Tysk ubåt mot brittisk konvoj: Duell i Atlanten

När männen hör ordern skyndar de sig att inta sina positioner i ubåtens trånga inre. För att nå sina poster måste de tränga och åla sig förbi varandra i den 76 meter långa ubåten. Alla är på helspänn, och många svettas i skägget, som har fått lov att växa under tiden till havs. U-110 smyger närmare konvojen, medan Lemp spanar efter mål. Klockan ett ser han den tydliga konturen av ett lastfartyg i periskopets sikte.

”Är tub ett klar?” frågar kaptenen.

”Tub ett klar”, svarar männen i torpedrummet. Några sekunder senare kommer Lemps order:

”Tub ett, fyr!”

En svag ryckning märks i ubåten, när torpeden lämnar tuben strax under ytan och susar iväg mot målet. Strax därefter avfyrar Lemp ytterligare två torpeder. Ombord på ubåten är det knäpptyst. Alla lyssnar spänt i väntan på resultatet.

Ingen av de 47 männen ombord på U-110 tänker i detta ögonblick på någonting annat än om torpederna ska träffa sina mål. Men snart kommer jägarna i djupet att vara de jagade. Till skillnad från många andra dueller i Nordatlanten kommer denna kamp dessutom att få konsekvenser för resten av kriget.

Eskortfartyg slår larm

Utan att ha någon som helst aning om att tre torpeder med 300 kilo sprängmedel vardera är på väg mot de lastfartyg han ska skydda står Joe Baker-Cresswell på bryggan på jagaren HMS Bulldog.

Den 40-årige kaptenen är chef för tredje eskortgruppen, som har till uppgift att skydda konvoj OB 318, vars 38 lastfartyg är på väg från Liverpool till USA för att hämta livsviktiga förnödenheter. Konvojen befinner sig 500 kilometer öster om Kap Farvel i Grönland, och den ska inte eskorteras med än ytterligare 70 kilometer. Då har lastfartygen nått så långt västerut att de knappast riskerar att angripas av ubåtar.

Att använda örlogsfartyg som eskort är britternas mest betydelsefulla åtgärd i kampen mot de tyska ubåtarna. Sedan andra världskrigets utbrott hösten 1939 har de ”grå vargarna” under Dönitz befäl sänkt nästan 900 allierade lastfartyg i Atlanten. Vargarna har framför allt legat på lur längs de brittiska kusterna, och det har resulterat i att tonvis med amerikanska förnödenheter hamnat på havets botten i stället för att nå fram till de hårt pressade britterna.

Först under våren 1941 förkunnade Churchill att han skulle ”prioritera kampen om Atlanten över allting annat” och att Royal Navy ”måste gå på offensiven mot ubåtarna”.

Eskorter av örlogsfartyg skulle med sjunkbomber utplåna de nästan osynliga tyska ubåtarna.

Under sitt befäl har Baker-Cresswell tre jagare, tre korvetter och två stora fiskebåtar som byggts om för ubåtsjakt. Eskorten rör sig i en ring runt lastfartygen och täcker en yta av cirka fyra kvadratkilometer. Än så länge har allting gått planenligt – inget av fartygen har attackerats sedan avfärden från Liverpool.

Baker-Cresswell är en fåordig man. Men trots stenansiktet är han på gott humör, när han genom kikaren spanar ut över konvojen tillsammans med John Aitken, ställföreträdande chef på Bulldog. Konvojens händelselösa färd gör att de båda männen hoppas att fartygen ska komma fram oskadda. Då bryts plötsligt lugnet.

”Jösses, sir! Titta där!” ropar Aitken och pekar på lastfartyget Esmond.

En skummande fontän av vatten reser sig intill det 5 000 ton tunga fartyget. I nästa sekund ser Aitken och Baker-Cresswell samma hemska syn utspela sig midskepps på handelsfartyget Bengore Head.

Mullret från explosionerna rullar in över männen på bryggan på Bulldog, och strax därefter knäcks Bengore Head i två delar. Fören och aktern reser sig upp i luften. Det är ingen tvekan om vad som hänt: en ubåt har slagit till. Inget annat än torpeder kan orsaka sådan förödelse utan förvarning.

”Båda turbinerna, full fart framåt! Kurs tre-fyra-noll!” beordrar Baker-Cresswell, medan larmet går på jagaren – signalen att alla ombord ska förbereda fartyget för strid.

Baker-Cresswell noterar med tillfredsställelse att både jagaren Broadway och korvetten Aubretia som beordrat vrider om rodret och med tjock, svart rök bolmande ur skorstenarna stävar mot det område som torpederna måste ha kommit från. Fienden har träffat och sänkt två lastfartyg, men om Baker-Cresswell får bestämma ska tyskarna inte undkomma ostraffade.

Tyskt jubel övergår i rädsla

Besättningen på U-110 har också hört explosionerna, och vrålar av jubel.

”Bra gjort!” säger Lemp, som är känd för att låta sina män fira en seger. Till skillnad från många strikta ubåtskaptener tillåter chefen på U-110 till och med att besättningen lyssnar på engelsk populärmusik, vilket är strängt förbjudet enligt nazisternas regler.

Än är det emellertid inte tid att fira. Lemp ger order om att vända ubåten, så att torpederna i aktern är redo att avfyras. I samma ögonblick uppfattar männen i manöverrummet ett oroväckande ljud från hydrofonen.

Tyskarna är väl bekanta med fiendens spårningssystem ASDIC (sonar), som med hjälp av ljudvågor gör det möjligt för de brittiska eskortfartygen att pejla in föremål och farkoster under vattnet, och nu hör radiooperatören Georg Högel att ubåtens position är avslöjad:

”De har hittat oss! De får eko från oss. Jag hör ett pingande ljud!”

De glada, skäggiga ansiktena i manöverrummet blir genast allvarliga. Lemp hinner knappt vrida periskopet, innan silhuetten av ett brittiskt eskortfartyg fyller hela linsen. Det är på väg rakt mot dem.

”Dyk!” vrålar kaptenen. ”Dyyyk!”

Britterna går till motanfall

På Bulldog riktar Baker-Cresswell sin kikare mot korvetten Aubretia, som i samma ögonblick signalerar med sin signallampa på bryggan.

“Aubretia har kontakt rakt föröver. Hon angriper”, rapporterar Baker-Cresswells signalofficer.

Korvetten förbereder ett angrepp med sjunkbomber, och plötsligt öppnar besättningen till Baker-Cresswells förvåning eld med automatkanonerna på däcket. Korvettens kapten har fått syn på ubåtens periskop, precis när det försvinner under ytan.

Elden från Aubretia träffar inte, och korvetten fortsätter framåt. Även jagaren Broadway närmar sig. Ombord på båda eskortfartygen står besättningarna redo att fälla sjunkbomber, så snart de når ubåtens förmodade position.

Bomberna är inställda på att detonera på 50–70 meters djup, och de 130 kilona sprängmedel i en bomb räcker för slå ut motorer och batterier på en ubåt om bomben detonerar upp till sexton meter från målet.

Tyskarna hör hotet

I manöverrummet på U-110 håller männen blicken fäst på ubåtens djupmätare, medan ballasttankarna fylls med havsvatten. De kan höra det piskande och surrande ljudet från britternas propellrar, när fartygen närmar sig.

När bullret från propellrarna avtar väntar männen i andlös rädsla på sjunkbomberna. Lemp ändrar kurs, medan ubåten fortfarande dyker. Sekunderna går, och nu hör besättningen de första smällarna. Bomberna har detonerat ovanför ubåten. Detonationerna får ubåten att skaka så kraftigt att männen kastas mot varandra, men ubåten håller.

Lemp försöker komma undan genom att hela tiden ändra kurs och djup, men gång på gång kommer britterna tillbaka. Till slut exploderar en salva sjunkbomber alldeles intill U-110. Ubåten skakar som om den drabbats av ett jordskalv.

Alla lampor slocknar, och besättningen famlar i beckmörkret, medan ventiler springer läck, och skrovet ger med sig. Havsvatten forsar in på flera ställen, och dieselolja sprutar ut från trasiga ledningar. Männen är fångade i en klaustrofobisk konservburk, och endast ubåtens tunna skrov skiljer dem från det svarta, oändliga djupet.

Efter en stund tänds den blå nödbelysningen. Under arbetet med att undersöka ubåtens skick och täta ventilerna släpper den värsta dödsångesten sitt grepp.

”Det kommer att gå bra. Vi kommer att klara oss. Ni tror väl inte att jag tänker låta dem ta mig?” säger Lemp i ett försök att muntra upp männen.

Men efter hand som rapporterna om skador trillar in blir stämningen allt mer dämpad. Rodret fungerar inte, djupmätaren har gått sönder, och batterierna är skadade. De ger ifrån sig en obehaglig doft av klor. Värst av allt är dock att den mekanism som kontrollerar ballasttankarna inte fungerar. U-110 tycks befinna sig i fritt fall mot bottnen.

Herbert Langsch, en av de fyra radiooperatörerna, hör ett vinande ljud från behållarna med tryckluft. Det är den luft som måste blåsas in i ballasttankarna för att ubåten ska kunna stiga upp till ytan. Även Lemp – ubåtsesset med 19 sänkta fartyg på sin meritlista – har mist sin vanliga optimism.

”Vi kan bara vänta och se vad som händer. Det bästa ni kan göra är att tänka på dem därhemma – eller på något riktigt vackert”, föreslår han.

Tystnaden sänker sig. Männen stirrar tomt framför sig eller blundar för att be och tänka på flickvänner, fruar, barn och föräldrar – alla dem som de aldrig mer ska få se.

Medan de 47 tyskarna inväntar döden kränger U-110 plötsligt till, så att de som inte hinner gripa tag om något kastas handlöst omkull. De är övertygade om att vattentrycket nu kommer att krossa dem. Men inget sprängs, inget krossas – i stället utbrister en besättningsman:

”Vi är uppe vid ytan! Vi är räddade!”

Ingen av de medtagna männen förstår hur det har gått till, men i stället för att sjunka har ubåten alltså stigit till ytan. Kanske ska de inte dö i dag trots allt.

Kraftig eld mot U-110

Klockan 13.35 bryter ubåtens torn vattenytan.

”Du store farao! Där är den ju!” utbrister Aitken på bryggan på Bulldog.

”Vi har honom!” säger Baker-Cresswell, och ger löjtnant David Balme order att vara redo med jagarens kanoner.

”De kommer ut”, noterar Aitken, när den främre luckan på ubåten öppnas i samma sekund som Balme ropar ”eld!”, och kanonerna börjar mullra.

Britterna vet inte vad tyskarna tänker göra. Kanske tänker de bemanna kanonen på däcket och besvara elden. När även ubåtens tornlucka öppnas och ett antal huvuden sticker upp, fortsätter Baker-Cresswell beskjutningen. Luftvärnskanonerna på Bulldog blandar sig i kakofonin, som förstärks av salvor från jagarens kulsprutor.

Besättningen kastar sig i vågorna

På U-110 är kapten Lemp den förste som tittar ut genom tornluckan, endast för att konstatera att ett inferno väntar dem.

”De skjuter verkanseld! Vi är omringade! Alle man lämnar båten!” ropar han ner till sina män.

Radiooperatören Herbert Langsch står så nära luckan att han kan dra i sig den friska luften, men 21-åringen hör också granaterna och de metalliska smällarna från kulor som träffar ubåtens skrov. Plötsligt faller ett glödande granatsplitter ner genom tornet och landar på golvet intill männen.

Langsch får bråttom att ta sig ut. Med kulorna vinande runt öronen sätter han sig på huk på däcket. Han vrider på det lilla handtaget på sin flytväst, och en patron med tryckluft blåser upp den – men innan han hinner hoppa i vattnet rycker en kamrat honom i armen.

”Jag är träffad! Jag ser inget med mitt vänstra öga!” vrålar mannen.

Langsch ser att ögat är helt sönderskjutet.

”Du har bara fått blod i ögat från ett sår. Det är därför du inte ser något”, ljuger Langsch.

Mannen lugnar sig och vågar hoppa i havet. Han försvinner i vågorna och dyker aldrig upp igen. Även Langsch hoppar i och hoppas på ett barmhärtigare öde.

Några ögonblick senare klättrar den 23-årige journalisten Helmut Ecke upp på däcket. Han har följt med U-110 för att skriva hyllningsartiklar om Nazitysklands framgångsrika ubåtar, och har ingen militär utbildning – och absolut ingen utbildning i hur man agerar i en krissituation ombord på en ubåt. På däcket förlamas Ecke av skräck, när han ser en av sina landsmän träffas i huvudet av en granat. Hjärnsubstans sprutar ut på däcket, innan mannens livlösa kropp faller i havet.

Den fasansfulla synen får Ecke att kasta sig i vattnet utan att ha blåst upp sin flytväst. Han vet inte att man måste vrida på handtaget. Journalisten fäktar febrilt i vågorna, medan han skriker på hjälp.

”Jag hinner inte hjälpa dig”, flämtar en landsman intill Ecke och simmar bort från honom.

Journalisten är nära att ge upp, när Herbert Langsch med några kraftiga simtag kommer till hans undsättning. Radiooperatören ser till att flytvästen blir uppblåst och hjälper Ecke bort från ubåten.

Kapten Lemp har hela tiden stått vid tornluckan och sett till att alla kommer upp. Han drar en lättnadens suck, när britterna slutar skjuta. Äntligen går det att göra sig hörd, men Lemp är övertygad om att tiden är knapp.

”Är någon kvar därnere?” ropar han ner i manöverrummet.

”Ja! Jag är härnere. Jag kommer upp”, svarar den ende som är kvar nere i ubåten, signalisten Heinz Wilde.

”Ta dig bort från ubåten så fort du kan. Den sjunker när som helst”, säger Lemp, när Heinz Wilde uppe på däcket blinkar och försöker vänja sig vid dagsljuset.

”Vi har kvar hemlig utrustning ombord”, säger Wilde och syftar på ubåtens Enigma-kodmaskin, kodböcker och andra viktiga dokument.

”Lämna kvar det, Wilde. Det sjunker ändå med ubåten”, försäkrar hans chef.

Sedan hoppar Wilde i vattnet tätt följd av Lemp.

Britterna gör ett kap

På Bulldog har kapten Baker-Cresswell gett order om eld upphör och stopp i maskin. Jagaren ligger endast hundra meter från den skadade ubåten. Först funderade eskortchefen på att ramma den tyska ubåten, men sedan kom han på andra tankar: kanske kan britterna göra en ännu större vinst om de bordar och plundrar ubåten.

”Sätt ihop en bordningsgrupp”, säger kaptenen till löjtnant Balme.

”Ni får åtta man, däribland en av signalisterna. Ni ska vara beväpnade och slå ut allt eventuellt motstånd. Men vi tror inte att det finns fler tyskar ombord på ubåten. Er huvudsakliga uppgift är att plocka åt er alla dokument, kodböcker och sjökort som ni hittar. Och så vill jag veta hur stora ubåtens skador är, och om vi kan ta den på släp.”

”Uppfattat, sir”, svarar Balme, som snart är på väg mot den gungande U-110 i en jolle från Bulldog.

Vattnet slår in över ubåten, som rullar oroväckande i det oroliga havet, och den 20-årige löjtnanten får akta sig för att halka på det hala däcket. Med dragen revolver och nerverna på helspänn är Balme den förste som klättrar ner i tornet. Till sin lättnad kan han konstatera att ubåten är tom.

Britterna sätter genast igång att leta igenom ubåten, men de måste hela tiden vara på sin vakt. Visar ubåten tecken på att sjunka måste de ta sig ut direkt.

Trots den överhängande faran får de snabbt annat att tänka på. Radiorummet innehåller rena guldgruvan av hemligt material: En Enigma-krypteringsmaskin, kodtabeller, signalböcker, sjökort och kartor som visar var tyska minfält är utlagda. Britterna har kammat hem storvinsten.

När Balme och hans män återvänder till Bulldog med de värdefulla fynden är Baker-Cresswell mer än nöjd. Det blir inte sämre av att Balme rapporterar för sin chef att ubåten ”verkar tillräckligt sjöduglig för att kunna bogseras”.

Medan de övriga eskortfartygen letar efter överlevande – i första hand de brittiska sjömännen från Esmond och Bengore Head och sedan de resterande tyskarna – fäster besättningen på Bulldog en tross vid U-110. Trofén ska bogseras till hamnen i Island, där eskortgruppen har sin bas. Att få möjlighet att undersöka en av de avancerade tyska ubåtarna av IX-klassen vore oerhört värdefullt för den brittiska flottan.

Ubåten sjunker på vägen hem

Klockan 18.30 stävar Bulldog åter fram genom Atlanten på väg mot örlogsbasen i isländska Hvalfjord. Under natten är sjön lugn, men morgonen därpå friskar vinden i. Vågorna slår mot skrovet på Bulldog, och Baker-Cresswell betraktar nervöst hur havet sliter i U-110.

Ubåtens akter sjunker allt längre ner under ytan, och vid 11-tiden kan den skadade farkosten inte längre stå emot havets krafter. Fören reser sig, och bogsertrossen slits av. I några ögonblick står U-110 i det närmaste lodrätt upp i vattnet. Sedan glider ubåten långsamt ner under ytan och försvinner.

”Det var ett av de värsta ögonblicken i mitt liv. Vilken triumf det hade varit att stäva in i Hvalfjord med U-110 på släp”, skrev Baker-Cresswell senare.

Trots förlusten av ubåten har kaptenen och hans män åsamkat den tyska ubåtsflottan ett smärtsamt nederlag med erövringen av all hemlig utrustning och hemliga dokument ombord på U-110. Segern över den tyska ubåten har dessutom bevisat att konvojeskorterna är ett effektivt vapen mot ”de grå vargarna”.

EPILOG: Endast en sjöman från de sänkta brittiska lastfartygen miste livet efter attacken av U-110 . De tyska besättningsmännen Helmut Ecke, Heinz Wilde, Georg Högel och Herbert Langsch klarade sig levande från duellen i Atlanten. Det gjorde femton av deras landsmän inte.

Bland de omkomna var Fritz-Julius Lemp. Kaptenen hade enligt ett vittne försökt simma tillbaka till U-110, när han insåg att ubåten inte sjönk. Lemp lyckades dock varken sänka sitt fartyg eller rädda sitt liv. Somliga hävdar att kaptenen tog sitt eget liv.