Borgporten slår igen med ett medeltida dån bakom kapten Patrick Reid. Det är den 7 november 1940. Han går över borgen Colditz kullerstensbelagda innergård. Fånggården.
Patrick Reid är en senig 30-årig engelsman som greps i Frankrike under krigets första månader.
Tillsammans med fem landsmän försökte han ta sig ut från sitt förra krigsfångläger, Laufen, nära Salzburg i Österrike. Men de tillfångatogs allihop och skickades till Colditz, den borg som Hermann Göring har förklarat rymningssäker.
”Härifrån kommer ingen ut”, hävdade den tyske riksmarskalken. ”Här ska alla allierade krigsfångar med officersrang som försökt rymma från andra läger förvaras under särskilt sträng bevakning.”
Görings bedömning av Colditz är inte tagen ur luften. Borgen från 1000-talet är byggd på en klippa och det ska vara omöjligt att gräva en tunnel under den för att ta sig ut.
Dessutom dränks borgen i strålkastarljus under natten, till skillnad från alla andra byggnader i det mörklagda tyska riket.
Vakterna kan alltså lätt upptäcka en fånge som försöker fira sig ned längs borgens murar. Slutligen är Colditz belägenhet i Tyskland en fördel.
Om en fånge trots allt skulle lyckas ta sig ut ur borgen återstår fortfarande en livsfarlig resa på många mil genom den kontrollerade och militariserade diktaturen innan han når säkerheten i ett neutralt land som Schweiz eller Sverige.
Reid och de fem andra britterna från Laufenlägret ser sig omkring inne i den lilla fånggården. Hela vägen runt gården reser sig flera våningar höga fasader, men i fönstren finns det liv.
”Anglicy! Anglicy!” – ”engelsmän, engelsmän”, ropar en grupp polska krigsfångar. Välkomnandet är översvallande – polackerna är glada åt att få sällskap och höra nyheter utifrån.
Flykt är bästa botemedlet mot tristess
Livet som krigsfånge i Colditz är trist och maten är snålt tilltagen.
Dagen börjar med en appell på gården. Internerna räknas och lägerledningen läser upp sina direktiv. Vad fångarna därefter ägnar sig åt är upp till var och en: bollspel, musik, hobbyarbete eller samtal.
Det går egentligen ingen nöd på någon av dem, men alla känner en oro över tyskarnas framfart på slagfälten och att friheten troligen ligger långt bort i framtiden.
Klockan sex på kvällen ställer fångarna upp till appell igen och tre timmar senare sitter de inlåsta.
I denna hopplösa situation finns det bara ett som gäller för att komma hem till familjen eller för att få strida mot nazisterna igen: att fly.
Förberedelserna inför en rymning håller dessutom modet uppe. Det är en mental utmaning och kräver färdigheter som få av dem hade innan de greps. Planeringen håller sinnet alert.
Patrick Reid ser med milt förakt på de medfångar som slösar bort tiden på bollspel och boxning. För honom är flykten den mest utmanande sporten av alla. Insatsen är hög: livet.
Men belöningen, friheten, är värd alla risker. Hoppet att lyckas rymma håller både honom och kamraterna sysselsatta.
De flesta har hamnat i Colditz för att de har försökt fly tidigare, och borgens rykte som rymningssäker blir en sporre.
Reid iakttar och observerar. Han utforskar borgen och det visar sig snart att tyskarna trots allt har förbisett en del flyktvägar. Muren kan forceras – den 900 år gamla borgen uppfördes ju inte från början som ett fängelse.
Den har hyst Sachsens kungafamilj och före kriget fungerade borgen som mentalsjukhus. Överallt finns det oanvända rum, dolda kloaker och mörka hörn dit tyskarnas strålkastarljus inte når.
Fångarna gräver en tunnel under matsalen
Modet hos Reid stiger på allvar när han upptäcker en lucka i matsalsgolvet som ingen av internerna har sett förut. Han lyckas ta sig ut ur sovrummet och över fångarnas gård.
Polackerna har lärt honom att använda dyrk och tack vare det tar han sig in den låsta matsalen. Under luckan hittar han en krypgång som anlagts av tidigare slottsherrar. Den leder mot borgens södra yttervägg.
Men tyskarna har förutsett faran och satt igen krypgången. Efter flera nätters arbete lyckas Reid och ett par kamrater flytta de tunga stenarna, men på andra sidan stöter de på jord.
De börjar gräva en tunnel ut under gräsplanen utanför borgväggen. Strax innan de tar sig igenom markytan placerar de en lucka under gräsrötterna – dörren till friheten.
Ritning över Colditz
I British Museums arkiv fann den brittiska underrättelsetjänsten en ritning över Colditz.
Den hade smugglats in till fångarna i borgen.
1: En bro leder över en torrlagd vallgrav och fram till borgporten.
2: Tyskarnas gård
3: Fångarnas port
4: Fångarnas gård
5: Fångarnas matsal. Här försökte tolv interner fly genom en tunnel som slutade på gräsplanen utanför.
6: Fångarnas kök. Härifrån tog sig Patrick Reid och hans kamrater ut på ett uthustak.
7: Fångarna tog sig osedda över tyskarnas gård och kröp ned i ett källarutrymme.
Repen är gjorda av lakan
Natten till den 30 maj 1941 är tolv britter och polacker redo att utmana ödet.
Patrick Reid är den förste som smyger sig över gårdsplanen till matsalen och öppnar luckan till tunneln. I skydd av mörkret tar sig även de övriga männen fram.
De delar upp provianten mellan sig. Den består av burkmat från Röda Korset som de har sparat.
De är alla klädda i civila kläder som de har sytt för hand av gamla uniformer och tyska trasor. Alla tar plats i tunneln och gör sig redo. De har med sig rep av hopknutna lakan.
När de har tagit sig igenom tunneln kommer de att fira sig ner 10–15 meter längs den klippa som Colditz är uppförd på.
De måste även passera de tyska vaktposterna och ta sig över en fyra meter hög mur innan de kan ge sig ut på den långa vandringen mot friheten.
Reid lyfter upp grästuvan. Nu gäller det. Men i samma ögonblick bländas han av en strålkastare. Han tittar rakt upp på en vakt med dragen pistol: ”Upp med händerna!”
Fångarna i tunneln märker inget, de rör sig framåt.
”Tillbaka, tillbaka”, ropar Reid till sina kamrater samtidigt som den tyske soldaten gör sig klar att skjuta.
I borgfönstren och på gräsplanen myllrar det av tyskar, bland dem vaktbefälet. ”Hela planen har rapporterats till mig redan från början”, säger han skadeglatt.
”Jag hoppas att det finns tillräckligt med plats i isoleringscellen.”
Fångarna köar för att fly
De tolv gripna sitter isolerade i en månad. Straffet är föreskrivet i Genèvekonventionen vilken tyskarna i Colditz i stort sett rättar sig efter.
Så småningom omfattar fångarna i borgen såväl polska som brittiska, kanadensiska, belgiska, franska och holländska officerare.
Ryska officerare kommer aldrig till Colditz eftersom tyskarna betraktar dem som ”undermänniskor”. Och eftersom Sovjetunionen inte har undertecknat Genèvekonventionen används ryska fångar till slavarbete.
I början av 1941 finns det 500 fångar i Colditz och många drömmer om att kunna ta sig ut. Internerna börjar samarbeta över nationsgränserna. De förfinar sina tekniker och delar med sig av sina kunskaper.
Periodvis är det så många flyktförberedelser på gång att varje land måste utse en betrodd flyktofficer som får insikt i de övriga ländernas planer.
Vid ett tillfälle tar Reid på sig den uppgiften, trots att det innebär att han inte själv får rymma.
”Nej, det kommer inte att gå”, får Reid ständigt säga till sina ivriga landsmän när de presenterar sina flyktplaner för honom. ”En fransman har redan patent på den planen. Du får vänta.”
Linoleumgolv används till falska stämplar
För den uppfinningsrike fången finns det mängder med användbart material i Colditz. Sängarnas metallramar kan användas till verktyg.
Kaffesurrogat och andra vardagliga ting är utmärkta att färga tyg med, och med hjälp av blyrör från borgens vattenledningar kan man gjuta falska tyska uniformsknappar – om flykten skulle kräva en förklädnad i tysk uniform.
Genom att muta vakter kan fångarna låna tyska identitetspapper i original och kopiera dem. Linoleum från borgens golv visar sig vara förträffligt att gravera falska stämplar i.
Med hjälp av glasögon kan fångarna till och med konstruera en kamera för passbilder.
En del rymningsförsök förbereds under lång tid, andra sker spontant när chansen dyker upp. Totalt registerar tyskarna mer än 300 flyktförsök fram till 1945.
Under luckan i matsalen grävde Patrick Reid och hans kamrater en tunnel. Tyskarna anade oråd men hittade den först efter ett flyktförsök.
För varje misslyckat flyktförsök skärps deras vaksamhet och ännu ett kryphål täpps till. Vid vissa tillfällen är det så många fångar som ska straffas att de får sitta i isolering två och två eller ännu fler tillsammans.
Genèvekonventionen förbjuder misshandel av fångar men de gripna rymlingarna måste ändå passa sig.
Om en fånge till exempel har stulit en cykel under ett rymningsförsök väntar militärdomstol och i värsta fall avrättning.
Därför gäller det att hålla tyst. Varje medgivande om flyktmetoder försätter inte bara rymlingens eget liv i fara. Det kan dessutom leda till att tyskarna upptäcker ytterligare en flyktmöjlighet som de inte har tänkt på.
Under lång tid är tyskarna övertygade om att Patrick Reids matsalstunnel leder till någon av britternas sovcell. Tyskarna söker förgäves efter tunneln och britterna pressas under förhören.
Vakterna kan inte i sin vildaste fantasi föreställa sig att fångarna helt enkelt tog sig in i matsalen med hjälp av en dyrk tillverkad av en metallbit. Och det kommer de heller inte att få reda på.
Reid tiger under förhören, ljuga vågar han inte. Om han kommer med uppdiktade förklaringar riskerar han att leda tyskarnas uppmärksamhet till andra fångars planer och förberedelser.
En tillfångatagen rymlings viktigaste regel är att helt enkelt hålla tyst, ta sitt isoleringsstraff och därefter påbörja förberedelserna inför nästa flyktförsök.
En av fångarna når Wien
Med tiden blir planerna på att fly en så viktig del av vardagen i Colditz att många har en särskild ”rymningsutrustning” med alla nödvändiga redskap, såsom en mindre summa tyska pengar och falska papper.
Pengarna har smugglats in av fångar som nyligen kommit till borgen eller via de hjälppaket som humanitära organisationer förser fångarna med.
När rätt tillfälle dyker upp kan fången sedan bara ta sin utrustning och sticka. T.ex. lyckas löjtnant Peter Allen gömma sig i en halmmadrass när tyskarna kör iväg med överflödiga madrasser.
En dag får tyskarna för sig att internerna har samlat på sig för många personliga tillhörigheter i rummen. De får order att packa ned allt onödigt i de lådor som varje månad kommer från Röda Korset.
RAF-piloten Dominic Bruce beslutar sig för att gömma sig i sin låda. När lådan hamnar i lagerlokalen kan han ta sig ut. I lådan hittar tyskarna bara en papperslapp med en hälsning från Dominic Bruce: ”Jag tålde inte luften i Colditz.”
Både Dominic Bruce och Peter Allen greps igen, men Allen hann ta sig ända till Wien där han sökte hjälp på amerikanska konsulatet, där han avvisades.
Även Reid gör under 1942 ett par flyktförsök. Varje gång grips han och sätts i isolering. En gång försöker han till och med ta sig ut ur isoleringscellen.
Med hjälp av en bågfil som han har gömt gör han hål i rummets tak. Han hinner dock inte slutföra arbetet och när vakten kikar in nästa morgon blir han avslöjad.
Dessa sex britter försökte 1940 fly från Laufenlägret i Österrike. De blev kända som The Laufen Six och skickades till Colditz.
Reid är nära att ge upp
Hösten 1942 är i antågande och Reid tvingas inse att rymningssäsongen snart är över. Under den kalla årstiden är det praktiskt taget omöjligt att gömma sig i öppen terräng.
Han har redan ställt in sig på ännu en vinter i fångenskap när han kontaktas av två medfångar, major Ronald Littledale och kaptenen i marinen, Billy Stephens.
De har en idé: I skydd av nattmörkret tänker de hasa sig ut på ett uthustak och rymma. Så enkel, och illa genomtänkt, är planen. Uthuset står nämligen på den tyska vaktpersonalens gård.
Reid tror inte på planen men han vill ändå göra ett försök. Han vill åtminstone se till att kamraterna inte kommer till skada. Reid får lov att välja en flyktkamrat och han frågar Howard Wardle som var med i matsalstunneln.
Wardle är pilot i Royal Air Force och blev nedskjuten över Tyskland i april 1940. Efter ett misslyckat flyktförsök från Spangenberglägret nära Kassel kom han till Colditz.
”Jag har inget annat för mig innan kriget är slut, så det låter bra”, säger Wardle när han delges planen. ”Jag håller med om att det ser hopplöst ut, men vi gör ett försök.”
På kvällen den 14 oktober 1942 smyger sig alla fyra förbi vakten på gården och hoppar in genom ett köksfönster. De går igenom det mörka rummet och kommer fram till ett gallerförsett fönster.
Nätterna före har Reid tagit bort de hinder som fanns i vägen så att de fyra männen kan krypa ut på uthustaket. Från tyskarnas fönster är de lätta att upptäcka, men det är ingen som märker dem.
”Är det ingen som spanar ut genom fönstren nu för tiden”, tänker Reid innan han sätter sig i säkerhet bakom en fläkt.
Reinhold Eggers, säkerhetschef i Colditz 1940–45
Tyskarna förvarnades om flykten från matsalen
De tolv fångarnas flykt från matsalen förråddes av en tysk vakt. Fångarna hade gett honom 100 Reichsmark för att vara ouppmärksam på sin post, men vakten gick till Colditz säkerhetschef, Reinhold Eggers, och berättade om internernas planer.
När de tolv brittiska och polska officerarna hade tagit sig igenom tunneln stod tyskarna redo att gripa dem.
Och vakten? ”Han behöll sina 100 mark. Han fick extra permission, blev befordrad och fick en orden. Det var det värt”, sa Reinhold Eggers efter kriget.
Säkerhetschefen, som hade ett förflutet som lärare, såg med humor på den uppfinningsrikedom som fångarna uppvisade.
Ofta tvingades han erkänna att tyskarna låg efter i kapplöpningen mot fångarna, för de fick ständigt lära sig en massa nytt om flyktmetoder och nödvändiga papper av de fångar som skickades till Colditz.
Eggers folk var inte heller alltid så pålitliga. Med tiden blev de veka och kunde mutas. Och de nya vakterna lyckades inte genomskåda fångarnas många trick utan blev lurade.
De fyra rymlingarna måste kasta kläderna
Männen kommer fram till tyskarnas gård och gömmer sig i ett schakt intill en veranda.
Det är meningen att Reid ska dyrka upp en dörr. Den har tidigare gett en rymling tillgång till friheten. Men nu lyckas han inte få upp låset och de fyra männen måste söka en annan utväg.
De kryper under verandan och kommer till ett källarutrymme där de ljudlöst glider in. Reid tänder en tändsticka för att undersöka lokalen. Det finns ingen väg ut, bara en ventilationskanal med galler.
”Det är en återvändsgränd”, viskar Reid. ”Jag är ledsen, men vi kan inte göra mycket mer.”
De fyra männen tänker febrilt för att komma på andra utvägar men det finns inga. Allt verkar hopplöst. I desperation går Reid tillbaka till ventilationskanalen.
Han ser att gallret kan böjas men passagen är väldigt trång.
”Det finns en liten chans att vi kommer igenom. Det är värt ett försök men vi måste ta av oss kläderna”, meddelar han sina kamrater. Reid är först med att lyckas åla sig igenom hålet. Han tar emot byltet med sina kläder.
Det tar drygt en timme för de andra tre männen att åla och kravla sig igenom öppningen.
Fulla av skrapsår kommer de ut på andra sidan, och härifrån kan de fira sig ned längs Colditzklippan med hjälp av hopknutna lakan.
Kanske har de en chans ändå, om de kommer förbi vaktpersonalens baracker och hundgården.
Klockan 05.15 på morgonen forcerar de äntligen det sista taggtrådsstängslet.
Två biljetter till München i tredje klass
De fyra männen delar upp sig i två lag – Littledale och Stephens i det ena, Wardle och Reid i det andra. Var för sig ska de försöka ta sig till Schweiz.
Ingen av dem har någon karta över Tyskland, en karta skulle kunna avslöja dem om de stoppas av tyskarna. I stället har de studerat den tyska geografin i månader, och de har nu noggrant memorerat landets väg- och järnvägsnät.
Fångarna har ägnat veckor åt att konstruera falska identiteter. Under flykten ska Wardle och Reid utge sig för att vara ett par flamländska betongarbetare på väg till en byggarbetsplats i Rottweil i sydvästra Tyskland.
Flandern, den nordliga flamsktalande delen av Belgien, är den perfekta täckmanteln för två engelsmän som ska kamouflera sin kraftiga accent.
Om de skulle gripas av en tysk patrull blir det mycket svårt att få fram en flamsk tolk som kan avslöja dem.
Bortsett från de nödvändiga falska papperen och ett falskt tillstånd att färdas nära gränsen till Schweiz har Reid även hittat ett foto av en fransk kvinna som Reid påstår är hans flickvän, och en tidningsannons med det jobb han ska åka ned och utföra.
Osedda tar sig Wardle och Reid ut ur Colditz by och börjar gå söderut, mot stationssamhället Penig 3 mil bort.
Det är en farlig marsch längs trafikerade vägar och förbi flera städer; de två männen är utmattade men de hoppas att deras rutt är så ologisk att tyskarna söker på andra ställen.
I gryningen nästa morgon kommer de till Penig och köper tredjeklassbiljetter till München. Resan innebär ett längre uppehåll i industristaden Zwickau, där de måste byta tåg.
De går till en biograf för att fördriva väntetiden och se nyheterna i den tyska veckorevyn. Hela salongen är full med tyska soldater som dåsar i stolarna. Ingen fattar misstanke mot de två belgarna.
Tåget till München visar sig också vara fullt med soldater. Wardle och Reid måste klämma sig in i vagnen. En polis tränger sig fram, han kräver att få se deras papper.
”Ni är utlänning,” konstaterar polisen när han har kontrollerat det ausweis (identitetspapper) som Reid har tillverkat med gotiska bokstäver och stämplar gjorda av Colditz linoleumgolv.
”Jawohl”, svarar Reid.
”Vart är ni på väg?” vill polisen veta.
”München och Rottweil.”
”Varför?”
”Betongarbete.”
Wardle är inte så snabb med att fiska fram sina förfalskade papper och Reid försöker fylla ut tiden med jovialiska ursäkter: ”Vi reser ihop. Han är min vän. Han är lite dum, men en bra kille.” Polismannen misstänker ingenting. Han återlämnar papperen och tåget fortsätter genom natten mot München.
Efter flykten från Kanada hyllades 27-årige Franz von Werra som hjälte. Några månader senare dog han i en flygolycka i Belgien.
Tysk flyktkung fick Järnkorset
Piloten Franz von Werra rymde från två brittiska fångläger. Han sändes till Kanada där han hoppade av en fångtransport och tog sig till Tyskland.
Kriget var inte över för Franz von Werra när hans Messerschmitt under luftslaget om England år 1940 sköts ned över Kent.
Efter en månad i fångenskap rymde han från lägret och höll sig på fri fot i fem dagar. I nästa läger anslöt han sig till en grupp tyska krigsfångar som höll på att gräva en tunnel för att ta sig ut.
Franz von Werra var den ende som lyckades lämna lägret. Han utgav sig för att vara holländsk RAF-pilot och försökte stjäla ett flygplan men greps på nytt.
Nu hade britterna blivit så trötta på honom att de satte honom på ett fångtransportskepp till Kanada. von Werra kom dock aldrig fram till lägret.
Under en tågtransport såg han sin chans att hoppa ut genom fönstret. Han flydde över gränsen till USA som då fortfarande var neutralt och tog sig sedan hem till Tyskland via Mexiko.
Adolf Hitler förärade honom Järnkorset för den otroliga bedriften. Det sägs att Franz von Werras berättelser om de humana brittiska fånglägren fick tyskarna att förbättra förhållandena i sina egna läger.
”Halt, kom tillbaka”, ropar kontrollanten
Wardle och Reid kommer fram i gryningen. Münchens centralstation är full med folk. Efter några timmars väntan ska de vidare till Ulm. De skyndar sig att köpa biljett till Rottweil.
En del av väntetiden tillbringar de i järnvägsrestaurangen där man kan köpa dagens rätt utan ransoneringskuponger.
De två männen njuter av att för första gången på länge få äta sig mätta på en god grönsaksstuvning med bayersk korv och ett stort glas öl. Lätt berusade låter de sig ledas ned i det skyddsrum som alla väntande passagerare måste vistas i.
I Ulm byter de utan problem till ett lokaltåg mot Tuttlingen där de återigen ska byta tåg – om de ska till Rottweil.
Men Wardle och Reid vet att Tuttlingen ligger mycket närmare den schweiziska gränsen än Rottweil, och under förevändning att gå ut och röra på sig går de mot utgången.
Som alltid kontrolleras biljetten när passagerarna lämnar stationen. De lägger biljetterna framför kontrollanten och går tanklöst vidare.
”Halt, kom tillbaka!” ropar kontrollanten.
Reid stelnar till. Av ren nervositet har han inte tänkt på sitt alibi – jobbet i Rottweil. Nu riskerar han att bli avslöjad. Han vänder sig om och ser att kontrollanten står och vinkar med biljetterna.
”Ni har lämnat era biljetter men ni ska ju vidare till Rottweil”, förklarar mannen vänligt och räcker fram biljetterna. Reid drar en lättnadens suck och går vidare.
En fri man – Patrick Reid i sin förklädnad, fotograferad strax efter ankomsten till Schweiz.
Den långa vägen till friheten
Det tog Wardle och Reid fyra dygn att tillryggalägga de 60 milen genom Tyskland, men Reid återvände inte till England förrän 1952.
Efter flykten från Colditz stannade Patrick Reid i Schweiz. Fram till krigsslutet var han militärattaché vid brittiska ambassaden i Bern.
Efter kriget arbetade han med att verkställa amerikanernas återuppbyggnadsprogram, Marshallplanen, i Europa och han arbetade under de följande åren i Paris.
Inte förrän 1952 återvände Patrick Reid hem till England. I tolv år drev han ett lantbruk i Sussex. Han försökte ta sig in i politiken men utan framgång.
I stället blev han författare och skrev flera böcker om sina upplevelser i Colditz. Boken Mästerrymmarna på Colditz blev en bestseller som senare filmatiserades.
Bara några meter kvar till Schweiz
Wardle och Reid tillbringar natten frysande i en skog. De försöker undvika människor medan de letar sig allt närmare gränsen.
Det är söndag, så det finns inget misstänkt med att två män tar en höstpromenad. Efter hand som mörkret sänker sig får de klart för sig var gränsen går. Till skillnad från i Tyskland är den schweiziska sidan upplyst.
Ett par hundra meter från gränsen börjar de springa. Genom snår och taggtråd, bara framåt. Inget kan stoppa dem längre, bara schweiziska gränsvakter som, fruktar de, kan jaga dem tillbaka.
De slår av på takten och smyger sista biten.
Cirka 100 meter in på andra sidan gränsen står en lyktstolpe. Wardle och Reid räcker varandra handen. De är tysta. På fyra dygn har de tillryggalagt runt 60 mil.
Dagen efter når Littledale och Stephens också fram. Reid skickar ett vykort till kamraterna i Colditz i form av en enkel kod: ”Jag njuter av snön i Schweiz. Jag önskar att ni också vore här.”
Kortet kommer fram.