Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Ubåtsangrepp: 900 man blir hajföda

Midnatt den 30 juli 1945: Två torpeder sliter isär skrovet på kryssaren USS Indianapolis, som är ute på ett hemligt uppdrag mitt i Stilla havet. Efter tolv minuter flyter 900 man omkring i det hajfyllda vattnet – de flesta utan räddningsflottar.

HIstorie

Trots att luften var tung och tryckande och att temperaturen i kaptenshytten hade krupit över 35-gradersstrecket sov Charles Butler McVay som ett barn.

Klockan var lite över 23 när han kröp till kojs och genast föll i sömn till motorernas rytmiska dunkande.

Strax dessförinnan hade han gett order om att skeppet inte längre skulle segla i sicksack utan med rak kurs på grund av den dåliga sikten i den becksvarta och molniga tropiska natten.

Hans skepp, USS Indianapolis, plöjer sig nu stadigt genom natten med kurs mot ön Leyte i Filippinerna där besättningen ska delta i en skjutövning.

McVays hytt ligger precis bakom kommandobryggan och skulle något oväntat inträffa kan kaptenen snabbt tillkallas genom ett talrör som är riktat rakt mot hans öra.

USS Indianapolis

USS Indianapolis var ute på ett hemligt uppdrag och hade levererat atombomben ”Little Boy”, som 1945 utplånade stora delar av staden Hiroshima.

© Getty Images/All over

McVay väcks dock inte av officeren på bryggan. Några minuter efter midnatt vaknar han av att han brutalt slungas ut ur kojen och ned på golvet.

Han märker genast att fartyget vibrerar och kränger våldsamt från sida till sida. Och när moln av vit rök tränger in i hytten förstår han att någonting är fruktansvärt fel.

Utan en tråd på kroppen rusar han upp på kommandobryggan för att ta reda på vad som händer.

Kaos. Allt är kaos på bryggan. Ljuset har slocknat, röken ligger tjock, man ser knappt handen framför sig. McVay trevar sig genom mörkret och måste ropa på sina mannar för att ta reda på var de är.

Sekunderna går och skeppet får allt kraftigare slagsida. McVay behöver inte längre spekulera över orsaken: Indianapolis har blivit torpederat.

Mannens händer är bortbrända, och ögonen är bara djupa, svarta hål.

Nu gäller det att snabbt skicka ut nödsignaler med skeppets exakta position. Kaptenen beordrar ner navigatören John Janney till radiohytten. Janney skyndar iväg och McVay ser honom aldrig igen.

Kaptenen springer tillbaka till hytten och drar på sig kläderna. På vägen ut rycker han till sig sin hatt och strax därefter är han tillbaka på sin post. Plötsligt skymtar han en man som lutar sig mot relingen invid bryggan.

McVay går närmare och ser till sin fasa att mannens händer är bortbrända, och att ögonen inte är annat än djupa svarta hål.

Avisforside om katastrofen på USS Indianapolis

Sänkningen fick stora rubriker i amerikanska tidningar. Här är framsidan på tidningen Pittsburgh Sun Telegraph.

© Pittsburgh Sun Telegraph

McVay skakar av sig den hemska synen, ropar till en av officerarna och frågar om Janney har återvänt från radiohytten.

”Det finns ingen radiohytt längre. Alltihop har sprängts åt helvete”, blir svaret.

Nu står det klart att situationen är katastrofal och omöjlig att rädda. Från alla håll väller det in oroväckande rapporter om skeppets tillstånd.

Fören är näst intill bortfläkt och vattenmassorna som forsar in pressar sig genom skotten. Hela den främre delen av skeppet är nu översvämmad.

Åtskilliga av de 1 196 besättningsmedlemmarna har drunknat, bränts eller sprängts till döds, och floder av bränsle forsar ut i havet genom ett gapande, brinnande hål mitt på skeppet.

Fakta: USS Indianapolis

  • Typ Kryssare och flaggskepp i US Navys femte flotta.

  • Jungfruresa: 7 november 1931.

  • Vikt: 9 800 ton.

  • Längd: 186 meter eller nästan som två fotbollsplaner.

  • Höjd: 60 meter från vattenlinjen till toppen av skeppets radarantenn.

  • Vapen: Skeppet var utrustat med fyra kanontyper. 8-tumskanonerna kunde skicka iväg 114 kilo tunga granater 29 km. 5-tumskanonerna kunde skjuta iväg granaterna 13 km. Automatkanonerna med 40 respektive 20 millimeters kaliber hade kortare räckvidd och var avsedda för att skjuta ned anfallande plan.

  • Besättning i juli 1945: 1 196 man, varav 250 var nya på skeppet.

  • En flytande stad: Ombord fanns eget vattenverk, bageri, tvätteri, skräddare, slaktare, tandläkare, sjukvårdsavdelning och fotolaboratorium.

Lågorna slår upp genom däcket, överallt ligger svårt skadade och döda och slagsidan mot styrbord blir allt kraftigare.

Bara lågorna och den tunna månskäran som då och då tittar fram genom molntäcket kastar ljus över det inferno som råder ombord.

Bara åtta minuter efter det att två torpeder från den japanska ubåten I-58 har träffat Indianapolis inser McVay att fartyget inte går att rädda.

Kaptenen går till bryggan och formar händerna kring munnen. Han vrålar:

”Lämna skeppet!”

Reaktionen kommer omedelbart. Klungor av män klättrar upp på relingen och kliver ut i tomma intet. Några skakar av skräck och är som förlamade, men de får hjälp på vägen med en knuff i ryggen.

De män som fortfarande befinner sig inne i skeppet måste klättra på väggarna för att komma ut och några kläms ihjäl av inventarier och maskiner som kastas runt.

I paniken glömmer många att ta på sig den livsviktiga flytvästen och av skeppets 35 räddningsflottar sätts bara 12 i vattnet.

Vakterna på USS Indianapolis

Marine Guard – vakterna på USS Indianapolis – är när de seglar ut ovetande om att lastens innehåll några dagar senare ska avgöra andra världskriget. Bara var fjärde ombord överlever skeppets sista uppdrag.

© US Navy

Redan elva minuter efter torpederingen är slagsidan så kraftig att relingen nuddar vid havsytan. På styrbordssidan kan männen nu gå rakt ut i vattnet som om de badade vid en strand.

Många får inte ens huvudet under vattnet när de lämnar det dödsdömda Indianapolis.

Kaptenen är ensam på havet

Tolv minuter efter torpederingen står fartyget lodrätt med aktern rakt upp.

Under ett kort ögonblick står Indianapolis som fastfruset, sedan dyker fartyget ner mot havsbottnen på fem kilometers djup, först långsamt och sedan med allt högre fart.

Omkring 300 man går ner med fartyget, och i en klibbig sörja av olja plaskar cirka 900 andra män skräckslagna omkring.

Deras huvuden är insmetade med olja, ögonen lyser vita och de kämpar mot det enorma sug som följer kring den sjunkande jätten.

I ett fyrverkeri av explosioner, rök och dån försvinner Indianapolis från havsytan och snart flyter vrakdelar omkring bland döda och levande i det upprörda havet.

Män utan flytvästar klamrar sig krampaktigt fast vid dem som hann få på sig en väst. Men de som är för svaga för att simma blir uppslukade av vågorna.

Atombomben ”Little Boy” utplånade den japanska staden Hiroshima.

Little Boy tillägnas ”pojkarna på Indianapolis”.

© Shutterstock

Skeppet var lastat med atombomben till Hiroshima

Varken besättningen eller kaptenen kände till lasten. Ombord fanns det vapen som skulle krossa japanerna och göra slut på andra världskriget.

USS Indianapolis lämnade San Francisco i Kalifornien med en superhemlig last: komponenterna till atombomben Little Boy, som senare släpptes över Hiroshima.

Delarna, som omfattade bland annat en klump uran-235, skulle lossas och sättas samman på ön Tinian i Stilla havet.

Kapten McVay visste ingenting om vad som fanns i lastrummet. Han fick bara veta att det var ytterst värdefullt och att det till varje pris skulle räddas vid en förlisning.

Han fick order om att segla med hög hastighet, då ”varje sparad dag skulle förkorta kriget med en dag”.

Bomben levererades i tid och Indianapolis seglade vidare mot Filippinerna. Den 6 augusti 1945, fyra dagar efter att de första överlevande från Indianapolis hittats, utplånades Hiroshima.

Dessförinnan hade en av teknikerna som satte ihop bomben på Tinian skrivit en hälsning på den: ”For the boys of the Indianapolis” – tillägnad pojkarna på Indianapolis.

En del räddar sig i säkerhet på en flotte eller ett av de fem flytnät som manskapet hann kasta i vattnet.

Andra kämpar desperat för att hålla sig över vattenytan medan de oavbrutet kräks upp olja och saltvatten i de fem meter höga dyningarna.

Några söker sig samman i grupper, andra simmar omkring ensamma, skräckslagna och utan att kunna se andra överlevande i det kompakta mörkret.

En av dem som är ensamma på havet är kapten McVay. Han fruktar att han är den ende som klarat sig levande från fasorna ombord.

Förundrad kan han konstatera att han inte ens är skadad, till och med hans klocka fungerar perfekt.

Hela natten simmar han omkring i sin flytväst men utan att finna minsta tecken på liv. Tidigt på morgonen känner han att något stöter emot honom. En tom potatislåda.

McVay klämmer fast lådan mellan benen och lyckas resa sig så högt att han kan speja ut över horisonten. Men inte en själ syns till.

Då hör han plötsligt röster i fjärran.

Bild av bombningen av Hiroshima sett från en annan stad.

Den 6 augusti 1945: Indianapolis last förvandlar Hiroshima till en ruinhög. 140 000 dör.

© Shutterstock

Ett par tomma räddningsflottar driver emot honom, han klättrar ombord och ser till att binda ihop flottarna. Sedan tar han åran och paddlar åt det håll där rösterna kommer ifrån.

Tre oljiga ansikten stirrar på honom från vattnet och McVay drar upp de tre männen. Knappt en halvtimme senare dyker ännu en räddningsflotte upp med fyra män ombord.

En av dem är naken sånär som på flytvästen, men liksom de andra i det nu åtta man stora sällskapet är han oskadd.

”Pojkar, är detta allt som är kvar av oss?”, frågar McVay utan att vänta sig ett svar. Han skyndar sig att lugna de unga männen.

”Ni ska inte vara oroliga. Vi kommer att bli räddade, tappa inte tron. Ge inte upp”, uppmanar han.

Under den första natten på havet har flera av männen märkt att något stött emot dem underifrån.

Själv är han övertygad om att hjälpen kan vara framme när som helst. När Indianapolis inte kommer fram till Leyte nästa dag som det var planerat, kommer man att slå larm.

Och kanske börjar eftersökningarna ännu tidigare, för det kan hända att Indianapolis SOS fångats upp av andra skepp i området.

McVay är förtröstansfull och hans optimism smittar av sig på de andra i gruppen. Men i sitt stilla sinne oroar sig McVay för vad som ska hända när de väl blivit räddade.

Kunde han ha gjort någonting annorlunda, och kommer han att få skulden för förlisningen och de många döda? Och vilka konsekvenser kommer katastrofen att få för hans karriär inom flottan?

En obehaglig föraning sköljer över honom men han viftar bort den. Nu handlar det bara om att överleva.

Hajarna börjar attackera

På andra ställen på havet har skräcken fått övertaget. Desperata besättningsmedlemmar utan flytväst registrerar omedelbart om några med väst håller på att dö eller redan är döda.

Är de det, rycker de simmande genast av dem västen och tar den på sig.

Bara ett fåtal har tillgång till räddningsflottar med vatten och mat. Ransonerna med köttkonserver, mjölktabletter, kex och vatten är otillräckliga och försvinner som dagg i den stekheta solen.

Hos många hänger tungan ur munnen som en bit torkat kött, tandköttet och läpparna spricker och alla skulle kunna offra sin högerarm för någonting att dricka.

Och när solen är som värst mitt på dagen stiger temperaturen till över 40 grader. De män som är inkletade i olja är nu tacksamma för den vätska som tidigare höll på att kväva dem.

Den utgör en utmärkt solkräm som skyddar mot de dödande ultravioletta strålarna. Men ögonen drabbas hårt av det vita flimrande ljuset som reflekteras mot varje liten krusning på havsytan.

Många får brännskador på hornhinnorna vilket gör det svårt för dem att orientera sig och gör att paniken sprider sig än mer.

Framåt förmiddagen har de flesta överlevande drivit bort från oljebältet och havet under dem lyser nu grönt.

Ett myllrande djurliv uppenbarar sig för dem – här simmar en havsaborre, där kommer en barracuda, överallt simmar enorma maneter omkring.

De har också lagt märke till att sårade som tycktes sova i sina flytvästar plötsligt har försvunnit.

Att titta ned är som att se in i ett gigantiskt akvarium fyllt med imponerande varelser i alla storlekar och färger.

Men i havet finns också andra djur som ingen av besättningsmedlemmarna hittills har skänkt en tanke.

När en hajfena plötsligt skär genom havsytan med kurs mot en skara män som samlats kring några räddningsflottar, går det en rysning genom gruppen.

Under den första natten på havet har flera av männen märkt att något stött emot dem underifrån.

De har också lagt märke till att sårade som tycktes sova i sina flytvästar plötsligt har försvunnit och tagit flytvästen med sig i djupet.

Nu går det upp för männen vad de har att kämpa mot.

Hajfenor i havet

En stor del av besättningen föll offer för hajar. Flera lät sig ätas av hajarna som ett slags självmord efter flera dagar i vattnet.

© Shutterstock

Som ett stim av torpeder skjuter över tre meter långa hajar upp ur djupet och kretsar i allt snävare cirklar kring männen som sparkar efter de skräckinjagande fiskarna i ett försök att jaga bort dem.

Vitfenade revhajar, tigerhajar, blåhajar – plötsligt är det rovfisk överallt. De har troligen lockats av blodet i vattnet, spyorna, de sårade, plaskandet, urinen.

Hajarna bombarderas med sinnesintryck som talar om för dem att de befinner sig mitt i ett enormt matförråd. Och nu är det matdags.

En av matroserna knuffar milt till en kamrat som uppenbarligen somnat. Han reagerar inte.

Då knuffar han en gång till, och nu tippar kamraten över så man kan se att hela underkroppen upp till flytvästkanten är uppäten. Attacken har börjat och blir alltmer intensiv.

Ryggfenor skär kors och tvärs genom ytan, män försvinner plötsligt, några dras skrikande iväg genom vattnet, andra kämpar envist emot och mister ett ben eller en arm.

Det första hajbettet visar sig ofta vara ganska harmlöst. Det andra och det tredje är dödliga.

En del undkommer först med blotta förskräckelsen. En matros känner en uppsättning sylvassa hajtänder kring sin vänstra handled. Han kan inte skaka av sig hajen som syns tydligt i det klara vattnet.

Den är nog tre meter lång och den vrider och vänder sig under vattnet. Hans högra hand träffar nosen och rör sig förbi något mjukt – ”ögat”, tänker han och borrar in fingrarna ända in till knogarna.

Hajen släpper greppet och kommer inte tillbaka. Andra kämpar gång på gång mot de hungriga rovdjuren. Att spela död hjälper inte, och inte heller att simma undan.

De som är sårade eller befinner sig i utkanten av en grupp är mest utsatta, men ingen kan känna sig säker. Det första hajbettet visar sig ofta vara ganska harmlöst. Det andra och det tredje är dödliga.

haj angriper

USA har rekordet för flest årliga hajangrepp (33 stycken år 2020), följt av Australien (18 år 2020). Enbart 2020 föll tio personer offer för dödliga hajattacker. Källa: ISAF/Florida Museum).

© Shutterstock

Lika plötsligt som den började är hajattacken över. Men under de kommande dygnen ska det gå upp för männen att hajarna följer en bestämd rytm: De angriper på morgonen, försvinner i djupet och slår sedan till igen i skymningen.

Hajarnas frossande ska komma att kosta omkring 50 män livet varje dag.

Förgäves försök till kontakt

Trots att kapten McVay är övertygad om att de överlevande kommer att bli funna av båtar och inte av flygplan, och att han förklarar att ”de flyger för högt för att få syn på oss”, jublar männen i hans grupp varje gång ett plan dånar förbi högt uppe på den blå himlen.

På McVays order plaskar alla med armar och ben för att dra till sig pilotens uppmärksamhet, men förgäves.

Med en spegel försöker McVay att blinka till de plan som passerar och i en loggbok som han gjort av papperslappar ur männens plånböcker för han noggrant protokoll över alla sina observationer.

Även kaptenens lilla grupp, som nu vuxit till nio man – den siste plockades upp från en flotte som drev omkring drygt en kilometer bort – hemsöks av hajar.

Men eftersom männen sitter på en flotte kommer de undan med blotta förskräckelsen när en 3,5 meter lång, aggressiv haj försöker stilla sin hunger.

Hajens fena stöter emot flottens botten men när McVay slagit den i huvudet med åran flera gånger, simmar den iväg.

Andra begår självmord genom att simma bort från gruppen och vänta på att en haj ska dra ned dem i djupet.

Även om McVay har mycket att göra kretsar hans tankar fortfarande kring efterspelet till förlisningen. Han försöker dock styra sina tankar och uppmuntrar sina mannar på havet.

”Vi blir säkert räddade”, upprepar han i all oändlighet. Han och hans män behöver åtminstone inte svälta.

På flotten finns det proviant för cirka tio dagar och de har dessutom ett spö att fiska med. Å andra sidan har de inte en droppe vatten, och allt eftersom tiden går är det vatten de behöver allra mest.

När en vattentunna driver förbi, fiskar McVay genast upp den. Ett smakprov avslöjar direkt att den är full med saltvatten.

Men kaptenen låtsas som om allt är som det ska och säger att vattnet ska sparas till senare.

Vansinne leder till massmord

Döden på havet antar många skepnader under de här dygnen, för medan dagarna går ger många upp hoppet om att någonsin bli räddade.

Tanken på en snar död är så befriande att några väljer att dränka sig – de tar av sig flytvästen och låter sig sjunka.

Andra begår självmord genom att simma bort från gruppen och vänta på att en haj ska dra ned dem i djupet.

Åter andra börjar hallucinera. Bristen på sömn, mat och dryck försätter dem i ett transliknande tillstånd.

De ser paradisöar i fjärran, skepp som närmar sig, butiker med fulla hyllor eller halvnakna hulahulaflickor som serverar iskalla drinkar i höga glas.

En del pratar om att Indianapolis ligger på mycket grunt vatten och att de därför ska dyka ned under däcket och starta kryssarens stora motorer.

Andra sätter kurs mot en inbillad sandstrand men försvinner snart och återvänder aldrig.

VIDEO – Så överlever man på öppet hav:

Många av männen guppar omkring, apatiska och oförmögna att prata eller ens komma ihåg vad de heter. Den långa vistelsen i havet har kylt ned kropparna så mycket att livet långsamt är på väg att rinna ur dem.

På morgonen onsdagen den 1 augusti, när männen legat i havet i nästan två och ett halvt dygn, skriker en man plötsligt gällt: ”En guling. Den mannen är en guling. Döda honom.”

Män kommer simmande från alla håll och börjar i förvirringen att hugga och slå vilt omkring sig.

Några dränker dem som ligger närmast genom att hålla dem under vattnet, andra försöker sticka ut ögonen på varandra och under loppet av bara tio minuter blir upp emot 50 man ihjälslagna.

Efter den vanvettiga kampen är de överlevande om möjligt ännu mera utmattade och desperata.

Vatten, vatten, vatten. Alla tänker på det, alla drömmer om det, och många tror att de kan få något att dricka genom att dyka längre ned.

Temperaturen djupare ned är betydligt lägre än de 30 graderna vid ytan, och för en människa som är uttorkad och för länge sedan mist förmågan att tänka klart verkar det rimligt att anta att det svalare vattnet är dricksvatten.

Andra kommer på tanken att man kan förånga saltet genom att kupa händerna, fylla dem med havsvatten och hålla upp det mot solen några minuter.

De faller för frestelsen och sörplar girigt i sig vattnet, trots att några av kamraterna har sinnesnärvaro nog att varna dem för att det betyder en säker död.

Några finner styrka i minnena av sina kära – fruar, flickvänner och barn. De håller sig flytande både bokstavligt och mentalt för att inte göra dem därhemma besvikna.

Det dröjer dock inte länge förrän de män som givit efter för törsten dukar under i våldsamma kramper. Saltet är som ett gift i deras uttorkade kroppar, som bara kan bli av med saltöverskottet genom att skölja ut det med ännu mer av det livsviktiga vattnet.

Först sprattlar de skrikande i vattnet, sedan blir de alldeles slappa och till sist faller de i koma. Sedan kommer döden snabbt, ofta påskyndad av de hajar som patrullerar området.

Havet har nu förvandlats till ett flytande bårhus och även de mest optimistiska av männen börjar så smått mista tron på att de någonsin ska få se land igen.

Med tomma blickar betraktar de skeppsläkaren, Lewis Haynes, som tagit på sig rollen som präst och begravningsentreprenör. Han simmar runt mellan de uppsvällda kropparna och befriar de omkomna från deras flytvästar.

Haynes drar de döda intill sig, ber Fader vår och låter sedan liken sjunka. När solen närmar sig sin högsta punkt torsdagen den 2 augusti börjar Haynes och de andra i hans grupp att plaska för livet.

Ett amerikanskt Lockheed-bombplan passerar över dem på några hundra meters höjd och de vet att deras liv vilar i pilotens händer. Om han får syn på dem kan de vara räddade, annars är de förlorade.

Räddningen kommer från himlen

Då sker miraklet: planet vippar med vingarna och flyger på låg höjd över männen.

Strax därefter ramlar flytvästar och gummibåtar ned från himlen, följda av dunkar med ett orange färgämne som ska markera männens position på havet.

De som har kraft att sjunga bryter ut i lovsång, andra ropar att planet är en ängel. Några viftar jublande med armarna så febrilt att de sjunker och drunknar.

Lockheed PV-1 och Catalina-flygbåt

En Lockheed PV-1 (t.h. nederst) är ute på ett spaningsuppdrag, när besättningen upptäcker 150 nödställda män. De skickar genast ett meddelande om positionen. Trots en stående order att inte landa på öppet hav landar en pilot med sin Catalina-flygbåt (t.v. överst) och tar ombord 65 män. Planet kan inte lyfta utan väntar på assistans från ytterligare flygbåtar, som dyker upp senare på dagen.

© Unknown

Piloten, 24-årige Wilbur ”Chuck” Gwinn, vet inte vilka personerna på havet är. Han och besättningen har upptäckt dem av en slump när de under en rutinflygning arbetade med en antenn som lossnat längst bak på planet.

Ett oljebälte i vattnet hade fångat pilotens uppmärksamhet, kanske kom det från en japansk ubåt. Men tätt intill bältet ligger nu dessa människor, bara huvudena syns över vattenytan.

Gwinn försöker räkna dem, det måste vara omkring 20-30 stycken. Klockan 11:25 skickar han ett radiomeddelande med orden ”Observerat 30 överlevande 011.30˚ nord 133.30˚ ost”.

Några minuter senare upptäcker piloten att det finns fler i vattnet. De ligger utspridda över ett enormt område och de är många – långt fler än 100, gissar han nu.

En timme och 20 minuter efter det första meddelandet skickar han ett nytt, som lyder:

”Sänd räddningsfartyg till 11.54˚ nord 133.47˚ ost. 150 överlevande i räddningsbåtar och västar.”

Hjälpen kommer först med flyg

Ett amerikanskt övervakningsplan upptäckte av en slump en grupp sjömän som drev ute på havet. Fem nätter och fyra dagar efter olyckan plockades de sista överlevande upp ur Stilla havet och fördes till ön Guam.

Nu går startskottet till en storstilad räddningsaktion. Alla disponibla amerikanska plan och fartyg i närheten sätter kurs mot katastrofområdet.

Senare på eftermiddagen landar Adrian Marks på havet med sitt Catalina-plan Playmate 2. Han och hans besättning är de första som plockar upp överlevande.

Planet kan inte lyfta med så många ombord, och under kvällen anländer fler flygplan och båtar. Den syn som möter räddningspatrullerna är fruktansvärd. Här finns män som ser ut som skelett.

Män, som är nästan genomskinliga. Män med brutna lemmar och djupa saltvattensår. Män vars kött skilts från benen av havsvatten och hajbett. Män med brännskador. Män som gråter utan tårar. Män som är medvetslösa.

Män som jämrar sig och vrider sig i plågor när man tar av dem flytvästen. Män som girigt tar emot vatten men faller i en dödsliknande sömn i samma ögonblick som muggen nuddar läpparna.

VIDEO – Se trailern till Hollywood-filmen om katastrofen:

När solen stiger upp fredagen den 3 augusti har man fortfarande inte hittat kapten McVay och hans lilla skara med överlevande. Men klockan 10 på förmiddagen utbrister en av hans män:

”Grabbar. Är det ett fartyg eller ser jag i syne?”

Bara en halvtimme senare är de i säkerhet ombord på det snabbgående transportfartyget Ringness, där de kan duscha, ta på sig rena kläder och dricka.

När de sista överlevande från Indianapolis plockas upp har de tillbringat 113 timmar i havet, över fyra och ett halvt dygn. Totalt 321 man har överlevt katastrofen.

Fyra av dem dör omedelbart efter att de blivit räddade. På havet fortsätter spaningsfartyg att leta efter lik, och söndagen den 15 augusti rapporterar jagaren Helm:

”De flesta av liken var helt nakna medan andra bara hade skjortor på sig. Liken var fruktansvärt uppsvällda och upplösta – det är omöjligt att identifiera dem utifrån deras ansikten. Ungefär hälften av liken hade märken efter hajbett, i vissa fall så våldsamma att bara skelettet var kvar. Mellan en och fyra hajar angrep ett lik högst 50 meter från skeppet och de fortsatte tills de jagades bort med gevärsskott.”

Räddningsfartygen bärgar sammanlagt 91 lik.

Kapten McVay
© Corbis

Kaptenen dömdes och begick självmord

Det amerikanska folket var chockerat över att sjömännen drev runt på Stilla havet i flera dagar utan att flottan sökte efter dem. US Navy behövde en syndabock. Charles Butler McVay förde befälet på USS Indianapolis och var ett givet offer.

Efter en månads konvalescens på ön Guam i Stilla havet seglades de överlevande hem till USA i september 1945. Den 26 september kom männen till San Diego i Kalifornien och efter en dämpad välkomstparad skildes de åt.

Kapten McVay hade på känn att hans livs mardröm långtifrån var över. Han fick rätt. Under andra världskriget gick sammanlagt 437 amerikanska krigsfartyg till botten.

Som den ende av alla kaptenerna blev McVay anklagad för att ha svikit sin plikt. Hans brott bestod i att han inte hade seglat i sicksack från Guam till Leyte.

Om Indianapolis hade gjort det, hade fartyget aldrig blivit torpederat. Oväntat nog flög flottan in Hashimoto, kapten på den ubåt som torpederade Indianapolis, som vittne.

Men japanen gjorde åklagaren besviken genom att poängtera att han skulle ha träffat Indianapolis oavsett fartygets kurs. Om skeppet seglat i sicksack eller inte ”skulle inte ha gjort någon skillnad utifrån det sätt på vilket vi avfyrade våra torpeder”.

Japanens vittnesmål hjälpte inte McVay – den 19 december 1945 dömdes han för att ha utsatt sitt skepp för fara. Det innebar slutet för hans karriär inom flottan och han blev förflyttad till en flygbas nära New Orleans.

Under åren som följde dunsade det ned en hög hatbrev i hans brevlåda varje jul. Breven var från anhöriga och även om ordalydelsen varierade var budskapet detsamma:

”Om Ni inte hade haft ihjäl vår son skulle familjehögtiden varit mycket lyckligare.”

Onsdagen den 6 november 1968, 23 år efter olyckan, kunde den då 70-årige Charles McVay inte längre leva med skulden. Med en revolver tog han sitt liv – 23 år efter att han dömts för att ha försatt Indianapolis och besättningen i fara.

År 1997 skulle den då 12-årige skolpojken Hunter Scott skriva en uppsats och valde ämnet USS Indianapolis. Han upptäckte att samtliga överlevande ansåg att McVay var oskyldig.

Han började undersöka saken och lyckades ihop med veteranerna skapa stor uppmärksamhet i media. En kongressledamot, Joe Scarborough, tog sig an saken och i oktober 2000 meddelade kongressen att McVays ”militära dossier nu bör avspegla att han är utan skuld i Indianapolis förlisning”.

Hans namn var nu rentvått – 55 år efter olyckan och 32 år efter hans död.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj