Tusentals mördades i Katynmassakern
Tiotusentals officerare togs tillfånga när Sovjet invaderade Polen. De sågs länge som försvunna, men när Tyskland gick in i Sovjet uppdagades den hemska sanningen om vad som hänt i Katynskogen.
4 000 polska officerare dödades i Katynskogen. Bild från filmen Katyn.
Den 1 oktober 1939 väcktes den polske majoren Adam Solski och hans officerskollegor klockan sex på morgonen. Återigen ville sovjetiska funktionärer kontrollera deras identitetshandlingar. Först vid lunchtid fick de en kopp svart kaffe och korngryn.
Fyra dagar tidigare hade de tagits tillfånga av Röda armén och hela tiden hade de fått för lite mat. Förutom svart kaffe fanns inget att dricka. Major Solski kände sig svag men inte bara av hungern utan också av den psykiska anspänningen. Han var nu sovjetisk fånge.
På kvällen föstes han och hundratals andra officerare in i ett godståg som tog dem österut.
Röda armén invaderade Polen
Den 17 september invaderade Röda armén östra Polen. Polska trupper hade då kämpat mot den tyska invasionen från väster i över två veckor. Vad de inte visste var att Hitler och Stalin hade delat upp landet mellan sig i Molotov–Ribbentrop-paktens hemliga del.
Polackerna hade inget att sätta emot Röda armén. Landets östra gräns skyddades av fåtaliga gränsförsvarstrupper. Sovjetiska trupper ryckte fram snabbt och erövrade flera städer.
Redan den 22 september organiserades en gemensam tysk-sovjetisk segerparad i Brest-Litovsk. Några dagar senare delade Berlin och Moskva officiellt upp Polen mellan sig. Men landets ledning kapitulerade aldrig inför invasionsarméerna.
Polsk exilregering
I slutet av september hade Polens civila och militära ledarskap evakuerats till Rumänien. En order hade också gått ut till militära enheter om att inte slåss förgäves mot de båda inkräktarna.
Istället skulle soldaterna försöka ta sig till Frankrike via Rumänien. För polackerna gällde det att snabbt bilda en exilregering och sätta upp nya förband som behövdes i befrielsen av Polen.
Flera reservofficerare fanns bland offren för Katynmassakern.
Exilregeringen etablerade sig i Frankrike och fria polska styrkor började byggas upp. Innan Frankrike kapitulerade efter det tyska blixtkriget 1940 räddades exilregeringen och vissa polska trupper över till Storbritannien.
Polska jaktpiloter gjorde samma år viktiga insatser under slaget om Storbritannien. Polacker kämpade senare även inom den brittiska armén i Nordafrika och Europa.
Officerarna internerades
För polska militärer som hamnat i sovjetisk fångenskap blev framtiden en helt annan. Röda armén tillfångatog drygt 18 000 officerare samt gendarm- och polisbefäl. Merparten av underofficerarna släpptes fria men resten internerades i tre specialläger: Kozielsk, Ostasjkov och Starobielsk.
Tillvaron i dessa läger var uthärdlig. Polackerna svalt inte och behövde bara hålla rent i fångbarackerna. Värst var tristessen och längtan efter familjen, som de hade tillstånd att skriva till. En officer skrev till sin fru i februari 1940: ”Jag längtar fruktansvärt mycket efter dig, och jag mår dåligt på grund av det, min älskade”.
Ovissheten över framtiden vållade dem också oro. Kanske skulle de lämnas över till tyskarna, kanske släppas fria. Ingen visste.
Förhören med polackerna pågick i timmar och fångarna frågades ut om sin bakgrund, sina politiska åsikter och om de deltagit i kriget mot Ryssland 1920. All information granskades av den sovjetiska underrättelsetjänsten NKVD, som skickade rapporter till ledarna i Kreml.
Berija skrev under dödsdomen
De sovjetiska ledarna var oense om polackernas öde. Frigivning föreslogs men röstades ner eftersom polackerna hade visat sig vara övertygade antikommunister. Ett annat förslag innebar deportering till Sibirien.
Den 5 mars 1940 beseglades polackernas öde. På rekommendation av NVKD-chefen Berija skrev Sovjetunionens högsta ledning under en order om att polackerna skulle arkebuseras.
Varför fattades ett så grymt beslut? Förmodligen fanns det flera orsaker. Många av de polska fångarna hade deltagit i det polsk-ryska kriget 1920, som slutat med polsk seger. Dessutom hade förhören visat att majoriteten av officerarna var obrottsligt lojala mot Polen och de uppfattades därför som ett potentiellt hot mot Sovjetunionen om de skulle släppas.
Avrättningarna började verkställas tidigt i april 1940. Familjerna hemma i Polen fick inga fler brev.
Rysk soldat slår en polsk officer på samtida propagandaplansch.
Avrättades i Katynskogen
Den 7 april fördes major Solski och hundratals andra bort från lägret i Kozielsk i särskilda godsvagnar. Två dagar senare skrev han i sin dagbok: ”Några minuter före fem på morgonen – väckning i tågcellen och förberedelser för att gå ut. Vi ska åka bil någonstans. Vad händer sedan?” Major Solski anade oråd.
Han transporterades i en fångbil till en skogsglänta fem kilometer bort från järnvägsstationen i Smolensk. Inne i skogen lämnade polackerna ifrån sig klockor, bälten, fällknivar och vigselringar.
Därefter leddes männen ut av NKVD-vakter till ett fält med nygrävda gropar. Varje polsk officer bakbands, uppmanades att knäböja och sänka huvudet. I det ögonblicket placerades en pistol mot nacken och bödeln tryckte av. Kulan trängde in i bakhuvudet, skar genom hjärnan och fann sitt utlopp i pannan. Döden var ögonblicklig.
Mördandet pågick i ungefär sex veckor. Över 14 000 polska officerare och befäl dödades med nackskott. Deras kroppar kastades i massgravar på olika platser, varav cirka 4 000 i Katynskogen. Bland dem fanns major Adam Solski. För att dölja platsen planterade NKVD små träd över gravarna.
Tyskar i Katyn efter Barbarossa
Sommaren 1941 ryckte den tyska krigsmaskinen snabbt in i Sovjetunionen (operation Barbarossa) och ockuperade stora delar av landet. Sent på hösten samma år slog staben för ett tyskt sambandsregemente upp sina tält i Katynskogen.
Snart berättade lokalbefolkningen att NKVD mördat folk i skogen. Fler fynd gjordes, bland annat grävde hundar upp människoben. Tack vare uppgifter i en tidningsartikel förstod man också att den polska exilregeringen i London letade efter 10 000 saknade officerare.
Massgravar med polska officerare
Chefen för regementet rapporterade uppåt och en första utgrävning gjordes i februari 1943. När fler kvarlevor upptäcktes förstod de tyska ledarna att Katynskogen bar på en hemlighet som de kunde utnyttja. En massiv propagandakampanj och ett omfattande utgrävningsarbete förbereddes.
Utgrävningarna påbörjades i slutet av mars 1943. Fram till den 11 april hade man funnit elva massgravar. I sju av dem låg liken efter polska officerare. I en av de största gravarna hade kropparna lagts i tolv lager.
Överallt hittades hylsor efter rysk ammunition, identitetshandlingar, dagboksanteckningar (bland annat major Solskis), tidningsurklipp och polska pengar. Vid sidan av arbetet med massgravarna samlades vittnesmål in från lokalbefolkningen.
Tyskarna dokumenterade allting, men propagandaarbetet krävde mer än så. Därför tog man dit utländska intellektuella, journalister och rättsläkare.
De uppgrävda kropparna obducerades av tyska militärläkare.
Propagandakrig om Katyn
Polska författare och journalister transporterades till Katyn, likaså journalister från bland annat Sverige, Norge och Spanien. Rättsläkare kom från exempelvis Bulgarien, Holland, Schweiz, Danmark men också det ockuperade Polen. Även polska Röda korset, som först avböjt att delta, skickade en representant.
Den 13 april 1943 släpptes bomben. I ett radiomeddelande informerades Europa om att tyska myndigheter påträffat en massgrav utanför Smolensk som innehöll tusentals mördade polska officerare.
Två dagar efter den tyska kommunikén svarade Moskvas radio. De beskyllde tyskarna för brottet och hävdade att polackerna hade tillfångatagits och avrättats under offensiven. Propagandakriget var i gång.
En spricka i alliansen
General Wladyslaw Sikorski, polsk överbefälhavare och premiärminister för exilregeringen, visste att han måste agera. Men han stod inför ett dilemma. Polen och Sovjetunionen var allierade sedan sommaren 1941.
Samtidigt kunde Sikorski inte ignorera det faktum att Moskva undvikit att svara på frågor om de försvunna polska officerarna. Samtliga förfrågningar hade antingen besvarats med undanflykter eller varit rena fantasier. Enligt Stalin hade polackerna flytt till nordöstra Kina!
Polens exilregering vände sig till internationella Röda korset och bad om en utredning. Åtgärden betraktades som antisovjetisk i det allierade lägret. Tyskarna hade av propagandaskäl nämligen gjort samma sak. De ville använda sin upptäckt till att försvaga de allierades enade front.
Stalin, som avskydde Polens exilregering, såg en möjlighet att anklaga polackerna för samröre med fienden. I ett strängt formulerat telegram till Churchill och Roosevelt beskrev han polackernas handlingar som helt ”onormala”.
Churchill läxade upp Sikorski
Churchill insåg att konflikten ökade i styrka. Han bjöd in Sikorski på lunch och läxade upp honom: ”Om de är döda, så finns det ingenting ni kan göra för att bringa dem till liv igen”, sa Churchill irriterat. Efter mötet telegraferade Churchill till Stalin och försäkrade honom om att polackerna hade agerat helt utan britternas kännedom. Polackerna stod ensamma.
Utländska journalister, rättsläkare och Röda korset var på plats vid den tyska utgrävningen.
Stalin bröt med exilregeringen
Den 23 april 1943 meddelade internationella Röda korset att man inte kunde utreda massgravarna utan att ha fått klartecken från alla inblandade länder. Stalin hade självklart inga planer på att ge det. Och han fick ordentlig draghjälp från brittisk och amerikansk press som hade fått instruktioner om att beskriva Katyn som ett tyskt illdåd.
Under tiden pågick undersökningarna i Katyn. Men innan de polska och internationella arbetsgrupperna hann avsluta sitt arbete bröt Stalin förbindelserna med Polens exilregering natten mellan den 25 och 26 april. Han hade banat vägen för ett kommunistiskt maktövertagande i Polen.
Sovjet pekades ut som ansvarigt
Fyra dagar senare meddelade tyskarnas utredningsgrupp att brottet hade utförts tidigare än sommaren 1941, troligen våren 1940. Denna slutsats baserade sig bland annat på funna dagböcker. Som den danske rättsläkaren Helge Tramsen skrev efteråt: ”Alla daterade anteckningar var från tiden före 22 april och ju längre ner man kom i lager av lik, desto äldre datum.”
Detta pekade indirekt ut Sovjetunionen som ansvarigt. Churchill och Roosevelt nåddes också av rapporter från egna led som angav ryssarna som de mest troliga förövarna.
När Katyn återerövrades av Röda armén sommaren 1943 tillsatte de en kommission som fastställde att polackerna hade mördats av tyskarna två år tidigare. Churchill och Roosevelt låtsades tro på den sovjetiska versionen för att inte riskera alliansen med Stalin.
Först 1951 gjorde USA:s kongress en utredning och slutsatsen var otvetydig: massakern hade utförts av sovjetiska myndigheter.
Gorbatjov pekade ut NKVD
Sovjetunionen erkände sin skuld den 13 april 1990 under ett möte mellan Polens president Wojciech Jaruzelski och Michail Gorbatjov. Gorbatjov pekade ut NKVD som ansvarigt men nämnde inte kommunistpartiets ansvar. Inte heller avslöjade han var övriga massgravar fanns. Den informationen fick polackerna två år senare när kopior av Stalins avrättningsorder och andra dokument skickades till Polens nye president Lech Walesa.
Polska familjer kunde nu öppet sörja sina döda. I det kommunistiska Polen hade det inte varit tillåtet att officiellt ifrågasätta den sovjetiska versionen. Erkännandet kom därför som en befrielse för många. Major Adam Solski och tusentals av hans vapenbröder hade fått upprättelse.