Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Vinterkriget: Gerillakrig i 40 graders kyla

Stalin hade avsatt tolv dagar för kriget. Längre tid fick det inte ta för Sovjetunionen att erövra Finland, men han hade fel. De finska soldaterna kämpade tappert mot övermakten, och det blev en dyrköpt seger för Sovjet: efter 105 dagars krig hade minst 250 000 ryska soldater mist livet.

Polfoto/Corbis

Den bleka förmiddagssolen hänger lågt över Helsingfors den 30 november 1939.

Plötsligt dyker nio sovjetiska bombplan upp ur molnen och börjar en till synes planlös rundflygning.

Över hamnen släpper ett av planen sin last utan att träffa ett enda fartyg. Sedan fortsätter de in över centrum, troligen för att bomba centralstationen, men inte heller det lyckas de med.

Alla bomber slår ned på torget framför stationen. Fyrtio helsingforsbor dör.

Nu sprider planen ut sig. Några bombar flygplatsen – men träffar bara en hangar – andra attackerar stadens tekniska skola där flera elever och lärare dör.

Ryssarna flyger hit och dit medan de släpper de sista bomberna och beskjuter ett arbetarkvarter, innan de samlas i formation och försvinner österut.

Inte förrän nu ljuder stadens flyglarm. Sirenernas klagande tjut kan bara bekräfta att Finland befinner sig i krig med sin väldige granne Sovjetunionen.

Under vinterkrigets första dag attackera­des Helsingfors två gånger av sovjetiskt bomb­flyg. 200 omkom.

© Polfoto/Ullstein Bild

Fyra timmar senare återvänder ryssarna med 15 bombplan. Sammanlagt 200 av Helsingfors invånare dör denna dag.

En bil banar sig väg genom kaoset. På passagerarplatsen sitter landets över­befälhavare Carl Gustaf Emil Mannerheim.

Egentligen skulle detta vara hans sista dag på jobbet – han har lämnat in sin avskedsansökan p.g.a. missnöje med regeringen.

Mannerheim ville ha en större militärbudget men nekades. Han förordade en mer tillmötesgående politik gentemot Stalin men fick nej.

Nu inser alla att den finsk-svenske friherren är den ende som kan rädda Finland.

Europa i brand

Erbjudande till dig: Andra världskrigets mest dramatiska ögonblick – återberättade av ögonvittnen.

EUROPA I BRAND är ett helt unikt bokverk från VÄRLDENS HISTORIA: Några av de allra sista överlevande ögonvittnena och hittills okända fotografier för dig närmare kriget än någonsin tidigare.

Du får första boken för bara en krona

Du kommer alldeles inpå de människor som upplevde kriget på nära håll, soldater på båda sidorna och civila, vars hem på ett ögonblick förvandlades till blodiga slagfält.

Nya ögonvittnesskildringar, intervjuer, dokument och tidningsartiklar från tiden hjälper dig att följa den historiska verkligheten.

Nappa på erbjudandet nu!

Stalin vill skydda Leningrad

Konflikten med Sovjetunionen har pågått i flera år, och så sent som den 18 oktober 1939 presenterade Josef Stalin sina krav: Finland ska lämna ifrån sig Karelska näset, förstöra sina försvarsverk i öster och arrendera ut halvön Hangö till en sovjetisk flottbas. Allt för att den sovjetiska industristaden Leningrad ska få skydd av större omgivande landområden vid eventuella militära angrepp.

Finländarna har avvisat Stalins krav och försäkrat att Leningrad inte har någonting att frukta, eftersom ingen främmande makt kommer att få använda finskt territorium för ett angrepp.

Finländarna anar att Stalins krav bara är ett av många som kommer att leda till att deras land uppslukas av Sovjet. Men i Moskva kan Stalin inte begripa var det lilla landet får all sin självsäkerhet ifrån. Han har blivit misstänksam. Han drar slutsatsen att Finland måste ha hemliga avtal med Sovjets fiender och beslutar att ta de finska områdena med våld. Till chef för invasionsarmén utser han marskalk Kirill Meretskov, Leningrads militäre kommendant.

Fältmarskalk Mannerheim.

© Polfoto/Ullstein Bild/SA-Kuva

Finlands främste man

Den finsk-svenske friherren Gustaf Mannerheim gjorde som ung man karriär i tsarens tjänst och slutade som generallöjtnant.

År 1917 åkte han hem till Finland och gick i spetsen för landets frihetskamp.

Mannerheim lärde sig tala finska först i vuxen ålder och blev aldrig bättre på finska än Churchill var på franska.

Outsidern Mannerheim var nära pensions­åldern då vinter­kriget bröt ut 1939.

I stället för att njuta sitt otium kom han att utkämpa tre krig för Finland under loppet av sex år.

Angreppet börjar

Natten till den 30 november är alla förberedelser avslutade. Meretskov beordrar sin väldiga armé ut i strid:

”Kamrater! För att uppfylla den sovjetiska regeringens och vårt stora fäderneslands vilja ger jag denna order: Trupperna från Leningrads militärdistrikt ska marschera över gränsen, krossa de finländska styrkorna och säkra Sovjetunionens nordvästra gräns och Lenins stad, den proletära revolutionens vagga.”

Över den 1000 km långa gränsen dundrar Meretskovs trupper in i Finland – från Barents hav i norr till Östersjön i söder. Han förfogar över 500000 soldater – tre gånger fler än vad Finland har. Dessutom har Meretskov 30 gånger så många flygplan och 200 gånger så många stridsvagnar. Hans största bekymmer är faktiskt att Röda armén kommer att ta sig fram så fort att den glömmer att stanna upp innan den når Sverige. Meretskov räknar med att erövra Finland på tolv dagar.

© Wikimedia

Mannerheim saknar allt

På andra sidan gränsen talar fältmarskalk Mannerheim bevekande till sina soldater: ”Tappra soldater! Jag går till denna uppgift i en stund då vår arvfiende än en gång överfaller vårt land. Förtroende för sin chef är första villkoret för framgång.”

Tillit är det enda han har – som tidigare officer i tsarens armé vet han hur man för krig, men i stort sett allting annat har han brist på. De flesta av finländarnas vapen är från tsartiden, och ammunitionen kommer bara att räcka några­ veckor.

Mannerheim vet att Finland aldrig kan vinna kriget. Han kan bara hoppas på att försinka den sovjetiska invasionen så mycket att omvärlden hinner komma finländarna till undsättning. Högsta prioritet är därför att hindra Röda armén från att ta sig över Karelska näset och fram till huvudstaden Helsingfors. I stort sett alla andra områden kan han offra.

"Våra fiender är lömska och fega."
Sovjetisk krigskorrespondent

Röda armén kör fast

I norr orkar finländarna inte stå emot Meretskovs soldater som raskt avancerar. Staden Petsamo vid Barents hav faller redan första dagen, och i de nordfinska skogarna möter Röda armén inte heller något motstånd. Bara åsynen av en sovjetisk stridsvagn skrämmer finländarna på flykten. Ryssarna kan obehindrat rulla in i landet.

Endast i söder, på Karelska näset, bjuder finländarna Sovjet motstånd med förstörda brunnar, nedbrända hus, bombfällor och minor.

”Finländarna är mästare på bedrägeri”, klagar en sovjetisk krigskorrespondent. ”När våra trötta män vill dricka är byarnas brunnar fyllda med jord. Våra fiender är lömska och fega. Knappt hade den förste röde krigaren satt sin fot på finsk mark förrän den exploderade. Det finns minor överallt.”

Det tar ryssarna en hel vecka att förflytta sig de tre milen fram till finländarnas huvudförsvarsverk, Mannerheim­linjen, som ligger som en bom tvärs över Karelska näset. Här går offensiven i stå.

Simo Häyhä var en virtuos med sitt instrument, en finsk kopia av det ryska Mosin Nagant-geväret.542 ryska soldater stupade för hans kulor.

© SA-Kuva/Julius Jääskeläinen

Den vita döden i skogen

Krypskyttarna var bland de mest framgångsrika finska soldaterna. Gömda bakom skogens träd dödade de tusentals sovjetiska soldater.

Belaja smert, den vita döden, var det ryska namnet på de finska krypskyttarna som klädda i vita överdragskläder låg gömda i snön och tålmodigt väntade på att någon ryss skulle komma inom synhåll.

Helst sköt de officerare men soldaterna gick inte heller säkra.

Bland de finska krypskyttarna var det särskilt en som utmärkte sig: Simo Häyhä, en liten tyst och hårdför man från Finlands djupa skogar.

Häyhä hade vunnit otaliga skyttetävlingar men 1939 blev det allvar. Häyhä utrustades med en kopia av ett gammalt ryskt Mosin-Nagant-gevär.

Varje morgon gick han på ”ryssjakt” med sin lätta packning (en matlåda och lite ammunition).

Han avstod från kikarsikte för att undvika att solen skulle blänka i glaset och avslöja hans gömsle. För att dölja sin andedräkt tog han snö i munnen.

På kvällen när han återvände från jakten satte han sig och rengjorde sitt vapen och sade sällan ett ord.

Simo Häyhä hann döda minst 542 ryssar innan han träffades av en rysk kula som krossade hans käke den 6 mars 1940. När han vaknade upp ur koman var kriget slut.

Å andra sidan levde han länge nog för att uppleva Sovjetunionens fall.

Fram till sin död 2002 levde han som jägare och hunduppfödare. Om de många döda sade han bara:

”Jag gjorde vad jag fick order om, så gott jag kunde.”

De usynlige morderne var fryktet blant sovjetiske soldater.

© Polfoto/Corbis

Kommandoaktion i mörkret

Mannerheims taktik fungerar, men en veckas reträtt har tärt på soldaternas moral. Och Mannerheim är irriterad över att soldaterna i norr ger upp så lätt. För att stärka försvarsviljan ger han order om en aktion mot de sovjetiska styrkorna vid Tolvajärvi norr om Ladogasjön.

I skydd av nattmörkret glider 140 finska soldater på skidor fram till ett sovjetiskt militärläger. Ryssarna har tänt enorma bål för att hålla värmen och utgör perfekta, upplysta mål. Finländarna placerar sig på en kulle. Ljudlöst glider de ned genom lägret, dödar alla och är försvunna inom ett par minuter.

Tumultet skrämmer soldaterna i andra sovjetiska läger. De börjar skjuta vilt ut i mörkret, och snart bekämpar de sovjetiska soldaterna varandra, medan finländarna kan smyga iväg.

Segern är total. Tolvajärvi bevisar för finländarna att de visst kan stå emot sin väldiga fiende, om de bara arbetar i samklang med naturen.

Utrustade för fel krig

Just naturen är en motståndare som ryssarna har underskattat. Soldaterna har skickats ut i den subarktiska vintern i sina­ olivgröna sommaruniformer, som varken värmer eller ger något kamouflerande skydd.

Bara ett fåtal soldater har vinterkängor, och ingen av dem kan åka skidor. Det betyder att ryssarna med sin tunga utrustning inte kan förflytta sig i skogarna där snön ligger djup. De tvingas hålla sig till vägarna som omvandlar den gigantiska invasionsarmén till långsamma kolonner på 20, 30, 40 kilometers längd.

Finska skidsoldater i vita överdragskläder kan utan svårighet ta sig ända fram till kolonnerna, susa in mellan lastbilar och stridsvagnar, kasta handgranater eller molotovcocktails och blixtsnabbt försvinna in i skogen igen. Ett par fällda träd kan stoppa en hel sovjetisk kolonn, och om de främre stridsvagnarna sticks i brand står kolonnen stilla i flera timmar.

Meretskovs offensiv kör fast i större delen av Finland, eftersom den är utrustad för ett helt annat slags krig: ett blixtkrig i öppen, centraleuropeisk terräng.

Finländarna utplånar två divisioner

Värst drabbas ryssarnas 44:e och 163:e divisioner som är på väg tvärs genom Finland. Målet är Bottniska viken. Om de når så långt kan de klippa landet mitt över och skära av finländarnas förbindelser med Sverige.

Ännu en ödesdiger kamp inleds, och Mannerheim måste sätta sin lit till den initiativrike reservofficeren Hjalmar ­Siilasvuo, som för befälet över 17000 lätt beväpnade finska soldater.

Strax innan ryssarnas 163:e division når fram till skogsbrukssamhället Suomussalmi bränner finländarna ned husen till grunden. Därefter blockerar de alla vägar ut ur staden så att 163:e kapslas in och ett belägringskrig kan börja.

Slaget vid Suomussalmi. Två ryska divisioner blev omringade nära det finska skogsbrukarsamhället Suomussalmi. Kylan och ständiga angrepp gjorde slut på ryssarna.

Samtidigt närmar sig den 44:e divisionen Suomussalmi från sydöst. De har med sig förnödenheter till sina instängda­ kamrater.

Finländarna stoppar den 44:e divisionens framryckning med hjälp av omkullvälta trädstammar och upprepade anfall mot den 40 km långa kolonnens flanker. Sedan kan finländarna i lugn och ro slå ned den 163:e divisionen.

Den 28 december är de spridda resterna av 163:e divisionen på flykt österut till fots genom skogarna. Kvar i Suomussalmi står mängder med kvarlämnad rysk materiel – stridsvagnar, kanoner, lastbilar och ammunition som Hjalmar Siilasvuo kan använda för att besegra den inneslutna 44:e divisionen.

Slaget vid Suomussalmi. Ryssarna lämnade kvar tonvis med materiel och ammunition åt finländarna.

Här har de frysande och apatiska ryska soldaterna gett upp varje tanke på offensiv.

I stället ägnar de all sin tid åt att stirra in i den snötäckta skogen, där döden ligger på lur i krypskyttars skepnad.

Gång på gång susar finska skidsoldater upp längs kolonnen. De kastar handgranater eller molotovcocktails mot stridsvagnarna och skjuter på alla de ser.

Finländarna går målmedvetet rakt mot divisionens enorma fältkök vars position avslöjas genom sina tjocka rökmoln. Fältkök efter fältkök förstörs och allt fler soldater tvingas klara sig utan varm mat i bitande, 40-gradig kyla.

Den långa, ryska kolonnen hackas upp i flera små motståndsfickor som finländarna kallar motti – en skogsbruksterm för små högar med ved som senare ska huggas upp. Sakta går mottierna under av svält, köld och ständiga finska anfall.

Den 6 januari 1940 är situationen så desperat att 44:e divisionens befälhavare ger order om att nu får alla klara sig bäst de kan.

Det resulterar i panik. Flyende soldater trampar ihjäl varandra. Bara 700 slipper undan genom skogen.

”Vi kunde inte se finländarna”

Historikerna tror att mer än 25000 av de totalt 48000 sovjetiska soldaterna omkom vid Suomussalmi – 30 gånger så många som finländarna förlorade.

Och de flyende soldaterna lämnade kvar ett enormt krigsbyte: 65 stridsvagnar, 400 last­bilar, 6000 gevär, nästan 300 kpistar och berg med ammunition.

Strax efter segern började finländarna förhöra de vilsna ryska soldater som tagits till fånga.

© SA-Kuva

Varför försökte ni inte bryta er ut?

”Naturligtvis försökte vi angripa och öppna vägen framåt men det var som att köra huvudet in i en vägg”, svarade en kedjerökande rysk officer till finländarnas tolk. ”Vi kunde inte se finländarna någonstans. Tro det eller ej: De första finländare jag såg var de som tog mig till fånga. Ändå fanns fienden överallt och om någon av oss lämnade lägret gick han en säker död till mötes.”

Med vita överdragskläder blev finländarna nästan osynliga i den snötäckta skogen, till skillnad från de sovjetiska soldaterna som stred i olivgröna sommaruniformer.

© Sodat Kuvina

Den 44:e divisionens oduglige general tar sig på okänt sätt tillbaka till Sovjet där han ställs inför militärdomstol. Han åtalas för ”förlusten av 55 fältkök”. Han befinns skyldig och avrättas.

Stalin är rasande

I den sovjetiska ledningen är nerverna på helspänn.

Nationen har gjorts till åtlöje i hela världen och därmed hotas suveräniteten, läxar Stalin upp sina generaler.

”Röda arméns auktoritet är garantin för Sovjetunionens nationella säkerhet. Om vi är tvungna att kämpa så länge mot en svag motståndare kommer det att stimulera antisovjetiska krafter bland imperialisterna.”

Det ryska folket matas med propaganda som ska förklara varför den oövervinneliga Röda armén misslyckas i Finland: Vädret och den svåra terrängen är bara två av ursäkterna.

Det påstås också att USA har satt in sina tusen bästa piloter och att Mannerheimlinjen är ännu starkare än den berömda franska Maginotlinjen vid tyska gränsen.

Sanningen är den att det finska försvarsverket med sina ca 100 befästningar av betong och trä är ganska primitivt.

Befästningarna ligger så långt ifrån varandra att ett sovjetiskt stridsvagnsangrepp skulle kunna passera mellan dem men det har Meretskov helt enkelt inte upptäckt.

Framåt jul ersätter Stalin den ineffektive fältmarskalken med sin gamle vän Semjon Timosjenko.

Den nye överbefälhavaren inser genast att Meretskovs taktik är helt fel. I stället för att lägga kraft på att erövra de oändliga nordfinska skogarna ska insatsen koncentreras till ­Karelska näset – bron till Helsingfors.

Under januari flyttar Timosjenko nästan en halv miljon nya soldater till området: Mannerheimlinjen ska pulvriseras.

Den nya taktiken är inte vacker, men effektiv; Stalin behöver ett avgörande innan­ Frankrike och Storbritannien hinner skicka sina trupper till Finland.

Omkring 12.000 svenskar anmälde sig för att hjälpa Finland tillsammans med 1.050 danskar och 895 norrmän.

© SA-Kuva

8.000 svenskar till Finland

Finländarna tvingades kämpa för att vinna tid så att hjälpen från utlandet skulle hinna fram. Men de fick vänta förgäves.

Det väckte stor ilska när Sovjetunionen kastade sig över sin försvarslöse granne men något reguljärt stöd fick Finland inte.

Sverige, Norge och Danmark hade förklarat sig neutrala och kunde inte gå ut i krig.

Neutraliteten innebar också att franska och brittiska trupper förbjöds segla genom Östersjön för att komma finländarna till undsättning. I stället försökte privatpersoner organisera hjälp.

Under devisen ”Finlands sak är vår” lockades deltagare till Frivilligkåren. 8.260 svenskar antogs i Svenska frivilligkåren; 33 av dem stupade. Kåren evakuerade bl.a. civila från Karelska näset efter krigsslutet.

Stormningen börjar

Den 1 februari bryter infernot ut på Karelska näset.

Timme efter timme regnar granater från tunga sovjetiska kanoner ned över de finska ställningarna medan himlen förmörkas av bombplan. Och de följande dagarna intensifieras den mördande beskjutningen. Jorden plöjs upp till flera meters djup och de väldiga betongbunkrarna skälver i fundamenten.

Inte sedan tyskarnas angrepp på Verdun år 1916 har världen skådat ett så intensivt bombardemang. Finländarna har ingenting att sätta emot.

Trots att fiendens rörelser är helt synliga är kanonelden strängt ransonerad. Finländarna tvingas i stället att gömma sig tills fienden är inom skotthåll för de lättare vapnen.

De finska soldaterna vågar inte ens tända eldar – röken lockar genast till sig rysk artillerield. För första gången under kriget fryser och svälter finländarna men än håller de stånd – i tolv dygn. Sedan slår ryssarna slutligen hål på Mannerheimlinjen och kan fortsätta sin offensiv med två och en halv månaders försening.

Finländarna retirerar till en provisorisk försvarslinje som i all hast upprättats några kilometer längre västerut men den håller inte länge. Timosjenko kan inta Viipuri (staden är i dag rysk och heter Vyborg på ryska).

Det sista desperata hoppet om hjälp från utlandet har slocknat. Hjälpen kom aldrig och den 12 mars 1940 tvingas Finland sluta fred med Sovjet. Fredsavtalet ger Stalin 57000 kvadratkilometer finskt land.

”Vi har vunnit tillräckligt med land för att få plats att begrava våra döda”, konstaterar en rysk general torrt.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj