Akterskytten Sidney Brown förstår genast att situationen är kritisk när han hör explosionen från flygplanets bombrum. Den stora amerikanska B-24:an skakar våldsamt.
Det är eftermiddag den 24 augusti 1944 och den 19-årige soldaten och hans åtta kamrater har just fällt sin bomblast över en flygbas utanför Hannover.
”Vi måste ta oss ut ur det här planet.” Akterskytten Sidney Brown, efter det att hans B-24:a träffats av luftvärnseld
En tysk luftvärnsgranat har träffat det öppna bombrummet och förstört stora delar av planet.
”Vi har bara en fungerande motor. Det räcker inte för att vi ska kunna ta oss tillbaka över kanalen”, konstaterar piloten Norman Rogers.
Basen i England ligger bara några hundra kilometer bort, men det är omöjligt att ta sig dit. I stället måste Rogers hålla planet i luften så länge som möjligt för att lämna Tyskland. Planet tappar dock snabbt höjd.
”Vi måste ta oss ut ur det här planet”, hinner Sidney Brown tänka innan piloten ger order om att de ska lämna maskinen.
Brown har aldrig hoppat fallskärm tidigare, så han måste samla allt sitt mod innan han lämnar planet. Medan Brown faller mot marken räknar han sina kamrater. Som tur är har alla lyckats ta sig ut.
Två medlemmar av besättningen på en störtande B-24-bombare har kastat sig ut ur planet (cirklarna). Det var denna flygplanstyp Sidney Brown och hans kamrater flög när de störtade.
Amerikanerna är euforiska över att vara vid liv. Det här året har förlusterna av USA:s bombplan i Europa varit så stora att endast omkring 26 av 100 besättningsmedlemmar överlever de erforderliga 25 turerna.
Medan de nio amerikanerna faller förbereder de sig inför att tillbringa resten av andra världskriget i fångläger. De är fortfarande lyckligt ovetande om det helvete som väntar dem.
Nere på marken har nämligen hatet över de allierades massbombningar kokat över.
I juni 1944 sköts det amerikanska bombplanet ”Little Warrior” ner. Endast andrepiloten Sidney Benson klarade sig med livet i behåll, men en kort tid efter landningen i Tyskland blev han ihjälslagen. Bilden av planet togs när det träffades.
Döden kom från luften
När Sidney Brown och hans landsmän störtade på sensommaren 1944 hade de allierades massbombningar av Tyskland pågått i över två år.
I februari 1942 beslutade britterna att så kallad områdesbombning av städer och industriområden skulle ”sänka moralen bland fiendens civilbefolkning, framför allt industriarbetarna”.
Amerikanerna var med och lade ut bombmattor, en taktik som intensifierades kraftigt från januari 1943, då president Franklin D. Roosevelt och premiärminister Winston Churchill beslutade att Tyskland skulle bombas dygnet runt.
”Det är så här domedagen måste se ut.” Mathilde Wolff-Mönckeberg, när hon såg människor i Hamburg springa omkring omslutna av lågor
Under räder med hundratals bombplan lämnade de efter sig pulvriserade städer och fabriker.
”Jag har aldrig sett ett liknande eldinferno”, mindes en brittisk pilot som deltog i flyganfallen år 1943.
Bombningarna skapade ett helvete för de civila tyskarna, som levde i ständig skräck, inte minst i Hamburg, där ett särskilt barbariskt angrepp med brandbomber sommaren 1943 förvandlade storstaden till ett inferno. Eldstormar ”slet barn ur föräldrarnas händer och sög dem in i elden”, som det stod i en polisrapport.
”Det är så här domedagen måste se ut”, sa invånaren Mathilde Wolff-Mönckeberg, som såg människor springa omkring som ”levande facklor”.
Fasorna nere på marken fick tyskarna att hata de brittiska och amerikanska flygplansbesättningarna. Under loppet av år 1943 växte sig vreden så stor att lokalbefolkningen tog saken i egna händer, trots att Genèvekonventionen från år 1929 föreskrev att ”krigsfångar alltid ska behandlas humant”.
Tyska soldater skickades genast ut efter allierade nödlandningar. Här har en amerikansk pilot tagits till fånga.
Oddsen var dåliga för nedskjutna allierade
Brittiska och amerikanska piloter var extremt utsatta i luftrummet ovanför Tyskland, som in i det sista försvarades med näbbar och klor. Om piloterna tvingades nödlanda på tysk mark jagades de av både militärer och civila.
Under andra världskriget fanns det ingen farligare uppgift än att vara besättningsmedlem ombord på ett bombplan. Närmare 22 000 allierade bombplan sköts ner över Tyskland och över 150 000 besättningsmedlemmar miste livet.
Skadade plan försökte alltid att ta sig ut ur Tyskland. Målet var antingen neutrala länder som Schweiz eller ett tyskockuperat land, där lokala motståndsmän eventuellt kunde hjälpa de nödställda. Även om ett plan lyckades nödlanda eller dess besättning hoppa ut i fallskärm var dock situationen kritisk.
Om de allierade hamnade i Tyskland var det nästan omöjligt att komma undan. Iklädda flygardräkter och utan att kunna tala tyska var det omöjligt för besättningarna att undgå att avslöja sig.
Lokalbefolkningen hatade piloterna och de tyska soldaterna hade order om att hitta nödlandade piloter så snabbt som möjligt, så att information om flygplanen och angreppsplanerna kunde samlas in.
Tillfångatagna besättningar fördes först till förhör i fånglägret Dulag Luft och därefter vidare till andra läger – om de över huvud taget kom så långt.
”Upprörda civila tyskar omringade amerikanska flygare som skjutits ner”, berättade en amerikansk sergeant efter bombningarna av Hamburg.
Han hade fått ”trovärdig information om att två amerikaner blivit lynchade”.
Den amerikanska dagstidningen New York Times rapporterade att ”amerikanska och brittiska flygare avrättas med Tokyometoden”, en referens till att japaner dödat överlevande amerikanska piloter efter ett bombanfall mot Tokyo.
Hittills hade överfallen varit sporadiska, men nazistledarna såg möjligheter i folkets vrede.
Propagandan eldade på hatet
Rapporterna om att civila tog lagen i egna händer passade nazistledarna utmärkt. Trots försäkringar från Luftwaffe lyckades regimen inte sätta stopp för flyganfallen, och på ett eller annat sätt måste folket få utlopp för sin vrede.
Så när Heinrich Himmler, chefen för SS, fick nys om de första händelserna skickade han i augusti 1943 ut en promemoria som tydligt signalerade att nazisterna inte hade för avsikt att skydda krigsfångarna:
VIDEO (del 1): ”Terrorpiloter” mördades runtom i Tyskland
Överallt i Tyskland angrep rasande invånare piloter som nödlandat. Totalt anses omkring tusen flygare ha blivit lynchade. Majoriteten av morden skedde i centrala och västra Tyskland, där de flesta allierade bombningarna ägde rum.
”Det är inte polisens uppgift att träda in vid konfrontationer mellan det tyska folket och nedskjutna brittiska och amerikanska flygare”, poängterade Himmler.
Samtidigt inledde propagandaminister Joseph Goebbels en kampanj för att underblåsa hatet mot fiendens bombflygare.
Goebbels förträngde allt om att tyska Luftwaffe formligen öst bomber över England i början av kriget. Bara vid bombningen av Coventry år 1940 förstördes 41 500 hus under en och samma natt. Nu rasade Goebbels över hur ”omoraliskt” de allierade agerade när de bombade städerna i Tyskland.
I den statsstyrda pressen bannlyste ministern ord som ”piloter” och ”flygplansbesättningar” när fiendens flygvapen omnämndes. I stället använde de tyska tidningarna glosor som ”terrorflygare”, ”flygande barbarer” och ”barnamördare”.
”Medan uniformen är ett hederstecken för tyska soldater är det en kriminells utstyrsel för dessa flygande gangstrar”, stod det att läsa i tidningen Marburger Zeitung, helt i linje med regimens påbud.
I den tyska propagandan beskrevs de allierade bombflygarna som iskalla barnamördare och gangstrar.
Propagandan fick tyskarna att tro att de allierade flygarna till och med fick en bonus för sin ödeläggelse och att de ansträngde sig för att träffa kvinnor, barn och sjukhus.
Under rubriken ”Roosevelts terrorflygare mot kvinnor och barn” publicerade nazistpartiets huvudorgan Völkischer Beobachter en illustration av en svart amerikansk pilot som sköt mot värnlösa kvinnor.
”Nordamerikaner? Mordamerikaner!” löd bildtexten.
Avhumaniseringen av fienden gav snart resultat.
Carte blanche för mord
År 1944 intensifierades de allierades bombningar av de tyska städerna. Då började Goebbels plädera för principen ”öga för öga, tand för tand”.
”Ingen kan förvånas över att vårt folk överväldigas av ett våldsamt raseri när det ställs inför dessa cyniska brott”, rasade ministern och uppmanade civilbefolkningen att ”ta ett steg i riktning mot att ta saken i egna händer och utkräva hämnd på de piloter som hoppar ut ur fientliga flygplan”.
Eskaleringen av bombningarna och den hårda propagandan ledde till åtskilliga incidenter under våren 1944, då upprörda civila överföll flygplansbesättningar som nödlandat.
I mars misshandlades fem amerikaner av civila på en järnvägsstation i Schierstein innan två tyska soldater satte stopp för överfallet.
I maj sköts och begravdes tre amerikaner i staden Vienenburg. Samma månad angrep en grupp civila en pilot och hans andrepilot, som nödlandat utanför Bremen. De överlevde bara med nöd och näppe.
Goebbels tog emot nyheterna med entusiasm. Under ett tal i Nürnberg i slutet av maj 1944 friade ministern alla medborgare som ville hämnas på ”terrorflygarna”. ”Ni, folket, har slagit ihjäl dem, skurit halsen av dem och liknande. Vi kommer inte att gråta krokodiltårar över det. Och de som har gjort det kommer inte att släpas till schavotten. Vi förstår verkligen denna vrede bland det tyska folket.”
Det var fritt fram att jaga piloter som nödlandat.
Allierade bombplan besköts konstant med luftvärnsgranater i luftrummet ovanför Tyskland.
Lynchningarna tog fart
Efter Goebbels tal ökade antalet lynchningar kraftigt. Frustrationen över att bli bombad dygnet runt utgjorde i sig en stark motivation för våldet.
När en fallskärm kom dalande mot marken samlades ofta civila. Även om tyska soldater hade nått fram före folkhopen kunde eller ville de inte alltid skydda fångarna. Det fick den amerikanske piloten Jack Patrick erfara när han i augusti 1944 nödlandade utanför Lübeck.
”Lämna honom åt oss, så kan vi roa oss med honom”, ropade en grupp människor till de båda soldater som tagit piloten till fånga.
Snart stod folkhopen, som även utgjordes av kvinnor, och slog på amerikanen med sina jordbruksredskap.
Till slut svimmade Patrick och föll till marken. Den rasande pöbeln fortsatte att slå honom i huvudet tills han blev oigenkännlig. Pilotens livlösa kropp släpades ut på ett sädesfält, där de civila turades om att skjuta på hans lik.
VIDEO (del 2): ”Terrorpiloter” mördades runtom i Tyskland
Överallt där allierade flygplansbesättningar togs till fånga fick de uppleva invånarnas raseri.
”På varenda järnvägsstation svärmade de omkring oss och kastade sten”, mindes den amerikanske sergeanten Warren Hampton, som överlevde en nödlandning år 1944.
I Rumänien, som var allierat med Nazityskland, såg en tillfångatagen amerikansk flygare i april 1944 till sin stora fasa liket av en halshuggen kamrat ligga i en skrinda. Själv attackerades han på gatan av en kvinna med en yxa.
Hur tragiskt en situation kunde utvecklas fick den 19-årige akterskytten Sidney Brown erfara i augusti 1944.
Nio amerikaner i knipa
Tillsammans med sina åtta kamrater hade Sidney Brown den 24 augusti bombat en flygbas utanför Hannover när deras B-24:a träffades och besättningen tvingades hoppa ut i fallskärm.
En kort tid efter Browns landning på en plöjd åker såg han omkring 20 man komma gående med högafflar, hackor och andra redskap.
Brown försökte desperat ta sig loss ur sin fallskärm innan han slogs medvetslös. Ytterligare slag följde, men efter ett tag upphörde misshandeln. Efter viss diskussion kom de civila tyskarna överens om att släpa med sig flygaren till myndigheterna i närmaste stad.
Besättningen ombord på B-24:an ”Wham! Bam! Thank You Ma’m” utgjordes av nio man. Sex av dem mördades av rasande invånare i den tyska staden Rüsselsheim.
På ett kontor i staden återsåg Brown flera av sina kamrater från bombplanet. Alla var mörbultade efter att ha fått ett hårdhänt mottagande.
”Det är priset för att ni bombar våra kvinnor och barn!” skrek en officer, som beslutade att fångarna skulle transporteras till lägret Dulag Luft utanför Frankfurt am Main, där flygplansbesättningar brukade förhöras.
Brown och sju av hans landsmän sattes på ett tåg mot fånglägret. Den nionde besättningsmedlemmen var alltför illa däran för att kunna resa.
Amerikanerna hoppades att det värsta nu var över, men när tåget rullade in på stationen i staden Rüsselsheim öster om Mainz den 26 augusti väntade en av krigets värsta lynchningar.
Natten innan de amerikanska krigsfångarna anlände till Rüsselsheim hade staden med den stora Opelfabriken utsatts för våldsamma bombningar. Det innebar att invånarna var uppfyllda av hat när de åtta fångarna leddes ut ur tåget.
Kvällen innan Sidney Brown och hans kamrater fördes som krigsfångar genom Rüsselsheim hade brittiskt flyg angripit staden med bland annat 400 000 brandbomber för att slå ut en Opelfabrik som byggde stridsflygplan.
Civila löpte amok
Spottloskorna for genom luften medan fångarna eskorterades av soldater genom staden. Brown kände hur stämningen blev allt hätskare när följet av upprörda civila efter kort tid hade växt till cirka 300 personer.
”De är terrorflygare! Slå dem! Slit dem i stycken! Slå ihjäl dem! De har förstört våra hus”, skrek systrarna Margarete Witzler och Käthe Reinhardt, som började kasta sten efter amerikanerna.
Alla trodde att de åtta männen hade varit med och bombat Rüsselsheim.
”Det var inte vi!” ropade en av fångarna desperat på tyska, men det föll på döva öron.
Sekunden efter gick folkhopen till angrepp. Vakterna kunde inte hindra dem. Vissa arbetare slog sina hammare i skallen på amerikanerna med sådan kraft att blodet sprutade.
Brown kände att en flaska krossades mot hans huvud. Spriten sved i ögonen, men genom tårfyllda ögon kunde han se en man hugga mot honom med en kniv.
”Mina händer gör så ont av alla slag.” Familjefadern Phillipp Gutlich, efter att ha misshandlat de försvarslösa krigsfångarna
Amerikanen flyttade sig snabbt, men det var för sent. Kniven skar upp huden vid hans vänstra öra. Brown föll till marken och spelade död.
Från platsen där han låg såg Brown en kamrat falla omkull, medan en tysk vid upprepade tillfällen slog honom med en hammare. Från alla håll regnade slag med skyfflar, kvastskaft och hammare över amerikanerna med en sådan frenesi att ett hammarskaft till och med bröts.
”Mina händer gör så ont av alla slag”, sa familjefadern Phillipp Gutlich under våldsorgien.
Nu släpades de misshandlade amerikanerna iväg i benen och radades upp mot en vägg, där stadens lokale nazistledare, 41-årige Josef Hartgen, drog sin pistol. Brown spelade fortfarande död när Hartgen likviderade de fyra första fångarna. Sedan fick han slut på kulor.
De sista fyra amerikanerna såg döda ut, ansåg Hartgen, som befallde en grupp Hitler-Jugend att köra liken till kyrkogården utanför staden.
Brown och en kamrat låg levande i högen av lik. Till deras stora lycka ljöd flyglarmet när kärran kom ut ur staden. Medan Hitler-Jugend-pojkarna rusade till närmaste skyddsrum kunde Brown och hans kamrat ge sig av och därmed slippa undan med livet i behåll.
Lynchningar av tyska bombpiloter skedde även i Frankrike och England.
Lynchningar skedde även i andra länder
Att upphetsade invånare kastade sig över piloter som störtat förekom även på den allierade sidan. Både britter och fransmän gav sig på tyska piloter, men det skedde utan myndigheternas stöd.
Önskan om att ta hämnd på fiendens bombpiloter var inte enbart ett tyskt fenomen. Faktum är att krigets första exempel på lynchningar är från Frankrike och England.
År 1940, då Luftwaffe genomförde omfattande flyganfall, tog fransmän enligt tyska underrättelser lagen i egna händer när en Messerschmittpilot i maj nödlandade nära Luchy i norra Frankrike. Rasande franska soldater och civila knuffade piloten mellan sig innan de slutligen sköt ihjäl honom.
I London löpte civila amok den 15 september 1940, då tyskarna hade bombat huvudstaden i flera dagar. När piloten Robert Zehbe nödlandade i fallskärm fastnade han olyckligt i några upphängda kablar.
Medan han hängde försvarslös i sin fallskärm strömmade en rasande hop till med köksknivar och eldgafflar, som de misshandlade honom med. Hemvärnsmän kunde till slut befria Zehbe, men han avled av sina skador.
Antalet lynchningar av tyska flygare var dock få i Frankrike och Storbritannien, eftersom myndigheterna inte tolererade att krigsfångar utsattes för missgärningar.
Polis deltog i mord
Rüsselsheims Josef Hartgen var bara en av många lokala nazisttoppar som ledde lynchningar. Riksledare Martin Bormann uppmanade rentav sin armé av lokala nazistrepresentanter, Gauleiter och Kreisleiter, att inte polisanmäla personer som deltog i lynchningar.
Ämbetsmän och poliser samlades därför gärna tillsammans med invånarna för att avrätta flygplansbesättningar. Det skedde bland annat i staden Gross-Gerau, där två amerikaner i augusti 1944 togs till fånga av en rasande hop.
”Låt dem (invånarna, red.) lyncha dem och slå ihjäl dem”, rekommenderade en polis. Den lokale Kreisleitern höll med om att flygarna skulle ”överlämnas åt folket”.
Efter det att folksamlingen misshandlat flygarna gav stadens polischef två civilister järnstänger och bad dem slå ihjäl de överlevande.
”Säg åt honom att han är en gangster.” Den tyske befälhavaren Albert Heim, innan han gav order om att en grupp tillfångatagna amerikanska flygare skulle skjutas
Även tysk militär deltog i en del lynchningar, trots att det var arméns uppgift att ta hand om fångarna. I vissa fall såg också soldater åt ett annat håll när upphetsade civila gav sig på fångarna. Andra gånger uppmanade de till och med till lynchningar. Det skedde bland annat utanför Koblenz, där några amerikanska flygare nödlandade på sommaren 1944.
”Flygburna styrkor. De ska dödas. Säg åt honom att han är en gangster”, beordrade den tyske befälhavaren Albert Heim en av sina soldater. Mannen lydde order och sköt fångarna.
När två andra flygare som tvingats nödlanda greps senare på dagen likviderades även de och begravdes med texten: ”Här ligger två amerikanska gangstrar.”
Ofta registrerade myndigheterna händelserna som ”flyktförsök” eller hävdade att det var flygplansbesättningarna själva som gått till angrepp.
Amerikanerna glömde dock inte brotten.
En stor del av de allierade bombplanen sköts ner av tyskt luftvärn.
USA hämnades offren
Trots att Goebbels och Bormann hade uppmanat tyskarna att lyncha ”terrorflygare” och lovat att ingen skulle ställas inför rätta, dömdes hundratals tyskar efter kriget.
Efter Nazitysklands kapitulation inledde amerikanerna jakten på civila tyskar som deltagit i lynchningar.
Processerna ledde till att USA under åren 1945–1947 ställde totalt 411 tyskar, bland dem åtta kvinnor, inför rätta för att ha att deltagit i lynchningar av amerikanska flygare.
De anklagade var mellan 19 och 72 år gamla, med en genomsnittlig ålder av 45 år. I nästan 70 procent av de kända överfallen var civila inblandade, medan poliser och nazistiska tjänstemän deltog i 16 respektive 6 procent av övergreppen. Resten stod armén för.
De civila försvarade sig med att de hade traumatiserats av de ändlösa flyganfallen, medan flera åtalade poliser menade att de bara följde order.
Trots diverse ursäkter hittade amerikanerna tillräckligt med bevis för att kunna döma 346 tyskar. Av dessa dömdes 111 till döden.
Sextiosjuårige Johann Seipel från Rüsselsheim leds till galgen. Han dömdes bland annat för att ha sparkat en av amerikanerna på halsen.
USA glömde inte Rüsselsheims bödlar
Av de upphetsade invånarna i Rüsselsheim som i augusti 1944 mördade de sex amerikanska krigsfångarna ställdes elva till svars för brottet.
Efter kriget ställdes Rüsselsheim under amerikansk kontroll och i juni 1945 grävdes liken av de sex mördade amerikanerna upp från kyrkogården. En kort tid senare greps elva av stadens invånare, däribland den lokale nazistledaren Josef Hartgen, misstänkta för massakern.
Rättegången mot invånarna i Rüsselsheim i juli 1945 blev den första krigsbrottsprocessen på tysk mark. Försvaret ursäktade de anklagade med Goebbels propaganda – dessutom var ingen av de dömda straffade sedan tidigare. De argumenten avvisades emellertid av åklagaren.
”De var alla vuxna män och kvinnor. Om de ombes att begå mord och gör det är de lika skyldiga som alla andra mördare”, genmälde åklagaren Leon Jaworski.
Han pekade ut Josef Hartgen som ansvarig för lynchningen, vars ”ondskefullhet, obarmhärtighet och avskyvärdhet” var obegriplig. Hartgen samt fyra män och två kvinnor tog emot domen ”död genom hängning” medan tre kom undan med fängelsedomar och en gick fri.
Efter ett överklagande ändrades de båda kvinnornas dom till 30 års fängelse. De fem männens domar stod dock fast. De avrättades allihop.
Hur många allierade flygare som lynchades på tysk mark är ovisst, men historikern Kevin Hall uppskattar att minst tusen så kallade terrorflygare överfölls mellan åren 1943 och 1945. Siffran kan vara högre, eftersom många lynchningar hemlighölls.
Akterskytten Sidney Brown var en av få lyckosamma som undkom med livet i behåll efter att ha ställts inför en upphetsad folksamling. När amerikanen återvände till Rüsselsheim 60 år senare var det dock ”utan fiendskap i hjärtat”.
Tillsammans med en grupp invånare i Rüsselsheim invigde den 80-årige krigsveteranen en minnesmur på platsen där hans sex kamrater miste livet. På muren står det: ”Må detta minnesmärke påminna oss om vår gemensamma mänsklighet.”
