U-864: Hitlers sista hemlighet

Ung britt ska sänka tyskarna

James Launders är kapten på den brittiska ubåten HMS Venturer. Launders är bara 24 år gammal och anses vara en av britternas allra bästa ubåtskaptener.

Med den 740 ton tunga Venturer har han och hans besättning sänkt 13 fiendefartyg i Nordsjön och norra Atlanten. Dessutom är Launders en av de få ubåts­kaptener som lyckats torpedera en annan ubåt.

Han hade turen att få syn på en fientlig ubåt som låg i ytläge för att spana efter något av de många amerikanska lastfartygen som förde förnödenheter till det trängda Storbritannien.

Launders skickade iväg sin torped innan tysken hann ge sig iväg. Den prestationen får han snart chans att överträffa och på så sätt vinna ännu större ära.

Det brittiska amiralitetet beordrar Launders att segla med HMS Venturer till Norge – närmare bestämt till ön Fedje­ inte långt från Bergen. Här ska Launders invänta U-864 och se till att den inte kommer fram till sitt mål.

I tre dagar ligger Launders och hans besättning utanför Norges kust och väntar otåligt på att få kontakt med U-864. Den 5 februari får ubåten klartecken från brittiska amiralitetet att den ska lägga sig i position utanför fyren vid Helli­soy på Fedjes sydkust. Vid det laget har U-864 legat i docka i nästan en månad och är nu klar att fortsätta sin långa ­resa.

Den 6 februari stävar U-864 ut från Bergen, ut i de djupa fjordarna och vidare­ förbi Venturer utan att bli upptäckt av britterna. Launders inser emeller­tid att den tyska ubåten måste ha slunkit förbi men U-864 kan befinna sig inom ett enormt stort område – åtskilliga tusen kvadratkilometer.

Launders överväger att använda sin sonar för att söka efter den tyska ubåten. Sonaren sänder ut en ljudvåg, ett ”pling”, i vattnet. När ljudet träffar ett föremål, till exempel en ubåt, studsar det tillbaka som ett eko.

En sensor registrerar hur snabbt ekot kommer tillbaka och var­ifrån det kommer. Men tyskarna kan också höra britternas ”pling” och Launders riskerar därför att avslöja för den tyska kaptenen att han är jagad.

Alternativet är att starta ubåtens båda hydrofoner, undervattensmikrofoner, och lyssna efter propeller- och motorljud från U-864. Hydrofonerna är betydligt mindre exakta än sonaren men Launders vill inte riskera att röja sin position.

Han nöjer sig med hydrofonerna och låter sonaren vila. Han är fortfarande inte riktigt säker på om den tyska ubåten smugit förbi honom och vidare ut i Atlan­ten. Launders har inget annat val än att stanna där han är och lyssna efter sitt byte.

U-864 otursdrabbad igen

Under tiden har Wolfram och U-864 kommit en bra bit på väg ut mot Atlanten men nu drabbas båten av ännu en olycka. Den 8 februari kl. 05.20 går den ena motorn sönder. Det råder inga ­tvivel – den kan inte repareras ute på öppet hav.

Wolfram ger order om att åter sätta kurs mot Bergen och sänder ett meddelande till överkommandot som några timmar senare svarar att eskortfartyg kommer att möta ubåten två dagar senare utanför Hellisoy på Fedjes sydkust. Wolfram påbörjar återfärden.

Klockan 9.23 hör hydrofonoperatören på Venturer plötsligt ett kraftigt ljud i vattnet och meddelar omedelbart den vakthavande officeren John Watson. Det låter som en fiskekutter som startar och stannar sina motorer. Men det finns ingen kutter i närheten.

Ombord på U-864 är kapten Wolfram orolig över det oväsen som hans ubåt ger ifrån sig, han vet att allt buller under vattnet kan vara ödesdigert. Men med en trasig motor finns det inte mycket annat att göra än att fortsätta.

Han höjer periskopet för att spana efter fiender och efter sin eskort. I samma stund som han gör det råkar den tyske kaptenen av­slöja sig för britterna som av en slump har sitt periskop uppe samtidigt. Launders får syn på den tyska ubåtens tunna periskop över vågorna.

”Vi rös till – han hade kunnat sänka oss, liksom vi hade kunnat sänka honom. Det var bara en fråga om vem som först gjorde ett misstag”, sade Venturers torpedmatros Harry Plummer senare när han och John Watson berättade om uppdraget för BBC. Jakten har börjat.

Britterna skuggar tyskarna

Ombord på Venturer är hela besättningen knäpptyst. Launders och Watson trycker hörlurarna hårt mot öronen, håller andan och lyssnar spänt till minsta ljud som fångas upp av hydrofonerna.

”Vi hoppades att hon skulle gå upp till ytan så att vi kunde torpedera henne”, mindes John Watson.

Kapten Launders följer diskret efter U-864 på en parallell kurs. Han vet att den tyska ubåten har sex torpedtuber men Venturers bara fyra, och att två av U-864:s torpedtuber sitter i bakåtvända i aktern.

Launders vill därför inte riskera att ligga precis bakom den tyska ubåten om kaptenen plötsligt skulle inse att han är förföljd. Efter att ha följt efter den tyska u­båten i ungefär en halvtimme förstår britterna att U-864 rör sig i sicksack i ett invecklat mönster.

Den tyske kaptenen anar uppenbarligen att en fientlig ubåt kan ligga på lur. Med jämna mellanrum ser britterna också hur den tyska ubåtens periskop kommer upp över ytan på spaning efter fiendeskepp.

”Varje gång vi såg hans periskop fanns det risk för att han såg vårt”, berättade John Watson.

Venturer har nu följt efter U-864 i två timmar och kapten Launders måste till sist inse att tysken inte tänker gå upp till ytan.

Ingen har tidigare försökt torpedera en ubåt i undervattensläge men nu börjar det bli ont om tid. När som helst kan den tyska ubåten upptäcka dem och om det sker kan jägaren snabbt bli den jagade.

Den brittiske kaptenen börjar räkna frenetiskt. Utifrån den tyska ubåtens propellerljud och de regelbundna periskophöjningarna lyckas han beräkna vilket mönster tysken seglar efter.

Han bestämmer sig för att ta chansen och avfyra alla sina fyra torpedtuber samtidigt mot den position han räknar med att ubåten kommer att ha när torpederna når fram.

Launders går till attack

Klockan 12.12 den 9 februari lägger sig Venturer i anfallsposition och några se­kunder senare hörs kapten Launders order: ”Avfyra nummer ett!"

Med fyrtio knops hastighet susar den första torpeden genom vattnet medan dess propeller tjuter som en siren. U-864 ligger 2.000 meter från Venturer och torpeden kommer att vara framme cirka en och en halv minut senare. Exakt 17½ sekunder senare skickar Launders iväg ytterligare en torped.

Ombord på U-864 inser kapten Wolfram att hans värsta farhågor har besannats när hydrofonoperatören meddelar att han har uppfattat ljudet av torpedpropellrar i vattnet. Han har bara en enda möjlighet.

Kaptenen utfärdar en djärv order och styr U-864 rakt mot torpederna så att ubåten blir så liten som möjligt i siktkornet. Han hoppas att torpederna ska susa rakt förbi ubåten och de 73 männen ombord.

Medan hydrofonopera­tören hör hur de dödsbringande torpederna snabbt närmar sig svänger den stora ubåten oändligt långsamt. Alla ombord vet att deras öde kommer att av­göras inom bara några sekunder.

Nu rapporterar den tyske hydrofon­operatören att en tredje torped avfyrats. Strax därefter når den första torpeden fram. Den missar.

Samtidigt skickar Launders iväg den sista av sina fyra torpeder och låter sedan omedelbart sin ubåt dyka ned till botten för att ligga där stilla och ljudlös.

Den brittiska ubåten kommer inte att hinna ladda om sina torpedtuber förrän U-864 går till motangrepp och måste därför gömma sig. Om ingen av torpederna träffar är det plötsligt Venturer som är bytet. Spänningen är olidlig.

Klockan 9.13 hör U-864 hur den fjärde torpeden skickas iväg. Kapten Wolfram beordrar dykning i ett desperat försök att rädda sina män. Därmed beseglar han U-864:s öde.

Det är just den man­övern som Launders har förutspått – och riktat in den fjärde och sista torpeden efter. Den brittiska torpeden träffar U-864 midskepps. Explosionen blir så kraftig att den klyver ubåten på mitten och slungar upp de båda halvorna till ytan.

Tolvårige Christoffer Karlsson står vid kusten på Fedje och blir det enda vittnet till utgången av den blodiga undervattensstriden: ”Det hördes en explosion och en hög vattenpelare steg upp mot himlen. Och sedan sjönk ubåten lugnt och stilla.”

Klockan 9.14 skriver Launders i loggboken: ”Hög, skarp explosion följd av ljudet av metall som slits i stycken.”

Hitlers sista hemlighet samt 73 tyska och japanska män går till botten. Ingen överlever. ”Föreställ dig en tändsticksask som knycklas samman i en handflata – så låter det om ett skepp som sjunker. Det bryts i bitar”, berättade Harry Plummer.

I samma sekund som de hör att torpeden exploderar vet Plummer och hans kamrater att de har vunnit en av de mest unika duellerna under hela andra världskriget.

Varken förr eller senare har en ubåt i undervattensläge lyckats torpedera en annan ubåt under ytan. ”Men i samma sekund insåg jag att andra ubåtsmän hade dödats. Efteråt tänkte vi allihop 'stackars satar'.”

Hitler gör ännu ett försök

Efter nyheten om att U-864 gått förlorad blev Hitler ännu mer desperat. Med de tyska mirakelvapnen hade han hoppats att Japan skulle tvinga USA till reträtt i Europa.

Och han vägrade inse det faktum att både Tredje riket och Solens rike nu i praktiken hade förlorat kriget. Därför gjorde Führern ett nytt försök.

I mars 1945 seglade U-234 ut med kurs mot Japan. Ombord fanns 161 ton av Tysklands mest avancerade vapen. Två månader efter avseglingen kapitulerade Tyskland och U-234 fick order om att söka sig till närmaste fientliga hamn för att överlämna sig.

Den tyske kaptenen seglade till Portsmouth i USA trots att ubåtens last redan betalats av den japanska regeringen och därför i själva verket tillhörde Japan.

Ombord fanns två japanska officerare som efter beslutet att kapitulera inte ville överlämna sig i fiendens händer. De båda officerarna begick självmord.

Ombord på U-234 fanns över 500 kg ”yellowcake” – uranoxid som krävs vid tillverkning av atombomber.

Tre och en halv månad senare kapitulerade Japan när amerikanska plan släppte världens mest förödande vapen över Hiroshima och Nagasaki­.