Trollkonstnär lurade nazister

Hans erfarenhet av illusioner kunde kanske bli till nytta för den stolta brittiska armén, tänkte han.

”Eftersom jag kan stå i det skarpa strålkastarljuset framför en uppmärksam publik och vilseleda den, kan jag säkert även lura tyskarna som befinner sig flera kilometer bort”, tänkte Maskelyne, och började att fylla i otaliga
ansökningshandlingar och att svara på en massa frågor. Men varje gång blev beskedet detsamma: ”Nej.”

Rekryteringsofficerarna skakade på huvudet åt den 37-årige magikern som var för gammal för att ta värvning som menig soldat. Och med sitt brokiga förflutna var Maskelyne knappast något officersmaterial heller.

Men all motvilja till trots fick Maskelyne så småningom lön för mödan. I oktober 1940 skrevs han in vid ingenjörstrupperna Royal Engineers och skickades på träningsläger för att lära sig mer om kamouflage.

Bara två månader senare fick Maskelyne chansen att visa upp sin talang som illusionist för första gången. Under en inspektion fick soldaterna order om att gömma olika slags vapen och fordon för en general som ville testa deras kunskaper.

Generalen hittade snabbt alla gömställen men tvingades ge upp inför Maskelyne, som gömt både sig själv och ett kulsprutenäste i en oansenlig gräshög bara några meter från generalen.

Generalen blev djupt imponerad och redan samma månad förflyttades Maskelyne till fronten i Egypten. Magikern själv var full av optimism:

”Jag var säker på att jag kunde få såväl kanoner som stridsvagnar, slagskepp och till och med flygplan att försvinna. Jag var övertygad om att jag kunde vilseleda de tyska generalerna”, skrev Maskelyne senare i sina memoarer.

Maskelyne fick ett eget gäng

På våren 1941 kom Maskelyne slutligen till Kairo där han bildade en kamouflage-enhet som snart kom att kallas ”The Magic Gang” – Magiska ligan.

Trollerienheten var både otraditionell, nytänkande och odisciplinerad och bestod av bland annat en serietecknare, en konsthistoriker, en snickare och en elingenjör.

Tillsammans började de nu arbeta med att skapa fantasifulla illusioner – precis som under Maskelynes glansdagar som trollkonstnär. Men här var scenen större, insatserna högre – och publiken var en livsfarlig fiende.

Alexandria försvann

The Magic Gang hamnade i hetluften första gången i juni 1941 då hamnen i Alexandria, britternas viktigaste provianteringshamn i Nordafrika, väntade en särskilt viktig konvoj med flera hundra fartyg.

Därmed blev hamnen ett perfekt mål för tyska flygattacker. Alexandrias hamn måste skyddas till varje pris, och det var Maskelyne som fick uppdraget.

Medlemmarna i The Magic Gang diskuterade hur de skulle kunna gömma en enorm hamnbassäng, mängder av byggnader och dessutom alla fartygen.

Maskelyne fick en idé: ”Vi gömmer inte hamnen. Vi flyttar den!”

Maskelyne vände blicken mot sjön Maryut bara några kilometer från Alexandria. Där byggde britterna snabbt en nödtorftig kopia av Alexandrias hamn av bland annat lera, tyg och kartong.

Elektrisk belysning sattes upp kring kopian och sprängmedel med elektriska detonatorer placerades ut lite varstans.

Natten till den 22 juni gick tyskarna till angrepp och våg efter våg av bombplan kom vrålande genom nattmörkret. Innan de nådde Alexandria släckte britterna all belysning i hamnen – och tände dem i Maryut. Ljusen i den falska hamnen lockade till sig piloterna.

När sprängmedlen detonerade trodde tyskarna att anfallet redan hade inletts, och kastade sig därför över det som de trodde var Alexandria. Bombningarna pågick i tre nätter utan att tyskarna upptäckte Maskelynes bluff.

Piloterna lyckades inte bomba

Nästa uppdrag för Maskelynes män blev att skydda den strategiskt viktiga Suezkanalen. Via den kom värdefull olja från Asien till Europa.

Även kanalen hotades av fientligt bombflyg; tyskarna sänkte dagligen fartyg och försinkade transporter. Det var på förhand uteslutet att kamouflera eller ”flytta” kanalen, och därför tog Maskelyne nu till illusionistens äldsta verktyg: ljus och speglar.

”Jag vågar påstå – utan att skryta – att familjen Maskelyne vet mer om att förvilla med hjälp av speglar än någon annan i världen”, förkunnade Maskelyne. Även i krig behöll han sin roll som trollkonstnär och vägrade att avslöja några detaljer kring hur han lyckades gömma Suezkanalen.

Säkert är dock att numret omfattade 21 mycket ljusstarka strålkastare med roterande speglar som förstärkte och förlängde ljusstrålen.

Därmed doldes Suezkanalen i ett hav av blinkande, flimrande och roterande ljus, och de tyska piloter som fångades av ljuskäglorna tappade helt orienteringen och tvingades ge upp bombningsförsöket.

Rommel drog sig tillbaka

Följande sommar visade Maskelyne ännu en gång vad han gick för. Rommels beryktade Afrikakår gick från seger till seger och i juni 1942 erövrade de staden Tobruk från britterna. Därefter låg vägen in i Egypten i princip öppen.

Montgomery, som dragit tillbaka sina styrkor till den egyptiska staden el-Alamein, insåg att han måste sätta in ett snabbt och exakt motangrepp om de brittiska trupperna inte skulle kollapsa både moraliskt och militärt.

Tyskarna måste överrumplas och besegras en gång för alla i ett enda avgörande slag. Och allt hängde på att britterna kunde förbereda sig utan att tyskarna såg det.

Den här gången var Maskelynes plan att få Rommel att tro att britterna förberedde en motoffensiv i söder. I själva verket tänkte britterna anfalla norrifrån. Slaget vid el-Alamein skulle bli avgörande för Nordafrikas – och kanske även för Storbritanniens – öde.

För att lura Rommel måste Maskelyne­ ta fram alla ess han hade i rockärmen. Han hade tidigare lyckats förklä stridsvagnar till lastbilar med hjälp av trälister och tyg – nu gjorde han tvärtom.

Lastbilar förvandlades till stridsvagnar för att förvilla tyska spaningsplan. Maskelyne lät även tillverka stora mängder flygplan och kanoner av papier-maché, och han skapade falska oljeledningar genom att lägga hjälmar på en lång rad och trycka dem platta.

Bluffen fungerade. Rommel koncentrerade sina trupper i söder och när angreppet kom den 23 oktober 1942 befann sig hälften av tyskarna i söder. De trupper som fanns kvar i norr blev fullständigt överrumplade.

Efter 20 blodiga dagar var tyskarna knäckta, och resterna av Rommels trupper tvingades dra sig tillbaka till Libyen.

Winston Churchill tvekade inte alls över vem som skulle få äran för segern: ”Genom ett enastående system av kamouflage uppnådde vi en fullständig taktisk överraskning i öknen. Fienden misstänkte – nej, visste – att ett angrepp var nära förestående men hade ingen aning om hur, när eller var.”