Tyskarna fruktade Stalins flygande natthäxor

Uppmaningen att anmäla sig sänds ut via Radio Moskva och i telegram till universitet, flygklubbar och ungdomsorganisationen Komsomol. Raskova behöver 300 frivilliga. Postsäck efter postsäck bärs in på hennes kontor i Moskva, tusentals frivilliga anmäler sig på värvningskontoren.

Bland dem intervjuar man tvåtusen kvinnor med teknisk eller praktisk erfarenhet. En av dem är den 17 år gamla Nadja Popova som har flugit i en amatörklubb i ett år. Under samtalen testas hon på alla tänkbara sätt av den nyutnämnda major Raskova:

”Det är inte säkert att du har en sådan tur att du dör. Du kanske får så svåra brännskador att inte ens din mor känner igen dig. Du kan bli blind, förlora en arm eller ett ben. Kan du verkligen tänka dig att riskera det?”

Nadja nickar bestämt, varpå Raskova ler och säger ”Välkommen!”

Kvinnorna får intensivträning

Fyra dagar senare samlas 300 utvalda kvinnor på Zjukovskijs militärakademi för luftvapnets ingenjörer i Moskva. Här blir de tilldelade uniformer och stövlar i herrstorlek.

I tårna stoppas stövlarna med sidor ur Pravda och Izvestija, men ylletröjorna som når dem ända ned till knäna, och byxorna som kan dras ­upp ända upp till armhålorna, får kvinnorna leva med tills vidare. När de får syn på varandra viker de sig dubbla av skratt.

Dagen efter går färden med tåg till träningslägret i Engels i sydvästra Ryssland. På grund av tyskarnas bomber håller järnvägsnätet på att kollapsa och tåget tvingas ofta vänta på ett sidospår när ett mötande tåg ska passera.

Ibland fastnar deras vagn på sidospåret och beväpnad med sina officiella dokument tvingas major Raskova i stället skaffa fram transport med bilar eller lastbilar till nästa station.

Men vägarna är fulla av flyktingar, soldater och militära fordon och den 70 mil långa resan från Moskva tar en hel vecka. Raskova ägnar tiden åt att förbereda kvinnorna på de strapatser som väntar dem:

”Koppla av och sov så mycket ni kan, det kommer ni att behöva.”

I Engels ska de 300 kvinnliga soldaterna på ­bara ett halvår lära sig allt det som flyg­aspiranterna annars behöver två till tre år på sig att behärska.

Dagarna går efter ett inrutat schema: Först gymnastik och marsch i en timme, sedan frukost. Därefter får kvinnorna undervisning – eller indoktrinering – i det rätta kommunistiska tänkandet av en representant för partiet.

Flyglektionerna varar i upp till 14 timmar. Dessutom ska de lära sig att skjuta. De får också undervisning i teori och luftstridstaktik, samt i flygplans- och motorlära.

I april 1942 upprättar major Raskova en lista med namn. Drömmen om att bli jaktpilot går bara i uppfyllelse för en tredjedel av de 300 hoppfulla kvinnorna. Resten blir bombpiloter, naviga­törer, radiotelegrafister eller mekaniker.

Nadjas väninna Larissa Rasanova får nöja sig med titeln navigatör.

”Jag var pilot med massor av erfarenhet men jag fick det simplaste jobbet av alla. Jag kände mig totalt förödmjukad.”

Alla skulle friseras som män

Raskova delar upp flyggruppen i tre divisioner. Jägarregemente 586 får det moderna jaktplanet Jak-1 till sitt förfogande.

Bombregemente 587 ska flyga bombplanet Pe-2, medan Nattbombsregemente 588 kommer att sätta livet på spel i veteranplanen Po-2.

Den uttjänta modellen kan flyga i maximalt 150 km/tim., samma hastighet som de flesta plan under första världskriget, men det lågt­gående biplanet är ändå perfekt för nattliga räder eftersom det kan flyga mycket ­nära marken, under den tyska radarn.

När divisionerna på våren 1942 är ­redo för strid ger lägerchefen en för många av kvinnorna mycket obehaglig order: Håret ska klippas.

En av mekanikerna har långt, rågblont hår ända till midjan. På kvällarna sitter hon länge och kammar det. Ingen vågar närma sig henne med sax.

Med Raskovas goda minne får kvinnan lov att dölja håret under baskern.

Två dagar senare kommer en general på oväntad inspektion. Han stannar framför mekanikern, stirrar henne i ögonen och drar av henne baskern. Det långa, gyllene håret väller ut. Kvinnorna håller andan men generalen ler bara och vinkar till sig major Raskova:

”Varför har inte alla flickorna sådant här hår? Alla andra ser ut som pojkar. En kvinna utan hår är som en häst utan man.”

Tvingas bo i en gammal ladugård

Snart skickas de tre divisionerna till olika delar av fronten. Nattbombsregemente 588 ska tjänstgöra i södra Kaukasus under ledning av major Jevdokija Bersjanskaja.

Vädret är vackert och vindstilla när kvinnorna från 588 flyger mot sin nya bas i V-formation. Plötsligt dyker ett par fiendeplan upp.

I panik bryter några formationen och nödlandar i en närliggande lövskog. Som tur är öppnar de fientliga planen inte eld utan flyger bara förbi.

Efter en stund vågar de skärrade kvinnorna fortsätta. Vid ankomsten förstår de snart varför planen inte sköt. De var inte tyska. Deras manliga kolleger i Röda armén ville bara ”hälsa dem välkomna”.

Förödmjukelsen svider och vid inkvarteringen strös ännu mer salt i såren: Kvinnorna ska bo i ett nedlagt kostall. Det har skurats och rengjorts men lukten går aldrig ur och männen döper området till ”Flygande kossan”.

Ankomsten leder också till ett beslut från befälhavaren på basen. Kvinnorna är inte redo för strid. Till Bersjanskajas förtret måste de stanna på marken under den första tiden. Moralen är i botten.

Eldstrid kräver de första offren

En juninatt får kvinnorna i Nattbombsregemente 588 äntligen sin chans. Tre Po-2-plan sätter kurs mot en tysk bas i Dnipropetrovsk i Ukraina.

Under vingarna på vart och ett av de bräckliga planen av trä och segelduk sitter två bomber, som väger sammanlagt 400 kilo. Alla är spända. Detta är eldprovet som de så länge har väntat på.

Med en lykta i handen beräknar navigatören avståndet till målet med hjälp av karta och stoppur, och piloten in­formeras under färden. Precis före målet avger navigatören en signal. Piloten låter motorn gå på tomgång och planen kan nästan ljudlöst glidflyga nedåt i mörkret.

Det första planet släpper ett par fallskärmsbloss som lyser upp landskapet. Sedan låter piloten bomberna falla. Hela planet skakar under explosionerna som följer.

Operationen måste genomföras innan planen fångas upp i tyskarnas strålkastarljus. I projektorernas bländande ljus är det lätt att piloten tappar orienteringen och det lågtgående planet blir i så fall ett lätt byte för luftvärnet.

Planen dyker därför ned under projektorernas ljuskäglor innan de styr hemåt. Under dem står flera viktiga byggnader i lågor.

På basen kan kvinnorna fira sitt elddop och major Bersjanskaja är glad: ”Det här visade verkligen vad vi går för.”

Feststämningen försvinner dock snabbt. Det sista planet kommer aldrig tillbaka. Först efter kriget får kvinnorna veta att byborna ute på landet hade hittat ett nödlandat plan på en åker.

Inuti satt två kvinnor som hade förblött. Tyskarnas luftvärnseld hade gått rakt igenom planets tunna segelduk.

Kvinnorna kallas natthäxor

Trots kvinnornas omoderna plan fruktar tyskarna snart deras nattliga attacker. Bombplanen kommer nämligen helt ljudlöst och tyskarna kan aldrig känna sig säkra. De tyska soldaternas självkänsla blir inte bättre av att de som blir nedskjutna kan avslöja att besättningen utgörs av simpla ”husmödrar”.

Tyskarna kallar de kvinnliga piloterna som oavbrutet stör deras nattsömn för natthäxor. Det ryktas också att kvinnorna injicerats med kemikalier för att de ska se i mörker.

Natthäxorna flyger upp till 18 räder varje natt eftersom planen bara kan ta med sig två bomber varje gång. Priset för detta är högt.

Många ser kamraterna störta mot marken omgivna av lågor. Värre blir det av att piloterna har med sig signalraketer som exploderar i eldhavet. Cockpiten blir till ett dödligt inferno av röda och gröna lågor. När det händer kan piloterna bara hoppas på en snabb död.

På grund av ryktena om nazisternas tortyr och våldtäkter är kvinnorna livrädda för att behöva nödlanda bakom fiendens linjer. Många sparar den sista kulan i sina pistoler till sig själva, andra ingår pakter med sina navigatörer om att störta i döden tillsammans.

Efter åtta månaders strider får Nattbombsregemente 588 det erkännande som kvinnorna har längtat efter.

Nadja Popova jublar tillsammans med de andra när hennes division utnämns till 46:e gardesregementet. En ära som placerar dem bland de allra bästa. Tragiskt nog kraschar major Raskova samma år under en nödlandning vid dåligt väder.

Med ”häxornas” hjälp kan Krim och Vitryssland befrias år 1944, och i maj året därpå bombar divisionen de sista motståndsfickorna runt Berlin. När de en dag ligger och vilar på en bondgård slås dörren plötsligt upp och en mekaniker springer in och ropar: ”Seger, flickor! Seger! Kriget är över!”

Kvinnorna i 588 NABP genomförde över 23000 uppdrag och fällde över 3000 ton bomber. När regementet var som störst bestod det av 80 piloter och navigatörer. Bland kvinnorna fick 23 hederstiteln Sovjet­unionens hjälte, medan 30 dog i strid. Natthäxorna blev en av Röda arméns mest dekorerade enheter under kriget.

Kvinnorna i Nattbombsregemente 588 spelade en stor roll för Sovjetunionen, men i andra världskriget var de bara en liten bit i ett stort pussel.