Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Titos förkrossande seger

Tyska stridsvagnar rullade in i Jugoslavien i april 1941. Medan kommunistledaren Titos partisaner utkämpade ett gerillakrig mot tyskarna i bergen, rasade blodiga strider mellan landets folkgrupper.

IBL BILDBYRÅ

På morgonen den 6 april 1941 invaderades Jugoslavien av Nazityskland, Italien, Ungern och Bulgarien. Axelmakternas styrkor vällde in i landet från alla håll samtidigt som Luftwaffe bombade huvudstaden Belgrad.

Ända sedan grundandet 1918 hade den jugoslaviska staten vilat på osäker grund, och nu rasade den samman som ett korthus. Efter endast tio dagars strider kapitulerade armén och kung Petar flydde med regeringen till London.

Video: Se tyskt flyg angripa Belgrad 1941:

Från slovenskt och kroatiskt håll bjöds inget nämnvärt motstånd. Där var man sedan tidigare trött på det serbdominerade Jugoslavien.

Många slovener och kroa­ter såg invasionen som en befrielse och hälsade tyskarna välkomna. Samma sak inträffade i Makedonien när bulgarerna marscherade in.

För bulgarerna var anfallet på Jugoslavien en hett ­efterlängtad revansch för det snöpliga nederlaget 1913, då man hade gått miste om merparten av Makedonien till Serbien och Grekland.

Nazisterna inledde en förtyskning

Efter Jugoslaviens kapitulation styckades landet i flera delar. Större delen av Slovenien införlivades med Nazityskland och där inledde man omedelbart en ”förtyskning”. Under nazitysk kontroll hamnade även de serbiska områden där många tysktalande levde.

Italien tilldelades Kroatiens dalmatiska kust och fick kontroll över väst­ra Makedonien, Kosovo och det formellt självständiga Montenegro.

Bulgarien tog över resten av Makedonien och en del av Serbien. Ungern passade på att återta om­råden som fram till 1919 varit ungerska.

I den nya staten Kroatien inkluderades hela Bosnien-Hercegovina. Regeringen leddes av den kroatiske fascisten Ante Pavelic, som i princip gick i Mussolinis ledband.

”Där det finns serbiska gravar är landet serbiskt.”
Dragoljub Mihailovics motto.

Senare under kriget, när Italien tvingats kapitulera, tog tyskarna över makten i landet. Slutligen installerade tyskarna en lydregim i Serbien med den förre försvarsministern Milan Nedic i spetsen. Totalt 200 000 serbiska soldater skickades till fångläger i Tyskland.

En av de serber som undkom tyskarnas deportation var översten Dragoljub Mihailovic. Han hade lyckats ta sig till väst­ra Serbien med en mindre grupp soldater. Där organiserade han sina motståndskämpar, cetnici (ordet betyder ungefär ”gruppmedlem”).

Mihailovic hade länge stöd från den jugoslaviska exilregeringen i London. I de allierades propaganda hyllades han som hjälte för sitt motstånd mot Nazityskland.

Storbritannien utsåg till och med cetnici till den officiella jugoslaviska motståndsrörelsen och placerade militära rådgivare vid Mihailovics högkvarter.

Civila dödades i massakrer

Rörelsens huvudsakliga mål var att återupprätta den serbiska monarkin och skapa ett Storserbien, som skulle omfatta Bosnien-Hercegovina och större delen av Kroatien. Dragoljub Mihailovics motto blev välkänt: ”Där det finns serbiska gravar är serbiskt land.”

Under kriget angrep Mihailovics män både kroater och muslimer, som i bosniska Foca där 5000 civila muslimer massakrerades 1941–42 och ytterligare 9000 1943.

Tyska styrkor ryckte fram mot den jugoslaviska huvudstaden Belgrad i april 1941.

© IBL BILDBYRÅ

Cetnici skar inte sällan halsen av sina offer och slängde sedan kropparna i närliggande vattendrag.

Ett par månader efter axelmakternas invasion av Jugoslavien gick Nazitysklands arméer till angrepp mot Sovjet­unionen den 22 juni 1941. Operation Barbarossa innebar slutet för Hitlers och Stalins icke-­angreppspakt.

Det jugoslaviska kommunistpartiet fick genast instruktioner från Moskva om att organisera en motstånds­rörelse och inleda gerillakrig bakom axelmakternas linjer.

Tito tog befälet

De jugoslaviska kommunisterna leddes av kroaten Josip Broz, mer känd under namnet Tito. Kommunisterna bortsåg helt från etniska skillnader, vilket snabbt visade sig vara en stor fördel i de nationellt blandade områdena.
Rörelsen, som liksom ryska motståndsmän kallades partisaner, tog bestämt avstånd från storserbiska och storkroatiska idéer och blev ett alternativ för dem som ville ha ett framtida Jugoslavien där nationalitet inte skulle tillåtas spela roll.

Tyska styrkor utkämpade hårda strider mot partisangrupper i Jugoslavien.

© SZ Photo/IBL Bildbyrå

Hösten 1941 träffades Mihailovic och Tito för att samordna motståndet mot ockupanterna. Men när kommunistpartisanernas popularitet och styrka växte bytte cetnici sida 1942.

Genom att samarbeta med axelmakterna och Nedics nazivänliga lydregim i ­Serbiens huvudstad Belgrad kunde Mihailovic trupper operera ostört i Bosnien och Kroatien. Under Nedics ledning ”rensades” dessutom Serbien från judar. Hösten 1943 var den judiska befolk­ningen i landet i princip utrotad.

Stred mot varandra

örvärras. I Kroatien skred den kroatiska fasciströrelsen Ustasja (ordet betyder ”de upproriska”) snabbt till verket med sin antiserbiska politik. Åren 1941–43 drevs 400000 serber ut ur landet.

De utsattes för tvångskonverteringar, övergrepp och massakrer, och i vissa kroa­tiska områden där serberna utgjorde majoriteten visste Ustasjas grymheter inga gränser. Även judar och romer utrotades för att skapa ett etniskt rent Kroatien.

Över 80 procent av de kroatiska och bosniska judarna och nästan alla romer mördades under kriget.

VIDEO: Karta över partisanernas områden 1941–45:

Partisanrörelsens huvudfiende var Ustasja och tyskarna. Trots att man från början hade gemensamma fiender började Titos partisangerilla och Mihailovics serbiska nationalister också strida mot varandra.

Under krigets första år var anslutningen till partisanerna i Serbien gans­ka liten. Majoriteten av de serbiska bönderna stödde hellre Mihailovics cetnici. Tito lyckades dock rekrytera allt fler montenegriner, slovener, kroater och bosnier.

Tito flydde till Bosnien

I västra Serbien satte tyskarna hösten 1941 in en storoffensiv mot partisanerna och den serbiska civilbefolkningen. Tyskarna tillämpade ett vedergällnings­system, som innebar att hundra civila avrättades för varje dödad tysk soldat.

Efter den tyska offensiven flydde Tito med sin partisanarmé till norra Bosnien 1942. Det skogtäckta bergiga landskapet där var idealiskt för gerillakrigföring.

Väl i Bosnien växte Titos etniskt blandade partisanstyrkor i både storlek och slagstyrka. Redan 1942 ledde han den största motståndsrörelsen i Jugoslavien.

Samma år utnämndes Dragoljub Mihailovic till krigsminister av exilregeringen i London och cetniciledaren hoppades på en brittisk invasion för att återupprätta den serbiska monarkin i Jugoslavien. Tito väntade samtidigt på en sovjetisk invasion för att kunna skapa ett kommunistiskt Jugoslavien.

Den 26 november 1942 organiserade partisanerna i bosniska Bihac det första mötet med AVNOJ (”antifascistiska rådet för nationell frigörelse av Jugoslavien”). Även icke-kommunister inbjöds att delta i kampen mot fascismen.

Jugoslavien bildades som ett kungarike efter första världskrigets slut.

Jugoslavien enades efter freden 1919

Olika slaviska folk har dominerat ­Balkan sedan 600-talet, och under medeltiden bildade serber och kroater egna kungadömen i området. De båda folkslagen har besläktade språk, men tillhör olika grenar av den kristna kyrkan.

Under inflytande från ­Bysantinska riket i öster blev serberna ortodoxt kristna, och på grund av sina nära band till den italienska halvön blev kroaterna i stället katoliker.

Under 1300-talet expanderade det muslimska Osmanska riket in på euro­peisk mark. I likhet med albaner, bosnier och makedonier hamnade serberna under osmanskt herravälde. Kroater och slovener styrdes dock från norr, för det mesta av den österrikiske kejsaren.

Serberna fick ett självständigt rike
Under 1800-talet försvagades Osmans­ka riket, vilket ledde till att serberna ­lösgjorde sig och bildade ett eget rike. Många serber ville även få kontroll över Bosnien, men det var en strävan de delade med stormakten Österrike-Ungern.

År 1914 blev Österrike-Ungerns tronföljare Franz Ferdinand skjuten i den bosniska staden Sarajevo. Mordet utlöste första världskriget, eftersom Ryssland, Storbritannien och Frankrike stöttade serberna.

När kriget tog slut fyra år senare, hade serbernas allierade segrat. Serberna fick därför övertaget i den nya stat som bil­dades genom att Kroatien och Slovenien slet sig loss från Österrike, och genom att områden från Ungern och Osmanska riket blev en del av riket. Resultatet blev kungariket Jugoslavien.

Bihac-mötet resulterade i en viktig resolution som gav alla erkända folkslag lika rättigheter i ett framtida Jugoslavien. Före kriget hade endast serber, kroater och slovener fått erkännande – nu nämndes även montenegriner och makedonier (bosnierna erkändes först 1967).

Det var emellertid mycket nära att kommunisternas planer stannade vid tomma utfästelser. Under 1943 genomförde tyskarna flera offensiver som slog hårt mot rörelsen.

I samband med ett slag vid floden Neretva våren 1943 angreps partisanerna av tyskar, serber och italienare i en gemensam attack. Genom att spränga ­broarna över floden lyckades Tito lura tyskarna att tro att hans styrkor tänkte försöka bryta sig ut i en annan riktning.

Samtidigt byggde hans soldater en ny provisorisk bro på ett svårbombat ställe. Där lyckades de flesta av partisanerna ta sig över och komma undan.

Tyskarna försökte krossa Tito

Tyskarna gick dock till förnyat angrepp under en senare offensiv vid Sutjeska­floden i Bosnien. Titos högkvarter och ett fältsjukhus inringades. En bomb dödade Titos hund och en brittisk militär råd­givare, men partisanledaren själv kom undan med en skadad arm.

Trots den överväldigande tyska övermakten lyckades ungefär två tredjedelar av de inringade partisanerna bryta sig ut.

Bedriften gjorde Tito till en ännu större folkhjälte och partisanrörelsen fick snabbt många nya rekryter.

Bosniska soldater stred i kroatiska armén på tysk sida under andra världskriget.

© AKG-IMAGES/RITZAU SCANPIX

Samtidigt drabbades Nazityskland och dess bundsförvanter av flera svåra mot­gångar på krigets andra fronter. I februari 1943 hade tyskarna blivit tvungna att kapitulera vid Stalingrad.

I juli samma år landsteg de allierade på Sicilien. Två månader senare kapitulerade Italien. Efter Italiens nederlag hårdnade också den tyska kontrollen i Kroatien. Det ledde till att ännu fler kroater sökte sig till Titos kommunistiska partisaner.

Den 29 november 1943 hölls ett andra AVNOJ-möte i bosniska Jajce, där partisanerna bildade en tillfällig regering.

Till federal president utropades för symbolikens skull den kroatiske icke-kommunisten Ivan Ribar, medan Tito – den egentlige makthavaren – utnämndes till marskalk av Jugoslavien.

Churchill gav partisanerna sitt stöd

I januari 1944 samlade även Mihailovic en kongress, där flera politiker från det gamla Jugoslavien deltog.

Målsättningen var att återupprätta monarkin när kriget var över. Jugoslavien skulle fortfarande utgöras av Serbien, Kroatien och Slovenien, där de båda sistnämnda skulle ges en viss autonomi medan landets övriga nationaliteter inte nämndes alls i dokumentet.

Trots att cetnici gjorde sig skyldiga till allvarliga övergrepp och samarbetade med italienarna och tyskarna dröjde det ända till början av 1944 innan Winston Churchill beslutade sig för att börja samarbeta med Titos partisaner i stället. Det hade blivit allt tydligare att Nazityskland skulle förlora kriget och att Jugoslavien då skulle kontrolleras av Titos kommunistiska partisaner.

Även om Tito stod den kommunistiska regimen i Moskva nära agerade partisanerna självständigt och utanför Stalins kontroll.

Under efterkrigstiden var Tito (i vit kostym) en av de viktigaste ledarna inom den alliansfria rörelse som agerade oberoende av stormakterna USA och Sovjetunionen. Här i samspråk med Egyptens ledare Gamal Abdel Nasser.

© CENTRAL PRESS/HULTON ARCHIVE/GETTY IMAGES

Tito lät sig aldrig stukas av Stalin

Under andra världskriget var Tito en lojal stalinist. Titos partisaner rensade ut flera tusen kroater, slovener, ungrare och tysktalande i stora hämndaktioner – i maj 1945 överlämnade till exempel den brittiska armén 100 000 jugoslaviska flyktingar till partisanerna. De flesta avrättades eller drevs ut på dödsmarscher söderut.

När krigsslutet närmade sig knakade förhållandet mellan Tito och Stalin dock i fogarna. Titos partisaner ockuperade områden i Österrike och Italien med delvis slavisk befolkning, men Stalin ville inte stöta sig med de västallierade, så han tvingade Tito att dra sig tillbaka.

Senare gjorde Tito ett försök att bilda en kommunistisk federation på Balkan, som även Albanien och Grekland skulle ingå i.

Även det satte Stalin stopp för. När Tito sökte och fick ekonomiskt stöd från USA, innebar det slutet för relationen mellan de båda diktatorerna.

Stalin försökte mörda Tito
Jugoslavien stängdes efter det ute från samarbetet med de andra kommuniststaterna. Efter andra världskriget förde ­Jugoslavien därför en mer självständig ekonomisk och internationell politik.

Detta ökade Titos popularitet bland jugoslaverna och irriterade Stalin ännu mer. Stalins efterträdare Nikita ­Chrusj­tjov berättade senare att Tito hade hotat Sovjetledaren till livet i ett brev: ”Sluta upp att skicka lönnmördare. Om inte det här får ett slut, skickar jag en man till Moskva.”

Tito förblev diktator i Jugoslavien till sin död 1980. Så länge han styrde nationen med järnhand hölls motsättningarna mellan de olika etniska grupperna i schack. Tio år efter Titos död började landet falla sönder.

Först efter Storbritanniens och USA:s erkännande av Titos kommunister erbjöd även Moskva sitt aktiva stöd till den jugoslaviska motståndsrörelsen.

I maj 1944 inledde tyskarnas en sista offensiv mot Tito. Han flydde till ön Vis i Adriatiska havet, som intagits av britterna.

En månad senare avsattes Dragoljub Mihailovic som krigsminister av den jugoslaviska exilregeringen i London. Dessutom förmådde britterna den jugoslaviske kungen, som levde i exil i London, att erkänna Titos ledarskap.

Tito besökte Stalin i Moskva i september. Kort därefter gick sovjetiska trupper in i Jugoslavien. Den 20 oktober befriades Belgrad av Röda armén.

Mihailovic flydde undan de sovjetiska styrkorna men greps i mars 1945 av partisaner i Bosnien. Han avrättades året därpå. Senare under våren kunde Tito ta kontrollen även över Kroatien.

Blodig rysk framfart

Röda arméns inmarsch i Serbien blev en chock för många serber. De sovjetiska soldaterna uppträdde som brutala erövrare snarare än befriare. Stalins män gjorde bland annat försök att bygga upp ett nätverk av spioner och infiltrera den jugoslaviska partisanrörelsen.

Mest chockerande var dock ryssarnas behandling av civila. Jugoslaviska källor rapporterade 1219 våldtäkter, 329 våldtäktsförsök, 111 våldtäktsmord, 248 försök till våldtäktsmord och 1204 rån utförda av sovjetiska soldater.

Ryssarnas övergrepp bidrog till att en kil slogs in mellan Jugoslavien och Sovjetunionen. Tito tog avstånd från Stalin, och Jugoslavien bedrev en relativt självständig politik oberoende av resten av östblocket under kalla kriget.

Läs också:

Amerikanska inbördeskriget

Det blodigaste slaget i USA:s inbördeskrig vände krigslyckan

2 minuter
Slag under andra världskriget

Slaget om Oslo: Allt går snett för tyskarna

19 minuter
Andra världskriget

Den 9 april 1940: 16 danskar stupade för fosterlandet

19 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj