Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Tredje rikets sista timmar

Adolf Hitler är död och Berlin ligger i ruiner. Alla fronter håller på att gå i upplösning och de tyska soldaterna flyr i panik undan massakern. Striderna ska emellertid fortsätta, har Hitler bestämt. Hans efterträdare, storamiral Dönitz, ställs inför en omöjlig uppgift.

Corbis

Natten till den 30 april 1945 kallar Adolf Hitler till sig sin sekreterare. Han vill diktera sitt testamente.

Granaterna haglar över Berlin men i Führerns bunker tio meter under marken märks nedslagen bara som darrningar. Kriget är förlorat, det vet Hitler, men det ska fortsätta. Tonlöst dikterar han sin sista order: ”För att ge det tyska folket en regering av ärevördiga män som uppfyller sin plikt att föra kriget vidare med alla medel utnämner jag som nationens ledare följande medlemmar till det nya kabinettet.”

Ministerlistan innehåller sjutton namn. Storamiral Karl Dönitz blir rikspresident, propagandaminister Joseph Goebbels ska bli landets nye rikskansler.

”Jag kräver av alla tyskar, alla nationalsocialister, män och kvinnor och alla krigsmaktens soldater, att de är trogna den nya regeringen och presidenten in i döden”, dikterar Hitler. Några timmar senare begår han och Eva Braun självmord. Liken bränns intill bunkern.

I väster kapitulerar de tyska soldaterna frivilligt inför de allierade. På östfronten gör tyskarna allt för att stoppa Röda arméns framfart.

© HISTORIE

Måndagen den 30 april 1945

Amerikanska trupper tränger in i München, Röda armén står framför Riksdagshuset i Berlins centrum.

Från sitt högkvarter i Plön vid Kiel leder storamiral Karl Dönitz den tyska flottans operationer. Klockan 18.35 får han ett oväntat telegram från Berlin: ”I stället för den hittillsvarande riksmarskalk Göring utser Führern Er till sin efterträdare. Skiftlig fullmakt på väg. Ni ska omgående vidta alla de nödvändiga åtgärder som situationen kräver”, läser Karl Dönitz.

Telegrammet är undertecknat av Martin Bormann, Hitlers närmaste man i bunkern. På plats i Plön finns även Albert Speer, som Hitler några dagar tidigare avskedat som rustningsminister.

Speer gratulerar visserligen Dönitz, men det råder ingen feststämning, bara insikten att Hitler förbereder sig inför döden. Att Hitler i själva verket begått självmord för flera timmar sedan vet inte Dönitz.

Inte heller känner han till testamentets exakta ordalydelse. Han tror att Hitler vill ha en politiskt obelastad soldat till att avsluta det förlorade kriget. Vad Hitler egentligen menade får Dönitz veta först när han är fånge hos de allierade.

Sent på kvällen dyker Heinrich Himmler upp i Plön. Han är ledare för nazisternas elitförband SS och har tagit sig ut ur Berlin med ett stort följe av betrodda män.

Nu kräver han ett möte med Dönitz och har sex beväpnade SS-män med sig. Dönitz är nervös. Himmler har förvisso fråntagits alla officiella uppgifter, men kontrollerar fortfarande SS och polisen. Dönitz lägger en pistol på sitt skrivbord.

”Var vänlig och läs detta”, säger Dönitz och räcker Himmler telegrammet. Himmler läser långsamt och bleknar. Han ser ut som en krossad man när han bugar sig för Dönitz.

”Låt mig bli andre man i er stat”, ber Himmler. Dönitz avslår hans begäran, men han kan inte göra sig av med Himmler eftersom han behöver SS för att upprätthålla disciplinen.

Sent på natten kommer krigsmaktens två högsta befälhavare, generalfältmarskalk Wilhelm Keitel och generalöverste Alfred Jodl, fram. De har fungerat som Hitlers närmaste rådgivare och nu informerar de Dönitz om den militära situationen.

En snabb genomgång visar att kriget inte kan pågå mycket längre. Allierade bombningar har slagit ut det mesta av krigsproduktionen, det finns nästan inga reserver kvar av ammunition och bränsle, transportlederna är så gott som totalförstörda, på flera fronter är armén i upplösning, flottan har lidit stora förluster och luftvapnet saknar bränsle.

”Kriget måste få ett slut så snart som möjligt för att förhindra mer blodsutgjutelse”, konstaterar Dönitz.

Hitler slängde ut sina arvingar

Under krigets sista veckor förlorade Adolf Hitler förtroendet för sina närmaste män. Han kastade ut dem ur partiet och gjorde i sitt testamente storamiral Karl Dönitz till rikspresident.

Tisdagen den 1 maj 1945

Röda armén intar Riksdagshuset. Tyskarnas försvarslinjer i Italien bryter samman. Britterna tränger in i nordtyska Holstein.

Klockan 10.53 mottar Dönitz ett nytt telegram från Bormann i Berlin: ”Testamentet i kraft. Jag tänker så snart som möjligt komma till Er. Tills dess bör Ni, enligt min åsikt, undvika offentliggörande.” Bormann dyker aldrig upp i Plön men han sänder ett nytt telegram där han förklarar att Hitler ”avgick med döden” dagen innan, klockan 15.30 – inte ett ord om självmord. Dessutom innehåller telegrammet delar av Hitlers ministerlista.

Dönitz tycker det är underligt att Hitlers död har hemlighållits i ett dygn. Han utgår från att förseningen skulle ge hans rivaler tid att förbereda en kupp. Dönitz måste agera snabbt om han ska behålla den auktoritet som Hitler givit honom.

Vakten får order att arrestera Goebbels och Bormann om de kommer till Plön.

Det tyska folket får nyheten om Hitlers död via riksradion: ”Från Führerns högkvarter meddelas att vår ledare Adolf Hitler – som kämpade till sista andetaget mot bolsjevismen – i eftermiddags stupade i sitt högkvarter. Den 30 april utsåg Führern storamiral Dönitz till sin efterträdare.”

Dönitz väljer att bortse från Hitlers ministerlista. De förstockade nazisterna är inte lämpade för att uppnå Dönitz mål. Han strävar efter kapitulation på västfronten medan kriget ska fortsätta på östfronten.

På så vis kan han hålla flyktvägarna öppna så att så många soldater och civila som möjligt kan sätta sig i säkerhet hos amerikanska och engelska trupper i väster.

På östfronten utkämpas kriget med stor brutalitet. Alla de övergrepp som tyskarna begick mot ryssarna i början av kriget ska nu vedergällas med massakrer på tyska soldater och massvåldtäkter mot tyska kvinnor.

Den 1 maj 1945 erövrar soldater ur Röda armén Riksdagshuset i Berlin. Strax därefter vajar Sovjetunionens flagga över byggnaden.

© Corbis

Nazisterna har länge utnyttjat berättelserna om övergreppen för att öka försvarsviljan, men historierna har även skrämt miljoner civila på flykten. Dem tänker Dönitz rädda.

Framåt kvällen håller han sitt första tal i radio. Han vet inte att Hitler smitit från ansvaret genom att ta sitt liv, så han tar tillfället i akt att hylla den döde och poängterar att Hitler har utsett honom till sin efterträdare: ”Medveten om detta ansvar övertar jag ledningen för det tyska folket. Det är min främsta uppgift att rädda tyska människor från den framträngande bolsjevismens ödeläggelse. Enbart därför fortsätter den militära kampen. Därför behöver jag er hjälp. Skänk mig er tillit så blir er väg även min väg”, ber Dönitz.

I sina order till de tyska soldaterna var han mera rakt på sak: ”Jag kräver disciplin och lydnad. Endast om mina order åtlyds utan förbehåll kan kaos och undergång förhindras”, underströk han och avslutade med ett hot: ”Den som nu vägrar att göra sin plikt, gör tyska kvinnor och barn till slavar. Han är en feg förrädare.”

Ända fram till den 10 maj avrättar man dömda soldater för att stärka moralen.

Onsdagen den 2 maj 1945

Tyskarna kapitulerar i Italien. Amerikanerna har erövrat Bayern och står nu både norr och söder om Österrike. Berlin ger upp kampen mot Röda armén. Britterna intar Lübeck.

Det börjar bli trångt i högkvarteret i Plön och Dönitz beslutar att flytta till marinskolan Mürwik i Flensburg nära danska gränsen. Förberedelserna för flytten tar fart.

Dönitz har bildat en ny tysk regering. Bland ministrarna finns Albert Speer.

Han funderar kring vad som kommer att hända med Tyskland efter kriget. Han föreslår att han ska hålla ett radiotal i vilket han kommer att uppmana invånarna i de förlorade delarna av Tyskland att fatta nytt mod och sätta i gång med återuppbyggnaden.

Utanför radiostudion väntar Himmler. Han vill inviga Speer i sina planer för Danmark och Norge: De två ockuperade länderna kan användas som pant för att garantera topp-nazisternas säkerhet. Om inte tyskarna får garantier för sin frihet ska man utvidga kriget till dessa länder, är hans förslag om byteshandel.

Himmler lägger sig även i ett möte i den högsta militära ledningen. Han menar att det tyska överkommandot och regeringen ska flyttas till Prag eftersom Flensburg när som helst kan falla. Idén får visst bifall, men Dönitz vägrar.

”Om engelsmännen vill ta oss, så låt dem försöka!” Den tyska ledningen skulle förlora sin legitimitet om den förde krig från utlandet, anser Dönitz.

Nu blir Himmler nervös. Han kräver att få ett plan för att fly till Prag. Halvt på skoj överväger Speer att tillsammans med piloten Werner Baumbach låta Himmler flyga iväg – och släppa av honom på en allierad flygplats. Innan de hinner förverkliga sin idé meddelar Himmler att han ändå inte är intresserad och säger: ”När man flyger med era plan vet man ju ändå aldrig var man landar.”

Speer är skakad över att Himmlers nätverk av informatörer fortfarande fungerar. Men piloten Baumbach vill också komma iväg. Han föreslår Speer att de ska skaffa ett fyrmotorigt sjöflygplan och fly till någon ödslig fjord i Grönland.

Planet ska lastas med allt de behöver för att gömma sig några månader tills de allierade har glömt bort dem. Speer säger nej tack.

På kvällen åker Dönitz och den nye rikskanslern och utrikesministern Lutz Schwerin von Krosigk från Plön mot det nya högkvarteret i Flensburg. De använder en bepansrad Mercedes som Dönitz fått av Hitler.

Flera gånger attackeras bilen av allierade jaktplan. Passagerarna tvingas ta skydd i diket. Längs vägen stannar Dönitz och Schwerin von Krosigk till vid Kaiser Wilhelm-kanalen för att möta generalamiral Hans von Friedeburg.

De tre männen diskuterar den militära situationen och kommer överens om att erbjuda den brittiske fältmarskalken Montgomery en delkapitulation för det nordvästtyska området, men erbjudandet får under inga omständigheter bromsa flyktingströmmen från öst.

Hans von Friedeburg kör mot Hamburg. Där kan han ta sig över frontlinjen och fram till Montgomery, som har sitt högkvarter vid Lüneburg.

Torsdagen den 3 maj 1945

Brittiska trupper går in i Hamburg.

Klockan 03.00 på morgonen kommer Dönitz fram till Flensburg. Utmattad går han och lägger sig. Efter ett par timmars sömn går han igenom situationen i de ockuperade länderna medan han väntar på nyheter från von Friedeburg hos Montgomery.

Kommendanterna och de civila ledarna från Danmark och Norge anländer. Beskedet från bägge länderna är att befolkningen håller sig lugn och de tyska trupperna är redo för strid – och mer än så. General Lindemann, som har kommandot i Danmark, föreslår att man ska genomföra ”krigets sista anständiga slag” i landet.

Lindemann får mothugg av Werner Best, som är riksfullmäktige i Danmark. Han fruktar ett blodbad och en svensk intervention.

Från det ockuperade Holland kommer rikskommissarien Seyss-Inquart. Han kringgår de brittiska styrkorna i Niedersachsen genom att segla över Nordsjön. Även rikskommissarie Karl Hermann Frank från Böhmen och Mähren (Tjeckien) har anlänt.

Landet står på gränsen till uppror och är omöjligt att hålla, hävdar han.

Krigströtta tyska soldater har inget emot att kapitulera, om det är för amerikanerna.

© Corbis

Himmler är vid gott mod. Om senast tre månader bryter samarbetet mellan västmakterna och Sovjetunionen samman, påstår han.

När det sker kommer han och SS att behövas för att hålla ordning i Centraleuropa. På kvällen beordrar han sina SS-män att förklä sig i vanliga soldatuniformer och gå under jorden. Alla får falska papper.

Hos Montgomery i Lüneburg föreslår von Friedeburg att de tyska trupperna i Nordvästtyskland ska överlämna sig åt britterna. Montgomery understryker att han inte kan ta emot soldater som strider vid östfronten. De ska kapitulera för de sovjetiska styrkorna.

Britterna vill veta om kapitulationen gäller samtliga trupper i norr och väster inklusive Holland och Danmark, men den frågan har von Friedeburg inte fullmakt att förhandla om. Han måste åka tillbaka till Flensburg.

Fredagen den 4 maj 1945

Tyskarnas nionde armé går från Berlin till Elbe och kapitulerar för amerikanerna.

Den tyska militärledningen sammanträder kl. 9.00 för att diskutera Montgomerys krav. Mötesdeltagarna är inte överens för Montgomery har långtgående krav: Den tyska flottan ska kapitulera, men fartygen gör just då en desperat insats på Östersjön för att evakuera flyktingar från öster. Hans von Friedeburg säger lugnande att britterna muntligen har accepterat att de fortsätter med den uppgiften.

Dessutom kräver Montgomery att alla tyska vapen ska överlämnas. Keitel och Jodl föreslår att man ska strunta i kravet och förstöra vapnen timmarna innan kapitulationen träder i kraft, men rikskansler Schwerin von Krosigk varnar dem. Då kanske inte heller Montgomery håller sin del av avtalet, påpekar han.

Efter mötet flyger von Friedeburg till Montgomery. Strax därefter ger Dönitz sina ubåtskaptener order att upphöra med krigsaktionerna – och avstå från att förstöra sina skepp.

Tyskarnas chefsförhandlare von Friedeburg träffar britternas överbefälhavare Montgomery. Tyskarna tvingas till kapitulation i Holland, Danmark och nordvästra Tyskland.

© Corbis
“Ingen tysk soldat kom­mer att ge sig frivilligt för ryssarna. Det skulle ­be-tyda fångläger i Sibirien.”
Generaladmiral von Friedeburg
“Det skulle tyskarna ha tänkt på innan de startade kriget.”
Brittiske fältmarskalken Montgomery

I Lüneburg har britterna tillkallat pressen för att bevittna von Friedeburgs delkapitulation hos Montgomery.

Klockan 19.40 får Dönitz beskedet att kapitulationen är undertecknad och kan träda i kraft nästa morgon klockan 8.00. Meddelandet sprids snabbt till de tyska enheterna som tar den ad notam.

Besättningarna på ubåtarna är upprörda. De kan inte inse varför deras båtar ska överlämnas till fienden.

Framåt kvällen tar sig två kaptener mot Dönitz rum och kräver att få höra den osannolika ordern ur hans egen mun. Men Dönitz har gått och lagt sig och hans adjutant släpper inte in kaptenerna.

Adjutanten upprepar Dönitz order och tillägger: ”Om jag vore kapten hade jag vetat vad jag skulle göra.”

De två kaptenerna nickar och försvinner. Under natten förstörs flera ubåtar.

Kaptenlöjtnant Asmus Jepsen tror felaktigt att kriget nu är över. Han skickar hem sina män och beger sig mot sin nordtyska hemby.

Lördagen den 5 maj 1945

Vid midnatt kapitulerar tyskarna i Holland, Danmark och Nordvästtyskland. Strax därefter meddelar generalöverste Löhr i ett telegram till Dönitz att han tvingas ge upp försvaret av Österrike.

Kaptenlöjtnant Asmus Jepsen anhålls och anklagas för fanflykt. Efter en kort rättegång får han sin dom: döden. Samma natt avrättas 11 unga tyska matroser i Sønderborg. De hade låst in sina officerare för att bege sig hemåt.

Dönitz förbjuder den underjordiska rörelsen Wehrwolf (varulv), som nazisterna under krigets sista månader har upprättat för att bjuda motstånd och utföra terrordåd i de områden som de allierade har erövrat.

Tyskarnas chefsförhandlare von Friedeburg lämnar det brittiska högkvarterat vid Lüneburg och fortsätter till amerikanernas högkvarter i Reims i Frankrike.

Här ska han förhandla fram en delkapitulation på de västra och södra frontavsnitten med brigadgeneral Dwight D. Eisenhower.

Men Eisenhower vill under inga omständigheter möta von Friedeburg. Sedan generalen med egna ögon sett fasorna i de tyska koncentrationslägren hatar han alla tyskar. I stället skickar Eisenhower en underordnad som med hjälp av kartor över fronten visar hur hopplös tyskarnas situation är.

Amerikanernas krav är en villkorslös tysk kapitulation på alla fronter. Kravet överskrider von Friedeburgs förhandlingsmandat. Han måste kontakta Dönitz i Flensburg.

Söndagen den 6 maj 1945

På morgonkvisten når von Friedeburgs telegram fram till Flensburg. Det amerikanska kravet orsakar en häftig debatt i det tyska högkvarteret eftersom en total kapitulation vore ödesdiger för tyska soldater och flyktingar vid östfronten.

Jodl är den främste motståndaren och Dönitz beslutar att sända honom till Reims för att förklara tyskarnas dilemma för Eisenhower.

Dönitz får ett telegram från Hermann Göring, som befinner sig i nazisternas alp-paradis Berchtesgaden med sin familj. Göring erbjuder sig att förhandla fram ”en ärorik fred” med Eisenhower ”marskalker emellan”. Dönitz ignorerar förslaget, och Göring beslutar då att själv ta kontakt med fienden.

Strax före klockan fem på eftermiddagen möter Dönitz Himmler en sista gång. Dönitz meddelar att han inte vill se honom mer, men Himmler är vid gott mod. Hans tid kommer, det är han övertygad om.

Framåt kvällen anländer Jodl med flyg till Reims. Hans uppgift är att vinna tid och inte underteckna kapitulationen förrän den 8 maj och samtidigt skaffa sig en 48-timmarsfrist, så att de tyska trupperna kan röra sig fritt och sätta sig i säkerhet i väst.

Men Eisenhower genomskådar försöket. Varken hans egna känslor eller alliansen med Sovjet tillåter att han gör några eftergifter för tyskarna. Om de inte skriver under avtalet så att det kan träda i kraft den 9 maj vid midnatt, avbryts förhandlingarna och kriget återupptas med full kraft.

Jodl telegraferar till Dönitz: ”Jag ser ingen annan utväg. Kaos eller accept. Ber om omgående telegrafisk bekräftelse på om jag kan underteckna.”

I Flensburg förs kaptenlöjtnant Asmus Jepsen till flottbasens skjutbana. Klockan 20.15 avrättas han. Skotten hörs in till Dönitz arbetsrum. Trots att kriget är slut om bara några timmar måste disciplinen upprätthållas in i det sista.

Fram till midnatt diskuterar den tyska ledningen amerikanernas ultimatum. Dönitz uppfattar Eisenhowers krav som ren utpressning, men klockan 00.40 måste han ge sig. Jodl får fullmakt att skriva under.

Hermann Göring är i amerikansk fångenskap, men den 18 maj får han njuta av pressens uppmärksamhet i en biergarten i Bayern. ”Hitler bar ansvaret för utrotningslägren”, säger han.

© Corbis

Måndagen den 7 maj 1945

Spanien bryter de diplomatiska förbindelserna med Tyskland.

Kartrummet i amerikanernas högkvarter i Reims fylls med filmkameror; krigskorrespondenterna gör sig redo för att bevaka avslutningen på kriget i Europa. Klockan 02.41 undertecknar Jodl och von Friedeburg med förstenade ansikten.

Mot förväntan är stämningen inte hög i kartrummet, berättade ett ögonvittne efteråt: ”Det var snarare ett ögonblick av högtidlig tacksamhet.”

Klockan 12.45 håller rikskansler Schwerin von Krosigk ett radiotal till det tyska folket. Han ska redogöra för den förestående kapitulationen: ”Efter en nästan sex år lång hjältemodig kamp med en hårdhet som saknar motstycke har vi givit upp inför motståndarens överväldigande styrka. En fortsättning på kriget skulle enbart ha inneburit meningslös blodspillan och förstörelse”, förklarar han.

I sitt tal proklamerar han att ”enhet, lag och rättfärdighet” ska vara de grundläggande värdena för det kommande Tyskland. Under tiden beslutar Dönitz regering att Hitler-hälsningen (med lyft högerarm) även i framtiden ska användas inom krigsmakten.

Hermann Göring lämnar Berchtesgaden för att möta Eisenhower. Han kommer inte långt. Amerikanska soldater griper honom på en bergsväg.

Tisdagen den 8 maj 1945

Strax efter middagstid håller Dönitz sitt sista tal till tyskarna. Från radiostudion i Flensburgs posthus säger han: ”Vi måste inse fakta. Den grund som det tyska riket byggde på har rämnat. Enheten mellan stat och parti existerar inte längre.”

Dönitz lovar att sitta kvar som rikspresident och hjälpa till under den kommande svåra tiden om tyskarna så vill: ”Bara min kärlek till Tyskland och plikten håller mig kvar på min tunga post.” Medan Dönitz talar inleder Himmler sin flykt.

På en bondgård nära Flensburg tar han av sig sin svarta SS-uniform och klär sig i en arméuniform. Nu heter han Heinrich Hitzinger, sergeant i tyska armén.

Stalin är inte nöjd med kapitulationen i Reims. Han kräver att den officiella kapitulationen ska undertecknas i Berlin. De tre tyska vapencheferna med Wilhelm Keitel i spetsen flyger till Berlin.

Onsdagen den 9 maj 1945

Vid midnatt träder den villkorslösa kapitulationen i kraft. I Norge lägger 350 000 tyska soldater ned vapnen och beger sig till fånglägren.

I studion i Flensburgs posthus sitter nyhetsuppläsaren beredd med den sista officiella tyska frontrapporten: ”Krigsmaktens högsta kommando meddelar att alla vapen har varit tysta sedan midnatt. På storamiralens (Dönitz, reds. anm.) order har krigsmakten givit upp den hopplösa striden. Därmed är den nästan sex år långa hjältemodiga kampen över. Den gav oss stora segrar men även tunga nederlag. Hjältemodigt tvingas den tyska krigsmakten till sist se sig besegrad av en kraftfull övermakt.”

Kriget är slut men Dönitz sitter kvar vid makten. Varje dag klockan 10 sammanträder kabinettet i Flensburg för att diskutera försörjningssituationen och landets framtid.

Stämningen skiftar mellan missmod och tron på att de allierade behöver Dönitz för att återuppbygga det förstörda landet.

Liksom Himmler räknar Dönitz med att västmakterna snart kommer att få problem med Sovjet, och då tänker han erbjuda de allierade sina tjänster.

Torsdagen den 10 maj 1945

De sista tyska trupperna på kanalöarna Jersey, Guernsey och Alderney kapitulerar. Detsamma gäller de franska hamnstäderna Lorient, Saint-Nazaire och La Rochelle samt Dunkerque i Belgien.

I Flensburg sammanträder en tysk krigsrätt för att behandla målet mot matrosen Johann Süss, som vägrade göra sitt fartyg segelklart och därmed blev ett hot mot moralen i marinen. Den meningslösa dödsdomen verkställs följande morgon.

Anklagade i Nürnberg (från vänster) Hermann Göring, Rudolf Hess och Wilhelm Keitel. Bakom dem Karl Dönitz med solglasögon.

© Corbis

Nazisternas öde

Heinrich Himmler (bilden) valde liksom flera av de övriga nazisttopparna att begå självmord för att slippa undan straff. Andra hamnade i fängelse eller i galgen.

Adolf Hitler, Führer och rikskansler. Självmord i Berlin 30 april 1945.

Joseph Goebbels, propagandaminister och en av Hitlers närmaste män. Självmord i Berlin 1 maj 1945.

Hermann Göring, riksmarskalk. Självmord i Nürnberg 15 oktober 1946.

Karl Dönitz, storamiral och senare rikspresident. Tio års fängelse.

Albert Speer, arkitekt och rustningsminister. Tjugo års fängelse.

Martin Bormann, chef för partikansliet. Självmord i Berlin 2 maj 1945.

Wilhelm Keitel, generalfältmarskalk och chef för krigsmaktens överkommando. Avrättad i Nürnberg.

Alfred Jodl, generalöverste och chef för ledningsstaben i krigsmaktens överkommando. Avrättad i Nürnberg.

Ludwig Schwerin von Krosigk, riksfinansminister och senare utrikesminister. Tio års fängelse.

Arthur Seyss-Inquart, SS-general och senare rikskommissarie i Holland. Avrättad i Nürnberg.

Hans Georg von Friedeburg, generalamiral. Självmord i Flensburg 23 maj 1945.

Georg Lindemann, generaloberst, överbefälhavare i Danmark. Tre års krigsfångenskap.

Franz Böhme, överbefälhavare i Norge. Självmord 29 maj 1947 i Nürnberg.

Werner Best, generalfullmäktige över Danmark. Dödsdom i Köpenhamn, men benådad och frigiven 1951.

Josef Terboven, rikskommissarie i Norge. Självmord i Skaugum 11 maj 1945.

Fredagen den 11 maj 1945

Bornholm ockuperas av Röda armén.

Flensburgs hamn och fjorden är fylld med krigsfartyg, passagerarfartyg, pråmar och lastskepp, cirka 450 båtar fulla med flyktingar, soldater från östfronten och fångar som SS evakuerat från koncentrationslägren.

Tjugofemtusen personer har fastnat i staden. Historiker har beräknat att två till fyra miljoner tyskar hann ut ur de sovjetockuperade områdena tack vare Dönitz förhandlingstaktik under krigets sista dagar.

Lördagen den 12 maj 1945

Heinrich Himmler, som nu kallar sig Heinrich Hitzinger, åker tillsammans med en handfull förklädda SS-män söderut. När de når Elbe måste de lämna bilen och korsa floden i en fiskebåt. De gömmer sig några dagar på en gård.

Söndagen den 13 maj 1945

Britterna intar slutligen Flensburg och förbjuder alla nazistiska organisationer. Klockan 10.45 tränger en engelsk officer in på huvudpostkontoret och stoppar radiosändningarna. Krigskorrespondenter från väst kommer ofta för att tala med Dönitz-regeringen.

Det ger ministrarna en känsla av betydelse, men de allierade ignorerar regeringen och den får inget diplomatiskt erkännande.

Måndagen den 14 maj 1945

Under en officiell ceremoni hissas segermakternas flaggor på polisstationens tak. Dönitz beslutar att ta bort Hitlerporträtten från de kontor som den brittiska ockupationsmakten vistas i.

Tisdagen den 22 maj 1945

Väster om Hamburg stoppar en brittisk patrull en grupp ömkliga tyska soldater som säger att de är på väg hem från kriget.

En av dem presenterar sig som sergeant Hitzinger. Han verkar svag och har en lapp över vänster öga. Tyskarna tas till ett krigsfångläger men Hitzinger protesterar högljutt mot den behandling britterna ger honom.

Han kräver att få tala med lägerchefen. Hitzinger tar bort ögonlappen och avslöjar sin identitet: Himmler, SS-chef. Han är en av landets högsta ledare och förtjänar mer respekt, anser han.

Lägerchefen skickar honom till det brittiska högkvarteret.

Brittiska soldater tillfångatar Albert Speer, Karl Dönitz och Alfred Jodl i Flensburg.

© Corbis
“Vi måste inse fakta. Den grund som det tyska riket byggde på har rämnat. Enheten mellan stat och parti existerar inte längre.”
Rikspresident Karl Dönitz

Onsdagen den 23 maj 1945

Himmler har anlänt till högkvarteret i Lüneburg. Fångvaktarna vill vara säkra på att han inte har någon giftampull och utsätter honom för en grundlig kroppsvisitering. Himmler inser att hans position inte ger honom några fördelar.

Han biter itu den giftampull han gömt i munnen. Dödskampen börjar. Britterna syr fast hans tunga för att ge honom kräkmedel och få upp cyankaliumet ur magen, men det är för sent. Tolv minuter senare är Himmler död. Liket grävs ned i en skog.

Samma dag beslutar den brittiska ockupationsmakten att upplösa Dönitz regering. Soldater tränger in på marin-skolans område och samlar de tyska ministrarna, stabsofficerarna och övrig personal, cirka 300 personer.

”Upp med händerna!” och ”Av med byxorna!” ropar britterna och genomför en omfattande kroppsvisitering efter giftampuller. Hans von Friedeburg blir så förödmjukad att han begår självmord.

För storamiral Karl Dönitz är det värsta att han blir fråntagen sin marskalkstav. Sedan väntar krigsförbrytarprocessen i Nürnberg.

Läs också:

Hitler testamente
Hitler

Hitlers skrev testamente i sista ögonblicket

2 minuter
Nazism

Hitlers arvtagare chockade alla under Nürnbergprocessen

18 minuter
Nazism

Brev från Heinrich Himmler har oväntat dykt upp

2 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj