Före kidnappningen klädde sig britterna Patrick Leigh Fermor och William Stanley Moss i tyska uniformer. Om de greps skulle förklädnaden automatiskt medföra en dödsdom.

© G. Harokopos/Kouvidid-Manouras

Tysk general kidnappades på Kreta

En aprilkväll år 1944 lämnar den tyske generalen Karl Heinrich Kreipe sitt högkvarter nära staden Heraklion på Kreta. Drygt en halvtimme senare stoppas hans bil av två brittiska agenter som kidnappar honom. En våghalsig operation har påbörjats. Nu väntar en tre veckor lång farofylld resa tvärs över medelhavsön som är ockuperad av nästan 50000 tyskar.

4 februari 2019 av Stine Overbye

Nio par ögon stirrar spänt ut i mörkret. Klockan är halv tio på kvällen den 26 april och general Kreipe är redan en timme försenad. 

Som den vanemänniska han är brukar generalen lämna sitt högkvarter nära Heraklion vid 20-tiden och komma hem till sin villa Ariadne i Knossos drygt en halvtimme senare. Men kanske har han just i kväll stannat kvar i högkvarteret för att spela bridge till långt in på natten, det har hänt några gånger tidigare.

De nio männen vid landsvägen utanför Knossos kurar ihop sig i den kyliga vårvinden medan de diskuterar om de ska ge upp. 

Den operation som har förberetts i månader har till synes gått i stöpet, och medan de motvilligt ställer in sig på ett nederlag spanar de kedjerökande och förhoppningsfulla in i det sista efter generalens Opel. 

Några minuter senare hör de ett brummande i fjärran. Det är ljudet av en bil som kommer närmare. Strax därefter bryter ett par starka billyktor genom mörkret och två av männen, Patrick Leigh Fermor och William Stanley Moss, hoppar genast upp ur diket där de har legat på lur.

De osäkrar sina pistoler och ställer sig mitt på vägen. Ögonblicket därefter badar de i ljuset från bilen som nu har sänkt farten. När Fermor vrålar ”Halt!” stannar bilen helt.

”Är detta generalens bil”, frågar Fermor på perfekt tyska medan han böjer sig fram för att kika in genom framrutan. Chauffören ser förvånat på Fermor och låter blicken glida vidare till Stanley. De är båda klädda i tyska polisuniformer, konstaterar chauffören och mumlar ”Ja, ja”.

Som på en osynlig signal väller det i samma sekund fram människor från alla håll och nu går allt fort: Medan Fermor och en av hans medhjälpare sliter ut generalen ur bilen tar Moss hand om chauffören som skräckslagen sträcker sig efter sin kpist. 

Innan han hinner få tag i vapnet slår Moss honom i huvudet med en batong så att han livlös sjunker ihop över ratten. 

Moss drar genast ut den medvetslöse mannen ur bilen medan general Kreipe, som ursinnig häver ur sig de grövsta svordomar, stretar emot av all kraft när hans kidnappare försöker få ut honom från passagerarsätet.

Det krävs fyra män för att få in Kreipe i bilens baksäte. Inte förrän han får en kniv mot strupen slutar han göra motstånd. I stället börjar han som i trans att upprepa:

”Var är min uniformsmössa? Var är min uniformsmössa?”

Lättade över att den första delen av opera­tionen har lyckats sätter sig Moss bakom ratten och Fermor intill honom. I baksätet sitter förutom Kreipe tre grekiska motståndsmän som håller den motsträvige generalen i schack. 

Vid vägkanten står fyra andra greker som har fullt sjå att få den sårade chauffören på benen. Genom en vinkning signalerar de att allt är okej när Opeln rullar iväg. 

General Karl Heinrich Kreipe kidnappades nära Kretas huvudort Heraklion och fördes bort över den bergiga ön. Längs vägen fick de brittiska kommandosoldaterna hjälp av öns partisaner.

© G. Harokopos/ Kouvidis-Manouras

Tyske slaktaren sår hat

Ända sedan tyskarna i maj 1941 ockuperade Kreta har öns motståndsrörelse envist försökt bekämpa den tyska övermakten. 

Hatet mot tyskarna är stort och det genomsyrar varje stad och by på medelhavsön. Förhållandet mellan de båda parterna har knappast blivit bättre av att tyskarna svarat med fasansfulla hämndaktioner varje gång öns partisaner har utfört sabotage mot eller överfallit fienden. 

Nazisterna har hotat med att döda tio kretensare för varje dödad tysk, och i början av 1944 plågas ön av hårda strider. Allt är ett enda kaos; byar står i lågor, kyrkogårdarna är överfulla och män, kvinnor och barn har flytt upp i bergen.

I synnerhet en man är särskilt hatad av öborna: general Friedrich Wilhelm Müller – känd som ”Slaktaren från Kreta”. 

Han anses vara en tyrann av värsta sorten och ligger bakom de brutala hämndaktioner som har gjort många kretensiska kvinnor till änkor. Till sina trupper har han utdelat en stående order: ”Avrätta alla som arresteras, förstör och bränn utan nåd.”

De allierade har med oro följt utvecklingen på Kreta och i den egyptiska huvudstaden Kairo har man i det allierade militära högkvarteret beslutat att general Müller ska bort. 

Två brittiska­ agenter, Patrick Leigh Fermor och William Stanley Moss, har utsetts till att sköta uppgiften med hjälp från partisaner på Kreta.

Men operationen har blivit kraftigt försenad efter flera misslyckade försök att nå Kreta med fallskärm. Patrick Leigh Fermor har förvisso lyckats landa men Moss och två greker, George Tirakis och Manoli Paterakis, har efter tretton försök tvingats ge upp tanken på att komma till ön luftvägen – dåligt väder och tyskt luftvärn har förhindrat landsättningen.

I stället har de kommit med båt från Egypten till Kretas sydkust, där de två månader försenade går i land i skydd av mörkret i april 1944.

I mottagningskommittén på stranden finns förutom en grupp partisaner från ön även Patrick Leigh Fermor, som på förvånansvärt kort tid helt har bytt utseende. Numera ser han ut som en infödd – ansiktet är solbränt och han har skaffat mustasch. 

Han berättar för de nyanlända att planerna blivit något ändrade. General Müller har rest bort för drygt en månad sedan, men eftersom en tysk general kan vara lika bra – eller dålig – som en annan, föreslår han att de i stället ska föra bort Karl Heinrich Kreipe. Han leder tyskarnas 22:a pansargrenadjärregemente som verkar på Kreta.

Under dagarna före kidnappningen har aktionsgruppen vandrat längs getstigar över berg, genom uttorkade flodbäddar och över änd­lösa, timjandoftande slätter norrut mot Heraklion. 

Nätterna har de tillbringat i grottor eller hemma hos de gästvänliga öborna som bjudit dem på getmjölk, ägg, stekta gettesti­klar och inte minst traktens brännvin, raki. 

En hemlig agent från Heraklion, greken Micky Akoumianakis vars far dödats av tyskarna, sällar sig till gruppen. Han bor i Knossos alldeles intill generalens villa och kan på nära håll följa Kreipes rörelser. 

Tillsammans med Fermor åtar han sig uppgiften att spionera på generalen medan resten av gruppen bygger upp en samlingsplats i bergen ovanför byn Kastamonitsa.

Planen tar form

Till en början är det tänkt att generalen ska f­öras bort från sin villa, men Akoumianakis och Fermors rekognoscering visar att det är praktiskt taget omöjligt. Villa Ariadne omges av tre ­rader strömförande taggtråd och är dessutom hårt beva­kad. 

Den enda möjligheten är att kidnappa Kreipe när han oskyddad kör hem från sitt jobb i högkvarteret vid Kretas huvudort Heraklion. Det gör han oftast efter mörkrets inbrott eftersom Kreipe vanligtvis arbetar till unge­fär klockan åtta på kvällen.

Efter många timmars diskussioner bestämmer gruppen vad som ska ske efter kidnappningen. Med generalens uniformsmössa på huvudet ska Fermor agera officer medan Moss vid hans sida ska köra bilen – med generalen i baksätet – genom alla de tyska vaktposterna i Heraklion och vidare ut längs kusten. 

I en av byarna ska tre man stiga ur bilen tillsammans med generalen och fortsätta till fots mot berget Ida, där de senare ska möta de fyra män som tar hand om Kreipes chaufför. Någonstans på berget sitter en agent med en radiosändare och han ska meddela Kairo att generalen är klar att hämtas på öns sydkust.

För att vinna tid och förvirra tyskarna ska Fermor och Tirakis – sedan de släppt av Moss, två grekiska motståndsmän och sin fånge – köra ut generalens bil till en öde strand som tidigare fungerat som angöringsplats för allierade ubåtar.

Syftet är att lura tyskarna att tro att kidnapparna redan har lämnat ön med Kreipe. För att övertyga fienden om att öborna inte har det minsta med kidnappningen att göra, ska de två männen lämna kvar falska spår i bilen i form av en engelsk militärmössa, en jacka och några tomma engelska cigarrettpaket. 

På framsätet ska de dessutom lägga ett brev till de tyska myndigheterna. I brevet står det:

”General Kreipe har för en kort tid sedan tagits till fånga av engelska kommandotrupper. När Ni läser detta är han och vi på väg till Kairo. Vi vill uttryckligen påpeka att kuppen har utförts utan hjälp från kretensare eller kretensiska partisaner.

Er general är krigsfånge på heder­sord och kommer att behandlas med den respekt som krävs för hans rang.

Att genomföra repressalier mot lokalbefolkningen vore både oberättigat och orättfärdigt.”

Kort efter ockupationen av Kreta började öbornas motståndskamp. De tyska styrkorna gick brutalt fram när partisanernas sabotage och dödande skulle vedergällas. Civila kretensare avrättades och antalet sörjande, svartklädda änkor ökade ständigt. 

© Maritime Museum, Crete

Generalens vimpel ger fri väg

Så här långt har allt gått enligt planen och i baksätet i sin bil finner sig general Kreipe relativt snart i situationen, kanske för att Fermor har lugnat honom med att han inte ska dödas.

Inte ett ljud kommer över generalens läppar när Opeln under natten passerar genom totalt 22 tyska vägkontroller, men det är med hjärtat i halsgropen som kidnapparna kör genom Heraklion där det vimlar av tyskar på väg hem från biografen. 

Vimplarna på bilen har en nästan magisk effekt på vakterna som gör honnör vid blotta anblicken. Men på väg ut ur Heraklion måste bilen passera genom en trång port, och generalen tvingas därför ned på golvet i baksätet.

När kidnapparna är på väg genom porten gör vakten tecken åt dem att stanna och går sedan målmedvetet mot Fermor på bilens högra sida. I baksätet är de tre grekerna nu beredda och har sina vapen till hands.

När vakten är nästan rakt framför honom ropar Fermor: ”Generalens bil!” Utan att invänta tyskens reaktion trycker Moss gasen i botten och till sin lättnad kan han i backspegeln se vakten göra honnör.

Efter ett par timmars körning kommer kidnapparna fram till den plats där generalen, Moss och två av grekerna ska stiga ur. Generalen klagar över att han har skadat benet och haltar. 

Eftersom det inte finns någon stig att följa tvingas männen klättra uppför klipporna och bära den kraftige Kreipe över de värsta hindren. Samtidigt är Fermor och hans grekiske kompanjon på väg ut mot kusten med generalens bil, en resa som går helt enligt planen. 

De lämnar sitt brev på sätet och vandrar genom natten i riktning mot byn Anógia. Där ska de möta resten av kidnappargruppen och bytet.

Efter en lång natts vandring tar Moss, Kreipe och de två grekerna en paus vid femtiden nästa morgon medan de väntar på att det ska bli tillräckligt ljust för dem att orientera sig och fortsätta till en flod som rinner nära Anógia. 

Generalen har blivit mer pratsam och berättar att han föregånde kväll spelat kort och därför kommit senare iväg från högkvarteret.

I gryningen traskar männen vidare tills de når floden. Utmattad lägger sig Kreipe ned men när han tar av sig sin jacka upptäcker han att han tappat sitt riddarkors som han förärats efter slaget om Leningrad. Förlusten av uniformsmössan och nu även den fina orden tar hårt på honom.

Vid floden skriver Moss ett brev till sin landsman, agenten Tom Dumbabin, som be­finner sig på berget Ida. 

Moss ber honom att via radion underrätta Kairo om att kid­nappningen har genomförts enligt planen. En av grekerna skickas iväg med brevet.

Medan solen stiger allt högre på himlen tar sig Moss en tupplur men blir bryskt väckt av en upphetsad Manoli Paterakis: ”Tyskarna är där! Anógia är full med tyskar!” varnar han.

Gruppen gör sig snabbt redo att vandra ­högre upp i bergen och trots att Kreipe är utmattad och har ont i sitt ben går han raskt. Men flykten blir inte lång – efter bara en kvart finner männen en grotta som ligger dold bakom ormbunkar. Där kryper de in och gömmer sig.

Klappjakten inleds

Inga tyskar kommer i närheten men vid 17.30-tiden bryts tystnaden i bergen av bullret från ett lågtflygande tyskt plan och snart är luften full av flygblad som likt höstlöv singlar mot marken. 

Männen vågar sig ut ur grottan och hämtar ett blad – som förmodat handlar det om kidnappningen. Innebörden går inte att missförstå även om bokstäverna är utsmetade och flygbladen uppenbarligen tryckts i all hast:

”Till alla kretensare. I natt fördes den tyske generalen Kreipe bort av banditer. Han hålls för tillfället gömd i Kretas berg och befolkningen kan inte vara ovetande om var han befinner sig. Om generalen inte återvänder inom tre ­dagar kommer alla upproriska byar i trakten kring Heraklion att jämnas med marken och det kommer att genomföras allvarliga repressalier mot civilbefolkningen.”

Bestörta konstaterar kidnapparna att tyskarna inte har läst det brev som lämnades kvar i generalens bil. Eller också tror tyskarna inte på att britterna agerat utan hjälp från kretensarna. Faktum är i alla fall att tyskarna misstänker lokalbefolkningen och tänker hämnas brutalt. 

Det finns heller ingenting som tyder på att tyskarna tror att Kreipe redan har lämnat ön. Klappjakten har börjat och inte någon plats på Kreta är längre­ säker.

Framåt kvällen dyker Fermor, fortfarande klädd i tysk uniform, och hans grekiske vän upp utanför Anógia. Med sig har de en mulåsna och dess skötare till generalen som bli synbart lättad över att slippa gå.

Så snart mörkret faller förflyttar sig hela gruppen upp mot Lassithi-platån till motståndsrörelsens högkvarter som finns i en grotta i en klippvägg. Först i gryningen kommer de fram och blir varmt mottagna av tre brittiska agenter och en större grupp öbor.

Även sändebudet som skulle leverera brevet till radiotelegrafisten Tom Dumbabin finns på plats. Han har dåliga nyheter: Eftersom han inte har lyckats hitta tele­grafisten, har Kairo inte fått besked om den lyckade kidnappningen. Alltså är det ingen båt på väg från Kairo än.

Kreipe tappade sin generalshatt och det förnämliga riddarkorset under den långa marschen tvärs över Kreta. Förlusterna gjorde honom tystlåten och deprimerad.

© G. Harokopos/ Kouvidid-Manouras

Vägen går över berget Ida

Moss och Fermor ser ingen annan möjlighet än att skicka iväg ett snabbt sändebud till de två andra brittiska telegrafisterna på ön. 

Men de befinner sig på den östra respektive västra delen av Kreta – minst två dagsresor från Lassithi-platån. Och från det att meddelandet nått Kairo till att båten skickats iväg kommer det att gå många dagar till. Alltså måste kidnapparna utrusta sig med tålamod.

Samma eftermiddag kommer de fyra greker som har tagit hand om generalens chaufför – men utan chauffören. Förkrossade berättar de att tysken har dött på vägen upp till platån och att de har begravt honom under några stenblock.

Den milda dagen följs av en kall natt. För att hålla värmen dricker männen flera flaskor raki. Det blir inte mycket sömn eftersom grottan som de ligger i är full med loppor. 

När männen framåt gryningen äntligen lyckas få lite ro väcks de snart av uppskärrade motståndsmän som meddelar att tusentals tyskar kommenderats ut för att söka efter generalen. Många av dem är bara några kilometer bort.

Efter ett snabbt rådslag bestämmer sig kidnapparna för att klättra upp över det snöklädda berget Ida som med sina 2456 meter är Kretas högsta punkt och sedan fortsätta ned mot sydkusten.

Vid middagstid ger sig männen iväg, generalen på sin mulåsna och de övriga till fots. Motståndsmän från trakten har gått i förväg ända till bergets topp och vidare ned på andra sidan. Deras uppgift är att skapa ett system av röksignaler så att kidnapparna kan få besked om att vägen är fri.

Vandringen uppför går oändligt sakta eftersom stigningen är brant och när männen kommer fram till snögränsen tvingas de gå i snigelfart – ett ihållande duggregn har gjort den is- och snötäckta marken glashal och nästan oframkomlig.

När mörkret sänker sig över Kreta har männen nått ända till toppen och är redo att klättra ned på andra sidan. Men nedstigningen blir om möjligt ännu värre än färden uppför. I beckmörkret ser de inte ens handen framför sig och de ömsom snubblar, ömsom glider ner för berget. 

Vi tretiden på natten kommer de till en fårkätte där en herde tar emot de hungriga och stelfrusna vandrarna som får slå sig ner kring en öppen eld och äta ost och bröd. Herden visar dem sedan vägen till en grotta där de kan gömma sig nästa dag.


Vid lunchtid kommer ett sändebud till grottan med nyheter från greken Andoni: Tyskarna har ännu inte hämnats på kretensarna. Men de håller på att slå en ring runt Ida och troligen kommer de redan nästa dag att inleda en systematisk klappjakt över berget.

Männen inser att de inte har någon tid att förlora och bestämmer sig för att i skymningen vandra hela vägen ned till bergets fot – väl medvetna om att det blir en snudd på omänsklig strapats. 

General Kreipe är inställd på prövningarna – hittills har han varit sammanbiten och ständigt klagat över sömnbrist, kylan, maten, smärtan i benet och sin bedrövliga situation i allmänhet. Men nu tycks han ha funnit sig i sitt öde. 

Psykiskt mår han inte bra – blicken är tom och utan hopp men han är samarbetsvillig och ser fram emot att det hela förhoppningsvis snart ska vara över.

Efter tre timmars vandring i mörker och utan rast kommer männen till en plats där Andoni enligt planen ska möta dem och visa dem vägen längs en stig ned till kusten. Men greken dyker inte upp och medan männen letar efter honom öppnar sig himlen. Männen blir blöta in på bara skinnet i det hällande regnet.

Rastlösa och oroliga planerar kidnapparna nu för nästa steg, och än en gång läser Fermor det meddelande som de har fått från Andoni. Till sin fasa inser Fermor att de har missförstått brevet fullständigt. Andoni varnar dem för att förflytta sig ned mot bergets fot och skriver: 

”Försök inte ta er igenom i natt.” Männen hade trott att de skulle ta sig ned under natten. De ryser vid tanken på att de har varit livsfarligt nära att bli fångade av tyskarna.

En strand full med tyskare

Dagar och nätter går utan att kidnapparna får några meddelanden från Kairo. De gömmer sig i snårskog och i diken där de ofta får besök av hjälpsamma kretensare som förser dem med proviant och berättar nyheter om tyskarnas förehavanden. 

Den strand som kidnapparna har hoppats kunna bli hämtade från och som ligger bara ett par timmars marsch från deras gömställe, är nu full med tyskar – cirka 200 man, sägs det.

Allt mer desperata över den utdragna vänte­tiden och den ständigt överhängande faran sätter de en nödplan i verket: Fermor ska ge sig iväg för att komma till en radiosändare så att han själv kan kontakta högkvarteret i Egypten och avtala tid och plats för en avresa från ön.

Så snart Fermor har gett sig iväg får Moss via ett sändebud ett brev från radiotelegrafisten på västra Kreta. Han meddelar att en motorbåt anlände redan den 1 maj och att den under de följande fyra nätterna ska försöka komma i kontakt med dem.

Men all kontakt med båten är omöjlig eftersom den strand där den ska lägga till myllrar av tyskar. I stället måste kidnapparna röra sig vidare­ västerut där det förhoppningsvis finns färre fientliga trupper.

Klockan är fyra på morgonen den 6 maj när Moss, Kreipe och resten av gruppen kommer till en fårfålla nära byn Yerakari. Längs vägen har de tagit en paus vid ett rakibränneri i en liten by där invånarna generöst försett dem med varmt brännvin ur de bubblande kärlen.

Vid 18-tiden kommer ett sändebud med brev från Fermor. Han berättar att han har hittat en radiosändare och avtalat ett nytt möte med Kairo.­ Efter dagar av osäkerhet och rädsla­ återfår gruppen nu hoppet om att få ett slut på Kreta­äventyret. 

Stämningen stiger märkbart och dessutom lyckas kidnapparna hitta en perfekt plats att fördriva väntetiden på medan solen­ strålar från en molnfri himmel. 

En övergiven stuga nära byn Pastos blir deras gömställe under­ de närmaste dagarna och här kan de äntligen slappna av och ta uppfriskande bad i ett vattenfall.

På kvällen den 9 maj ansluter sig Fermor åter till gruppen och samma kväll fortsätter de vidare västerut. På vägen passerar de genom en by som nyligen bränts ned av tyskarna, men fienden tycks ha gett sig av för länge sedan så männen vandrar lugnt vidare mot sitt mål.

Under de följande dygnen sover kidnapparna på dagen och färdas på natten, eskorterade av olika grupper av motståndsmän som bor i området och känner till alla stigar och genvägar. 

Den 11 maj kommer de fram till byn Vilandredo som ligger en nattmarsch från kusten och som ska bli deras sista tillflyktsort före avresan till Egypten.

I Vilandredo väntar den brittiske agenten Dennis Ciclitiras som har en radiosändare. Han kontaktar genast Kairo för att närmare bestämma detaljerna kring avresan.

Motorbåt i sikte

Under de senaste dagarna har general Kreipe åter blivit deprimerad och han klagar ständigt över sina smärtor.

Den 13 maj klockan 22 får männen äntligen det meddelande de väntat på så länge: Enligt Kairo ska det komma en båt nästa natt och hämta dem vid Rodakino. Av meddelandet framgår det också vilka ljussignaler männen ska sända till båten.

Nu får männen bråttom. I skydd av nattens mörker ska de hinna ned till havet och vara framme innan solen går upp. Enligt traktens partisaner finns det tyskar överallt i området och därför är risken att bli upptäckt stor när dagen har grytt. 

Beväpnade med automatvapen och med fickorna­ fulla av bröd och en flaska raki ger de sig av i den iskalla natten, snubblande och kanande utför de branta sluttningarna.

Äntligen framme i Kairo kunde Kreipe ta farväl av sina kidnappare, Patrick Leigh Fermor och William Stanley Moss. Nu väntade en längre vistelse i krigsfångläger.

© G. Harokopos/ Kouvidid-Manouras

 När dagen gryr kommer de till en klippa nära kusten där de lägger sig för att sova. Vid 11-tiden på förmiddagen vaknar de och upptäcker att utsikten över kusten är fenomenal. 

Men lite längre ned ligger en tysk vaktstation där soldaterna turligt nog är så upptagna med att hänga tvätt på tork och att sola sig att de inte upptäcker att deras bortförde general befinner sig bara några hundra meter därifrån.

På kvällen går männen i en stor båge runt den tyska kontrollposten och tillryggalägger den sista sträckan ned till stranden vid Rodakino. En vik omgiven av höga klippor där männen syns utifrån havet visar sig bli det perfekta gömstället. 

Klockan 22 börjar de sända de avtalade morsesignalerna – ”S” och ”B”. Efter vad som känns som en evighet hör de ett svagt motorljud som sakta­ ökar i styrka. När konturerna av en båt tonar fram ur mörkret ute på havet kan männen inte låta bli att jubla. 

Till och med den annars så vresige Kreipe tinar upp i ett sällsynt leende, till synes lättad över att hans livs värsta mardröm äntligen är slut.

Några minuter senare sitter kidnapparna i officersmässen ombord där kaptenen bjuder på en himmelsk drink med rom, engelska cigarretter och hummersandwich. 

Och medan de skojar om de senaste veckornas händelser tar sig general Kreipe en promenad på däck. Därifrån kan han se konturerna av Kreta som krymper och försvinner i nattens mörker.

Läs mer

Georgios Harokopos: The Abduction of General Kreipe, Kouvidis-Manouras, 2003. G. Psychoundaki: The Cretan Runner, Penguin Books, 1998. W. Stanley Moss: Ill Met by Moonlight, Efstathiadis Group, Greece, 1985. Alan Clark: The Fall of Crete, Efstathiadis Group, Greece, 2004.

Kanske är du intresserad av...