Tysklands moderna och mobila styrkor slukade ofantliga mängder bränsle.

© BPK/Scala Archives

Syntetisk bensin skulle rädda Hitler i sista stund

Sovjetiska stridsvagnar blockerar Hitlers väg mot Rumäniens oljefält år 1944 och snart har Tredje riket ont om bränsle. Men en 30 år gammal tysk uppfinning som kan förvandla brunkol, salmiak och spillolja till bensin ger Führern nytt hopp. .

12 juli 2016 av Else Christensen

Det gurglande ljudet av bränsle som hälls ned i stridsvagnens tank är ljuv musik i Joachim Peipers öron. Alltför länge har han och andra tyska stridsvagnsbefäl tvingats leva med otillräckliga leveranser och ständiga förmaningar om att bensin är en bristvara som alla måste spara på. Nu har överste Peiper plötsligt gott om de dyra dropparna.

Bränslet har han alldeles nyligen erövrat från en av de allierades depåer i Büllingen i Belgien, som tyskarna överrumplat under sin offensiv i Ardennerna i december 1944.

När Peipers 125 stridsvagnar och 475 övriga fordon har fyllt sina tankar med 190 000 liter bensin från depån, räknar översten med att han har så att det räcker för att kunna ta sig fram till uppdragets egentliga mål: amerikanernas centrala bränsleförråd utanför staden Stavelot.

Lagret i östra Belgien innehåller 9,5 miljoner liter bensin och är Europas största – precis vad de tyska styrkorna behöver. Brist på drivmedel hotar att lamslå armén och hindra flygvapnet från att skicka upp sina plan.

Men Peiper blir besviken. Under framryckningen mot Stavelot går allt snett. Kartan är för gammal och översten hittar först inte bränsledepån. När Peiper äntligen börjar närma sig stoppas han av allierade soldater – ironiskt nog genom att de häller bensin i ett dike och antänder den. Peiper tvingas vända vid eldmuren. När han omgrupperat sina styrkor är det för sent att köra tillbaka. Stridsvagnarnas bränsletankar är tomma. 

Bränslebrist kvävde Tyskland

Om Peiper hade lyckats erövra Stavelots enorma depåer skulle tyskarnas akuta bränslebrist ha varit löst, och historikerna bedömer att Ardenneroffensiven kunde ha lyckats. 

Snart därefter skulle tyska stridsvagnar av allt att döma­ ha tagit sig ända fram till Engelska kanalen och erövrat hamnstaden Antwerpen. Men i stället för­lorade Tyskland tusentals män och mängder med stridsvagnar – utan att lyckas ­lösa Tredje rikets mest akuta problem: bränsle­brist.

Jakten på olja och bensin gav nazisterna huvudbry under hela kriget. Och skräckscenarier som Peipers tomma tankar mitt under en avgörande offensiv var själva sporren bakom en av ­Nazitysklands största satsningar: massproduktion av syntetiskt bränsle. Hundratals människoliv och miljoner riks­mark gick till spillo under Hitlers försök att göra Tyskland helt självförsörjande på olja.

Enligt tyska beräkningar år 1942 behövde armén fyra miljoner liter bensin varje månad.

© warrelics.eu

Gammal uppfinning fick nytt liv

Syntetisk bensin uppfanns inte för Hitlers krig, utan hade sitt ursprung i ett ­pionjärarbete utfört av tyska vetenskapsmän omkring år 1900. På den tiden växte industrier fram i alla större tyska städer och deras diesel- och bensindrivna maskiner behövde mängder med olja som måste importeras till landet.

På den tiden hade Tyskland ännu ­inte hittat olja i marken, och landets forskare såg sin chans att ta fram ett tyskt alternativ. Genombrottet kom år 1913 då kemisten Friedrich Bergius upptäckte att kol kunde omvandlas till bensin med hjälp av väte.

Förvandlingen skulle ske genom en komplicerad kemisk process som krävde stora mängder energi och kostsamma investeringar i nya fabriker. Men när det väl var genomfört kunde Tysklands många kolgruvor leverera råvara till en nästan outsinlig energikälla.

Bergius testfabrik blev emellertid inte färdig förrän 1919, och efter de tuffa åren efter världskriget gav kemisten upp hoppet. Galopperande inflation och ekonomisk nedgång ledde till minskad efterfrågan på bränsle, och samtidigt drabbades forskaren av det ena tekniska problemet efter det andra. Till sist sålde Bergius sitt patent till Badische Anilin & Soda-Fabrik – BASF.

År 1925 slogs företaget ihop med ­andra krisdrabbade kemiföretag och bildade I.G. Farben – världens ledande kemikoncern.

Med massor av kunskap och kapital i ryggen stod syntetisk bensin nu inför ett genombrott, men år 1930 hittade amerikanerna enorma oljekällor i Texas och snart fanns det mängder med billig olja på världsmarknaden.

Syntetisk bensin, som kostade tio gånger mer att framställa än olja som pumpades upp ur jorden, blev osäljbar. 

Skickliga säljare fick Hitlers stöd

Det låga oljepriset verkade inte lovande för I.G. Farbens syntetiska bensin, och de politiska vindarna i Tyskland tycktes också blåsa åt fel håll. Nazistpartiet, som ännu inte hade fått makten men spåddes få stora framgångar i valet i juli 1932, gillade inte idén: ”Internationella finanspampar och giriga judar” var några av de skällsord som nazistkontrollerade tidningar skrev om I.G. Farbens ledning.

Nazisterna ansåg att tillverkning av syntetisk bensin var slöseri med både tid och pengar. Ledningen i kemi­jätten ansåg att något måste göras snabbt. För att tysta kritikerna avtalade två ­ledande personer inom I.G. Farben, kemisten Heinrich Bütefisch och PR-­mannen Heinrich Gattineau, ett möte med nazistpartiets ledare Adolf Hitler.

Mötet som ägde rum i juni 1932 blev en vändpunkt. De tre männen träffades i Hitlers privata bostad på Prinzregentenplatz i München. Där förklarade Gattineau och Bütefisch hur syntetisk bensin kunde minska Tysklands beroende av importerad olja och den press detta innebar för handelsbalansen.

Till deras stora förvåning var nazistledaren idel öra. Hitler insåg genast att ”tysk bensin” passade perfekt in i hans planer på att anlägga motorvägar och därmed sätta fart på ekonomin.

”Tyskarna blir tvungna att framställa sitt eget bränsle. Därför är det absolut nödvändigt att produktionen av bensin från kol fortsätter”, konstaterade Hitler. Han lovade också att tidningarna omedelbart skulle sluta med sina verbala angrepp. Och I.G. Farben å sin sida lovade att fortsättningsvis stötta nazistpartiet med stora summor pengar.

Skattepengar betalade bensinen

Den 30 januari 1933 utnämndes Hitler till rikskansler och strax därefter satte han fart på sina planer på att motorisera Tyskland. 

Han kallade stolt planen för ”en vändpunkt i tysk trafikhistoria” och undertecknade ett avtal med I.G. Farben om stora leveranser av syntetisk bensin. Kontraktet garanterade ett högt pris, och att regeringen regelbundet skulle köpa in stora mängder av det färdiga bränslet. Snart växte bensinfabriker fram överallt i Tyskland. 

Den årliga bilmässan i Berlin invigdes av rikskanslern själv år 1936. Hitler passade på att berätta att Tyskland ”effektivt har löst problemen kring tillverkning av syntetisk bensin. Detta är av stor politisk betydelse”. 

Det var Führerns kryptiska formulering och snart insåg omvärlden vad han menade. År 1936 ockuperade tyska styrkor det demilitariserade Rhenlandet vid gränsen mot Frankrike. 

Detta var ett brott mot Versaillesfreden men västmakterna reagerade inte. Hitler fick blodad tand och presenterade snart en plan som på bara fyra år skulle göra Tyskland redo för krig. Och syntetisk bensin skulle spela en avgörande roll.

”Tysklands produktion av bränsle måste nu utvecklas med största möjliga skyndsamhet. Denna uppgift måste hanteras och genomföras med samma beslutsamhet som ett krig, eftersom det kommande kriget är beroende av den”, förklarade Hitler för en liten krets av högt uppsatta nazister.

Att syntetisk bensin var betydligt dyrare att framställa än bensin från olja ”saknade betydelse”, enligt Hitler. 

Tysklands strikt reglerade ekonomi säkerställde att bensin­fabrikerna omedelbart fick lån, arbetskraft och allt annat de behövde.

I.G. Farben var inte ensamt om att tillverka syn­tetiskt bränsle, men kemi­jätten var världsledande på området och därför knöt nazistledarna täta band till fabriks­ledningen.

Företaget blev grundligt nazifierat. Inga judar fick inneha ledande poster, och de flesta i styrelsen gick med i nazistpartiet. En av I.G. Farbens styrelse­ledamöter, Carl Krauch, assisterade till och med Hermann Göring som styrde Tysklands krigsplaner. Samarbetet blev framgångsrikt. När Tyskland invaderade Polen i september 1939 hade 14 så kallade Hydrierwerke tagits i bruk.

Tillsammans sprutade fabrikerna ut 11,4 miljoner liter syntetiskt bränsle per dag år 1940 – motsvarande 46 procent av Tysklands totala bränsleförbrukning. När det gällde flygbränsle spelade syntetisk bensin en ännu viktigare roll: hela 95 procent av Luftwaffes högoktaniga bensin var syntetisk. Och fabriksbyggandet fortsatte. Inom loppet av tre år nästan fördubblades produk­tionen. 

På grund av problem med Bergiusprocessen kunde forskarna inte framställa användbart syntetiskt bränsle förrän år 1932

© Ullstein bild/polfoto

Fabrik med koncentrationsläger

En sådan kolossal insats krävde förstås arbetskraft, men människor var en bristvara under kriget eftersom miljontals män kallades in till militärtjänst. Det problemet löste I.G. Farben genom att använda sig av tvångsarbetare. 

Omkring en tredjedel av arbetarna på bensinfabrikerna var krigsfångar eller civila från ockuperade länder, som under tvång skickats till Tyskland.

För att ytterligare öka produktionen lät I.G. Farben anlägga en fabrik intill förintelselägret Auschwitz i Polen. Där utnyttjades koncentrationslägerfångarna som slavar. Dessutom fanns det stora kolförekomster i närheten, och representanter för I.G. Farben kallade den nya fabriken för ”särdeles fördelaktigt placerad”. 

Men det fanns ett stort problem: det var drygt sex kilometer mellan fabriken och Auschwitz – en lång vandring för de utsvultna lägerfångarna, som blev för trötta för att arbeta. I.G. Farben beslöt därför att bygga ett läger alldeles intill fabriken.

Monowitz, som lägret kallades, uppfördes enligt samma modell som Auschwitz och hyste 300 000 fångar under krigets lopp. En av dem var den unge italienske juden Primo Levi, som senare beskrev bensinfabriken:

”Detta enorma gytter av betong, lera och rök är skönhetens kompletta motsats. Inne på fabriksområdet växer inte ett enda grässtrå, och jorden är indränkt i giftiga vätskor från kol och bensin. Det enda som lever är maskiner och slavar – och de förstnämnda mer än de sistnämnda."

De allierade glömde fabrikerna

De allierade kände inte till fångarnas ­lidanden på bensinfabriken, men de viss­te att syntetisk bensin var helt avgörande för Hitler. Ända sedan krigets början hade britterna planer på att bomba fabrikerna, men gång på gång fick andra mål högre prioritet.

När tyska ubåtar sänkte mängder med allierade konvojer på väg över Atlanten, dirigerades exempelvis bombplanen om till att göra angrepp mot Tysklands ubåtsvarv. Därför ökade produktionen av syntetisk bensin ända fram till 1943. Men när de allierade fick övertaget och började planera landstigningen i Normandie hamnade bensin­fabrikerna mitt i skottlinjen.

Den 12 maj 1944 gav sig hela 935 bombplan iväg för att bomba ett antal utvalda bensinfabriker, bl.a. I.G. Farbens anläggning vid Leuna utanför Leipzig. Rustningsminister Albert Speer reste genast dit för att inspektera ska­dorna, och det enda han såg var förvridna ledningar och rykande ruiner.

Efter besöket skrev Speer till Hitler: ”Fienden har träffat vår svagaste punkt. Om de fortsätter så kommer vi snart ­inte att ha någon bränsleproduktion kvar att tala om.”

Hermann Göring, som hade ansvaret för att skydda tysk industri mot flygangrepp, blev rasande. Han kallade Leuna-

fabrikens tolv meter höga skorstenar för ”idiotiska” landmärken för fienden och kritiserade fabrikernas svaga konstruktion. Sårbarheten berodde på ”köpmanslogikens spariver”, sade Tysklands flygvapenchef hånfullt.

I.G. Farbens ordförande försvarade sig genom att poängtera att fabrikerna var byggda för fredliga syften och inte alls med tanke på att kunna stå emot flygbomber.

Hitler gav order om att alla krafter skulle sättas in för att bygga om fabrikerna så att de blev tåligare och kunde upprätthålla en hög produktionsnivå trots de allierades bombningar. Nazist­regimens speciella ingenjörskår, Organisation Todt, kommenderades ut i ­Sondereinsatz Hydrierwerke – en special­insats för fabriker som tillverkar syntetisk bensin.

177 amerikanska bombplan angrep Ploiesti i augusti 1943. Anfallet fick ingen större effekt.

© Topfoto/Polfoto

Attrapper skulle förvirra bombplan

Organisation Todt tog hand om arbetskraft, material och transport så att Leuna­verket och andra fabriker så snabbt som möjligt skulle bli klara att kunna stå emot fiendens angrepp. De nya fabrikerna var mindre, låg mer utspridda och var bättre skyddade.

En del fabriker uppfördes i ruinerna av de gamla, andra i stenbrott och ytter­ligare andra under mark­ytan.

Tyskarna byggde dess­utom attrapper av bensinfabriker – de hoppades att de allierade skulle fälla sina bomber över låtsasfabrikerna innan de kom fram till de riktiga.

Men ansträngningarna fick ingen större effekt. Två dagar efter de allierades landstigning i Normandie i juni 1944 delades följande order ut till brittiska och amerikanska bombplan: ”Det viktigaste strategiska målet är nu att skära av fiendens väpnade styrkor från oljan.”

Därefter genomförde de allierade regelbundna bombningar mot de tyska fabrikerna. Varje angrepp följdes av en intensiv återuppbyggnadsinsats av

Organisation Todts 350 000 man, ­varav de flesta var tvångsarbetare.

Under hösten 1944 blev det allt svårare för tyskarna att återuppbygga fabrikerna, och produktionen av syntetisk bensin minskade drastiskt från 14,5 miljoner liter om dagen till 0,8 miljoner. Tillverkningen av högoktanigt flygbränsle drabbades allra hårdast; i slutet av året fick Hermann Görings plan bara sex procent av den mängd bensin som de fått i början av 1944.

Följderna blev katastrofala för Nazityskland. Nya piloter fick ingen praktisk flygutbildning och jaktplanen stod stilla på marken i stället för att möta fienden i luften och avvärja bomb­angrepp. Inte ens de nya jaktplanen, som var tänkta att vända krigslyckan, kunde lämna marken

Bristen på bränsle ”blev det avgörande slaget mot Luftwaffe. Från och med september var bristen på bränsle outhärdlig. Flygoperationer var i praktiken omöjliga att genomföra”, betonade general Adolf Galland, som ansvarade för jaktplanspiloternas utbildning inom Görings Luftwaffe.

Dåligt väder och nedsatt sikt under hösten hindrade de allierade från att genomföra bombräder, och därför fick tyskarna lite tid på sig att sätta fart på bränsleproduktionen igen, men nya flygangrepp i december slog ut fabrikerna på nytt. 

Den 16 december satte Hitler in sitt sista, desperata motangrepp. Med hjälp av de allierades eget bränsle skulle Ardenneroffesiven, med överste Peipers stridsvagnar i täten, tränga ut amerikanerna och britterna i havet igen.

Men Peipers misslyckade försök att erövra den enorma bränsledepån i Stavelot beseglade Tredje rikets öde. Tyskarnas stridsvagnar hade inget bränsle kvar när det var dags för det avgörande genombrottet.

”Stridsvagnarna gick inte att rubba. De stod helt stilla på grund av bränslebrist – strandade och utspridda över en sträcka på 160 kilometer – just när de behövdes som mest”, skrev ett tyskt befäl om sina upplevelser på Belgiens snötäckta vägar. På juldagen, tio dagar efter att Hitler blåst i gång offensiven, tvingade de allierade tyskarna till reträtt.

Hitler brändes i bensin

Hitler gömde sig i sin bunker under Berlin, och som i feberyra ”beordrade han förstärkningar till enheter, i form av flygplan som inte längre kunde flyga ­eftersom de inte hade något bränsle kvar”, skrev Speer. Samtidigt fortsatte de allierade att bomba bensinfabriker, och Tyskland invaderades från både öster och väster.

Den 9 april 1945 avslutade brittiska bombplan krigets sista mission mot bensinfabrikerna genom att bomba verket vid Lützkendorf. ”Det finns inga oljemål kvar”, skrev operationens ledare.

Bara tre veckor senare stod sovjetiska soldater några hundra meter från Hitlers bunker i Berlin. Führern begick självmord, varefter hans döda kropp – som en ödets ironi – dränktes in i 200 liter bensin och brändes.

Kanske är du intresserad av...