V-1: Tysklands vedergällningsvapen
Tyskland utvecklade V-1 i desperation över de allierades framgångar. Roboten spred snabbt skräck i London då den slog ner när som helst, helt utan förvarning. Förkortningen stod för Vergeltungswaffe 1 – Vedergällningsvapen 1.
De tyska V-1-robotarna satte skräck i London.
Måndagen den 12 juni 1944 drog det oväder som dominerat södra England och norra Frankrike bort. Istället sken solen från en blå himmel. Nu stod det klart att de allierades landstigning i Normandie, som genomförts sex dagar tidigare, hade lyckats.
Den brittiske premiärministern Winston Churchill landsattes i Normandie och kördes runt i det befriade området i en jeep. När mörkret föll den kvällen kände man en större tillförsikt i det allierade lägret än man gjort på många år.
Vapen med pulsjetmotor
Men tyskarna hade nya ess i rockärmen. Tjugo mil därifrån, vid Pas de Calais i den ännu ockuperade delen av Frankrike, placerades en spolformad flygkropp på en avfyrningsramp riktad rakt mot London.
Eldofficeren gav order och en tekniker drog i den spak som antände motorn. Med ett rytande sprutade en eldkvast bakåt, som ur en jättelik blåslampa. Efter sju sekunder var det som om stålmonstret drog efter andan.
Elden upphörde och istället hördes ett gällt väsande inifrån maskinen. Så följde en ny eldutblåsning. Detta var den revolutionerande pulsjetmotorn.
Klockan var strax före halv tre på tisdagsmorgonen den 13 juni 1944 när eldofficeren på nytt gav order om avfyrning. En ny spak drogs bakåt. Den åtta och en halv meter långa och drygt två ton tunga missilen slungades framåt längs rampens stålräls, och försvann sedan iväg bort mot Engelska kanalen.
Vergeltungswaffe 1 mot London
Londonborna hade vant sig vid lugna nätter när explosionen inträffade i Bethnal Green i stadens östra delar. Efteråt påträffades tre döda och tretton sårade i ruinerna. En järnvägsbro hade dessutom kollapsat.
Människorna i London förstod inte vad som träffat dem, men i de allierade högkvarteren visste man att det var det första av Hitlers fruktade ”hemliga vapen” som hade satts in. Det kallades V-1, Vergeltungswaffe 1 – vedergällningsvapen 1.
Londonborna tog först det hela med relativ ro. De hade varit med om värre. Var det inte mer än så? En enda bomb …
Två dagar senare satte bombardemanget in på allvar. Inom loppet av 24 timmar skickades hela 244 flygande bomber mot London. Därmed inleddes vad Londonborna efteråt skulle minnas som deras värsta prövning under hela kriget.
"Skandalöst ont om skyddsrum"
Margaret Till var en av dem som upplevde denna hemska sommar. Hon hade överlevt Luftwaffes ”Blitz” – de stora flyganfallen mellan hösten 1940 och våren 1941 – och klarat sig igenom den lilla upprepningen, ”Baby Blitzen” i början av 1944. Men de ständigt anländande flygande bomberna blev för mycket för både hennes och hennes väninnors nerver.
”Vet du vad det värsta var?” sa hon i en intervju med författaren till denna artikel. ”Det värsta var ovissheten, den kusliga effekten av att dessa robotvapen kom in utan uppehåll, dygnet runt, under alla väderleksförhållanden. När Hitlers flyg hade bombat oss kunde vi ta skydd efter bästa förmåga. Även om det var skandalöst ont om skyddsrum, visste man i alla fall att när flyglarmet gick så kunde man försöka ta skydd. Men med de där flygande bomberna fick man inte en lugn minut. Man var på helspänn hela tiden. Jag tror att efter den där sommaren hade nog halva London egentligen ha behövt gå i terapi.”
Vid den här tiden hade städer och fabriker i Tyskland utsatts för massiva flygbombningar i fyra års tid. Det tyska flygvapnet kunde göra allt mindre åt saken. De allierades flyg var nu så överlägset att tyskarna varken kunde avvärja deras bombanfall eller utföra några egna betydande anfall mot de allierade.
Men med V-1, en förarlös robot som drevs med en pulsmotor i en fart av upp till 650 km/h på mellan 600 och 900 meters höjd, blev det möjligt. V-1 var omkring 100 km/h snabbare än vad brittiska Spitfire IX kom upp i på samma flyghöjd.
Fritz Gosslau bakom tekniken
Tyska ingenjörer hade ända sedan 1920-talet arbetat på att utveckla både förarlösa flygplan och fjärrstyrda raketer. I och med nazisternas makttillträde 1933 påskyndades detta forskningsarbete.
1934 utfärdade det tyska riksluftfartsministeriet en beställning på en fjärrstyrd obemannad flygkropp för ”militära specialuppdrag”. Det blev Fritz Gosslau, en ingenjör vid motorfirman Argus, som löste de tekniska frågorna. Efter tre år kunde han presentera konstruktionen av en sådan robot.
Prototypen för Gosslaus fjärrstyrda pilotlösa flygplan gjorde sin första flygning i juli 1939. Men eftersom det i grunden var ett vanligt propellerflygplan som med lätthet skulle kunna skjutas ned av motståndarens flygplan arbetade man vidare på konstruktionen.
En räddningsstyrka ur det brittiska civilförsvaret söker igenom det som återstår av ett hus som träffats av en V-1 den 1 juli 1944.
Paul Schmidt och Robert Lusser
En av Gosslaus kollegor vid Argus, Paul Schmidt, hade utvecklat en svensk uppfinning av en tidig jetmotor, en så kallad ”pulsjetmotor”. Denna monterades i Gosslaus förarlösa flygplan.
En tredje nyckelperson var Robert Lusser, ingenjören som tidigare varit med om att ta fram det berömda Messerschmitt Bf 109-jaktplanet. Lusser fick sparken från flygplanskonstruktören Heinkel och sökte sig till konkurrenten Fieseler. Där utvecklade han flygkroppen Fieseler 103, som visade sig passa utmärkt för Gosslaus och Schmidts konstruktion.
Första flygningen vid Peenemünde 1942
Maskinen gjorde sin första flygning på flygvapnets testanläggning vid Peenemünde på den tyska Östersjökusten, julaftonen 1942. För att reglera robotens flygning kopplades ett helt team tekniker in.
Två gyroskop höll maskinen stabiliserad. En barometer kontrollerade flyghöjden och en magnetkompass såg till så att roboten höll konstant kurs på målet. Innan avfyrningen från en ramp ställdes en liten propeller i nosen på maskinen in på ett noga uträknat antal varv.
När propellern av luftströmmen roterat detta antal varv, utlöstes en fjäder som tryckte ned höjdrodret varvid maskinen dök mot marken. Detta gav en träffsäkerhet på 12 kilometer, varför en storstad som London lämpade sig utmärkt som mål.
Insatsen av de flygande bomberna blev dock kraftigt fördröjd, inte bara på grund av konstruktionssvårigheter utan även genom allierade flyganfall.
Den brittiska underrättelsetjänsten visste att V-1 var under utveckling och i maj 1943 upptäckte de allierades flygspaning tyska avfyrningsramper i Frankrike. Man inledde omfattande flygbombningar mot dessa.
Först i mars 1944 hade de tekniska problemen övervunnits, och under den följande månaden tillverkade Volkswagenverken vid Fallersleben nära Hamburg tusen flygande bomber. Den färdiga missilen var försedd med en stridsspets på 850 kg.
Hundra V-1 om dagen mot London
Den första V-1:an slog alltså ned i London tisdagen den 13 juni. Snart exploderade uppemot hundra V-1:or om dagen i den brittiska huvudstaden. Lördagen den 18 juni slog den 500:e robotbomben ned.
V-1:ornas materiella förstörelseverkan var enorm. Sprängladdningen verkade genom lufttrycket och hade därmed en förstörelsekraft ungefär som en 1,8 tons ”kvartersbomb”.
En av de bomber som träffade London lördagen den 18 juni slog ett stort hål i Hungerford Bridge, den järnvägsbro som går över Themsen till Charing Cross Station. Den 25 juni slog 125 V-1:or ned i södra London där de dödade 357 människor. Fram till månadsskiftet hade nära tvåtusen Londonbor blivit dödade och sextusen sårade genom V-1:orna.
En V-1 monteras på den 48 meter långa avfyrningsrampen. Senare kom roboten även att skjutas från flygplan.
Jaktplan tippade V-1 ur kurs
Britterna satte snabbt in motåtgärder. Luftvärn och starka jaktplansförband koncentrerades till Londons försvar. Genom att dyka ned från högre höjd kunde jaktflygarna komma upp i tillräckligt hög fart för att komma ikapp de flygande bomberna.
Ett populärt sätt att oskadliggöra dessa blev att med flygplanets vingspets ”tippa” V-1:an ur kurs, så att den kraschade i förhoppningsvis obebodd landsbygdsmark.
Försvaret nådde allt större framgångar. Andelen oskadliggjorda V-1:or steg på kort tid från 17 procent till 74 procent. Av 101 avfyrade V-1:or den 28 augusti blev 98 nedskjutna.
Ett par veckor senare hade fältmarskalk Montgomerys brittiska armégrupp erövrat robotbasernas avskjutningsområde i Pas de Calais. Den stora V-1-offensiven var över.
Men just som Londonborna började andas ut, drabbades staden av en ny och ännu värre bomboffensiv.
V-2 med mångdubbel överljudsfart
Klockan var fem över halv sju på kvällen fredagen den 8 september, en gråmulen dag med Londons typiska duggregn, när plötsligt friden på Stavely Road i Chiswick i västra London bokstavligen slets i stycken. Tre människor blev dödade och många skadades.
Vad invånarna inte visste var att en tysk avskjutningsramp bara några minuter tidigare hade avfyrat en 14 meter lång och 12,4 ton tung ballistisk robot mot London.
Detta vapen, kallat A4 (Aggregat 4), var Hitlers allra senaste ”hemliga vapen”. Roboten sköts upp i stratosfären och dök därefter med mångdubbel överljudsfart ned på sitt mål. Med en hastighet av över 1,5 km i sekunden slog den väldiga missilen (med en stridsspets på 975 kilo sprängmedel) ned i marken med en fruktansvärd verkan.
Generalmajor Walter Dornberger, högsta militäre ansvarig för det tyska raketprogrammet, beskriver effekten av en A4:as nedslag som ”femtio lokomotiv som slår ned i marken med en hastighet av 100 kilometer i timmen”.
V-2 exploderade över Småland
En vetenskaplig simulering som gjordes 2010 visade att en A4 skapade en tjugo meter bred och åtta meter djup krater och slungade upp 3 000 ton materia i luften.
Händelsen utlöste bestörtning i de allierade högkvarteren. Där visste man mycket väl vilket slags vapen det handlade om. Genom en djärv och skicklig operation av den polska motståndsrörelsen hade en kraschad A4 i maj-juni 1944 smugglats till Storbritannien.
Den 13 juni 1944 – av en händelse samma dag som den första V-1:an slog ned i London – exploderade en testuppskjuten A4 över småländska Bäckebo, och delarna överlämnades till britterna av den svenska regeringen.
V-2 var världens första ballistiska raket. Vid avfyrning stod den lodrätt på en flyttbar plattform.
V-2 var den första ballistiska raketen
A4 – som kom att kallas V-2 – var en uppfinning av den tyske raketforskaren Wernher von Braun. Redan i slutet av 1941 hade gruppen runt von Braun löst de tekniska svårigheterna kring denna världens första ballistiska raket.
Men vid den tiden var Hitler ganska ointresserad av projektet, så det gavs ingen högre prioritet. När sedan den vändande krigslyckan fick Hitler att åter intressera sig för raketen, kom ett stort brittiskt flyganfall mot testanläggningen vid Peenemünde i augusti 1943 att avsevärt fördröja färdigutvecklingen.
V-2 kom aldrig att tillverkas och sättas in i så stort antal som V-1, men dess psykologiska effekt blev om möjligt ännu större.
Operation Market Garden
I desperation satte de allierade in en överilad luftlandsättning i Nederländerna – operation Market Garden – med syfte att bland annat erövra det område varifrån V-2:orna avfyrades. Operationen blev ett gigantiskt misslyckande och ledde till blodiga allierade förluster.
Eftersom det inte fanns några motmedel mot V-2, försökte de brittiska myndigheterna dölja vad de visste om den. De skyllde den nya serien av väldiga detonationer som skakade London på ”gasexplosioner”. Men Londonborna lät sig inte luras. I ett uttryck för sin klassiska humor började de prata om ”flygande gasledningar”.
Under de sista dagarna i september 1944 avfyrades upp till fjorton missiler om dagen. Från och med den 7 oktober blev även den belgiska hamnstaden Antwerpen mål för dessa raketer. När den tusende V-2:an avfyrades den 26 november 1944, hade 556 riktats mot Antwerpen och 254 mot London.
Understödde Ardenneroffensiven
När tyskarna så satte in sin offensiv i Ardennerna den 16 december 1944 understöddes operationen av V-1:or och V-2:or som riktades dels mot allierade högkvarter i belgiska Liège, dels mot Antwerpen – den viktigaste hamnen för det allierade underhållet på västfronten.
Hela Ardenneroffensiven öppnade med att en V-2 slog ned i biografen Rex i Antwerpen, vilket kostade 296 allierade soldater och 271 civilpersoner livet.
Då huvuddelen av dess avfyrningsramper var lokaliserade till området öster om Köln och Bonn, passerade V-1:orna över det avsnitt av Ardennerfronten där 6. SS-pansararmén gick till anfall.
För soldaterna på båda sidor i detta område ackompanjerades striderna av en stadig ström av dessa flygande bomber som passerade på väg västerut på några hundra meters höjd. För de allierade blev detta område känt som ”flygande bomb-allén”.
Luftvärnet maktlöst mot V-2
Sammanlagt kostade robotvapenoffensiven mot Liège 1 649 människoliv och ytterligare 2 558 sårade. Stora delar av staden lades i ruiner.
Antwerpen skyddades av ett mycket starkt luftvärn, som lyckades skjuta ned mellan 60 och 98 procent av de V-1:or som riktades mot denna stad. Mot V-2 var man däremot maktlös.
Antwerpens hamn måste ha varit världens farligaste arbetsplats. I genomsnitt slog en V-2 ned var femte eller var sjätte timme i staden, dygnet runt, vecka efter vecka. Vid årsskiftet hade hela Antwerpens innerstad ödelagts.
Sammanlagt 8 000 av stadens hus hade förstörts eller skadats, 1.736 människor dödats och 4.500 sårats av beskjutningen med V-vapnen.
Enligt en amerikansk militär analys, som gjordes efter kriget, hade de tyska robotvapnen en starkt negativ inverkan på urlastningen av underhåll i Antwerpens hamn.
Det var de allierades smala lycka att tyskarna led en tilltagande akut brist på drivmedel till V-2. Dessa raketer förbrukade en tredjedel av Tysklands tillverkning av etanol. Till produktionen av drivmedlet åt en enda V-2 gick det åt 30 ton potatis – detta i en tid när Tyskland upplevde en växande livsmedelskris.
En V-2 blåste ut två kvarter
På morgonen den 27 mars 1945 avfyrades den sista V-2:an mot London. Den slog ned i Stepney i East End, där den blåste ut två hela kvarter och dödade eller sårade över tvåhundra människor. Idag är platsen utmärkt med en minnessten.
De tyska ”vedergällningsvapnen”, som saknade motsvarighet på motståndarsidan, vållade om inte panik, så åtminstone en stark oro i de allierades ledningar.
”Vår invasion kunde ha omöjliggjorts om tyskarna satt in dessa vapen tidigare”, sade general Dwight D Eisenhower, de allierades överbefälhavare i Europa.
Winston Churchill, den brittiske premiärministern, blev så chockad att han till och med krävde vedergällningsanfall med gasbomber mot tyska storstäder. Faktum är att förslaget om gasanfall mot tyska befolkningscentra stupade på enbart praktiska hinder.
Wernher von Braun till USA
När kriget var slut kastade sig USA och Sovjet över allt som hade med de tyska flygande bomberna att göra. Wernher von Braun togs till USA, där han spelade en nyckelroll i det amerikanska rymdforskningsprogrammet.
Ryssarna, som redan kommit långt i sin egen raketforskning, fick inte tag på lika framträdande vetenskapsmän, men deras första ballistiska missil, R-1, lär ha varit en kopia av V-2.
De kryssningsmissiler som i vår tid spelat en nyckelroll i USA:s krigföring i Afghanistan, Irak och Libyen, bygger på en konstruktion som har sitt upphov i tyskarnas V-1.
Publicerad i Militär Historia 5/2014