Jude gömde sig i Hitlers armé

Sedan täcker han gropen med jord. Darrande av rädsla står han nu längst fram i ledet vid en tysk officers bord. När tysken frågar: ”Är du jude?” får han en ingivelse.

Solomon svarar på perfekt tyska: ”Nej, jag är ingen jude; jag är etnisk tysk.”

En ung polack bakom Solomon protesterar på bruten tyska: ”Han … jude!”

Solomon nekar bestämt till anklagelsen. Till hans stora förvåning ger en tysk soldat polacken en rungande örfil och skriker ”håll käften!”. Solomon ombeds vänligt att kliva åt sidan.

Kvicktänktheten har räddat hans liv. De följande fyra åren kommer han gång på gång att bli tvungen att tänka snabbt, medan han gömmer sig mitt bland de nazister som vill döda honom och alla andra judar.

Folktysk var den perfekta lögnen

Solomon föddes som fjärde barnet i familjen Perel den 21 april 1925 i den lilla staden Peine mellan Braunschweig och Hannover.

Livet var bra för familjen i den tyska Weimarrepubliken, och Solomon hade en lycklig barndom, men när nazisterna 1933 kom till makten förändrades allt.

Två år senare hade förföljelsen av judar blivit så svår att hela familjen utvandrade till Lódz i Polen. Staden hade en stor judisk församling, så att smälta in var enkelt.

När Hitlertyskland 1939 invaderade Polen fortsatte flykten österut för Solomon och hans bror Isaac.

Men 1941 hann Solomon inte undan i tid, när tyskarna invaderade den del av Polen som Sovjetunionen ockuperat, och där han befann sig.

I juni 1941 hamnade han därför i klorna på en enhet inom den tyska arméns 12:e pansardivision.

När en tysk ­officer förhörde Solomon utgav han sig för att vara så kallad Volksdeutscher (folktysk) – en av de många etniska tyskar, som under lång tid bott i Östeuropa.

Officeren trodde på hans lögn, så i 12:e pansardivisionens ögon var Solomon tysk, och ingen undersökte honom närmare.

Solomon kördes till tyskarnas läger, där han fick mat, tvättade sig och drog på en uniform, som var alldeles för stor.

Trots att han var sexton år såg han med sina 160 centimeter ut som ett barn i jämförelse med de långa tyska soldaterna. När han såg sig själv i backspegeln på ett av de fordon som stod parkerade i lägret rös han till:

”Situationen var överväldigande; jag visste inte hur jag skulle bete mig. Jag var livrädd, inte bara för alla omkring mig, utan även för mig själv. Jag vet inte vem jag fruktade mest. Jag, ett judiskt barn, hade anslutit mig till den förfärliga fienden. Jag blev tvungen att uppbåda all min styrka för att inte förlora självbehärskningen och löpa risken att den farliga san­ningen skulle komma fram.”

Solomon fick ständigt improvisera

Solomon blev om möjligt ännu mer nervös, när han blev tillsagd att söka upp en av enhetens sergeanter. Han klev in i en bil, som utgjorde ett mobilt kontor.

Sergeanten satt i bilens framsäte, och baksätet var fyllt med små fack med otaliga pärmar och dokument.

”Dina papper, tack”. Solomon blev alldeles torr i munnen. Om han berättade sanningen om de begravda papperen i den lilla byn, var han så gott som död.

Han försökte bygga vidare på den lögn som han redan börjat på: ”Alla mina identifikationspapper förstördes av det väldiga tyska artilleribombardemanget i det omringade område som jag befann mig i.”

Sergeanten gav honom en blick av medlidande. Han tog fram en skrivmaskin och satte i ett papper. ”Vad heter du?” Solomon svarade helt automatiskt: ”Perel”.

I samma ögonblick ringde larmklockorna högt i Perels huvud, och han tänkte för sig själv: ”Solomon, vad har du gjort? Du har precis förstört alla dina chanser att överleva – Perel är ett urtypiskt judiskt namn.”

Lyckligtvis flög tyska plan samtidigt över lägret och fällde bomber inte långt från deras ställning. Sergeanten hade därför inte hört namnet och ropade:

”Va? Vad sa du?” Kvickt kom Solomon på ett nytt namn, som inte lät särskilt annorlunda: ”Mitt namn är Perjell”.

En annan tysk soldat hörde namnet och kunde bekräfta: ”Perjell är ett vanligt namn bland etniska tyskar i Litauen.”

Sergeanten fortsatte och bad om Solomons förnamn. Han kunde naturligtvis inte uppge sitt judiska namn, så i stället tog han det första som föll honom in: ”Josef”.

Så blev Solomon Perel till Josef Perjell – en föräldralös tysk från östra Polen med litauisk härstamning.

Solomons familj kom ursprungligen från Ryssland, och efter två år på barnhem i det sovjetiskkontrollerade östra Polen talade han flytande ryska.

Han blev därför tolk åt 12:e pansardivisionen, som var på väg österut – mot Moskva. Solomon visade sig vara i det närmaste oumbärlig, när order till ryska krigsfångar skulle översättas, och tillfångatagna ­officerare från Röda armén skulle förhöras.

En dag hämtades han av en soldat och kördes flera kilometer för att hjälpa till att förhöra en tillfångatagen artilleriofficer.

Mannen visade sig vara ingen mindre än den ryske ledaren Josef Stalins son, och han skickades snabbt till divisionens högkvarter.

Efter den prestationen blev Solomon beordrad att inställa sig hos kapten von Münchow, som hade befäl över enheten.

Kapten von Münchow var son till en preussisk aristokrat, inbiten nazist och hade en kall och avståndstagande ton gentemot underlydande.

Solomon var säker på att kaptenen misstänkte honom. Nu fanns det ingen återvändo. Han skulle bli förhörd och bryta ihop direkt.

Han borstade bort det värsta dammet från sin uniform och gick igenom hela rövarhistorien om Josef Perjell en gång till. Sedan bad han en stilla bön och gick mot kaptenens tält.

Ett chockerande erbjudande

Utanför von Münchows tält stod två vakter. För att spela rollen som Josef Perjell till fullo slog Solomon ihop klackarna och brast ut i ett högt ”Heil”. När han klev in såg han att kaptenen log mot honom.

Kapten von Münchow frågade om Solomon hade smakat vin. Trots att han många gånger hade druckit vin under judiska ceremonier, svarade han att han aldrig gjort det.

Mötet var behagligt, och von Münchow bjöd på ett gott tyskt moselvin och kakor. Inget tydde på att kaptenen misstänkte något – han frågade bara ut Solomon om hans liv och accepterade utan vidare historien om Josef Perjell.

Han berömde till och med den unge mannens mod och disciplin. Plötsligt tog samtalet en oväntad vändning. Kaptenen berättade att han ägde ett stort gods utanför staden Stettin, där han bodde med sin fru.

De var väldigt förmögna, men hade inga barn. Därför ville han adoptera Solomon. Tusen tankar flög genom tonåringens huvud.

Han kände att han förrådde sin familj, drabbades av en våldsam hemlängtan och kunde knappt tro sina egna öron, när han hörde hur han stammade fram: ”Det skulle jag väldigt gärna vilja.”

Kapten von Münchow lovade att pappersarbetet skulle gå igenom, så snart Tyskland hade vunnit kriget. När Solomon klev ut ur kaptenens tält, kunde han nästan inte andas.

När kriget var slut skulle han för alltid lägga den judiske Solomon bakom sig och bli Josef von Münchow. Hösten 1941 fick Solomons enhet tre dagars permission, som de tillbringade i en by nära Smolensk.

I ett av husen inrättades ett gemensamt bad, där soldaterna i grupper skrubbade sig rena. Det innebar en potentiellt enorm risk.

Flera av soldaterna frågade Solomon om han inte skulle med och bada, men varje gång hittade han på någon ursäkt. Om han badade med dem skulle de upptäcka att han var omskuren, och då skulle spelet vara över.

Till slut var Solomon den ende som inte hade badat. Han smög in i huset och såg till att låsa dörren inifrån för att slippa oväntade gäster.

I ett badkar med vatten till knäna började han skrubba sin kropp, som var täckt av smuts. Plötsligt hördes en svag viskning – och Solomon kände två starka armar runt sig.

Han kände hur en naken manskropp tryckte sig mot honom, och sedan försökte mannen föra in sin erigerade penis i tonåringens stjärt. Skräckslagen hoppade Solomon upp ur badkaret.

När han vände sig om såg han sjukvårdaren Heinz Kelzenberg stående i karet. Mannen, som i flera månader hade varit hans vän, var helt röd i ansiktet.

Han lät blicken vandra ner över Solomons kropp, tills den nådde skrevet. ”Är du jude?”, utbrast han förbluffat.

Solomon greps av panik, och storgråtande vädjade han: ”Döda mig inte! Jag är ung, och jag vill leva.”

I stället för att kalla på de andra soldaterna gick Kelzenberg fram till Solomon, lade armarna om honom och sa:

”Gråt inte, de får inte höra dig utanför. Jag tänker inte göra dig illa, och jag tänker inte avslöja din hemlighet. Det finns ett annat Tyskland, bara så att du vet det.”

Kelzenberg svor att inte avslöja Solomon, och trots den pinsamma incidenten fortsatte de att vara vänner. Solomon invigde till och med Kelzenberg i sitt verkliga förflutna.

Nya faror lurade i Nazityskland

När vintern närmade sig svängde 12:e pansardivisionen norrut för att delta i belägringen av Leningrad.

Där utsattes Solomons enhet för ett våldsamt artilleribombardemang, som kostade många livet – bland andra sjukvårdaren Heinz.

Solomon hade förlorat sin bäste vän och ende bundsförvant. På grund av de stora förlusterna överfördes enheten till Estland för att återhämta sig. Där fortsatte Solomon att tolka under förhör av sovjetiska krigsfångar.

Emellanåt tittade kapten von Münchow förbi. Han var uppenbart glad för att allting gick bra för hans framtida adoptivson, som precis fyllt sjutton år.

En dag kom han med ett besked till Solomon: armén var tvungen att lämna ifrån sig sin unge tolk och skicka honom till Tyskland, eftersom han fortfarande var omyndig.

Solomon skulle till en internatskola, där han skulle få en utbildning, som rustade honom för en framtid i fosterlandets tjänst.

Solomon hade ingen som helst lust att resa till Tyskland, där den hemliga polisen Gestapo hade angivare överallt. Att avböja var emellertid otänkbart, och han lyckades pressa fram ett ”tack”.

Kort därefter skickades han med tåg till Berlin. Under resan fick han sällskap av en vacker blondin i beige uniform.

De satt för sig själva i en av kupéerna, och medan hon entusiastiskt babblade på om fosterlandet och nazistpartiet, fick Solomon ett intryck av att hon var förtjust i honom.

Med ett par raggningsknep som han lärt sig av soldaterna började han flirta med henne. Kvinnan var ­mycket riktigt tänd på honom, för plötsligt kastade hon sig i hans famn och började kyssa honom.

Hon visade alla tecken på att vilja gå ännu längre, men Solomon lade band på sig – av rädsla för att hon skulle upptäcka att han var omskuren.

Vid ankomsten till Berlin fick Solomon reda på vilken ­internatskola han skulle skickas till: en av landets främsta Hitlerjugendskolor, där Tredje rikets framtida ledare utbil­dades.

Skolan låg i Braunschweig, inte mer än två mil från Peine, där familjen Perel hade bott. Under tågresan dit funderade Solomon på om någon skulle känna igen honom – och avslöja att han var jude.

När Solomon anlände till Braunschweig hämtades han på stationen av två unga skolelever i bruna uniformer.

De eskor­terade Solomon till rektorn, Bannführer (motsvarande överste, red.) Mordhorst, som var angelägen att höra om den unge mannens upplevelser på östfronten.

Mordhorst ansåg att Solomons insatser i Ryssland visade att han lämpade sig för tjänstgöring i en SS-division.

Med en längd av endast 160 centimeter var Solomon dessvärre inte lång nog, och hans hår var för mörkt för SS, som föredrog blonda män.

Bakom den besvikna fasad som Solomon visade upp för Mordhorst var han mer än nöjd med att i stället kunna påbörja sin utbildning på skolan.

Usel tvål gjorde duschen till en farlig plats

Solomon kom snart in i skolans rutiner, och han följde ­undervisningen i tekniska och akademiska ämnen samt i raslära. Han vande sig till och med vid sin nya, bruna Hitler­jugenduniform.

Rädslan för att avslöjas var inte ny, men ­farorna var nya. Viktigast av allt var att undvika att vara naken tillsammans med de andra eleverna, men skolans gemensamma duschar utgjorde ett problem.

Mellan varje duschkabin satt det visserligen en skiva frostat glas, men han var inte säker förrän han kommit in i kabinen och kunde ställa sig med ryggen utåt.

Solomon såg till att alltid klä av sig i ett hörn, där de andra inte kunde se honom, och hoppa in i duschen med underbyxorna på sig.

De första veckorna hade han fortfarande kvar lite av den högkvalitativa tvål som han fått sig tilldelad på östfronten. Den skummade rikligt, så det var enkelt för honom att snabbt täcka sitt kön.

När den tvålen tog slut fick han emellertid nöja sig med den tvål som erbjöds av skolan. Den var både illaluktande och nästan omöjlig att få att skumma.

De andra eleverna svor också över den usla tvålen, som de kallade ”reines Judenfett” – rena judefettet.

För Solomon utgjorde hans omskurna lem ett så allvarligt hot att han bestämde sig för att försöka skapa en ny förhud.

Först drog han fram huden så mycket han kunde, och sedan fäste han den så gott det gick med ett snöre som han drog åt runt penis. Solomon hoppades desperat att huden skulle växa fast.

Dagarna gick, och på alla raster rusade han ut på toaletten för att se om det skett några framsteg, och dra åt snöret, om det hade lossnat.

Snart blossade en smärtsam inflammation upp i skrevet, och besviken fick Solomon skrota sin idé.

I flera dagar hade han svårt att gå ordentligt på grund av smärtan, och hans säregna gångstil drog till sig uppmärksamhet. Under en marsch frågade en fjortonårig elev Solomon:

”Varför går du inte med rak rygg, när du marscherar? Och varför går du inte i takt?”

Solomon svarade med tillkämpad nonchalans: ”Asch, det är inget; jag har bara lite ont i ryggen.”

När den andre pojken frågade varför han inte gick till skolläkaren med problemet, svarade Solomon: ”Man springer inte till doktorn för minsta lilla sak.”

Det täppte till munnen på den yngre eleven, som i stället beundrade Solomons viljestyrka. Medan smärtan i skrevet snart gick över, utgjorde skolans undervisning i raslära en återkommande psykisk tortyr för Solomon.

Läraren förklarade att ”alliansen av tyskt blod” bestod av sex raser: Den nordiska stod högst, och var helt ren endast i Norge.

Sedan kom naturligtvis tyskarna. Finländare, västeuropéer, rumäner samt en del folk från Baltikum var också inkluderade, eftersom de under histo­riens gång tillförts tillräckligt med nordiskt blod.

Läraren gick även igenom alla brott som judarna sades ha begått, och som de beskrevs i den nazistiska propagandan. Eleverna skulle dessutom lära sig att känna igen judar på deras utseende och särskilda beteende.

Varje gång Solomon hörde orden ”judiska drag” fick han kalla kårar längs ryggen. Han var hela tiden rädd att en klasskamrat skulle titta på honom och se att pojken som de kallade Josef Perjell, visade alla tecken på att vara av judisk härstamning.

När läraren en dag under en lektion i raslära bad Solomon komma fram till svarta tavlan greps han nästan av panik. I sina memoarer skriver Solomon:

”Jag reste mig och gick fram till tavlan – som om jag gick på plankan. Jag var som en oskyldig åskådare, som skickades in i en arena full av gladiatorer. Att fly var inte möjligt, och marken öppnade sig inte för att sluka mig – trots att jag innerligt önskade att den skulle göra det.”

Alla stirrade på Solomon. Till sin oerhörda förvåning pekades han emellertid inte ut som jude. I stället sa läraren:

”Titta på Josef. Han är en typisk representant för den ariska ostbaltiska rasen.” Solomon andades ut – och tänkte att nazisternas pseudovetenskap om raslära precis bevisat hur värdelös den var.

Till och med läraren, som skulle vara expert på att känna igen judar, såg Josef Perjell och inte juden Solomon Perel.

Flickvän innebar en ny fara

Vanligtvis höll Solomon sig undan från sociala sammankomster, och på fritiden var han en ensling. Men en dag, när han hade känt sig pressad att gå ut med sina klasskam­rater, träffade han Leni Latsch.

Hon var medlem av Bund Deutscher Mädel, som var flickors motsvarighet till Hitlerjugend. De blev omedelbart förälskade.

Snart visste hela skolan att de var ett par, och Solomon började fantisera om att han en dag skulle kunna avslöja sin verkliga identitet för Leni.

Det stannade emellertid vid en dröm – risken var alltför stor. Trots det ledde förhållandet till att den judiske ynglingen fick lätta sitt hjärta.

När Solomon en dag knackade på hos Leni öppnade hennes mor. Hon sa att Leni inte kommit hem ännu, men att Solomon gärna fick komma in och vänta.

Han satte sig i en bekväm fåtölj, och mamman satte sig mittemot honom. Hon hade med tiden noterat att den unge mannens redogörelser för sitt förflutna inte alltid stämde överens.

Med allvarlig min frågade hon rakt på sak: ”Säg mig, Josef, är du verkligen tysk?”

Tidigare hade Solomon alltid varit duktig på att slingra sig ur obekväma frågor eller snabbt komma på en lögn, men till sin stora förvåning svarade han: ”Nej, fru Latsch, jag är inte tysk. Jag är jude”.

Solomon bet sig genast i läppen. I sina memoarer förklarar han: ”Så snart jag yttrat orden insåg jag vad jag gjort. Min kropp skakade, och mina knän darrade. Omtumlad mumlade jag: Snälla, anmäl inte mig till Gestapo.”

Fru Latsch reste sig, gick fram till Solomon och kysste ho­nom på pannan. Hon lovade att inte röja hans hemlighet. Ännu en gång hade turen räddat honom.

För andra gången hade han avslöjats och för andra gången var det en tysk som inte stöttade judehetsen, som fick veta sanningen.

Fru Latsch sa till Solomon att han fick lova att inte avslöja sin hemlighet för fler – inte ens hennes egen dotter fick veta något, för hon var inte säker på att det gick att lita på Leni. ”Barn i dag är så annorlunda”, sa hon.

I spårvagn genom judegettot

I december 1943 saknade Solomon sina föräldrar så ­mycket att han beslutade att resa tillbaka till Lódz under jullovet och försöka hitta dem.

Iklädd sin bruna Hitlerjugenduniform klev han av tåget och traskade mot stadens getto, där tyskarna hade spärrat in tiotusentals judar. Minnena från fyra lyckliga barndomsår i Lódz vällde fram, medan han gick längs stadens gator.

Vid muren in till gettot ställde han sig uppe på en hög med bråte för att kunna se över den. Synen som mötte honom var fasansfull: grupper av utmärglade judar klädda i trasor stapplade modlöst runt på gatorna.

Den grå, livlösa massan såg ut att styras av vinden. Tårar började trilla nedför Solomons kinder. Om hans mor och far befann sig i detta helvete var han tvungen att ta sig in till dem.

Solomon gick in genom gettots stora grindar, men hejdades av en häpen vakt. En davidsstjärna på mannens mössa visade att han ingick i gettots judiska polisstyrka.

Bakom Solomon kom en tysk soldat springande – han förklarade att endast judar fick lov att vistas i gettot, men om det var så att Solomon skulle till stadens andra sida, så rullade en spårvagn genom gettot varje dag.

Solomon skyndade sig att leta upp en spårvagn, men när den rullade in i gettot låste den judiska polisen alla dörrar för att se till att inga av gettots invånare hoppade in i vagnen.

Från sin plats i den främre vagnen spanade Solomon efter sina föräldrar. Han visste var de bodde, för medan han vistats på barnhemmet i Hrodna hade han fått brev från dem.

När spårvagnen passerade adressen pressade Solomon ansiktet mot rutan, men i lägenhetens mörka fönster syntes ingen till. Besviken fick han mobilisera all sin inre styrka för att inte brista ut i gråt.

När spårvagnen rundade ett hörn möttes han av en fasansfull syn: Några män drog en vagn slarvigt täckt av ett skynke.

Tygstycket kunde emellertid inte dölja de utmärglade armar och ben som dinglade, när vagnens hjul körde ner i gropar i vägen.

Männen samlade upp lik ur rännstenen och kastade vårdslöst upp dem på vagnen, som om de var säckar med potatis.

Solomon kunde inte låta bli att undra om hans föräldrar låg på den vagnen? Var det så de skulle sluta sina dagar?

Resten av jullovet tog han varje dag spårvagnen genom gettot för att spana efter sina föräldrar, men utan resultat. Nyåret kom, och i början av 1944 var han motvilligt tvungen att resa tillbaka till Braunschweig.

Solomon räddades av bombräd

I juli 1944 var Tyskland på väg att förlora kriget, men de nazistiska myndigheterna fortsatte oförtrutet med sina ansträngningar för att skapa ett renrasigt tyskt folk.

Solomon kallades till ett möte på inrikesdepartementets avdelning i Braunschweig. Där uppmanades han att dokumentera sin tyska härkomst med officiella papper.

Solomon överräckte de dokument som han fått utfärdade av 12:e tyska pansardivisionen i Polen. Det var inte tillräckligt, och han ombads att skaffa fram de officiella dokument som han lämnat till barnhemmet i Hrodna.

Det var en omöjlig uppgift, för det hade ju aldrig bott någon folktysk vid namn Josef Perjell på barnhemmet.

När Solomon stod ute på gatan igen kände han hur myndigheternas misstro nästan kvävde honom, men ännu en gång var turen med honom.

Samma kväll utsattes Braunschweig för ett allierat flyganfall, och som ledd av en skyddsängel slog en av bomberna ner i inrikesdepartementets kontor.

Samtliga arkiv i byggnaden gick upp i rök – inklusive de dokument som ifrågasatte Solomons härkomst. Han kunde därför lugnt fortsätta sin skolgång.

Jude skulle försvara Hitlers Tyskland

I början av 1945 trängde sovjetiska styrkor in över Tysklands östra gräns, medan britter och amerikaner angrep västerifrån.

Solomon blev inkallad till Volkssturm – Hitlers sista reserv av gamla män, kvinnor och pojkar. Efter år på flykt från nazisterna skulle han hjälpa till att rädda Hitlers rike från undergång.

Solomons förband fick i april order att bevaka en bro nära fronten, och snart hörde de kanonmuller i fjärran.

Ljudet av de allierades framryckning väckte ett hopp, som länge hade varit försvunnet: En dag skulle han kanske trots allt kunna leva som Solomon Perel igen.

Medan Solomon och hans förband låg och sov stormades deras läger av amerikanska soldater, som ställde upp de sömndruckna pojksoldaterna mot en mur.

”Nu skjuter de oss”, viskade en av pojkarna, men Solomon reagerade inte. Han kände sig förlamad och oförmögen att ropa: ”Stopp, jag är inte en av dem. Jag är jude.”

I stället tänkte han på hur paradoxalt det skulle vara att bli skjuten av sina räddare på sin tjugoårsdag. Men inga skott avlossades. Pojksoldaterna avväpnades och skickades hem.

På väg genom kaoset i Braunschweig stötte Solomon på en man med slätrakat huvud, klädd i fångdräkt och med en judestjärna på bröstet – den första frigivna koncentrationslägerfånge han hade sett.

Solomon slog armarna om mannen och utbrast gråtande: ”Jag är också jude.”