Tusentals drunknade under flykten undan Stalins hämnd

Hela fartyget skakar när en kraftig explosion får passagerarna att börja skrika. Det 208 meter långa och 25 000 ton tunga skrovet kastas runt i Östersjöns vågor som om det träffats av en enorm knytnäve.

Klockan är 21.16 den 30 januari 1945 när det tyska flyktingfartyget Wilhelm Gustloff träffas av en torped från en rysk ubåt. Ytterligare två torpeder följer.

Ombord på Wilhelm Gustloff får den 21-åriga marinlottan Ursula Resas kämpa för att hålla balansen. Skakningarna är så kraftiga att passagerarna kastas mot både väggarna och andra människor.

På väggen intill henne lossnar en skumsläckare, som spyr ur sig vitt skum på människorna i närheten. Släckarens väsande ljud överröstas av skriken och de klampande fötterna när horder av skräckslagna människor från de nedre däcken rusar upp mot trappan till båtdäck.

För Ursula Resas och de över 10 000 övriga flyktingarna ombord börjar nu en desperat kamp för livet.

Ursula Resas var bara en av närmare 900 000 civila som den tyska flottan under andra världskrigets sista månader gjorde allt för att föra i säkerhet, bort från Stalins ostoppbara armé.

Insatsen, Operation Hannibal, var historiens största evakuering till sjöss. De mänskliga och materiella kostnaderna blev enorma.

Ändå är det i dag inte många som känner till de tyska flyktingarnas tragedi. Endast fartygsvraken fulla av skelett, som i dag ligger på Östersjöns botten, vittnar om katastrofens omfattning.

Sovjetiska armén rullade västerut

De tyska flyktingarnas mardröm började i januari 1945. I tyska Ostpreussen, som efter kriget delades mellan Sovjetunionen och Polen, bodde drygt två miljoner tyskar.

Sedan sommaren 1944 hade Röda armén snabbt avancerat västerut, och vid årsskiftet 1945 var större delen av de baltiska länderna – Estland, Lettland och Litauen – i Stalins händer.

Den 12 januari 1945 inledde Röda armén ett stort angrepp mot Ostpreussen med närmare 1,7 miljoner man från norr, öster och söder. Adolf Hitler hade förbjudit de tyska försvararna att retirera, så de stred desperat för att hålla tillbaka fienden. Deras insats var dock förgäves.

Trots det hårdnackade motståndet bröt de sovjetiska styrkorna snabbt igenom frontlinjen. Rykten om de sovjetiska soldaternas plundringar, massvåldtäkter och mord fick paniken att spridas bland den tyska civilbefolkningen.

Överallt i Ostpreussen packade familjer sina nödvändigaste ägodelar, lastade dem på kärror och slädar och gav sig ut i den iskalla vintern i temperaturer på ända ner till minus 20 grader.

Redan den 23 januari nådde sovjetiska styrkor Östersjökusten söderifrån och skar därmed av Ostpreussen från övriga Tyskland. Den enda flyktvägen för de över 2,5 miljoner invånarna var nu med fartyg över Östersjön.

För att ta sig till hamnstäderna tvingades flyktingarna korsa strandsjön Frisches Haffs tunna is. Av rädsla för sovjetiska flygplan, som angrep flyktingarna på isen om dagarna, körde 19-åriga Hildegard Rauschenbach och hennes familj ut med en kärra på isen mitt i natten.

De körde hela natten och när solen gick upp såg hon den oändliga raden av vagnar som sakta rörde sig över den istäckta strandsjön. ”Det var spöklikt lugnt. De enda ljuden som hördes var hästarnas frustande och de knarrande hjulen”, mindes hon senare.

Hildegard tog sig oskadd över isen, men det gjorde långt ifrån alla, för de sovjetiska flygplanen besköt ständigt de försvarslösa flyktingarna. Om det vittnade bland andra Erich Pusch, som korsade isen tillsammans med sin familj: ”När anfallet var över hördes de skadade hästarna bröla och de sårade människorna skrika.”

Enda hoppet var flottan

Trots de ryska angreppen lyckades tiotusentals hungriga, förfrusna flyktingar ta sig till olika hamnar i Danzigbukten. Till hamnarna seglade den tyska flottan regelbundet med vapen och ammunition från landets västra delar.

Officerarna ombord på fartygen hade emellertid strikta order om att inte ta med sig några flyktingar ombord på tillbakavägen. I största hemlighet hade dock den tyska flottans chef, storamiral Karl Dönitz, gjort upp en omfattande plan för en evakuering av Ostpreussens desperata civilbefolkning.

Dönitz delade inte längre Hitlers övertygelse om att Tyskland kunde vinna kriget. Han ansåg att det nu gällde att rädda vad som räddas kunde.

Dönitz plan var enkel, men nästan omöjlig att genomföra. Han ville evakuera så många flyktingar som möjligt över Östersjön, och för att göra det begärde Dönitz förutom den tyska flottans fartyg även alla civila fartyg han kunde komma över.

”Jag ansåg att undsättningen av den tyska befolkningen i öster var en av de essentiella uppgifter som våra väpnade styrkor fortfarande hade att utföra”, skrev Dönitz i sina memoarer.

I mitten av januari utgjordes Dönitz evakueringsflotta av över tusen fartyg av alla storlekar – kryssare, minsvepare, kryssningsfartyg, fiskebåtar och kolpråmar – allt som den tyska flottan lyckats skrapa ihop.

Den 23 januari 1945, samma dag som de sovjetiska trupperna skar av flyktvägen via land från öster till väster, lyckades Dönitz övertala Hitler att ge klartecken åt Operation Hannibal, som Dönitz kallade evakueringen.

Flottans första konvoj seglade samma dag. Historiens största massevakuering till sjöss hade inletts.

Lik på gatorna

När den första evakueringsflottan stävade ut hade över 100 000 flyktingar flockats till Gotenhafen (dagens Gdynia), Danzigbuktens viktigaste hamnstad.

Dagen därpå kom 21-åriga Ursula Resas och hennes syster Rosemarie dit. Tills krigets sista månader hade de båda kvinnorna levt ett stilla liv i en tysk fiskarfamilj i Memelområdet i det som i dag är Litauen.

”Vi körde släde, åkte skidor och gladde oss åt de små sakerna i livet”, mindes Resas senare om sin lyckliga barndom.

Röda arméns framryckning gjorde emellertid alla rädda. För att komma bort från Memelområdet anmälde sig Ursula och Rosemarie som marinlottor. När de fick order om att inställa sig på flottbasen i Gotenhafen följde alla i familjen med.

Hamnstaden visade sig vara full av flyktingar, av vilka många var så utmärglade att de omkom i den bitande kölden.

”Jag trodde först att det var bylten som låg på marken, översnöade bylten med bagage. Sedan såg jag att det var människor. De bara låg där”, mindes Resas.

Ursula trodde inte att det var sant när hon och Rosemarie den 29 januari tillsammans med andra marinlottor fick lov att stiga ombord på det tidigare kryssningsfartyget Wilhelm Gustloff.

Vart fartyget skulle segla visste ingen, inte heller kaptenen. Han hade bara fått order om att stäva ut mot öppet hav, där han senare skulle få sin slutliga order. Ovissheten var dock inget som bekymrade Ursula.

”Fartyget seglade ju västerut. Det innebar hopp”, berättade hon senare.

Ubåt sänkte Wilhelm Gustloff

När Wilhelm Gustloff sänkte landgången bokstavligen stormade flyktingarna uppför den. Kryssningsfartyget var egentligen byggt för 2 000 passagerare, men på grund av den desperata situationen hade det fått tillstånd att ta ombord 6 000 flyktingar.

Många fler än så ville dock med, och de skräckslagna flyktingarna tog inte ett nej som svar. De antingen bönade och bad om att få följa med eller knuffade helt sonika undan officerarna. På eftermiddagen den 29 januari gav officerarna upp och slutade räkna passagerarna. Den sista nedtecknade siffran var 7 956.

Klockan 12.30 dagen därpå avseglade Wilhelm Gustloff med över 10 000 flyktingar i vartenda hörn på fartyget.

”Under däck var det en hemsk stank. Den begynnande sjögången gjorde nämligen att många blev sjösjuka. Överallt stod dörrarna öppna in till hytterna, där mödrar ammade och bytte på sina barn”, mindes officeraren Hans-Joachim Elbrecht.

Under andra världskrigets sista månader flydde uppemot två miljoner tyska civila från Ostpreussen av rädsla för Röda armén. När flyktvägen över land blockerades trädde den tyska flottan in och räddade närmare 900 000 flyktingar.

Samma kväll övergick passagerarnas förhoppningar till en mardröm när tre torpeder från en sovjetisk ubåt av klassen S-13 slet upp skrovet på Wilhelm Gustloff.

Vattnet steg snabbt från de nedersta däcken till panoramasalongen, där Ursula Resas befann sig tillsammans med sin syster Rosemarie.

”Barn, nu ska vi dö”, utbrast en panikslagen passagerare medan det inglasade panoramadäcket fylldes av gurglande havsvatten.

Varken Ursula eller hennes syster hade emellertid några som helst tankar på att dö.

Ursula slog med full kraft mot pansarglaset med sin sko. Inget hände. Först när en officer avlossade ett flertal skott mot glaset gick det sönder, så att de kunde klättra ut.

Wilhelm Gustloff hade nu så svår slagsida att Ursula och de övriga var tvungna att glida nedför fartygssidan till det oroliga, iskalla havet. När Ursula försökte simma bort från det sjunkande fartyget fattade en äldre man i vattnet tag i henne.

Panikslagen skrek hon åt honom att släppa henne: ”Jag sparkade så hårt jag kunde, vilket efter ett tag fick honom att släppa taget om mig.”

En kort tid senare lyckades hon ta sig upp i en överfylld livbåt, som efter några iskalla timmar hittades av en tysk jagare.

Väl ombord hittade Ursula sin syster, som mirakulöst nog också hade räddats av jagaren.

Sådan tur var det inte många som hade. Fartygets drygt 10 000 passagerare var många fler än det fanns plats för i fartygets relativt få livbåtar.

Under de följande timmarna dog närmare 9 000 flyktingar, sex gånger fler än vid Titanics förlisning, i historiens största fartygskatastrof.

Fartygen var försvarslösa

Dagen därpå underrättade Karl Dönitz den tyske führern om katastrofen.

”De ryska ubåtarna kan ostört operera i Östersjön, eftersom det inte finns några tyska flygplan som kan bekämpa dem”, förklarade Dönitz, som bittert tvingades medge att han inte hade något försvar mot ubåtarna.

Under tiden fortsatte de dagliga evakueringarna från Danzigbukten. Den 8 februari lade det tidigare passagerarfartyget General von Steuben till i Pillau (nuvarande Baltijsk) och stävade dagen efter ut igen med 4 200 passagerare ombord.

Fartyget hann inte långt. Nästa natt vid ettiden slet två torpeder upp skrovet på General von Steuben. En av passagerarna ombord var en sårad Luftwaffepilot, Franz Huber, som efter en frenetisk kamp för att barfota ta sig upp till övre däck hoppade ner i vågorna från det dödsdömda fartyget.

”Jag såg hundratals sårade, läkare, besättningsmedlemmar och sjuksköterskor kasta sig i havet från däck”, mindes piloten, som kämpade för att ta sig bort från det sjunkande fartyget för att inte dras med ner i djupet.

”Alla som fortfarande var vid liv ropade på hjälp. Döda och sårade och kvinnor och barn som fortfarande befann sig ombord gled ner från däck och flöt omkring i vattnet. När jag simmade rörde mina händer vid både döda och levande människors kroppar.”

Endast 659 av de 4 200 ombord överlevde.

Det gick illa även för passagerarfartyget Göttingen, som seglade från Kurland i Lettland den 22 februari med 5 000 sårade soldater ombord. Två dagar senare träffades fartyget av torpeder och tog 2 000 människor med sig ner i djupet.

Stalins armé når Östersjön

Inte ens de flyktingar som fartygen faktiskt lyckades segla till västra Tyskland gick säkra. Den 12 mars bombade USA:s flygvapen hamnstaden Swinemünde (dagens Świnoujście), en av flyktingtransporternas största anloppshamnar.

Angreppet var omfattande. Historiker har uppskattat att hela 23 000 människor dog, däribland 570 flyktingar. De antingen drunknade eller brändes inne när bomber träffade lastfartyget Andros, som just lagt till med flyktingar österifrån. Tanken var att fartyget skulle fortsätta till Danmark. En av flyktingarna ombord var Eva Jänsch: ”De hade redan fällt sina bomber innan vi förstod vad som hände. Bomberna startade en brand och på nolltid var fören rödglödgad”, mindes hon många år senare.

En kort tid senare forsade vatten in i lastrummet, där hundratals flyktingar rusade mot trappan upp till däck. Trappan kollapsade emellertid under deras vikt.

”Efter det följde ett skrämmande lugn. Det iskalla havsvattnet hade täckt dem allihop”, mindes Eva Jänsch.

Under tiden närmade sig Röda armén hamnarna i Danzigbukten, dit flyktingarna sökt sig. I februari skar Stalins armé av hamnstaden Kolberg (dagens Kołobrzeg) i Pommern. Staden fungerade som en länk österut mellan Pommern och Preussen.

De tyska försvararna höll ut i en månad, medan Dönitz flotta, som försvarades av kryssarna Prinz Eugen och Lützow, försökte undsätta stadens omkring 70 000 flyktingar och civila.

Mot alla odds lyckades operationen. När staden föll den 18 mars 1945 fanns endast 2 000 tyskar kvar. En av de sista som lämnade Kolberg var SS-soldaten Paul Martelli.

”De ryska granaterna sökte sig ut mot evakueringsfartygen. Stora solfjädrar av havsvatten reste sig för att sedan falla ihop, som kaskader från ett vattenfall. Två patrullbåtar som låg förtöjda vid bryggan avfyrade sina lätta kanoner som ett patetiskt svar på bombardemanget från fiendens tunga artilleri”, berättade han senare.

Den 26 mars föll även den stora flotthamnen Gotenhafen. Evakueringarna fortsatte, men nu från Helhalvön, en sandbank som sträcker sig ut i Danzigbukten, som fortfarande var i tyska händer.

Det var därifrån den 18-årige soldaten Guy Sajer räddades den 1 april 1945. Han hade tagit sig hela vägen från Memel (dagens Klaipėda) till Gotenhafen och därifrån till fots till Helhalvön. Han bevittnade den tyska flottans sista kraftansträngning för att rädda flyktingarna.

”Fartyg genomborrade av bomber hindrade tillgången till pirarna. Lemlästade lik flöt omkring bland vrakgodset. Flottan gjorde en kolossal insats. Utan den hade vi varit förlorade”, skrev Sajer, som seglade från Helhalvön till det tyskockuperade Danmark med flyktingfartyget Pretoria.

Den 15 april avgick den dittills största konvojen från Helhalvön: fyra stora passagerarfartyg och andra fartyg med över 20 000 flyktingar. Alla kom dock inte fram.

Dagen därpå sänkte en ubåt Goya, ett tidigare norskt lastfartyg med över 6 000 människor ombord. Endast 183 av dem kom undan med livet i behåll.

Evakueringen fortsatte

Två veckor senare, den 30 april, begick Hitler självmord. Han överlät ledningen av Tyskland åt Karl Dönitz, som i ett radiotal lovade att ”fortsätta kampen mot bolsjevikerna tills soldaterna och de hundratusentals familjerna från östra Tyskland har räddats undan utplåning”.

En kort tid senare inledde Dönitz fredsförhandlingar med de allierade. USA:s överbefälhavare Eisenhower lät dock förstå att de allierade inte skulle godta någonting annat än en villkorslös kapitulation.

Dönitz insåg att det innebar att de tusentals tyska flyktingarna i öster skulle överlämnas åt Stalins godtycke.

Därför gav han order om att fortsätta med Operation Hannibal till det bittra slutet. Historiker uppskattar att flottan bara under veckan därpå lyckades evakuera omkring 150 000 soldater och civila från Helhalvön.

Halvön höll stånd ända till den 14 maj, sex dagar efter tyskarnas kapitulation.

Mätt i antal räddade var Operation Hannibal ett mirakel. Mellan januari och maj 1945 räddade flottan närmare 900 000 civila tyskar och 350 000 soldater från öster. Förlustsiffrorna är dock ändå förfärande.

Minst 33 000 civila, soldater och sjömän dog under färden över Östersjön och upplevelserna satte djupa spår i de överlevande.

En av dem var Ursula Resas, som efter Wilhelm Gustloffs förlisning tillsammans med många andra flyktingar seglades till Danmark, där hon fortfarande befann sig vid krigsslutet.

Så här mer än 70 år efter katastrofen minns Ursula Resas fortfarande skräcken ombord på Wilhelm Gustloff.

I en intervju år 2018 berättade hon att hon fortfarande hade mardrömmar om flykten och att hon kunde se de många drunknade barnen för sin inre syn: ”De hade flytvästar på sig, men huvudet var tyngre än benen, som därför stack upp ur vattnet. Synen av de där barnen är fortfarande smärtsam.”