Vinterkriget: Gerillakrig i 40 graders kyla

Fyra timmar senare återvänder ryssarna med 15 bombplan. Sammanlagt 200 av Helsingfors invånare dör denna dag.

En bil banar sig väg genom kaoset. På passagerarplatsen sitter landets över­befälhavare Carl Gustaf Emil Mannerheim.

Egentligen skulle detta vara hans sista dag på jobbet – han har lämnat in sin avskedsansökan p.g.a. missnöje med regeringen.

Mannerheim ville ha en större militärbudget men nekades. Han förordade en mer tillmötesgående politik gentemot Stalin men fick nej.

Nu inser alla att den finsk-svenske friherren är den ende som kan rädda Finland.

Stalin vill skydda Leningrad

Konflikten med Sovjetunionen har pågått i flera år, och så sent som den 18 oktober 1939 presenterade Josef Stalin sina krav: Finland ska lämna ifrån sig Karelska näset, förstöra sina försvarsverk i öster och arrendera ut halvön Hangö till en sovjetisk flottbas. Allt för att den sovjetiska industristaden Leningrad ska få skydd av större omgivande landområden vid eventuella militära angrepp.

Finländarna har avvisat Stalins krav och försäkrat att Leningrad inte har någonting att frukta, eftersom ingen främmande makt kommer att få använda finskt territorium för ett angrepp.

Finländarna anar att Stalins krav bara är ett av många som kommer att leda till att deras land uppslukas av Sovjet. Men i Moskva kan Stalin inte begripa var det lilla landet får all sin självsäkerhet ifrån. Han har blivit misstänksam. Han drar slutsatsen att Finland måste ha hemliga avtal med Sovjets fiender och beslutar att ta de finska områdena med våld. Till chef för invasionsarmén utser han marskalk Kirill Meretskov, Leningrads militäre kommendant.

Angreppet börjar

Natten till den 30 november är alla förberedelser avslutade. Meretskov beordrar sin väldiga armé ut i strid:

”Kamrater! För att uppfylla den sovjetiska regeringens och vårt stora fäderneslands vilja ger jag denna order: Trupperna från Leningrads militärdistrikt ska marschera över gränsen, krossa de finländska styrkorna och säkra Sovjetunionens nordvästra gräns och Lenins stad, den proletära revolutionens vagga.”

Över den 1000 km långa gränsen dundrar Meretskovs trupper in i Finland – från Barents hav i norr till Östersjön i söder. Han förfogar över 500000 soldater – tre gånger fler än vad Finland har. Dessutom har Meretskov 30 gånger så många flygplan och 200 gånger så många stridsvagnar. Hans största bekymmer är faktiskt att Röda armén kommer att ta sig fram så fort att den glömmer att stanna upp innan den når Sverige. Meretskov räknar med att erövra Finland på tolv dagar.

Mannerheim saknar allt

På andra sidan gränsen talar fältmarskalk Mannerheim bevekande till sina soldater: ”Tappra soldater! Jag går till denna uppgift i en stund då vår arvfiende än en gång överfaller vårt land. Förtroende för sin chef är första villkoret för framgång.”

Tillit är det enda han har – som tidigare officer i tsarens armé vet han hur man för krig, men i stort sett allting annat har han brist på. De flesta av finländarnas vapen är från tsartiden, och ammunitionen kommer bara att räcka några­ veckor.

Mannerheim vet att Finland aldrig kan vinna kriget. Han kan bara hoppas på att försinka den sovjetiska invasionen så mycket att omvärlden hinner komma finländarna till undsättning. Högsta prioritet är därför att hindra Röda armén från att ta sig över Karelska näset och fram till huvudstaden Helsingfors. I stort sett alla andra områden kan han offra.

Röda armén kör fast

I norr orkar finländarna inte stå emot Meretskovs soldater som raskt avancerar. Staden Petsamo vid Barents hav faller redan första dagen, och i de nordfinska skogarna möter Röda armén inte heller något motstånd. Bara åsynen av en sovjetisk stridsvagn skrämmer finländarna på flykten. Ryssarna kan obehindrat rulla in i landet.

Endast i söder, på Karelska näset, bjuder finländarna Sovjet motstånd med förstörda brunnar, nedbrända hus, bombfällor och minor.

”Finländarna är mästare på bedrägeri”, klagar en sovjetisk krigskorrespondent. ”När våra trötta män vill dricka är byarnas brunnar fyllda med jord. Våra fiender är lömska och fega. Knappt hade den förste röde krigaren satt sin fot på finsk mark förrän den exploderade. Det finns minor överallt.”

Det tar ryssarna en hel vecka att förflytta sig de tre milen fram till finländarnas huvudförsvarsverk, Mannerheim­linjen, som ligger som en bom tvärs över Karelska näset. Här går offensiven i stå.

Kommandoaktion i mörkret

Mannerheims taktik fungerar, men en veckas reträtt har tärt på soldaternas moral. Och Mannerheim är irriterad över att soldaterna i norr ger upp så lätt. För att stärka försvarsviljan ger han order om en aktion mot de sovjetiska styrkorna vid Tolvajärvi norr om Ladogasjön.

I skydd av nattmörkret glider 140 finska soldater på skidor fram till ett sovjetiskt militärläger. Ryssarna har tänt enorma bål för att hålla värmen och utgör perfekta, upplysta mål. Finländarna placerar sig på en kulle. Ljudlöst glider de ned genom lägret, dödar alla och är försvunna inom ett par minuter.

Tumultet skrämmer soldaterna i andra sovjetiska läger. De börjar skjuta vilt ut i mörkret, och snart bekämpar de sovjetiska soldaterna varandra, medan finländarna kan smyga iväg.

Segern är total. Tolvajärvi bevisar för finländarna att de visst kan stå emot sin väldiga fiende, om de bara arbetar i samklang med naturen.

Utrustade för fel krig

Just naturen är en motståndare som ryssarna har underskattat. Soldaterna har skickats ut i den subarktiska vintern i sina­ olivgröna sommaruniformer, som varken värmer eller ger något kamouflerande skydd.

Bara ett fåtal soldater har vinterkängor, och ingen av dem kan åka skidor. Det betyder att ryssarna med sin tunga utrustning inte kan förflytta sig i skogarna där snön ligger djup. De tvingas hålla sig till vägarna som omvandlar den gigantiska invasionsarmén till långsamma kolonner på 20, 30, 40 kilometers längd.

Finska skidsoldater i vita överdragskläder kan utan svårighet ta sig ända fram till kolonnerna, susa in mellan lastbilar och stridsvagnar, kasta handgranater eller molotovcocktails och blixtsnabbt försvinna in i skogen igen. Ett par fällda träd kan stoppa en hel sovjetisk kolonn, och om de främre stridsvagnarna sticks i brand står kolonnen stilla i flera timmar.

Meretskovs offensiv kör fast i större delen av Finland, eftersom den är utrustad för ett helt annat slags krig: ett blixtkrig i öppen, centraleuropeisk terräng.

Finländarna utplånar två divisioner

Värst drabbas ryssarnas 44:e och 163:e divisioner som är på väg tvärs genom Finland. Målet är Bottniska viken. Om de når så långt kan de klippa landet mitt över och skära av finländarnas förbindelser med Sverige.

Ännu en ödesdiger kamp inleds, och Mannerheim måste sätta sin lit till den initiativrike reservofficeren Hjalmar ­Siilasvuo, som för befälet över 17000 lätt beväpnade finska soldater.

Strax innan ryssarnas 163:e division når fram till skogsbrukssamhället Suomussalmi bränner finländarna ned husen till grunden. Därefter blockerar de alla vägar ut ur staden så att 163:e kapslas in och ett belägringskrig kan börja.

Samtidigt närmar sig den 44:e divisionen Suomussalmi från sydöst. De har med sig förnödenheter till sina instängda­ kamrater.

Finländarna stoppar den 44:e divisionens framryckning med hjälp av omkullvälta trädstammar och upprepade anfall mot den 40 km långa kolonnens flanker. Sedan kan finländarna i lugn och ro slå ned den 163:e divisionen.

Den 28 december är de spridda resterna av 163:e divisionen på flykt österut till fots genom skogarna. Kvar i Suomussalmi står mängder med kvarlämnad rysk materiel – stridsvagnar, kanoner, lastbilar och ammunition som Hjalmar Siilasvuo kan använda för att besegra den inneslutna 44:e divisionen.

Här har de frysande och apatiska ryska soldaterna gett upp varje tanke på offensiv.

I stället ägnar de all sin tid åt att stirra in i den snötäckta skogen, där döden ligger på lur i krypskyttars skepnad.

Gång på gång susar finska skidsoldater upp längs kolonnen. De kastar handgranater eller molotovcocktails mot stridsvagnarna och skjuter på alla de ser.

Finländarna går målmedvetet rakt mot divisionens enorma fältkök vars position avslöjas genom sina tjocka rökmoln. Fältkök efter fältkök förstörs och allt fler soldater tvingas klara sig utan varm mat i bitande, 40-gradig kyla.

Den långa, ryska kolonnen hackas upp i flera små motståndsfickor som finländarna kallar motti – en skogsbruksterm för små högar med ved som senare ska huggas upp. Sakta går mottierna under av svält, köld och ständiga finska anfall.

Den 6 januari 1940 är situationen så desperat att 44:e divisionens befälhavare ger order om att nu får alla klara sig bäst de kan.

Det resulterar i panik. Flyende soldater trampar ihjäl varandra. Bara 700 slipper undan genom skogen.

”Vi kunde inte se finländarna”

Historikerna tror att mer än 25000 av de totalt 48000 sovjetiska soldaterna omkom vid Suomussalmi – 30 gånger så många som finländarna förlorade.

Och de flyende soldaterna lämnade kvar ett enormt krigsbyte: 65 stridsvagnar, 400 last­bilar, 6000 gevär, nästan 300 kpistar och berg med ammunition.

Strax efter segern började finländarna förhöra de vilsna ryska soldater som tagits till fånga.

Varför försökte ni inte bryta er ut?

”Naturligtvis försökte vi angripa och öppna vägen framåt men det var som att köra huvudet in i en vägg”, svarade en kedjerökande rysk officer till finländarnas tolk. ”Vi kunde inte se finländarna någonstans. Tro det eller ej: De första finländare jag såg var de som tog mig till fånga. Ändå fanns fienden överallt och om någon av oss lämnade lägret gick han en säker död till mötes.”

Den 44:e divisionens oduglige general tar sig på okänt sätt tillbaka till Sovjet där han ställs inför militärdomstol. Han åtalas för ”förlusten av 55 fältkök”. Han befinns skyldig och avrättas.

Stalin är rasande

I den sovjetiska ledningen är nerverna på helspänn.

Nationen har gjorts till åtlöje i hela världen och därmed hotas suveräniteten, läxar Stalin upp sina generaler.

”Röda arméns auktoritet är garantin för Sovjetunionens nationella säkerhet. Om vi är tvungna att kämpa så länge mot en svag motståndare kommer det att stimulera antisovjetiska krafter bland imperialisterna.”

Det ryska folket matas med propaganda som ska förklara varför den oövervinneliga Röda armén misslyckas i Finland: Vädret och den svåra terrängen är bara två av ursäkterna.

Det påstås också att USA har satt in sina tusen bästa piloter och att Mannerheimlinjen är ännu starkare än den berömda franska Maginotlinjen vid tyska gränsen.

Sanningen är den att det finska försvarsverket med sina ca 100 befästningar av betong och trä är ganska primitivt.

Befästningarna ligger så långt ifrån varandra att ett sovjetiskt stridsvagnsangrepp skulle kunna passera mellan dem men det har Meretskov helt enkelt inte upptäckt.

Framåt jul ersätter Stalin den ineffektive fältmarskalken med sin gamle vän Semjon Timosjenko.

Den nye överbefälhavaren inser genast att Meretskovs taktik är helt fel. I stället för att lägga kraft på att erövra de oändliga nordfinska skogarna ska insatsen koncentreras till ­Karelska näset – bron till Helsingfors.

Under januari flyttar Timosjenko nästan en halv miljon nya soldater till området: Mannerheimlinjen ska pulvriseras.

Den nya taktiken är inte vacker, men effektiv; Stalin behöver ett avgörande innan­ Frankrike och Storbritannien hinner skicka sina trupper till Finland.

Stormningen börjar

Den 1 februari bryter infernot ut på Karelska näset.

Timme efter timme regnar granater från tunga sovjetiska kanoner ned över de finska ställningarna medan himlen förmörkas av bombplan. Och de följande dagarna intensifieras den mördande beskjutningen. Jorden plöjs upp till flera meters djup och de väldiga betongbunkrarna skälver i fundamenten.

Inte sedan tyskarnas angrepp på Verdun år 1916 har världen skådat ett så intensivt bombardemang. Finländarna har ingenting att sätta emot.

Trots att fiendens rörelser är helt synliga är kanonelden strängt ransonerad. Finländarna tvingas i stället att gömma sig tills fienden är inom skotthåll för de lättare vapnen.

De finska soldaterna vågar inte ens tända eldar – röken lockar genast till sig rysk artillerield. För första gången under kriget fryser och svälter finländarna men än håller de stånd – i tolv dygn. Sedan slår ryssarna slutligen hål på Mannerheimlinjen och kan fortsätta sin offensiv med två och en halv månaders försening.

Finländarna retirerar till en provisorisk försvarslinje som i all hast upprättats några kilometer längre västerut men den håller inte länge. Timosjenko kan inta Viipuri (staden är i dag rysk och heter Vyborg på ryska).

Det sista desperata hoppet om hjälp från utlandet har slocknat. Hjälpen kom aldrig och den 12 mars 1940 tvingas Finland sluta fred med Sovjet. Fredsavtalet ger Stalin 57000 kvadratkilometer finskt land.

”Vi har vunnit tillräckligt med land för att få plats att begrava våra döda”, konstaterar en rysk general torrt.