Hitler skickade sitt livgarde till fronten

Hitlers personliga livgarde började som ”leksakssoldater”, men blev med tiden en av nazisternas mest fruktade styrkor.

Hitlers personliga livgarde började som ”leksakssoldater”, men blev med tiden en av nazisternas mest fruktade styrkor.

Bundesarchiv, Bild 102-17311 / CC-BY-SA 3.0

Sturmbannführer Werner Pötschke befinner sig i ett snölandskap långt bakom fiendens linjer. I södra Belgien har hans stridsvagnar hittills sopat bort allt amerikanskt motstånd, och Hitlers decemberoffensiv i Ardennerna ser ut att bli en framgång – trots att den pågått i bara tre dagar. Pötschke borde vara nöjd, men han är rasande.

Hans elitförband, Leibstandarte SS Adolf Hitler, har försetts med Tysklands nya och kraftfulla Panther-stridsvagnar, men trots det har de hejdats av amerikansk artillerield vid den lilla staden Stoumont.

Trots en direkt order från divisionens högste befälhavare har stridsvagnarna ännu inte gått till anfall. De amerikanska kanonerna gör all framryckning till rena självmordet.

Pötschke rycker till sig en Panzerfaust och rusar fram till den stridsvagn som står längst fram. Han riktar vapnet mot sina egna män och hotar att avfyra det i sidan på stridsvagnen, om de inte omedelbart går till attack.

Motvilligt kör besättningen framåt, varpå vagnen direkt träffas av en amerikansk granat, men nu är anfallet igång, och andra Panther-stridsvagnar rullar förbi vraket och driver amerikanerna på flykten.

Besättningen i den brinnande stridsvagnen överlever, och Pötschke utropas till dagens hjälte, eftersom han på ett föredömligt sätt har ”uppmuntrat” sina män att återuppta anfallet, skriver hans befäl i berömmande ordalag.

Pötschke är en soldat precis i Adolf Hitlers smak: Resolut, effektiv och skoningslös – precis som alla bör vara i den elitkår som bär Führerns namn: Leibstandarte SS Adolf Hitler.

Dirk, logo
© imageselect & willtron

Visste du...

... att Leibstandartes emblem var en dyrk för att öppna lås? Divisionens första befälhavare hette Sepp Dietrich, och en dyrk heter på tyska Dietrich. Emblemet var målat på fordon och stämplat på vapen.

Under kriget upprättar Tyskland totalt 38 SS-divisioner, och deras elitsoldater slåss med en närmast fanatisk iver, för Hitler Leibstandarte är den äldsta och mest prestigefyllda av alla divisionerna.

Soldater från Leibstandarte utmärker sig på ett otal av andra världskrigets mest kända slagfält och uppvisar precis den blandning av mod och brutalitet som enligt Führern är nödvändig för att Tyskland ska segra.

Soldaterna överraskar gång på gång fienden med djärva angrepp utan hänsyn till egna förluster och utför beredvilligt nazisternas smutsiga arbete – de mördar Östeuropas judar likväl som amerikanska krigsfångar.

Hitler fruktade ”suspekt massa”

Leibstandartes historia började redan 1923, när nazistledaren Adolf Hitler behövde ett personligt livgarde. Det bestod av endast åtta man, som med Führerns egna ord var ”män som var redo för revolutionen och insåg att vissa saker krävde hårda tag”.

Livgardet fick heta ”Hitler-stormtrupperna” – ett pompöst namn, som medvetet skulle leda tankarna till första världskrigets tyska stormtrupper.

För de första gardisterna var det ont om pompa och ståt, för deras huvuduppgift bestod i att vara utkastare under nazistpartiets möten samt att emellanåt delta i gatuslagsmål.

Den så kallade Führer-eden avlades genom att man lade handen på en officerssabel eller annan militär symbol.

© Getty Images

SS-soldater svor Adolf Hitler evig trohet

När soldater och offentligt anställda skulle tillträda en tjänst eller när de var färdigutbildade skulle de fram till 1934 svära på att tjäna det tyska folket och följa Tysklands författning.

Året efter Hitlers maktövertagande 1933 infördes emellertid en ny ed. Liksom alla andra SS-soldater skulle Hitlers livgarde svära Führern personlig trohet:

”Jag svär dig, Adolf Hitler, som Führer och kansler för det tyska riket, lojalitet och tapperhet. Jag lovar dig och de företrädare du har utsett lydnad intill döden. Må Gud stå mig bi”.

Eden avlades av alla Leibstandartesoldater, innan de skickades ut i strid.

Hitlers livgarde deltog även under den så kalla­de ölkällarkuppen 1923, men när kuppförsöket misslyckades, och partiledaren i mars 1924 hamnade bakom galler, upplöstes det av myndigheterna – i likhet med andra av nazistpartiets grupper av slagskämpar.

Redan i december samma år släpptes Hitler från Landsbergfängelset och i början av 1925 kunde han återuppta kampen för att ta makten i det krisdrabbade Tyskland, men nazisterna var inte längre något välorganiserat parti:

”När jag kom ut ur Landsberg var allt upplöst och splittrat i rivaliserande gäng. Jag behövde en mindre livvakt bestående av män som kunde lyda villkorslöst – även om de ombads marschera mot sina bröder. Hellre 20 män som man litar fullt och fast på, än en suspekt massa”, sa Hitler.

Den ”suspekta massan” var framför allt SA, nazisternas kår av slagskämpar, som Hitler fruktade av rädsla för att de en vacker dag skulle avsätta honom. Nazistledarens nya livgarde kom att heta Schutzstaffeln (skyddsgrupper) – i dagligt tal SS – och det växte under 1920-talet till 280 man.

När Hitler år 1933 tog makten i Tyskland fick han användning för alla sina pålitliga män för att slå en järnring runt rikskansliet i Berlin.

Livvakterna skulle ha krigserfarenhet

Hitler hade emellertid betydligt större planer för sitt livgarde än att bara använda dem som vakter i maktens korridorer. Första steget tog han under partikongressen i Nürnberg sensommaren 1933, då han belönade sin vaktkår med ett nytt namn: Leibstandarte Adolf Hitler.

Året därpå deltog livgardet i elimineringen av SA-ledningen under de långa knivarnas natt. Gardisterna mördade bland annat sex framträdande SA-medlemmar i Stadelheimfängelset i München.

Führerns livvakter var emellertid ganska mediokra skyttar, så avrättningarna drog ut på tiden och offren skadades svårt, innan blodbadet till slut var över.
Därefter satte Hitler och Himmler igång med att förvandla SS från vaktkår till elitstyrka.

Führern såg framför sig att SS en dag skulle vara en viktig del av ordningsmakten i hans Stortyskland. Hitler argumenterade därför för att soldaterna i Leibstandarte behövde krigserfarenhet:

”I vårt rike kan SS och polisen i framtiden besitta den nödvändiga auktoriteten gentemot medborgarna enbart om de har en soldatlik framtoning. Genom sina militära erfarenheter kommer den tyska ­befolkningen att uppnå en sådan krigarmentalitet att de feta, joviala, strump­stickande poliskonstaplar som vi hade under Weimartiden inte kan upprätthålla lag och ordning. Det krävs därför att SS och polis i egna, slutna förband bevisar sitt mod vid fronten på samma sätt som armén, och att de utgjuter blodsoffer som alla andra grenar av de väpnade styrkorna”, förklarade Hitler.

Hans eget livgarde blev en del av den så kallade SS-Verfügungstruppe, som i händelse av krig skulle förstärka armén. Utbildningen av SS-soldater tog fart, och på nytt drevs utvecklingen av Hitlers rädsla för att bli av med makten.

Efter hand som han skaffade sig diktatoriska befogenheter riskerade han att bli avsatt av arméns generaler. En stor, slagkraftig kår av SS-soldater var därför nödvändig för att avskräcka kuppmakare.

Under nazisternas partidagar i Nürnberg 1935 inspekterade Führern sitt livgarde.

© Getty Images

Svartskjortorna var Tysklands idealbild

Efter nästan två decennier av elände skulle Leibstandarte visa hela världen att tyskarna hade återfått sin styrka.

Leibstandarte var inte enbart Hitlers livvakt, soldaterna var även ett propagandaredskap i händerna på nazistpartiet. I sina svarta paraduniformer väckte de långa, välbyggda männen beundran, när de marscherade genom tyska städer.

I synnerhet under åren efter Hitlers maktövertagande 1933 användes Leibstandarte flitigt som hedersgarde vid Tredje rikets högtider. Führerns födelsedag och årsdagen för nazisternas misslyckade ölkällarkupp 1923 firades varje år med parader av ­livgardet och dess musikkår.

Även under de olympiska spelen i Berlin 1936 agerade de svartklädda livvakterna levande reklampelare för Nazityskland. De många officiella plikterna medförde att den militära ­träningen försummades – som en av Hitlers närmaste livvakter, Rochus Misch, skrev i sina memoarer:

”Riktig militär utbildning var det för lite av. Under de första två åren var vi på träningsanläggningen endast i två korta tiodagarsperioder. I stället var vi paradsoldater”. Rochus Misch och en handfull
andra från livgardet medverkade även som statister i filmer och pjäser.

”Det tyckte jag om att göra. Soldatlivet intresserade mig egentligen inte”, konstaterade han.

Krav på rekryterna:

SS-soldaterna hånades

Soldaterna i Leibstandarte SS Adolf Hitler, som nu var regementets namn, var duktiga på parader och såg bra ut i sina svarta uniformer, men de verkade inte avskräckande på arméns generaler.

”Asfaltsoldater” och ”leksakssoldater“ kallade de hånfullt Leibstandarte och de andra SS-styrkorna, som ännu inte utmärkt sig på slagfältet. SS-styrkor deltog visserligen i invasionen av både Sudetenland och Österrike 1938, men på båda håll skedde det utan strid.

I september 1939 fick det svartklädda SS till slut chansen att visa sitt mod och sina militära färdigheter, när Tyskland angrep Polen, och andra världskriget bröt ut. Leibstandarte åkte till fronten som ett mekaniserat infanteriregemente – cirka 1000 soldater i pansarfordon, som skulle slåss mot fienden.

I Polen uppvisade soldaterna en sådan stridslust att Wehrmacht-officerare klagade på disciplinära problem i förbandet. ”Vilt skjutande, för stora förluster och en benägenhet att sätta eld på varenda by under frammarschen”, stod det i flera rapporter som skickades till försvarets överkommando.

De oerfarna soldaterna från Hitlers livgarde var mycket riktigt angelägna att bevisa att de förtjänade att kallas elitstyrkor. Ivern gjorde dem extra snabba på avtryckaren och mer riskbenägna än resten av invasionsstyrkan, och det försatte ofta livgardet i svårigheter.

© Shutterstock

Visste du...

... att soldater i Leibstandarte fick sin blodgrupp tatuerad på armen? Även andra divisioner i Waffen-SS tatuerades cirka 20 cm över armbågen, så soldaterna snabbt kunde få en blodtransfusion, om de sårats.

Vid staden Pabianice 15 mil sydväst om Warszawa blottade Leibstandarte sig oförsiktigt och utsattes för kraftig beskjutning av polska styrkor. Armén fick komma till undsättning och skrattade gott åt SS-styrkornas misstag.

En av arméns officerare föreslog rent av att Leibstandarte skulle dras bort från fronten och hållas i reserv. Det lyckades mäktiga SS-generaler med direkt tillträde till Führern dock förhindra.

Under fälttåget i Polen bevisade Leibstandarte även att de hade lyssnat under den ideologiska delen av utbildningen.

Utan betänkligheter dödade regementets musikkår 50 judar i staden Błonie, och tio dagar senare mördade andra medlemmar av Leibstandarte 200 civila vid staden Złoczew. Massakrerna chockade flera av arméns generaler, men de kunde inget göra.

SS-soldaterna tillbringade timmar på militära hinderbanor.

© Ullstein Bild

”Svett sparar blod”

I slutet av 1930-talet inleddes förvandlingen av Hitlers livgarde från paradsoldater till elitstyrkor. Den stenhårda träningen skulle göra soldaterna oövervinneliga på framtidens slagfält.

  • Taktik
  • Kartläsning
  • Vapenlära
  • Stridsträning i fält
  • Skytte
  • Exercis
  • Nazistisk ideologi
  • Polisväsen
  • Förvaltningsväsen
  • Fysisk träning
  • Ingenjörstruppers uppgifter
  • Telegraftruppers uppgifter
  • Fordonslära
  • Förstahjälpen
  • Identifiering av flygplan

Grekland stärkte anseendet

Förhållandet mellan Wehrmacht och SS-styrkorna förblev spänt under västoffensiven 1940, då Leibstandarte klantade sig igen: Den 13 maj råkade en av regementets soldater såra den tyske generalen Kurt Student.

Leibstandarte hade ryckt in i Rotterdam under invasionen av Nederländerna. Regementet antog att de liksom i Polen var de första tyska styrkorna på platsen, så när några soldater fick syn på en grupp nederländska soldater öppnade de genast eld.

Den tyska arméns fallskärmssoldater hade emellertid redan omringat nederländarna, och general Student var i färd med att förhandla om kapitulation med dem. Generalen träffades i huvudet, men Leibstandarte blånekade till att ha skjutit mot honom, så ingen ställdes till svars.

Både i Nederländerna och Frankrike stred Leibstandarte vildsint och deltog i inringningen av den brittiska armén vid Dunkerque. I byn Wormhoudt begick regementet på nytt krigsförbrytelser genom att spärra in brittiska och franska krigsfångar i en lada och kasta in handgranater på dem. Åttio fångar omkom.

Wehrmachts erkännande vann Leibstandarte först under fälttåget i Balkan året därpå. Regementet hade blivit en brigad med 6500 man och utrustats med flera pansarfordon.

Därför ledde livgardet angreppet på Grekland. Efter att ha erövrat fyra viktiga bergspass på bara tio dagar fick Leibstandarte hela den grekiska armén att ge upp.

Panzermeyers män färdades i pansarbilar.

© BPA Bild Bundesarchiv

SS blev Tysklands idoler

Nazisternas propagandaapparat älskade berättelser om hjältar i kampen mot fosterlandets fiender. Leibstandarte levererade många sådana. Framför allt ett namn bet sig fast i den tyska befolkningens medvetande.

Kurt Meyer hade allt som propagandaminister Goebbels kunde drömma om: Han såg bra ut, var medlem av nazistpartiet och en orädd krigare. När Tyskland våren 1941 avancerade ned genom Balkan för att nå Grekland blev den 31-årige officeren i Leibstandarte hela Tysklands älskling.

Meyer kallades ”Panzermeyer”, eftersom han ledde ett bepansrat förband, som alltid gick i täten i offensiver. Den 31-årige Sturmbannführern (motsvarar major) drog sig inte för otraditionella lösningar.

När hans framryckning hejdades av häftig grekisk eld i Kleisourapasset den 13 april 1941 tog hans soldater beteckning och vågade inte rycka fram. Meyer osäkrade en handgranat och rullade den mot sina män.

”Aldrig har jag sett en så koordinerad rusning framåt som i den sekunden”, skrev Meyer senare i sina memoarer.

Kurt ”Panzermeyer” Meyer (1910–1961)

  • Den unge kaptenen deltar 1939 i anfallet mot Polen.
  • Efter segern över Frankrike 1940 blir han major.
  • Han dekoreras för sin insats i Grekland 1941.
  • Slåss på östfronten 1942–1943, bl.a. i Charkiv.
  • I maj 1943 får han befäl över en hel SS-division.
  • Lider enorma förluster i Normandie i juni 1944.
  • Generalmajor Meyer tas till fånga och döms till döden för mord på krigsfångar. Straffet ändras till tio års fängelse.

Till skillnad mot tyskarnas tidigare fiender behandlades grekerna enligt krigets alla regler – enligt nazistisk ideologi tillhörde de nämligen en stor europeisk kultur. Grekiska officerare bjöds på middag, och efteråt fick både meniga och officerare fri lejd – förutsatt att de lade ned sina vapen.

Som tack fick Leibstandarte en brunbjörn i gåva. Björnen transporterades hem till förläggningen Lichterfelde utanför Berlin, där den underhöll Leibstandartes många tusen nya rekryter, som höll på att utbildas inför de kommande uppgifterna.

© Imageselect & Getty Images

Visste du...

... att officerare i Leibstandarte behövde få sin fästmö godkänd av SS före äktenskapet? Den unga kvinnan skulle dokumentera att hon inte hade judiska förfäder samt skicka in en bild av sig själv i baddräkt.

Stridsvagnar var en bristvara

Hitler gladdes åt sitt livgardes uppträdande i Grekland, och nu skickades Leibstandarte till östfronten, där invasionen av Sovjetunionen var i full gång.

Där deltog livgardet i bland annat erövringen av storstaden Kiev, där SS-soldaterna påstås ha mördat 4000 ryska krigsfångar. De följande tio månaderna hastade Leibstandarte från brännpunkt till brännpunkt längs östfronten, innan männen skickades till Frankrike för att vila och uppgraderas till division.

I Normandie skulle Leibstandarte omvandlas till en pansardivision med stridsvagnar, men de lät vänta på sig. När den nye rekryten Wilhelm Roes anlände i oktober 1942 övade soldaterna genom att marschera runt på övningsfältet i små grupper om fem man.

En av dem agerade vagnschef, medan de fyra andra skulle föreställa stridsfordonets fyra hörn och förflyttade sig åt det håll som vagnschefen gav order om.

”När ordern ’pansar kör!’ gavs hade jag svårt att inte brista ut i skratt. Först efter åtskilliga veckor mottog vi en enstaka stridsvagn till varje pluton”, skrev Roes i sina memoarer.

© Imageselect & Shutterstock

Visste du...

...att tonen var mindre formell i Leibstandarte än i armén? Arméns soldater skulle säga ”Ja, herr löjtnant”, medan meniga i Leibstandarte uteslöt ”herr” och nöjde sig med att säga ”Ja, löjtnant”.

I februari 1943 återvände Leibstandarte till östfronten som en 20000 man stor pansardivision utrustad med bland annat nio Tiger-stridsvagnar. Först skulle de dock korsa Rysslands vidder med tåg, och medan den 17-årige Wilhelm Roes låg och sov i en av tågets vagnar, fick han en försmak på krigets allvar.

Ryska partisaner sprängde rälsen, och efter några kullerbyttor nedför en slänt kröp Roes ut i rena infernot:”Några vagnar var helt omslutna av lågor, och de skadade skrek. Vi hade varit hopkopplade med ett ammunitionståg med ukrainska frivilliga i. De männen försökte nu komma ut ur sin brinnande vagn. Vi kunde inte göra något för att hjälpa dem, för ammunition exploderade hela tiden runt öronen på oss. Vi kunde bara se på me­dan vagnen gick upp i rök”.

Leibstandarte deltog i fälttåget mot Stalins Ryssland. Tusentals av Hitlers elitsoldater stupade i strider i vinterkölden.

© BPA Bild Bundesarchiv

Leibstandarte hade lämnat östfronten 1942, när tyskarna gick från seger till seger, nu hade krigslyckan vänt. Sedan nederlaget vid Stalingrad hade Tyskland varit på reträtt, men
ryssarna skulle stoppas, innan de korsade den mäktiga floden Dnepr i Ukraina.

Därför skickades utvilade SS-divisioner mot industristaden Charkiv för att leda motanfallet mot Röda armén.

Infanterister från Hitlers livgarde gör sig redo att storma Charkiv. De får understöd från flyg och Tiger-stridsvagnar.

© BPA Bild Bundesarchiv

Leibstandartesoldaten Erwin Bartmann mindes den iskalla marsmorgon, när han tillsammans med livgardet ryckte fram mot Charkiv:

”Över snötäckta åkrar omringade vår grupp Charkiv. I gryningsljuset ansträngde ryssarna sig för att stoppa vår offensiv med ett överraskningsanfall över öppen mark. Några kilometer till höger om mig vräkte våra raketkastare en skur av projektiler över dem”.

Efter att ha brutit genom Röda arméns linjer trängde Erwin Bartmann fram till tättbebyggt område: ”Gatustrider på vintern var alltid en farlig sak. Men i Charkiv var farorna exceptionellt stora. Ryssarna slogs bittert om varje hus, vartenda gathörn. På sina håll hejdades vår framryckning av knädjup snö, och på gatorna utgjorde prickskyttarna ett konstant hot”.

Utmattade soldater ur Leibstandarte Adolf Hitler kör genom Charkivs gator efter att striderna avslutats.

© BPA Bild Bundesarchiv

Uppkallade torg efter sig själva

De blodiga gatustriderna blev kostsamma för Leibstandarte, men efter fyra dagars långsam framryckning genom den kolossala industristadens norra förorter bröt divisionen igenom till centrum. På Dzerzjinskijtorget, ett av världens största torg, hade Bartmanns kamrater hängt upp en skylt med texten ”Platz der Leibstandarte”.

I Dzerzjinskijtorgets kontorshus stred Leib­standarte från dörr till dörr.

© BPA Bild Bundesarchiv

Även sjuttonårige Roes nådde fram till Charkiv, där ryssarna hade tillverkat många av sina fruktade T-34-stridsvagnar. Roes övernattade i en fabriksbyggnad och överraskade på morgonen en vilsen rysk soldat. Han föste med sig fången till sin överordnade, som skrek åt ryssen att han skulle sticka iväg.

”Ryssen sprang så fort han kunde, men när han närmade sig en soptipp höjde min överordnade sin kulsprutepistol och sköt honom”.

Under våren och sommaren 1943 deltog Leibstandarte i flera strider med Röda armén, innan historiens största stridsvagnsslag inleddes vid Kursk. Där bemannade Hitlers livgarde nio av de totalt 42 Tiger-stridsvagnarna och en del av de övriga 500 stridsvagnar, som tyska SS-divisioner angrep ryssarna med.

Roes var radiooperatör i en av dem och låg på lur vid ett djupt dike, där den ena ryska T-34:an efter den andra körde ohjälpligt fast.
”Vi behövde bara vänta och skjuta. Jag grep kulsprutan och mejade ned de ryska infanterister som vällde fram mot oss. Efter en kort paus rullade ryssarnas andra anfallsvåg fram, och ännu en gång följde en skoningslös slakt. Ryssarna kastade även in sina reserver i striderna som slaktboskap. Soldaternas liv verkade inte betyda något för befälen”, skrev Roes i sina memoarer. Det samma gällde emellertid även för Leibstandarte.

När tystnaden lade sig över slagfältet räknade Roes samman divisionens förluster: ”Vi hade nästan inte mist några stridsvagnar, men många andra pansarfordon. Enheten vi räknade i var inte människoliv utan maskiner”.

Roes kände sig övertygad om att tyskarna hade vunnit, men på andra ställen längs fronten hade de tyska förbanden lidit förkrossande nederlag, så en reträtt var enda möjligheten. ”Vi fattade det inte. Efter de senaste dagarnas triumfer ville vi bara fortsätta framåt”, mindes Roes.

Italien var rena semestern

Leibstandarte drogs inte bara tillbaka utan transporterades till andra änden av Europa. Sommaren 1943 miste Hitler sin enda trogna bundsförvant: Den italienske diktatorn Benito Mussolini, som störtades från makten. Führern skickade sitt livgarde till Italien för att hindra landet från att sluta fred med de allierade.

På plats i Italien avväpnade Leibstandarte i stort sett utan strid den italienska armén, och tiden i det sydeuropeiska landet blev synnerligen avslappnad i jämförelse med fasorna på östfronten.

Livgardet tog dock fortfarande den nazistiska ideologin på största allvar, och i september mördade dess medlemmar 49 judar vid Lago Maggiore. Många av dem bands till händer och fötter, innan de hjälplösa kastades i sjön.

Under söderns sol fick Hitlers elitstyrka för sista gången ett nytt namn. Med nazisternas förkärlek för grandiosa titlar fick förbandet nu heta 1. SS Panzerdivision Leibstandarte SS Adolf Hitler.

Med nytt namn och nya stridsvagnar gick färden tillbaka till östfronten, där fler besvikelser väntade, efter hand som Röda armén fortsatte tränga fram.

I april 1944 skickades divisionen på permission i Belgien för att återhämta sig, men när de allierade två månader senare invaderade Normandie på D-dagen, skickades förbandet dit.

Under slaget om Caen och tyskarnas desperata kamp för att ta sig ur Falaisefickan miste Leibstandarte alla sina stridsvagnar och andra fordon. Totalt 5000 man stupade, sårades eller hamnade i fångenskap.

Nya rekryter och nya stridsvagnar var dock på väg, för Leibstandarte stod alltid längst fram i kön, när soldater och ny materiel skulle fördelas. Därför kunde livgardet delta i Hitlers sista desperata offensiv i Ardennerna.

Massmord i snön

Målet med Ardenneroffensiven var att inta Antwerpen och kapa de allierades försörjningslinjer, innan de kunde angripa själva Tyskland. När Sturmbannführer Werner Pötschke hade sänkt sin Panzerfaust, och hans Pantherstridsvagnar rullade fram, tänkte han på Führerns ord om att ”offensiven var avgörandets timme för det tyska folket”.

I Leibstandarte tolkades Führerns ord som grönt ljus att bortse från krigets regler och kämpa lika skoningslöst som på östfronten.

Pötschke fick plötsligt ett par hundra amerikanska krigsfångar att ta hand om och blev oerhört irriterad. Fångar försinkade Leibstandartes framryckning, för de skulle både bevakas och föras till ett militärt fångläger.

Utanför orten Malmédy föste han ut fångarna på en snötäckt åker, så att hans många hundra fordon skulle kunna passera på den smala vägen. När hans Pantherstridsvagnar kallades fram för att undsätta andra SS-styrkor, som utsattes för beskjutning, beordrade han två plutoner att skjuta fångarna.

Först genljöd bara enstaka pistolskott i den kalla decemberluften, sedan mejade tyskarna ned de amerikanska soldaterna med kulsprutor. Vid Malmédy dödades 84 amerikanska krigsfångar.

Ardenneroffensiven misslyckades, och Leibstandarte decimerades i den belgiska snön – 4000 man stupade, sårades eller togs till fånga – och efter det var förbandet en skugga av sin forna styrka.

Några månader senare stupade Sturmbannführer Werner Pötschke under Hitlers våroffensiv i Ungern, och stora delar av Leibstandarte hamnade i Wien för att försvara staden mot Röda armén.

Inte heller där kunde det medtagna livgardet hålla stånd, och i raseri befallde Hitler att hela divisionen skulle avlägsna namnet ”Adolf Hitler” från uniformerna, eftersom de ”inte hade kämpat som situationen krävde”.

Ordern ignorerades dock av Leibstandartes högste befälhavare, och under krigets sista månader slutade till och med Führerns eget livgarde att blint lyda hans alltmer vansinniga order.

Under krigets sista dagar var Hitler besviken på livgardet – soldaterna ville inte offra sig för fosterlandet, utan gav upp inför övermakten.

© Imageselect

Hitlers liv skyddade Leibstandarte dock in i det sista. Omkring 800 man från livgardet utgjorde större delen av de 2000 soldater som i april 1945 försvarade Führerbunkern i Berlin, trots att ryssarna stod endast några hundra meter därifrån.

När Hitler tog sitt liv den 30 april 1945, fick gardisterna order att fly västerut, för ryssarna gjorde processen kort med SS-soldater efter deras övergrepp mot civila och krigsfångar på östfronten.

Få av dem nådde dock fram till områden ockuperade av amerikaner eller britter. Många stupade eller tog sitt liv i ruinerna av Adolf Hitlers Tyskland.

Epilog

Wilhelm Roes överlevde kriget och satt knappt ett år i amerikansk fångenskap, medan hans tid i SS utreddes. Rochus Misch blev torterad i Sovjet och kom hem först 1953. Erwin Bartmann satt i brittisk fångenskap till 1948.