Banditer härjade fritt

Blodiga krig väckte hat

I likhet med alla andra som försökte upprätthålla lagen tvingades kapten Ellis inse att han var maktlös i denna barbariska trakt, vars klaner levt enligt sina egna regler i trehundra år.

Lag och ordning hade upphört att gälla i gränslandet på 1290-talet, då Englands kung Edvard I förgäves försökte erövra Skottland.

Från den tiden rådde en djup fiendskap som ledde till många och långvariga krig mellan rikena.

Arméer skövlade områdena på båda sidorna av gränsen och civilbefolkningen blev måltavlor i försöken att krossa fiendens ekonomi.

Terrorn gav upphov till en befolkning av gerillakrigare som tog sitt öde i egna händer. De gömde sig i ensliga dalar, slog tillbaka mot plundrande soldater och gjorde sig sällan förhoppningar om att få någon hjälp utifrån.

För dessa hårdföra män var kungen en avlägsen, betydelselös figur.

Makten utövades i stället av de lokala klanhövdingarna, som kunde samla krigare till försvar – eller leda dem in på fiendens territorium i jakt på byte.

När Europa gick in i 1500-talet hade befolkningen längs den skotsk-engelska gränsen utvecklat sin egen kultur. När dagens slit på gården var över tog männen plats i sadeln och gav sig ut i mörkret på sina små, tåliga ponnyer.

I sällskap med släktingar och grannar korsade de gränsen, där möjligheterna för snabba vinster utgjorde en oemotståndlig lockelse.

Hade de tur kunde de vid soluppgången återvända hem med ett stort byte – för det mesta boskapshjordar – och ibland gisslan, som kunde säljas tillbaka till sina familjer för klingande silver.

Banditerna föredrog levande byte

Plundring var säsongarbete, som inleddes under hösten. Då förde herdar ner boskapen från höglänta sluttningar där djuren ägnat sommaren åt att beta och äta sig tjocka.

En skotsk biskop skrev på 1500-talet om banditernas verksamhet: ”De rider ut från sin gräns i grupper längs oanvända stigar och många snirklande omvägar.”

Enligt biskopen var boskapstjuvarna endast aktiva i nattens mörker: ”Om dagarna vilar de och deras hästar i gömställen innan de i skydd av mörkret anländer till det mål som de har sett ut.”

Bland banditerna gav det störst prestige att stjäla boskap och hästar. De stal emellertid också massor med får, och från gårdarna tog de pengar, kläder och till och med vakthundarna, som kunde säljas vidare.

”När de har tagit sitt byte vänder de hemåt längs hemliga stigar på natten, medan de byter kurs många gånger”, berättade biskopen.

Stöldräderna utfördes ofta av en handfull ryttare, som slog till mot ett fåtal gårdar. Det hände emellertid även att klanhövdingar som Djärve Buccleuch ledde en hel armé, som plundrade ostört i flera dagar.

När offren hade samlat ihop en tillräckligt stor styrka återvände ryttarskaran hem och gömde sitt fyrbenta rov i ensligt belägna dalar eller mossområden.

Plundring samlade familjen

Gränslandets banditer tillhörde klaner vars ättlingar med tiden har spridit sig till hela den engelsktalande världen.

I Skottland var släkter som Maxwell, Scott och Nixon kända som notoriska banditer i flera generationer, medan familjer som Forster, Carleton och Selby hade motsvarande rykte i England.

Släkten Graham var engelsk, men bosatte sig med tiden på båda sidorna av gränsen.

Plundring var rena rama folknöjet bland gränslandets klaner, men alla var eniga om att de värsta banditerna fanns inom klanen Armstrong.

Släkten Armstrong levde på den skotska sidan av gränsfloden Liddel, där det befästa tornet Mangerton fungerade som säte.

Enligt sägnen hade borgfrun där för vana att servera ryttarsporrar till kvällsmat när förrådskammaren var tom.

Då visste männen att plikten kallade och att det var dags att avlägga ett ovälkommet besök hos engelsmännen.

Som ledare för alla klanen Armstrongs medlemmar kunde överhuvudet på Mangerton samla över tusen man till strid. På 1520-talet var hövding Thomas emellertid bara en galjonsfigur.

Klanen leddes i själva verket av hans karismatiske lillebror Johnnie, som uppträdde med en fräckhet som var ovanlig till och med för gränslandet.

Skotsk klan gjorde narr av England

Johnnie Armstrong utvidgade sin klans territorium från Liddeldale in i Det omdiskuterade landet, ett område på vilket både Skottland och England gjorde anspråk.

Enligt en gammal överenskommelse fick ingen bygga fästningar där, men Johnnie anlade ändå befästa torn i området.

Därifrån härjade han från kust till kust i Nordengland. Med tiden blev Johnnie så framgångsrik att han kunde leva furstligt bara på skyddspengar: hans tidigare offer var villiga att betala honom för att hålla sig hemma.

År 1528 fick Lord Dacre, fogde över det västra engelska gränsområdet, nog av släkten Armstrong. Lord Dacre samlade tvåtusen man som skulle rikta ett överraskningsanfall mot klanen i Det omdiskuterade landet.

Johnnie var emellertid gift med en Graham. Hennes engelska familj varnade Armstrong i god tid, så att han kunde förbereda sig.

Lord Dacres styrka råkade i flera bakhåll innan han förödmjukad tvingades vända om.

Fogden bestämde sig för att göra ett nytt försök. Den här gången ledde han en så stor armé att inte ens Johnnie Armstrong vågade utmana honom.

Utan att möta något motstånd kunde Lord Dacre förstöra klanens fästningar i Det omdiskuterade landet.

Nöjd red han hem igen – bara för att upptäcka att Johnnie Armstrong hade varit på besök. En av Lord Dacres egendomar var nämligen en rykande ruin och skottarna hade försvunnit med en hel boskapshjord och fyrtio fångar.

Engelsmännen hade dragits vid näsan, medan ryktena om Johnnie Armstrongs bedrifter och listighet spreds alltmer. Det skulle dock visa sig att banditen denna gång hade gått för långt.

Rövarhövding gick i bakhåll

Johnnie Armstrongs förödmjukande av Lord Dacre kom vid en olycklig tidpunkt då Skottlands kung Jakob V försökte tina upp den iskalla relationen till grannen.

År 1530 övertygade rådgivare den sjuttonårige kungen om att tiden var inne för en kunglig maktdemonstration. Med sitt följe red Jakob in i gränslandet, där flera rövarbaroner fråntogs sina titlar.

Klanen Armstrong tycktes inte ha något att frukta. Jakob bjöd in släktens ledande män till en jakt. Johnnie Armstrong kom till kungens läger med två av sina bröder och ett stort följe.

Johnnie var iförd praktfulla sidenkläder. Nio dyrbara guldplymer prydde hans hatt och runt midjan bar han ett förgyllt bälte. I dessa förnäma kläder bjöd han kungen välkommen till gränslandet.

Ingen vet om Johnnies brist på respekt fick den unge kungen att se rött eller om jaktinbjudan redan från början var en fälla. Hur som helst anklagade Jakob V banditen för att ingå allianser med engelska familjer, vilket enligt lagen gjorde honom till en landsförrädare: ”Väck, väck, förrädare, häng! Ur min åsyn kommer ni snart att vara!” skrek Jakob enligt gränslandets skalder. ”Jag har aldrig skänkt en förrädare hans liv, och jag börjar inte med er!”

Förbluffad insåg Johnnie Armstrong att kungen tänkte hänga honom. Han vädjade om förbarmande, lovade en andel av de engelska skyddspengarna och erbjöd sig att tjäna Jakob med alla sina män. Ingenting bet emellertid på den unge härskaren.

”Jag har bett om nåd från ett skoningslöst ansikte”, sa Johnnie Armstrong bittert när snaran lades om hans hals.

Kort därefter dinglade banditledaren i ett träd tillsammans med sina släktingar och vänner.

Även de obeväpnade musikanterna hängdes. Enligt gränslandets folkvisor dödades hundrasextio man, medan mer trovärdiga källor anger siffran till fyrtioåtta.

Nu var Johnnie Armstrong borta, men lynchningen förändrade ingenting i det laglösa gränslandet. Kungen red de sju milen tillbaka till Edinburgh och klanerna fortsatte med sina plundringar med samma iver som tidigare.

Lag om självtäkt

Över åttio kungliga straffexpeditioner marscherade söderut från Edinburgh bara på 1500-talet, dock utan att göra något bestående avtryck i det skotska gränslandet.

Till vardags hade andra den otacksamma uppgiften att upprätthålla lagen i rikets utkant.

På båda sidor av gränsen fanns tre march wardens (markfogdar), som jagade banditer och såg till att de särskilda gränslagar som gällde i både England och Skottland efterlevdes.

Lagarna hade stiftats i fredligare tider, på 1200-talet, då rikena ville undvika att plundringar ledde till krig.

Dåtidens kungar införde därför gemensamma regler för hur stöldgods skulle återbördas och banditer straffas.

Rätten till laga självtäkt spelade en stor roll i lagarna. Om en man blivit bestulen hade han rätt att förfölja gärningsmännen i ett så kallat varmt trav ”med hund och horn och larm” över gränsen.

När han galopperade fram genom natten med brinnande torv på ett spjut var alla grannar mellan sexton och sextio år skyldiga att rida med, annars betraktades de som medskyldiga till brottet.

Ofta fick jakten på banditer emellertid skjutas upp, eftersom det tog tid att få ihop tillräckligt många män.

Inom sex dagar kunde offret i stället inleda ett kallt trav, som också gav rätt att korsa gränsen, men under mer ordnade former.

Så snart styrkan befann sig på främmande mark skulle den förklara orsaken för en ”ärlig man”, det vill säga en adelsman.

Sir Robert Carey var fogde för ett engelskt område i slutet av 1500-talet, då han överraskade en grupp skottar som inte hade anmält sig.

Endast en av banditerna greps levande och från honom kommer det enda bevarade erkännandet från gränslandets rövare: ”Han berättade för oss att han legat med fyrtio gifta kvinnor”, rapporterade Sir Robert till London.

”Ligga” innebar i det här fallet våldtäkt. ”Han hade dödat sju engelsmän och slösat bort sitt liv på hor, sprit, plundring och blodig hämnd för obetydliga oförrätter.”

Skotten visste att döden var oundviklig, så under de sista dagarna bekymrade han sig mest för sin själs frälsning.

En del rövarhövdingar hade emellertid så många män att ingen vågade jaga dem på deras eget territorium.

Då fick fogden i stället försöka få upprättelse nästa gång det var dags för en truce day (vapenvila).

Fredsmöten tyglade anarkin

Markfogdarna var skyldiga att jaga och bekämpa banditer, men diplomatisk förmåga var lika viktig.

När listan över klagomål växte sig alltför lång skulle markfogden avtala ett möte med sin kollega från motsatta sidan gränsen så att frågorna kunde redas ut.

Reglerna för ”vapenvila” beskrevs ingående i marklagarna. Fogdarna i två grannområden bestämde ett datum, utbytte listor över anklagelser och gripna män som misstänktes ha utfört plundringsräder över gränsen.

På själva dagen anlände fogdarna eller deras ställföreträdare med ett ungefär lika stort följe och lika många misstänkta till den traditionella mötesplatsen vid gränsen.

När parterna hade synat varandra utsåg skottarna sex engelsmän som domare, varefter den engelska delegationen valde sex skottar.

Dessa tolv män gick igenom varje enskilt fall och fattade ett beslut. En del dömda klarade sig med att betala böter och kompensation, medan de värsta förbrytarna lämnades över till andra sidan, där de för det mesta slutade i galgen.

Vid solnedgången bröt engelsmännen och skottarna upp, om inte listan över anklagelser var så lång att de hade satt av flera dagar.

Därefter kunde alla tryggt ge sig av hemåt, skyddade av löften om fri lejd. Så gick vapenvilan till i teorin, men verkligheten var mer komplicerad i gränslandet, där alla barska män hade nära till ilska.

Förolämpningar och skymfningar var vanliga, och 1575 ledde det till öppen strid.

Under en vapenvila upptäckte skottarna att den engelska motparten hade dykt upp utan en efterlyst bandit som hade flera dödliga överfall på sitt samvete.

Alla hade druckit, så sinnena svallade snart över. Plötsligt avfyrade några engelsmän pilar mot klungan av skottar och ett par män föll till marken.

Därefter drog alla sina vapen och gick till angrepp mot motståndarna.

Skottarna klarade sig bäst ur striden. De grep den engelske markfogden, dödade hans ställföreträdare och drev resten av engelsmännen på flykt.

Sedan red segrarna genom dalen Redesdale och plundrade området innan de återvände till sin egen sida av gränsen med trehundra stulna kor.

Ämbetsmän var de värsta syndarna

Även när vapenvilan slutade utan blodsutgjutelse var markfogdarnas jobb besvärligt.

För att se till att fogdarna var höjda över lokala intressen anlitade nämligen kungen helst män som inte kom från gränslandet.

De främmande fogdarna kände därmed inte till de allianser och blodsfejder som fanns mellan de olika släkterna.

Dessutom hade de sällan tillräckligt stora styrkor för att sätta sig i respekt hos klanernas hövdingar.

I området East March i Skottland var det direkt livsfarligt att åta sig ämbetet som fogde, som klanen Hume betraktade som sin arvsrätt.

Ofta fick kungarna därför rekrytera fogdar från gränslandets starkaste släkter.

Dessa män kunde samla flera tusen ryttare under sig, vilket innebar att inga små rövarband vågade sig på att utmana dem.

Å andra sidan var dessa hövdingar ofta de värsta banditerna, trots att de representerade kungen.

I området East March kämpade män från klanerna Maxwell och Johnstone om posten som fogde, så att de kunde angripa varandra under förevändningen att de agerade i egenskap av lagens väktare.

Striden mellan Maxwell och Johnstone var bara en av många. Vid 1500-talets slut pågick blodsfejder mellan tjugofem engelska klaner, medan konflikter rasade mellan tio familjer i Skottland.

Fredlös satte känslor i svall

Om någon av det sena 1500-talets många banditer förtjänade en snara om halsen så var det Kinmont Willie Armstrong.

Han plundrade så ofta och så öppet att den genomkriminella klanen Armstrong valde att stöta ut honom.

Kinmont Willies liga bestod av hårdföra banditer som tjänade pengar på att bland annat genomföra riskabla räder.

År 1588 låg han bakom det bakhåll som grusade kapten Steven Ellis hopp om att gripa Djärve Buccleuch.

Åtta år senare red Kinmont Willie längs gränsfloden Liddel på väg hem från en vapenvilodag.

Gränslagarnas regel om fri lejd skyddade honom, men frestelsen blev för stor för en grupp engelsmän.

De forcerade det grunda vattnet och grep den sextiosexårige banditen. Triumferande förde de honom till slottet Carlisle.

Händelsen utlöste en protest från Djärve Buccleuch, som var ledare för Liddesdale.

Dalen lydde formellt under Middle March, men låg geografiskt åtskild bakom väglösa berg och hade därför en egen kunglig ämbetsman.

Gripandet skedde inom Buccleuchs område och han betraktade det som en skymf mot sin heder. Fogden i engelska West March vägrade emellertid släppa Kinmont Willie.

Buccleuch insåg att han inte kom någonvart med diplomati. I stället inledde han en operation av det slag som hade gett honom tillnamnet ”Djärve”.

Lokal fejd hotade arvsföljden

Skymningen och regnet dolde Djärve Buccleuch när han närmade sig gränsfloden en sen kväll i april 1596.

Bakom honom red åttio män från släkterna Scott, Elliot och Armstrong samt män från den engelska grenen av släkten Graham.

De förenades av släktskap, allianser och viljan att ge den engelske fogden en näsbränna.

Utan att upptäckas red den lilla styrkan genom klanen Grahams land tills de såg konturerna av slottet Carlisle tona fram i ovädersnatten.

Huvuddelen av styrkan väntade en bit från slottet, redo att hejda eventuella angrepp.

Under tiden smög Buccleuch och en handfull män fram till en liten bakdörr. Under tystnad grävde de bort jord under den tunga ekdörren tills de kunde trycka in hävstänger under den och lyfta av den från gångjärnen.

Trots oväsendet var det ingen som slog larm. I sin rapport skrev fogden att vakterna gått in på grund av regnet, men det är inte osannolikt att de blivit mutade.

Inne på borggården visste inkräktarna var de skulle hitta Kinmont Willie. Den befriade banditen och männen som räddat honom var på väg ut igen när de upptäcktes. Hornsignaler väckte Carlisles slumrande soldater.

Det var emellertid för sent att hejda flykten. Högst tjugofem man kunde rida efter fången med så kort varsel, så soldaterna kunde bara maktlösa se på medan Buccleuch red iväg med Kinmont Willie mot gränsen.

Fritagningen försatte Skottlands Jakob VI i en svår situation. Han hade anspråk på Englands tron efter drottning Elisabet I och han ville inte att gränsstriden skulle påverka arvsrätten negativt.

Djärve Buccleuch blev därför tvungen att bege sig den långa vägen till London för att förklara sig. Hur vågade han tränga in i Carlisle, undrade drottning Elisabet när gränsbanditen och Liddesdales befälhavare stod framför henne.

”Finns det något som en riktig man inte skulle våga göra?” svarade Buccleuch lugnt, varefter drottningens ilska ersattes av en motvillig beundran.

”Med tiotusen män som han skulle vår broder i Skottland kunna skaka Europas stabilaste tron”, mumlade Elisabet till en rådgivare.

Män som Buccleuch var dock en utdöende art, för gränslandet stod inför nya tider.

Gränslandet blev laglydigt

Elisabet avled barnlös 1603 och Jakob ärvde tronen.

Efter trehundra år som dödsfiender hade de båda rikena nu samma härskare, och han ville återställa lugnet längs hatets gamla gräns.

På väg till sin kröning i London utfärdade han en skarp varning till klanerna: ”Alla upprorsmän och oregerliga personer ska veta att ingen kommer att vilja kännas vid dem, deras hustrur och barn, och de kommer att förföljas med eld och svärd”, hotade Jakob.

Han upplöste gränsområdena och de gamla gränslagarna. Nu kunde ingen bandit känna sig säker bara för att han passerade från det ena riket till det andra med sitt byte.

Rättvisan skulle förfölja honom över gränsen.

Somliga insåg att nya tider randades och att det var bäst att hålla fingrarna borta från grannarnas boskap.

En av dem var Djärve Buccleuch, som klokt nog drog till det europeiska fastlandet för att leda skotska legosoldater under några år.

Andra klarade sig inte lika bra. Mängder av kända banditer greps och ställdes inför rätta, anklagade för gamla eller påhittade synder.

Straffet var i princip alltid hängning. När Buccleuch återvände till Skottland blev han en ivrig rövarjägare, för han hade själv ett brottsregister långt nog för att hamna i galgen.

Han köpte sig fri genom att överlämna tidigare medbrottslingar till kungamakten, till och med män från sin egen klan.

Med tiden återställdes ordningen längs den gamla gränsen och banditklaner som Armstrong och Graham har inte haft hövdingar sedan 1600-talet.

Ruiner efter deras torn sticker emellertid upp här och var i det gröna, kuperade landskapet, där fåren i dag betar fredligt.

I de små städerna heter många fortfarande Maxwell, Scott eller Carleton och enstaka av de gamla hövdingsläkterna lever än i dag på herrgårdar vid den gamla gränsen.