leda dem in på fiendens territorium i jakt på byte.

”När de har tagit sitt byte vänder de hemåt längs hemliga stigar.”
Skotsk biskop om gränsrövare på 1500-talet

När Europa gick in i 1500-talet hade befolkningen längs den skotsk-engelska gränsen utvecklat sin egen kultur. När dagens slit på gården var över tog männen plats i sadeln och gav sig ut i mörkret på sina små, tåliga ponnyer.

I sällskap med släktingar och grannar korsade de gränsen, där möjligheterna för snabba vinster utgjorde en oemotståndlig lockelse.

Hade de tur kunde de vid soluppgången återvända hem med ett stort byte – för det mesta boskapshjordar – och ibland gisslan, som kunde säljas tillbaka till sina familjer för klingande silver.

Gränslandets banditer red på hästar av rasen Galloway pony, som i dag är utdöd.

© Osprey Publishing

Banditerna föredrog levande byte

Plundring var säsongarbete, som inleddes under hösten. Då förde herdar ner boskapen från höglänta sluttningar där djuren ägnat sommaren åt att beta och äta sig tjocka.

En skotsk biskop skrev på 1500-talet om banditernas verksamhet: ”De rider ut från sin gräns i grupper längs oanvända stigar och många snirklande omvägar.”

Enligt biskopen var boskapstjuvarna endast aktiva i nattens mörker: ”Om dagarna vilar de och deras hästar i gömställen innan de i skydd av mörkret anländer till det mål som de har sett ut.”

Bland banditerna gav det störst prestige att stjäla boskap och hästar. De stal emellertid också massor med får, och från gårdarna tog de pengar, kläder och till och med vakthundarna, som kunde säljas vidare.

”När de har tagit sitt byte vänder de hemåt längs hemliga stigar på natten, medan de byter kurs många gånger”, berättade biskopen.

Stöldräderna utfördes ofta av en handfull ryttare, som slog till mot ett fåtal gårdar. Det hände emellertid även att klanhövdingar som Djärve Buccleuch ledde en hel armé, som plundrade ostört i flera dagar.

När offren hade samlat ihop en tillräckligt stor styrka återvände ryttarskaran hem och gömde sitt fyrbenta rov i ensligt belägna dalar eller mossområden.

Plundring samlade familjen

Gränslandets banditer tillhörde klaner vars ättlingar med tiden har spridit sig till hela den engelsktalande världen.

I Skottland var släkter som Maxwell, Scott och Nixon kända som notoriska banditer i flera generationer, medan familjer som Forster, Carleton och Selby hade motsvarande rykte i England.

Släkten Graham var engelsk, men bosatte sig med tiden på båda sidorna av gränsen.

Plundring var rena rama folknöjet bland gränslandets klaner, men alla var eniga om att de värsta banditerna fanns inom klanen Armstrong.

Släkten Armstrong levde på den skotska sidan av gränsfloden Liddel, där det befästa tornet Mangerton fungerade som säte.

Enligt sägnen hade borgfrun där för vana att servera ryttarsporrar till kvällsmat när förrådskammaren var tom.

Då visste männen att plikten kallade och att det var dags att avlägga ett ovälkommet besök hos engelsmännen.

Som ledare för alla klanen Armstrongs medlemmar kunde överhuvudet på Mangerton samla över tusen man till strid. På 1520-talet var hövding Thomas emellertid bara en galjonsfigur.

Klanen leddes i själva verket av hans karismatiske lillebror Johnnie, som uppträdde med en fräckhet som var ovanlig till och med för gränslandet.

Kraftiga murar höll inkräktare ute

Plundringar var så vanliga i gränslandet att bönderna i Skottland och England byggde om sina gårdar till små fästningar.

Osprey Publishing

Dörren:

Ingången var låg och smal, så att endast en angripare åt gången kunde ta sig in. Det gav de boende en stor fördel i närstrid.

Osprey Publishing

Stegar:

I stället för en murad trappa hade bostaden en stege, vilket gjorde det svårt att nå dörren.

Osprey Publishing

Hålet:

Genom en öppning ovanför dörren kunde invånarna hälla vatten på ett bål som rövarna hade tänt för att kunna forcera stalldörren.

Osprey Publishing

Stengolvet:

Ett tjockt stengolv hindrade den som trängt in i stallet från att nå upp i bostaden.

Osprey Publishing

Skotsk klan gjorde narr av England

Johnnie Armstrong utvidgade sin klans territorium från Liddeldale in i Det omdiskuterade landet, ett område på vilket både Skottland och England gjorde anspråk.

Enligt en gammal överenskommelse fick ingen bygga fästningar där, men Johnnie anlade ändå befästa torn i området.

Därifrån härjade han från kust till kust i Nordengland. Med tiden blev Johnnie så framgångsrik att han kunde leva furstligt bara på skyddspengar: hans tidigare offer var villiga att betala honom för att hålla sig hemma.

År 1528 fick Lord Dacre, fogde över det västra engelska gränsområdet, nog av släkten Armstrong. Lord Dacre samlade tvåtusen man som skulle rikta ett överraskningsanfall mot klanen i Det omdiskuterade landet.

Johnnie var emellertid gift med en Graham. Hennes engelska familj varnade Armstrong i god tid, så att han kunde förbereda sig.

Lord Dacres styrka råkade i flera bakhåll innan han förödmjukad tvingades vända om.

Fogden bestämde sig för att göra ett nytt försök. Den här gången ledde han en så stor armé att inte ens Johnnie Armstrong vågade utmana honom.

Utan att möta något motstånd kunde Lord Dacre förstöra klanens fästningar i Det omdiskuterade landet.

Nöjd red han hem igen – bara för att upptäcka att Johnnie Armstrong hade varit på besök. En av Lord Dacres egendomar var nämligen en rykande ruin och skottarna hade försvunnit med en hel boskapshjord och fyrtio fångar.

Engelsmännen hade dragits vid näsan, medan ryktena om Johnnie Armstrongs bedrifter och listighet spreds alltmer. Det skulle dock visa sig att banditen denna gång hade gått för långt.

Rövarhövding gick i bakhåll

Johnnie Armstrongs förödmjukande av Lord Dacre kom vid en olycklig tidpunkt då Skottlands kung Jakob V försökte tina upp den iskalla relationen till grannen.

År 1530 övertygade rådgivare den sjuttonårige kungen om att tiden var inne för en kunglig maktdemonstration. Med sitt följe red Jakob in i gränslandet, där flera rövarbaroner fråntogs sina titlar.

Klanen Armstrong tycktes inte ha något att frukta. Jakob bjöd in släktens ledande män till en jakt. Johnnie Armstrong kom till kungens läger med två av sina bröder och ett stort följe.

Johnnie var iförd praktfulla sidenkläder. Nio dyrbara guldplymer prydde hans hatt och runt midjan bar han ett förgyllt bälte. I dessa förnäma kläder bjöd han kungen välkommen till gränslandet.

Ingen vet om Johnnies brist på respekt fick den unge kungen att se rött eller om jaktinbjudan redan från början var en fälla. Hur som helst anklagade Jakob V banditen för att ingå allianser med engelska familjer, vilket enligt lagen gjorde honom till en landsförrädare: ”Väck, väck, förrädare, häng! Ur min åsyn kommer ni snart att vara!” skrek Jakob enligt gränslandets skalder. ”Jag har aldrig skänkt en förrädare hans liv, och jag börjar inte med er!”

Förbluffad insåg Johnnie Armstrong att kungen tänkte hänga honom. Han vädjade om förbarmande, lovade en andel av de engelska skyddspengarna och erbjöd sig att tjäna Jakob med alla sina män. Ingenting bet emellertid på den unge härskaren.

”Jag har bett om nåd från ett skoningslöst ansikte”, sa Johnnie Armstrong bittert när snaran lades om hans hals.

Kort därefter dinglade banditledaren i ett träd tillsammans med sina släktingar och vänner.

Även de obeväpnade musikanterna hängdes. Enligt gränslandets folkvisor dödades hundrasextio man, medan mer trovärdiga källor anger siffran till fyrtioåtta.

Nu var Johnnie Armstrong borta, men lynchningen förändrade ingenting i det laglösa gränslandet. Kungen red de sju milen tillbaka till Edinburgh och klanerna fortsatte med sina plundringar med samma iver som tidigare.

Walter Scott av Buccleuch var känd som Djärve Buccleuch. År 1596 räddade han landsmannen Kinmont Willie ur engelsk fångenskap.

© Osprey Publishing

Ök- och smeknamn förhindrade kaos

Att återanvända namn var vanligt längs den skotsk-engelska gränsen.

I de enskilda klanerna hette männen ofta det samma och i dalarna vimlade det av Thomas Carleton, Robert Kerr och Andrew Forster. Därför var öknamn och tillnamn det enda sättet att hålla isär personerna.

Stora jordägare uppkallades ofta efter sitt gods, medan mindre betydelsefulla män fick namn efter sin far. Även i mogen ålder kallades de exempelvis Sim’s Jock eller Dick’s Davie.

Ibland fick namngivarna emellertid gå ett släktled längre bort för att hitta en känd figur.

En ganska ointressant person kunde kallas för Gibb’s Geordie’s Francis.

De allra flesta fick dock ett tillnamn baserat på bedrifter eller utseende.

Näbblöse Clem Crozier saknade näsa, Blinkande Will Armstrong hade nervösa ticks och Hundpenis Elliot var troligen känd för sin stora aptit på kvinnor.

Lag om självtäkt

Över åttio kungliga straffexpeditioner marscherade söderut från Edinburgh bara på 1500-talet, dock utan att göra något bestående avtryck i det skotska gränslandet.

Till vardags hade andra den otacksamma uppgiften att upprätthålla lagen i rikets utkant.

På båda sidor av gränsen fanns tre march wardens (markfogdar), som jagade banditer och såg till att de särskilda gränslagar som gällde i både England och Skottland efterlevdes.

Lagarna hade stiftats i fredligare tider, på 1200-talet, då rikena ville undvika att plundringar ledde till krig.

Dåtidens kungar införde därför gemensamma regler för hur stöldgods skulle återbördas och banditer straffas.

”Han hade dödat sju engelsmän och slösat bort sitt liv på hor, sprit, plundring och blodig hämnd för obetydliga oförrätter.”
Rapport från fogden Sir Robert Carey, 1500-tal

Rätten till laga självtäkt spelade en stor roll i lagarna. Om en man blivit bestulen hade han rätt att förfölja gärningsmännen i ett så kallat varmt trav ”med hund och horn och larm” över gränsen.

När han galopperade fram genom natten med brinnande torv på ett spjut var alla grannar mellan sexton och sextio år skyldiga att rida med, annars betraktades de som medskyldiga till brottet.

Ofta fick jakten på banditer emellertid skjutas upp, eftersom det tog tid att få ihop tillräckligt många män.

Inom sex dagar kunde offret i stället inleda ett kallt trav, som också gav rätt att korsa gränsen, men under mer ordnade former.

Så snart styrkan befann sig på främmande mark skulle den förklara orsaken för en ”ärlig man”, det vill säga en adelsman.

Sir Robert Carey var fogde för ett engelskt område i slutet av 1500-talet, då han överraskade en grupp skottar som inte hade anmält sig.

Endast en av banditerna greps levande och från honom kommer det enda bevarade erkännandet från gränslandets rövare: ”Han berättade för oss att han legat med fyrtio gifta kvinnor”, rapporterade Sir Robert till London.

”Ligga” innebar i det här fallet våldtäkt. ”Han hade dödat sju engelsmän och slösat bort sitt liv på hor, sprit, plundring och blodig hämnd för obetydliga oförrätter.”

Skotten visste att döden var oundviklig, så under de sista dagarna bekymrade han sig mest för sin själs frälsning.

En del rövarhövdingar hade emellertid så många män att ingen vågade jaga dem på deras eget territorium.

Då fick fogden i stället försöka få upprättelse nästa gång det var dags för en truce day (vapenvila).

Fredsmöten tyglade anarkin

Markfogdarna var skyldiga att jaga och bekämpa banditer, men diplomatisk förmåga var lika viktig.

När listan över klagomål växte sig alltför lång skulle markfogden avtala ett möte med sin kollega från motsatta sidan gränsen så att frågorna kunde redas ut.

Reglerna för ”vapenvila” beskrevs ingående i marklagarna. Fogdarna i två grannområden bestämde ett datum, utbytte listor över anklagelser och gripna män som misstänktes ha utfört plundringsräder över gränsen.

På själva dagen anlände fogdarna eller deras ställföreträdare med ett ungefär lika stort följe och lika många misstänkta till den traditionella mötesplatsen vid gränsen.

När parterna hade synat varandra utsåg skottarna sex engelsmän som domare, varefter den engelska delegationen valde sex skottar.

Dessa tolv män gick igenom varje enskilt fall och fattade ett beslut. En del dömda klarade sig med att betala böter och kompensation, medan de värsta förbrytarna lämnades över till andra sidan, där de för det mesta slutade i galgen.

Vid solnedgången bröt engelsmännen och skottarna upp, om inte listan över anklagelser var så lång att de hade satt av flera dagar.

Därefter kunde alla tryggt ge sig av hemåt, skyddade av löften om fri lejd. Så gick vapenvilan till i teorin, men verkligheten var mer komplicerad i gränslandet, där alla barska män hade nära till ilska.

Förolämpningar och skymfningar var vanliga, och 1575 ledde det till öppen strid.

Under en vapenvila upptäckte skottarna att den engelska motparten hade dykt upp utan en efterlyst bandit som hade flera dödliga överfall på sitt samvete.

Alla hade druckit, så sinnena svallade snart över. Plötsligt avfyrade några engelsmän pilar mot klungan av skottar och ett par män föll till marken.

Därefter drog alla sina vapen och gick till angrepp mot motståndarna.

Skottarna klarade sig bäst ur striden. De grep den engelske markfogden, dödade hans ställföreträdare och drev resten av engelsmännen på flykt.

Sedan red segrarna genom dalen Redesdale och plundrade området innan de återvände till sin egen sida av gränsen med trehundra stulna kor.

Herrgården blev en fästning

Objudna gäster var en risk som alla familjer i det skotsk-engelska gränslandet var tvungna att förbereda sig på. De rikaste släkterna levde i små stenborgar.

Osprey Publishing

Ringmuren

var det yttersta försvaret. För att nå fram till den behövde angripare ta sig uppför en sluttning, eftersom tornen var uppförda på backkrön.

Osprey Publishing

Murarna

var två meter tjocka vid basen. Endast grova kanoner rådde på dem.

Osprey Publishing

Ingången

skyddades av ett kraftigt järngaller. Många torn hade också en tung ekport.

Osprey Publishing

Fönstren

var så små att en fullvuxen man omöjligt kunde pressa sig in genom dem.

Osprey Publishing

Bröstvärnet

gav skydd när de boende besköt angriparna med pilar och andra projektiler. En utkik höll vakt, så att fiender upptäcktes i god tid och herremannen hann antingen förbereda sig för strid eller ge sig av.

Osprey Publishing

Taket

var klätt med stenplattor som skyddade mot eldpilar.

Osprey Publishing

Ämbetsmän var de värsta syndarna

Även när vapenvilan slutade utan blodsutgjutelse var markfogdarnas jobb besvärligt.

För att se till att fogdarna var höjda över lokala intressen anlitade nämligen kungen helst män som inte kom från gränslandet.

De främmande fogdarna kände därmed inte till de allianser och blodsfejder som fanns mellan de olika släkterna.

Dessutom hade de sällan tillräckligt stora styrkor för att sätta sig i respekt hos klanernas hövdingar.

I området East March i Skottland var det direkt livsfarligt att åta sig ämbetet som fogde, som klanen Hume betraktade som sin arvsrätt.

Ofta fick kungarna därför rekrytera fogdar från gränslandets starkaste släkter.

Dessa män kunde samla flera tusen ryttare under sig, vilket innebar att inga små rövarband vågade sig på att utmana dem.

Å andra sidan var dessa hövdingar ofta de värsta banditerna, trots att de representerade kungen.

I området East March kämpade män från klanerna Maxwell och Johnstone om posten som fogde, så att de kunde angripa varandra under förevändningen att de agerade i egenskap av lagens väktare.

Striden mellan Maxwell och Johnstone var bara en av många. Vid 1500-talets slut pågick blodsfejder mellan tjugofem engelska klaner, medan konflikter rasade mellan tio familjer i Skottland.

4 sätt att inta torn

Fredlös satte känslor i svall

Om någon av det sena 1500-talets många banditer förtjänade en snara om halsen så var det Kinmont Willie Armstrong.

Han plundrade så ofta och så öppet att den genomkriminella klanen Armstrong valde att stöta ut honom.

Kinmont Willies liga bestod av hårdföra banditer som tjänade pengar på att bland annat genomföra riskabla räder.

År 1588 låg han bakom det bakhåll som grusade kapten Steven Ellis hopp om att gripa Djärve Buccleuch.

Åtta år senare red Kinmont Willie längs gränsfloden Liddel på väg hem från en vapenvilodag.

Gränslagarnas regel om fri lejd skyddade honom, men frestelsen blev för stor för en grupp engelsmän.

De forcerade det grunda vattnet och grep den sextiosexårige banditen. Triumferande förde de honom till slottet Carlisle.

Händelsen utlöste en protest från Djärve Buccleuch, som var ledare för Liddesdale.

Dalen lydde formellt under Middle March, men låg geografiskt åtskild bakom väglösa berg och hade därför en egen kunglig ämbetsman.

Gripandet skedde inom Buccleuchs område och han betraktade det som en skymf mot sin heder. Fogden i engelska West March vägrade emellertid släppa Kinmont Willie.

Buccleuch insåg att han inte kom någonvart med diplomati. I stället inledde han en operation av det slag som hade gett honom tillnamnet ”Djärve”.

Skottlands kung stupade på slagfältet 1513. Hans död gjorde landets klanhövdingar mycket mäktigare.

© Osprey Pubslishing

Skotske kungens död ledde till anarki

Det var långt till London och den engelska kungamakten, och i Skottland satt barn på tronen under större delen av 1500-talet. I gränslandet var det fritt fram för klanerna att plundra varandra och utkämpa blodiga fejder.

  • 1513: Kungens död utlöser anarki

    Skottlands Jakob IV invaderar England, men stupar i ett katastrofalt nederlag vid Flodden. De följande cirka hundra åren plågas Skottland av kaos under vilket gränslandets klanhövdingar kan härja utan någon större risk.

  • 1517: Fransman röjs ur vägen

    En fransk härförare utses till fogde över hela det skotska gränsområdet. Strax efter sitt tillträde dödas han i ett bakhåll.

  • 1530: Rövarhövding blir lurad

    Skottlands tonårige kung Jakob V besöker gränslandet. Klanen Armstrong, som härjar i trakten, bjuds in till en jakt. När hövdingens bror Johnnie Armstrong anländer med ett stort följe blir de lynchade allihop.

  • 1566: Döende man sticker ner earlen

    Earlen av Bothwell ligger svårt sårad på Hermitage Castle. Som befälhavare i Liddeldale har han skjutit banditen ”Lille” Jock Elliot. När earlen vill undersöka den döde sticker Elliot honom flera gånger med en dolk.

  • 1575: Fredsmöte spårar ur

    Engelsmän och skottar håller en dag av vapenvila medan banditer från båda sidor ställs inför rätta. Efter ett gräl slår engelska pilar ner bland skottarna. De förorättade skottarna går till motangrepp, tar den engelske fogden till fånga och plundrar Redesdale.

  • 1593: Klanfejd leder till massaker

    Tvåtusen medlemmar av klanen Maxwell rider ut för att utlåna Johnstoneklanen. Längs vägen råkar styrkan ut för ett bakhåll och under en panisk flykt dödas åttahundra man av de numerärt underlägsna Johnstones.

  • 1596: Klanallians räddar bandit

    En engelsk fogde bryter ett avtal om fri lejd för att gripa den skotske banditen ”Kinmont Willie” Armstrong. Klanerna Scott och Graham hjälper Armstrong att rädda Kinmont Willie och återföra honom till Skottland.

  • 1603: Laglösa klaner hånar kungen

    Skottlands Jakob VI ärver den engelska tronen (under namnet Jakob I). Klanerna Armstrong, Graham och Elliot utmanar honom med en omfattande plundringsräd in i England. Omkring femtusen kor stjäls under den så kallade ”Hemska veckan”. Kungens hämndexpedition, under vilken de mest oregerliga klanerna krossas, markerar slutet för laglösheten i gränslandet.

Lokal fejd hotade arvsföljden

Skymningen och regnet dolde Djärve Buccleuch när han närmade sig gränsfloden en sen kväll i april 1596.

Bakom honom red åttio män från släkterna Scott, Elliot och Armstrong samt män från den engelska grenen av släkten Graham.

De förenades av släktskap, allianser och viljan att ge den engelske fogden en näsbränna.

Utan att upptäckas red den lilla styrkan genom klanen Grahams land tills de såg konturerna av slottet Carlisle tona fram i ovädersnatten.

Huvuddelen av styrkan väntade en bit från slottet, redo att hejda eventuella angrepp.

Under tiden smög Buccleuch och en handfull män fram till en liten bakdörr. Under tystnad grävde de bort jord under den tunga ekdörren tills de kunde trycka in hävstänger under den och lyfta av den från gångjärnen.

Trots oväsendet var det ingen som slog larm. I sin rapport skrev fogden att vakterna gått in på grund av regnet, men det är inte osannolikt att de blivit mutade.

Inne på borggården visste inkräktarna var de skulle hitta Kinmont Willie. Den befriade banditen och männen som räddat honom var på väg ut igen när de upptäcktes. Hornsignaler väckte Carlisles slumrande soldater.

”Finns det något som en riktig man inte skulle våga göra?”
Rövarhövdingen Djärve Buccleuch under sin ­audiens hos Englands drottning Elisabet

Det var emellertid för sent att hejda flykten. Högst tjugofem man kunde rida efter fången med så kort varsel, så soldaterna kunde bara maktlösa se på medan Buccleuch red iväg med Kinmont Willie mot gränsen.

Fritagningen försatte Skottlands Jakob VI i en svår situation. Han hade anspråk på Englands tron efter drottning Elisabet I och han ville inte att gränsstriden skulle påverka arvsrätten negativt.

Djärve Buccleuch blev därför tvungen att bege sig den långa vägen till London för att förklara sig. Hur vågade han tränga in i Carlisle, undrade drottning Elisabet när gränsbanditen och Liddesdales befälhavare stod framför henne.

”Finns det något som en riktig man inte skulle våga göra?” svarade Buccleuch lugnt, varefter drottningens ilska ersattes av en motvillig beundran.

”Med tiotusen män som han skulle vår broder i Skottland kunna skaka Europas stabilaste tron”, mumlade Elisabet till en rådgivare.

Män som Buccleuch var dock en utdöende art, för gränslandet stod inför nya tider.

Tre år efter sin månlandning reste Neil Armstrong till det skotsk-engelska gränslandet för att besöka sin släkts hemtrakt.

© Imageselect

Banditättling reste till månen

I juli 1969 blev astronauten Neil Armstrong den första människan på månen. I detta historiska ögonblick var Richard Nixon president i USA, efter att ha efterträtt Lyndon Johnson ett knappt halvår tidigare.

Dessa tre männ var några av sin samtids mest kända amerikaner, men de hade även något annat gemensamt. Alla tre härstammade från klanerna som hade härjade längs gränsen mellan England och Skottland.

På 1500-talet kände alla som bodde i gränslandet till namnen på de tre släkterna.

Både engelsmän och skottar var dock eniga om att släkten Armstrong hade de värsta banditerna.

Boskapsstöld, bortföranden och utpressning gjorde klanen rik och mäktig.

Gränslandet blev laglydigt

Elisabet avled barnlös 1603 och Jakob ärvde tronen.

Efter trehundra år som dödsfiender hade de båda rikena nu samma härskare, och han ville återställa lugnet längs hatets gamla gräns.

På väg till sin kröning i London utfärdade han en skarp varning till klanerna: ”Alla upprorsmän och oregerliga personer ska veta att ingen kommer att vilja kännas vid dem, deras hustrur och barn, och de kommer att förföljas med eld och svärd”, hotade Jakob.

Han upplöste gränsområdena och de gamla gränslagarna. Nu kunde ingen bandit känna sig säker bara för att han passerade från det ena riket till det andra med sitt byte.

Rättvisan skulle förfölja honom över gränsen.

Somliga insåg att nya tider randades och att det var bäst att hålla fingrarna borta från grannarnas boskap.

En av dem var Djärve Buccleuch, som klokt nog drog till det europeiska fastlandet för att leda skotska legosoldater under några år.

Andra klarade sig inte lika bra. Mängder av kända banditer greps och ställdes inför rätta, anklagade för gamla eller påhittade synder.

Straffet var i princip alltid hängning. När Buccleuch återvände till Skottland blev han en ivrig rövarjägare, för han hade själv ett brottsregister långt nog för att hamna i galgen.

Han köpte sig fri genom att överlämna tidigare medbrottslingar till kungamakten, till och med män från sin egen klan.

Med tiden återställdes ordningen längs den gamla gränsen och banditklaner som Armstrong och Graham har inte haft hövdingar sedan 1600-talet.

Ruiner efter deras torn sticker emellertid upp här och var i det gröna, kuperade landskapet, där fåren i dag betar fredligt.

I de små städerna heter många fortfarande Maxwell, Scott eller Carleton och enstaka av de gamla hövdingsläkterna lever än i dag på herrgårdar vid den gamla gränsen.

Läs också:

Andra världskriget

Rasismdebatt drabbar död hund

2 minuter
Civilisationer

Varför kallas skottar och engelsmän för britter?

2 minuter
Hitler

Var Hitlers mustasch på modet?

1 minut

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj