Klockan 9.30 på morgonen den 1 juni 1943 går larmet ombord på det brittiska krigsfartyget Starling. Under de senaste dagarna har skeppet följt en konvoj med lastfartyg över Nordatlanten söder om Island.
Men nu har Starlings radiopejlingssystem snappat upp radiovågor från en tysk ubåt cirka 30 kilometer bort. Hela det 92 meter långa krigsfartyget skälver när kapten John Walker beordrar full fart framåt mot ubåten. I kölvattnet på Starling följer fem andra krigsfartyg för full maskin. Ubåten ska inte komma undan.
När Walker och hans följe kommer fram har ubåten dykt för att skaka av sig förföljarna. Men britterna tänker inte låta tysken försvinna. Starlings sonar börjar söka i djupet med ljudvågor, och några minuter senare kommer det efterlängtade ekot. Ubåten är funnen.
Med ett krigsfartyg på vardera sidan av Starling fortsätter Walker framåt. Var femte sekund släpper alla tre skeppen sjunkbomber från aktern och skjuter även ut sjunkbomber från sidorna, 50 meter ut. Havet bakom fartygen ser ut att koka av undervattensexplosionerna. Men ubåtskaptenen har hunnit dyka djupare än britterna räknat med och klarar sig därför undan bomberna.
Walker har tiden på sin sida. Varje gång han upptäcker ubåten på fartygets sonar angriper hans fartyg. Britten vet att ubåten kan slingra sig undan sjunkbomberna, men förr eller senare måste den komma upp för att ta in ny luft. Han får rätt.
Klockan två minuter efter midnatt får utkiken på Starling syn på ubåtens torn vid vattenytan. En lysgranat skickas upp och snart skjuter fartygskanonerna salva efter salva mot ubåten. Från bryggan ser Walker hur besättningsmännen i den sjunkande ubåten rusar upp på däcket och kastar sig i vattnet. Kampen är över.
Sänkningen av ubåt U-202 ska visa sig vara en vändpunkt i kampen om Atlanten. Enligt brittiska flottans månadsbulletin är angreppet ”ett perfekt exempel på lokalisering, förföljande och tillintetgörande av en ubåt”.
John Walker och hans sex krigsfartyg, 2:a supportgruppen, hade nämligen inte sänts ut bara för att eskortera konvojer som så många andra av flottans skepp. Gruppens främsta mål var offensivt: att leta upp och sänka tyska ubåtar, var de än befann sig. Nu var Hitlers grå vargar jagat villebråd.
Under kriget utvecklade de allierade både sonar och radar som kunde avslöja ubåtarna såväl på som under havsytan. Ett av de mest effektiva ubåtssökarsystemen var radarn, som installerades i både båtar och flygplan.
Britterna underskattade fienden
När andra världskriget bröt ut 1939 visste britterna att de tyska ubåtarna skulle utgöra ett hot. Öriket var helt beroende av import av allt ifrån livsmedel till krigsmateriel, och det mesta fraktades med båt över Atlanten från USA.
Men Storbritanniens premiärminister Winston Churchill var förtröstansfull. Strax efter krigsutbrottet hade lastfartygen börjat segla i konvojer, eskorterade av krigsfartyg. Den taktiken hade fungerat under första världskriget och nu haden brittiska flottans fartyg dessutom den senaste tekniken: sonar, eller ASDIC.
”Vår trogna ASDIC”, kallade Churchill utrustningen som kunde hitta ubåtar i djupet med hjälp av ljudvågor.
Men Winston Churchills optimism skulle snart komma på skam. Under krigets första månad sänkte tyska ubåtar hela femtio fartyg, och det var bara början.
Tyska ubåtar i så kallade vargflockar anföll de sårbara konvojerna och vållade stor skada. Under juli till oktober 1940 sänkte ubåtarna 282 fartyg. En av de hårdast drabbade konvojerna var SC7 som i september miste 15 av 34 fartyg.
Förlusterna var en katastrof för britterna. Om fartygen fortsatte att försvinna i samma takt skulle Hitler snart ha krossat britternas försörjningslinjer.
Erbjudande till dig: Andra världskrigets mest dramatiska ögonblick – återberättade av ögonvittnen.
EUROPA I BRAND är ett helt unikt bokverk från VÄRLDENS HISTORIA: Några av de allra sista överlevande ögonvittnena och hittills okända fotografier för dig närmare kriget än någonsin tidigare.
Du får första boken för bara en krona
Du kommer alldeles inpå de människor som upplevde kriget på nära håll, soldater på båda sidorna och civila, vars hem på ett ögonblick förvandlades till blodiga slagfält.
Nya ögonvittnesskildringar, intervjuer, dokument och tidningsartiklar från tiden hjälper dig att följa den historiska verkligheten.
Ubåtsjakt på Atlanten
I det andra bandet – Ubåtsjakt på Atlanten – kan du följa krigets första tyska ubåtsangrepp mitt inne i den brittiska flottbasen Scapa Flow.
Möt soldaterna vid fronten.
Hör civila berätta om vardagen ombord på fartyg som när som helst kan träffas av en tysk torped.
Ögonvittnet Antoinette Meldgaard berättar om livet på ett av de konvojfartyg som korsade Atlanten om och om igen.
Ubåtarna lurade sonarn
Till britternas stora fasa och frustration visade sonarutrustningen, som Churchill litade på, inte alltid de ubåtar som låg på lur i djupet. Orsaken var att sonarn var anpassad för att upptäcka ubåtar i u-läge.
Tyskarna hade emellertid utvecklat en taktik där de avfyrade sina torpeder medan de låg i ytläge. I de situationerna hade britterna bara sina kikare att förlita sig till och ett ubåtstorn är svårt att få syn på bland Atlantens vågor.
Ett ljust streck av en torped på havsytan var ofta det första tecknet på en ubåtsattack, men varningen kom för det mesta för sent. På nätterna, då de flesta ubåtar gick på jakt, var konvojerna i stort sett försvarslösa. Ubåtsess, som exempelvis Otto Kretschmer, specialiserade sig på att smyga in i mitten av konvojerna och avlossa sina torpeder.
Under ett sådant angrepp mot en konvoj i mars 1941 sänkte Kretschmer fem fartyg inom några minuter. Eskortfartygen sökte genast igenom havet kring konvojen eftersom de trodde att fienden låg där ute. Britterna var dock pinsamt medvetna om att de inte visste varifrån angreppet kommit.
”Ubåten kunde ha avfyrat torpeden från vilket väderstreck som helst, eller så kunde den ha legat precis mellan oss”, mindes kaptenen i brittiska flottan Donald Macintyre, som precis som John Walker skulle komma att bli en av krigets mest framgångsrika ubåtsjägare.
Ny teknik vände matchen
Britterna insåg snart att sonarutrustning inte kunde sätta stopp för de tyska ubåtarnas ytattacker. Under hösten 1940 konstruerade brittiska forskare en enkel fartygsradar som kunde upptäcka ett ubåtstorn vid havsytan på flera kilometers håll. Till skillnad från sonarn, vars radiovågor hördes tydligt i ubåtarna, var radarn ljudlös och därmed idealisk för överraskningsattacker.
Redan i februari 1941 visade radarn vad den dög till. Den 25 februari angrep fem ubåtar konvojen OB293 som eskorterades av bland annat två örlogsfartyg med det nya vapnet ombord. Två av Tysklands bästa ubåtskaptener, Otto Kretschmer och Günther Prien, deltog i anfallet.
När ubåtarna gick till angrepp insåg tyskarna snabbt att det var något ovanligt med de fyra eskortfartygen i konvojen.
De tre ubåtarna närmast konvojen upptäcktes gång på gång och tvingades dyka. Därpå följde en skoningslös sonarjakt som slutade med att ubåt U-70 sänktes av sjunkbomber. Även Günther Priens U-47 jagades och förliste under natten med alla man ombord.
Kretschmer hann sänka ett lastfartyg med sin ubåt U-99 innan även han tvingades ge upp. Två veckor senare överrumplades U-99 av två brittiska krigsfartyg strax efter en attack mot en ny konvoj.
Det ena fartyget fördes av Donald Macintyre, som släppte sjunkbomber över ubåten. ”Alla instrument slogs ut. Det fanns inget ljus, bara våra ficklampor”, berättade en av Kretschmers män, Volkmar König, efter kriget.
”Vi fortsatte ned till ett otroligt djup, och jag sade till mig själv: ’En sekund till och vi kommer att höra en hög smäll, och sedan knycklas vi ihop som en tom konservburk.’”
U-99 gick ned till 210 meters djup innan de lyckades blåsa in tillräckligt med luft i tankarna för att ta sig upp till ytan. Ubåten var totalförstörd och Kretschmer gav upp. För britterna var detta en viktig seger. Nu visste de att de kunde besegra till och med tyskarnas bästa ubåtskaptener.
I december 1941 vann kapten John Walker ytterligare en seger då hans supportgrupp om sex krigsfartyg sänkte fyra tyska ubåtar som attackerat hans konvoj. Därmed visade han att även hela grupper av ubåtar kunde besegras.
För att försäkra sig om att en ubåt hade förstörts i djupet letade de allierade alltid efter vrakdelar på havsytan.
Walkers bombmatta
Krigsfartygets så kallade K-guns skjuter sjunkbomber 50 meter ut från fartygssidorna.
Walkers bombmatta
Från fartygets akter rullas samtidigt sjunkbomber ned i vattnet med några sekunders mellanrum.
Walkers bombmatta
Sjunkbomberna är inställda så att varannan detonerar på t.ex. 100 m respektive 150 m djup.
Walkers bombmatta
Om fartygsbesättningen bedömt ubåtens position och djup rätt kommer den att omringas av exploderande bomber och sjunka.
Ubåtskrigets blodigaste år
För tyskarna, som från och med 1942 slogs mot både brittiska och amerikanska flottan, var det ett hårt slag att förlora de båda ubåtsessen. Å andra sidan ökade antalet ubåtar under första hälften av 1942 till nära 350 stycken – nästan tio gånger fler än vid krigsutbrottet.
Till följd av kapprustningen blev år 1942 det blodigaste i kriget till sjöss. Stora grupper av ubåtar angrep konvojerna och sänkte och skadade mer än 1 300 allierade fartyg – nästan tre gånger fler än året innan.
De allierade hade emellertid en överraskning åt tyskarna. I största hemlighet hade de konstruerat en radar som var liten nog att monteras i bombflygplan. Med radarn kunde planen nu plötsligt hitta ubåtar i ytläge mitt i natten. En av de första ubåtarna som fick erfara det var U-159, som på natten den 13 juli plötsligt hamnade i strålkastarskenet: ”Ett flygplan var på väg för att anfalla. Det kom rakt mot oss. Jag girade tvärt men han släppte tre sjunkbomber precis intill båten. Det var nära ögat”, mindes kapten Helmuth Witte.
Samma natt angreps två andra ubåtar på samma sätt. När tyskarna upptäckte anledningen installerade de en så kallad Metoxmottagare i sina ubåtar. Apparaten kunde fånga upp radarsignalen, och därmed fick ubåtarna tid att dyka.
Några månader senare var britterna klara med en ny version av flygradarn som var osynlig för tyskarnas Metoxapparater. Från och med nu är de allierades flygplan ubåtarnas mest fruktade motståndare.
Gasbubbla knäckte ubåtarna
Sjunkbomben väger cirka 190 kg. Den behöver sjunka snabbt och innehåller därför 68 kg extra järn. Då blir hastigheten fem meter per sekund.
Vridratten reglerar storleken på ett litet hål in till en så kallad pistol. Storleken på hålet avgör på vilket djup bomben kommer att detonera.
Pistolen, som innehåller en detonator, pressas av vattentrycket mot tändladdningen.
Tändladdningen antänds av detonatorn när bomben nått det förinställda djupet.
Huvudladdningen på 130 kg sprängmedel detoneras av tändladdningen.
Explosionen orsakar en gasbubbla under stort tryck. Gasbubblan expanderar och drar ihop sig gång på gång. Om ubåten är närmare än åtta meter kommer skrovet att böjas fram och tillbaka tills det går itu.
Detonationer inom 8–16 meter från ubåten förstör oftast dess motorer och batterier.
Om ubåten är mer än 16 meter från detonationen blir den inte skadad och kan sätta sig i säkerhet.
De allierade gick till offensiv
Efter de katastrofala förlusterna under 1942 bestämde sig de allierade för att ge ubåtshotet högsta prioritet.
Nu skulle ubåtarna krossas en gång för alla. I början av 1943 skickades 5 000 marinofficerare på utbildning i ubåtsjaktstaktik. Samtidigt samlades särskilt utvalda krigsfartyg i grupper som inte ansvarade för någon enskild konvoj utan i stället fritt kunde jaga de ubåtar de upptäckte.
Resultatet lät inte vänta på sig. Vändpunkten kom den 4 maj 1943 då konvojen ONS5 med 40 lastfartyg befann sig söder om Island. Där väntade omkring femtio tyska ubåtar med en tydlig order från högkvarteret: ”Slåss med allt ni har! Utplåna dem!”
Ubåtarna lydde order; hela sju fartyg sänktes under natten. Nästa dag hände dock någonting oförutsett. Fartygen i konvojen doldes av en tjock dimma och sikten var nära noll. Nu hade de allierade en klar fördel; flera av skeppen hade så kallade HF/DF-utrustning, som kunde pejla ubåtarnas positioner utifrån deras radiokommunikation.
Plötsligt var rollerna ombytta, och fem ubåtar sänktes natten till den 5 maj. Tyskarna förlorade sammanlagt åtta ubåtar under angreppet på konvojen, och de allierade miste elva lastfartyg. Slaget var en katastrof för tyskarna.
Med varje sänkt ubåt miste de ju även erfarna besättningsmän som var omöjliga att ersätta. Erfarenhet var helt avgörande i ubåtskriget: tre av fyra tyska ubåtarna hann aldrig sänka ett enda fartyg.
I slutet av maj hade tyskarna förlorat 41 ubåtar men bara sänkt 50 lastfartyg. Storamiral Dönitz var desperat och beordrade alla ubåtar att omedelbart lämna Nordatlanten. De allierade hade segrat.
Döden kom från himlen
Under kriget patrullerade de allierades flygplan över haven och attackerade ubåtarna varje gång de nådde ytan.
De tyska ubåtarnas värsta fiende visade sig vara de allierades flygplan. Under de första krigsåren sände de allierade regelbundet ut patruller för att spana efter ubåtar.
Därför gjorde tyskarna allt för att hålla sig i undervattensläge på dagarna och gå i ytläge på nätterna eller när det var tjock dimma. Men 1942 började de allierade förse sina långdistansplan med radar som kunde upptäckta ubåtar även under kolsvarta nätter.
På flygplanen fanns även starka strålkastare som användes när planen gick till attack mot sina mål.
De tyska ubåtarna utsattes gång på gång för överraskningsanfall från luften. Det tyska högkvarteret beordrade till slut sina ubåtar att bara gå i ytläge på dagen, när de åtminstone hade en chans att se planen på himlen före en attack.
Samtidigt gjorde de försök med att förse ubåtarna med fler luftvärnskanoner på däcket, men gav snart upp den idén eftersom ubåtarna bara lyckades skjuta ned några få anfallande plan.
Långdistansflygplanen var emellertid inte det enda hotet mot de tyska ubåtarna. När amerikanerna gick med i kriget år 1941 skyddades allt fler fartygskonvojer av hangarfartyg, vars små jaktplan ständigt var på spaning efter ubåtar vid havsytan.
Ubåtsjägare ville hämnas
De allierade hade inga planer på att låta tyskarna komma undan. De nya grupperna med krigsfartyg sattes in enbart för att jaga ubåtar. En av dem var kapten John Walkers så kallade 2:a supportgrupp om sex krigsfartyg. Kaptenen gav en tydlig order till sina officerare: ”Vår uppgift är att döda. Oavsett hur många konvojer vi har eskorterat tryggt till hamn har vi misslyckats om vi inte kan slakta ubåtar.”
Walkers första offer blev ubåt U-202, som hans grupp sänkte den 1 juni 1943 efter en 15 timmar lång jakt och 250 sjunkbomber. Under juni sänkte gruppen ytterligare fyra ubåtar.
Igelkotten: Under 1942 monterades den så kallade igelkotten på krigsfartyg. Den bestod av 24 små sjunkbomber som kunde skjutas iväg samtidigt 200 meter framför fartyget och träffa ubåtar under havsytan.
Förutom sin vanliga taktik, att fälla bombmattor över ubåtarna i djupet, utvecklade Walker även en taktik där ett av hans fartyg på långt håll pejlade en ubåts position med hjälp av sonar. Fartyget var så långt borta att ubåten inte betraktade det som ett hot.
Via radio ledde emellertid skeppet fram två andra fartyg med så låg fart att de inte hördes i ubåten. När fartygen låg rakt ovanför ubåten släppte de sjunkbomber över den intet ont anande fienden, som var chanslös.
Walkers taktik spred sig, och framgångarna växte. Under 1943 sänkte de allierade nästan 250 ubåtar. I början av 1944 lyckades Walker och hans ubåtsjägare sänka hela sex ubåtar under en enda patrullering.
I juni 1944 gick den energiske kapten Walker på permission. En vecka senare dog han av en blodpropp i hjärnan, bara 48 år gammal.
Vid det laget hade ubåtarna för länge sedan förlorat kriget ute till havs. Ubåtsjägarna hade slutligen segrat och hämnats alla de tusentals sjömän som mist sina liv ute på havet.