Warszawa reste sig mot nazisterna
När Nazityskland pressades tillbaka på alla fronter beslöt sig den polska motståndsrörelsen för att driva ut de tyska ockupanterna innan Röda armén hann fram. Priset blev högt.
Upprorsmän ur den polska Hemarméns Gustaw-bataljon försvarar en gata i centrala Warszawa.
Det är eftermiddag den 1 augusti 1944. Några polska motståndsmän springer mot ett tyskt militärförråd i Warszawa. De hoppar över stängslet som omger förrådet och skjuter direkt ihjäl flera överraskade tyskar. Två tyska soldater försöker fly ut men kommer inte undan.
En ung tysk soldat barrikaderar sig i ett av förråden och skjuter besinningslöst mot angriparna. Med en välplacerad handgranat spränger polackerna förrådsdörren och dödar tysken. Därefter förser de polska motståndsmännen sig av den militära utrustningen. Den kommer att behövas i det stora uppror som den polska motståndsrörelsen just inlett i Warszawa.
Ville hinna före Röda armén
I januari 1944 hade Röda armén gått över den gamla polsk-sovjetiska gränsen från 1939. I staden Lublin installerades en sovjetkontrollerad polsk provisorisk regering eftersom Stalin inte erkände Polens exilregering i London.
Från polsk sida befarade man ett sovjetiskt maktövertagande och från London löd ordern till den polska motståndsrörelsen Armia Krajowa (Hemarmén): befria Warszawa före Röda arméns ankomst.
Militärt var upproret riktat mot nazisterna, men politiskt mot kommunisterna. Den 31 juli spred Hemarméns överbefälhavare, Tadeusz Bór-Komorowski ordern om upproret. 45 000 motståndsmän och -kvinnor var redo, men inte ens hälften av dem hade några vapen. Ammunitionen räckte bara till två, max tre dagars strid. Allting hängde på överraskningsmomentet.
Kostsamma framgångar
När upproret bröt ut var det viktigt för Hemarmén att snabbt ta kontrollen över förråd, elkraftverk, broar och fartleder. Det var också betydelsefullt att antingen slå ut eller isolera tyska militära och civila staber.
Under upprorets fyra första dagar lyckades Hemarmén erövra förråd, ett elkraftverk och några centrala byggnader, bland annat domstolen och ett häkte. Anfallet mot Gestapos förhörscentral och polishögkvarteret misslyckades dock. Inte heller intog man flygplatsen eller de järnvägsstationer och broar som anfölls.
Trots stora förluster intog polackerna centrum, Stare Miasto (Gamla stan) och flera andra stadsdelar. I Praga var dock tyskarna för starka och redan den 3 augusti tvingades de polska motståndsgrupperna i området gå under jorden igen.
Tyska soldater rycker fram under striderna i Warszawa.
Jämna staden med marken!
Omedelbart efter att revolten utbrutit i Warszawa gav SS-chefen Heinrich Himmler order om att staden skulle jämnas med marken och samtliga polacker dödas urskillningslöst. Extra polisstyrkor, hjälptrupper och ett förband bestående av tyska kriminella skickades till Warszawa. SS-generalen Erich von dem Bach-Zelewski, som utnämnts till ansvarig för striden mot polackerna, hade till slut 50 000 soldater till sitt förfogande.
Den 5 augusti gick tyska enheter till massivt motangrepp. Första målet var att slå in en kil i mitten av den polska frontlinjen, mellan stadsdelarna Wola och Ochota.
Polackerna försvarade sig styvnackat men hade inga möjligheter att hålla ut i längden mot tyska stridsvagnar och artillerield. Varje byggnad överöstes av tyska granater och sattes i brand. Hemarméns soldater trycktes obönhörligen bakåt, mot Stare Miasto.
Dödspatruller mot civila
Samtidigt med striderna härjade mordkommandon i Wola och Ochota. Ryska soldater i tysk tjänst och tyska kriminella plundrade, våldtog och mördade. Mordkommandona trängde till och med in
i ett sjukhus och avrättade patienter. En fjortonårig flicka minns hur hon och hennes mor tvingades ner i sjukhusets källare, som redan var överfylld av lik: "De befallde mig och mamma att kliva på liken. Mamma gick först och jag såg hur SS-mannen sköt henne i bakhuvudet. Jag gick efter henne och jag föll ihop utan att invänta soldatens skott. Han sköt ändå men sårade mig bara i axeln."
Den tyska frammarschen var skoningslös. På bara en vecka dödades 45 000 civila och sårade upprorsmän. Först den 12 augusti utfärdade von dem Bach-Zelewski en order om att civila och tillfångatagna soldater skulle behandlas korrekt.
Två veckor in i upproret kontrollerade den polska motståndsarmén fortfarande flera stadsdelar. Tyskarnas nästa drag blev att skära av förbindelserna mellan dem. Sedan riktade de in sig på att återerövra Stare Miasto, Hem-arméns viktigaste fäste. Området försvarades av cirka 7 000 polska soldater, varav hälften var beväpnade. Tyskarna satte in minst det dubbla antalet.
Medlemmar ur Hemarmén hämtar sig efter flykten genom kloakerna.
Slaget om Gamla stan
Striderna om området inleddes den 19 augusti. De polska motståndsmännen utnyttjade skickligt gränderna och de smala gatorna i sitt försvar. Vid varje barrikad, gata och byggnad avvärjde de tyska anfall. Hela kvarter sattes i brand av tyskarna. Flygbombning och artilleri förvandlade Stare Miasto till en ruinhög. Soldater och civila begravdes i spillrorna.
En polsk sjuksköterska skrev: "Titt som tätt gräver de fram människor ur rasmassorna, oftast är de medvetslösa. Vi letar efter livstecken: svag andning, låg puls, vartenda litet tecken som gör det möjligt att rädda en människa. Det hemskaste är barnens öde – dessa små blodiga kroppar."
Striderna om Stare Miasto var intensiva men tyskarnas överlägsenhet var för stor. De polska enheterna som försvarade Stare Miasto led hela tiden svår brist på ammunition, livsmedel och medicin.
Försök att etablera kontakt med polska trupper i andra stadsdelar misslyckades. Då valde man att evakuera varenda stridsduglig soldat från området via avloppssystemet. En av soldaterna som gick ner i kloakerna berättar: "Det var fullständigt mörkt och skrämmande tyst. Det verkade som om vi var helt avskilda från omvärlden och – livet. Stanken var plågsam." Över 4 000 lyckades ta sig ut via kloakerna. Den 2 september var slaget om Stare Miasto över. Merparten av de sårade polska soldater som lämnats kvar avrättades av tyskarna.
Över 100 000 civila offer
För Warszawas 800 000 civila invånare orsakade upproret både stolthet och sorg. Det finns ingen tvekan om att majoriteten välkomnade revolten.
Civilbefolkningen hjälpte till att bygga barrikader och skyttevärn samt peka ut tyska ställningar. De lagade mat åt Hemarméns soldater, tog hand om sårade och fungerade som kurirer mellan olika stridande enheter eftersom Hemarmén saknade kommunikationsutrustning. Unga pojkar och flickor utsatte sig för livsfara varje dag när de sprang mellan olika staber och levererade viktiga meddelanden.
Tyskarna krossade upproret på två månader.
Striderna krävde tiotusentals civila offer. Många Warszawabor som sökte skydd undan det ständiga bombardemanget i sina källare, begravdes levande när byggnaderna rasade samman. Med tiden förvärrades läget på grund av vatten- och livsmedelsbrist. Den 5 september skrev en av stadens invånare i sin dagbok att "vi dör bokstavligen av hunger, smuts, utmattning och bombardemang. Vi har inte sovit på flera veckor..."
Ingen vet hur många civila som mördades av tyska förband eller dog i striderna. Beräkningar brukar hamna mellan 150 000 och 180 000. Hundratusentals deporterades till koncentrations- eller arbetsläger.
Utrustning flögs in
Så snart det blev känt i väst att upproret brutit ut började västallierade bombplan flyga till Warszawa för att släppa ner utrustning till den polska motståndsrörelsen. Planen besköts av tyskt luftvärn och ibland attackerades de av jaktplan. Brittiska, amerikanska och sydafrikanska bombplan lyckades ändå leverera hundratals ton utrustning till Warszawa. Problemet var bara att hälften av den hamnade i tyska händer eftersom det var omöjligt för besättningarna att fälla behållarna rakt över polska ställningar. Från mitten av september skickad även Röda armen mindre plan som fällde förnödenheter, vapen och ammunition i små behållare.
Striderna vid floden Wisła
När tyskarna knäckt motståndet i Stare Miasto försökte de tränga undan Hemarmén från ställningar nära floden Wisła. Skälet var att Röda armén stod utanför stadsdelen Praga och tyskarna oroade sig för att den polska motståndsrörelsen skulle hjälpa Röda armén att ta sig över floden.
Sjuka och svältande civila tvingades att lämna Warszawa efter upproret.
Redan den 6 september föll försvaret av stadsdelen Powisle och tyska förband ryckte söderut mot Czerniaków. I mitten av månaden hade sovjetiska trupper intagit Praga. Bland dem fanns också polska förband under befäl av general Zygmunt Berling. Han trotsade Stalins order om att inga trupper fick skickas över floden för att hjälpa Hemarmén. Natten till den 16 september tog sig hans soldater över floden i pontonbåtar.
När de sovjetiska befälen insåg vad som hänt valde de att ändå stötta Berling. Därför bistods nästa omgång av polska soldater som tog sig över floden den 17 september av sovjetiskt artilleri som besköt tyskarna. Landstigningarna misslyckades ändå eftersom tyskarna var förberedda. Ett hundratal soldater ur Berlings styrkor lyckades dock komma i land och förstärkte Hemarméns enheter i Czerniaków. Tillsammans försvarade de området till den 23 september.
Tvingades ge upp
Det polska försvaret av distrikten Zoliborz och Mokotów bröt samman i slutet av september. Hemarméns ledning förstod nu att det var meningslöst att fortsätta kämpa. Kapitulationsförhandlingar inleddes och formellt lade Hemarmén ner vapnen den 2 oktober 1944 – efter 63 dagar av våldsamma gatustrider. "Nyheten om kapitulationen tog vi emot med tårar i ögonen", minns en soldat. 16 000 polska motståndsmän hade dödats och 25 000 sårats. Tyskarnas förluster var betydligt lindrigare, omkring 2 000 döda och 9 000 sårade.
Soldaterna ur Hemarmén sändes till olika krigsfångeläger. Stadens civila fick order om att lämna Warszawa inom tre dagar, annars skulle de avrättas. Warszawa förvandlades på Himmlers order till en spökstad. Särskilda sprängtrupper demolerade byggnad efter byggnad. Polska minnesmärken och kulturskatter tillintetgjordes. Ungefär 90 procent av stadens bebyggelse förstördes.
Röda armén gick in i Warszawa den 17 januari 1945. De fann ett par tusen överlevande invånare i ruinerna.