Filmare dokumenterar nederlaget
Soldaterna upprättar sitt militära högkvarter på en av gårdarna i området och börjar genast spana efter emuer. Ordern är tydlig: Skjut fåglarna och skicka krigsbytet i form av fjädrar till kavalleriet i Sydney så att ryttarnas huvudbonader kan dekoreras ståndsmässigt.
Soldaternas taktik är enkel. De ligger på lur med maskingevären redo att avfyras. Men redan från början visar det sig vara näst intill omöjligt att döda fler än ett par emuer i taget.
Fåglarna samlas i mindre flockar, och varje grupp har sin egen ledare som uppmärksamt håller vakt medan kumpanerna hugger in på vetet. Vid minsta tecken på fara ljuder ett varningsskri från ledaren. Och då tar de som står närmast till flykten. Oron i gruppen sprider sig snabbt till resten av fåglarna och det hela utmynnar i en massflykt mot närmaste gömställe.
Under sammandrabbningarna trampas stora mängder vete ned och militärens insatser gör ofta mer skada än nytta.
Befälhavaren har i ett svagt ögonblick bjudit in ett filmteam som ska dokumentera kampen mot emuerna, vilket nu börjar kännas pinsamt för soldaterna. Kriget går nämligen inte som planerat. Emuerna har faktiskt vunnit samtliga slag.
Emun är oslagbar
Gruppens chef, major Meredith, måste därför i en officiell rapport förklara varför kulorna inte har någon verkan:
”Man måste tänka på att en emu kan springa i 70 km/tim. när den tar i för fullt. Efter första salvan har vi därför att göra med ett mål som rör sig mycket snabbt, och som bara är synligt för ett kort ögonblick.” Samtidigt konstaterar majoren att emun är ofattbart svår att ta kål på. Vid ett tillfälle lyckas man inte döda emun förrän man helt enkelt kör på djuret med lastbilen.
Efter en närmare undersökning upptäcker man att kadavret har ett tiotalskotthål som fågeln fått flera dagar tidigare – utan att kulorna haft någon synbar verkan. Det gör att major Meredith tvingas revidera sin uppfattning om fienden som han lovprisar i sin militära rapport:
”Om vi i armén bara hade en enda division som kunde ta emot kulor på samma sätt som dessa fåglar skulle vi klara av varenda armé i världen. En sådan division skulle vara lika osårbar inför ett maskingevär som en stridsvagn.”
Politiker vill ge emuerna medalj
Samtidigt har de första rapporterna nått parlamentet där de folkvalda inte vet om de ska skratta eller gråta. Flera av de politiker som kliver upp i talarstolen väljer det förra:
”Vill militären dela ut medaljer i detta krig?”, frågar sig en politiker spydigt i parlamentet.
”I så fall bör de gå till emuerna som ju har vunnit alla slag hittills”, anmärker en annan torrt.
Medan de folkvalda gör sig lustiga på arméns bekostnad gläder sig militären åt en i övrigt helt humorlös rapport om att kriget trots allt inte har kostat några skadade eller döda.
Försvarsministern tvingas dra slutsatsen att ”emuerna har fått de väpnade styrkorna att framstå som idioter” medan premiärministern sliter sitt hår över militärens insatser när oppositionen grillar honom i parlamentet och vill veta vem som bär ansvaret för denna fars.
En enda ny expedition skickas till området, även den förgäves. Soldaterna drar sig tillbaka och jordbrukarna får beskedet att själva döda emuerna. Varje gång som de under de följande åren ber om hjälp att avvärja emuattacker ignoreras deras nödrop. Och så vitt man vet fick kavalleriet i Sydney aldrig några fjädrar till ryttarnas hattar.
