Synen av lägerfångarna fick soldaterna att gråta

Stanken sticker i näsborrarna, och blir bara värre för varje me­ter som kapten Belton Cooper och resten av 3:e pansar­divi­sio­nen ­avancerar mot Nordhausen i centrala Tyskland.

Före­gående natt har de tyska styrkorna lämnat sina positioner, och allt borde därför vara lugnt. Cooper och hans chaufför rullar långsamt in i staden i en jeep, när de hejdas av en major. Han är likblek.

”Cooper, vi har sett mycket hemskt till­­sammans i kriget. Men på nästa gata är det något du inte kommer att tro förr­än du ser det”, stammar majoren.

Kaptenen beordrar föraren att köra vidare. När de rundar gathörnet får de syn på en ostadig varelse med randiga byxor och naken överkropp. För Cooper är det i det närmaste som att se en gengångare.

Stackarens hud ser ut som genomskinlig plast, som dragits ut över revbenen och sugits fast mot benen. ”Jag hade aldrig trott att jag skulle få se ett levande, kringvandrande spöke”, mumlar Coopers chaufför, påtagligt skakad.

Personens kropp är så utmärglad att de amerikanska soldaterna inte kan se om det är en man eller en kvinna. Inte ­heller ansiktet ger några ledtrådar.

Det är bara ett avmagrat kranium, med ögon som i det närmaste har torkat in till mörka gropar. När jeepen rullar ­vidare längs gatan dyker fler magra skelett i pyjamas upp.

De flesta av dem har kollapsat på trottoaren och gatan – sannolikt i sin desperata kamp för att komma så långt bort från sina ­plågo­andar som möjligt.

Cooper har svårt att ta in det han ser. Men de ­hemska ­scenerna är bara början.

Lite längre fram väntar nazisternas koncentra­tionsläger Dora-Mittelbau.

Ryssarna såg fasorna först

För kapten Belton Cooper och de andra amerikanska soldaterna på västfronten låg de hårdaste striderna bakom dem. Hitlers armé var i början av april 1945 demoraliserad, och de flesta tyska ­soldater hade insett att kriget var ­förlorat.

Ryssarna närmade sig hastigt Berlin österifrån, medan amerikans­ka och brittiska styrkor pressade på från väster. Tredje riket höll på att pressas ihop som en bit strudeldeg.

I takt med de allierades avancemang fick tyskarna bråttom att evakuera koncentrationslägren närmast fronten.

I en del läger hade tyskarna sopat undan spåren efter bästa förmåga, men efter hand som fienden ryckte fram i ett allt högre tempo hade lägerkommen­danterna inte tid att bränna bevisen.

Lägren övergavs i all hast, och medan soldaterna och vakterna drev ut de flesta fångarna på långa dödsmarscher till rikets övriga koncentrationsläger, lämnades de svagaste kvar innanför taggtrådsstängslen.

En sådan akut utrymning gjorde tyskarna till exempel av koncentra­tions­lägret Majdanek i östra Polen, när Röda armén närmade sig sommaren 1944. Drygt 12000 fångar hade förts ­västerut, så när de sovjetiska soldaterna den 23 juli 1944 körde in genom lägrets port, satt endast ”1500 krymplingar kvar”, som ryssarna uttryckte det.

De kolossala bergen av skor, resväskor, klänningar och rockar i lagerbyggnaden vittnade om vilket slakthus lägret hade varit.

Efter befrielsen av Majdanek fick ­ryssarna vänta ett halvår på nästa stora avslöjande, när Auschwitz i januari 1945 tonade fram bakom de snötäckta ­skogarna i södra Polen.

Nästan 60000 fångar hade evakuerats, men runt ­om­kring i den enorma anläggningen låg det cirka 7000 sjuka människor.

”Jag öppnade dörren till en (barack, red.). Stanken var överväldigande. Det var en kvinnobarack, och i den fanns frusna blodpölar, och på golvet låg det döda kroppar. Bland dem låg de som fortfarande levde, halvnakna och iförda endast underkläder – i januari! Mina soldater ryggade tillbaka av fasa. En av dem sa: ’Jag står inte ut. Det här är ­omöjligt att tro på!’”, mindes befäl­­havaren Anatolij Shapiro.

Ryssarna dokumenterade allt de såg med både foton och film, som skickades till propagandaavdelningen i Moskva.

Till en början publicerades rapporter om fynden dock enbart i ryska tidningar, som amerikanerna och britterna inte litade på.

Rapporterna betraktades som sovjetisk propaganda – även om man visste att lägren existerade, så var de knappast så ­förfärliga.

Våren 1945 skulle de brittiska och amerikanska soldaterna dock få se fasorna med egna ögon.

Befriarna mötte levande skelett

Även om många amerikanska och ­brittiska soldater hade hört talas om koncentrationslägren i Polen, var ingen förberedd på vad som väntade dem på västfronten.

Precis som kapten Cooper och hans kamrater hade känt stanken från lägret, när amerikanerna närmade sig Dora-Mittelbau, var den skarpa ­lukten det första som mötte de soldater som nådde andra läger våren 1945.

Stanken berodde huvudsakligen på alla lik som inte begravits. Innan tyskarna flydde hade de bara hällt kalk över de döda kropparna i hopp om att det skulle dämpa den värsta lukten. Det enda som hände var emellertid att en sur odör lades till den redan olidliga stanken från ruttnande kroppar och vedervärdiga hygieniska förhållanden.

Soldaterna glömde emellertid snabbt stanken, när de stötte på de över­levande fångarna. De var i så dåligt skick att de ­flesta av dem bara stod helt stilla och betraktade soldaterna, medan de lutade sig mot varandra för att inte falla omkull.

I Bergen-Belsen, som befriades av ­brittiska styrkor den 15 april 1945, var tjugoåriga Hédi Fried en av de många svaga fångar som var oförmögna att ­reagera spontant på befrielsen.

”Jag var så svag och apatisk att jag knappt ens kunde känna glädje över det invändigt […] Givetvis var jag glad, men det krävs krafter för att jubla”, för­klarade hon efter kriget.

De allierade soldaterna var fullkomligt chockade. I samtliga läger vacklade de ­levande skeletten runt bland döda med­­­fångar. De döda låg där de hade kollapsat – längs väggarna, i vånings­slafarna i barackerna, i latringroparna. I de läger där tyskarna i all hast hade likviderat fångar med nackskott låg ­offren i långa travar.

I Dora-Mittelbau möttes kapten Belton Cooper av just en sådan syn: ”Vi passerade tre stora travar av vad som såg ut att vara pappersavfall och sopor, staplat i rader, knappt två meter höga och etthundratjugo meter långa. Stanken var överväldigande, och när jag tittade närmare såg jag att något i travarna rörde sig. Till min fasa insåg jag att travarna bestod av nakna människokroppar. Ett fåtal var fortfarande vid liv, och de vred sig i exkrementer och mänskligt avfall”.

Många av de allierade soldaterna hade stridit i flera år, men de hade aldrig sett ett dödande av civila i en så överväldigan­de skala.

Även högt uppsatta, erfarna och härdade officerare bröt ihop i koncentrationslägren. När general George Patton den 12 april besökte Ohrdruf, fick han gå bakom hörnet på en barack och kräkas.

Även Pattons ­assistent, överstelöjtnant Charles Codman, var svårt medtagen: ”Jag har duschat, bytt kläder och rökt två paket cigaretter, men den överväldigande moraliska och fysiska stanken […] biter sig fast i min näsa”, skrev Charles Codman i sin dagbok.

Flockades runt judisk soldat

Många utmärglade fångar tog liksom Hédi Fried emot de allierade utan någon omedelbar glädje. De var misstänksamma och avvaktande, ­eftersom de hade lärt sig att inte lita på män i uniform.

När ­fångarna insåg att soldaterna faktiskt var befriare, sken de emellertid upp.

”Jag kan inte beskriva glädjen, när vi förstod att de var amerikanska soldater, och att de ville oss väl. Äntligen var vi räddade [...] efter hand som det gick upp för oss började vi ge utlopp för vår lycka”, mindes ungerska Blanche Major, som befriades från Stadtallendorf, ett av Buchenwalds många satellitläger.

Snart stapplade skeletten fram för att tacka sina räddare, och de plågade ­ansiktena lyste tillfälligt upp. Sergeant Howard Cwick stod i Buchenwald med tårarna rinnande nedför kinderna, när en av fångarna kom fram och torkade tårarna med en benig hand.

Howard Cwick berättade att han i likhet med de allra flesta av fångarna i Buchenwald var jude, och snart blev han i det närmaste omringad av människor.

”De ställde sig tätt intill mig. Armar kom från alla håll för att röra vid min uniform och mitt ansikte. Åtskilliga tog tag i mina händer – och började kyssa dem”, berättade Cwick senare.

Fångarna dog av choklad

Det hjärtliga mottagandet – som var likadant i alla läger – gjorde bestående intryck på både soldater och befriade, men Cwick slungades snabbt tillbaka till den tragiska verkligheten.

Den ­judiske fånge som hade torkat bort ­amerikanens tårar, vände sig om mot en vän, som var i så dåligt skick att han bara låg på marken.

”Nachum, vi är fria”, sa mannen på tyska, men vännen svarade inte. ”Det är över, vi är fria”, försökte den friskare fången igen, medan han satte sig och tog vännens huvud i sina händer.

Men det kom inget ljud. Vännen var död.

”Ni har kommit för sent. Det här är min vän! Han kunde inte vänta på er längre! Varför kunde ni inte ha kommit tidigare?” utbrast mannen förtvivlat på engelska.

Cwick kunde inte annat än att känna skuld och sorg, och han var inte den ende som kände så.

Många av ­befriarna skämdes å mänsklighetens vägnar över att judarna och andra av Nazitysklands fångar hade behandlats så ondskefullt och grymt.

Soldaterna ville därför göra allt de kunde för att hjälpa de misshandlade och utsvultna fångarna så snabbt som möjligt.

Utan att inse konsekvenserna langade amerikanerna ut chokladkakor och andra kaloririka godsaker till ­fångarna, som slukade det.

Dessvärre var maten från fältransonerna som gift för de skröpliga kropparna.

Efter ­månader på bristfällig kost kunde de överlevandes magar inte hantera de ­kaloririka produkterna. I bästa fall svimmade fångarna kort efter att de hade satt i sig en chokladkaka, men det hände ofta att de avled.

Att de befriade dog av något som var tänkt som en god gärning gjorde ­soldaterna djupt olyckliga.

Därför lärde amerikanerna sig snabbt att inte lämna ut mat från fältransonerna. I stället ­delade man ut soppa, mjölk och gröt – men i små mängder:

”De förstår inte varför vi ger dem så lite, men om vi inte gör det kommer allt upp med det samma igen, eftersom de inte har ätit på så länge”, skrev en ­amerikansk soldat hem till sin familj.

Fältläkarna kämpade i motvind

De allierade stod inför en omfattande uppröjningsinsats. Överallt i de befriade lägren låg det ruttnande lik, avföring och spyor, och barackerna och fångarnas kläder var rena bakteriehärdarna.

De utmärglade fångarna led av tyfus, kronisk diarré och tuberkulos, och eftersom deras immunförsvar var fullständigt utslaget svävade de i livsfara. De var inte längre fångar utan patienter.

Befriarna behövde så snabbt som möjligt försöka komma tillrätta med de miserabla sanitära förhållandena. Därför samlades alla lik ihop och ­begravdes i mass­gravar.

Eftersom offren var så många hade de allierade inget annat val än att begrava de döda på samma sätt som tyskarna hade gjort.

I lägret Dora-Mittelbau, där kapten Cooper befann sig, rullade bulldozrar in för att gräva stora gropar, medan civila tyska privatpersoner från staden Nordhausen tvingades att arbeta ­dygnet runt, tills alla lik var begravda.

Medan massbegravningarna pågick kastade soldaterna sig över saneringen.

De sjukdomsangripna och illaluktande barackerna des­inficerades omsorgsfullt, så att de kunde hysa människor igen. De befriade fångarna fick ta av sig sina smutsiga klädtrasor, som i regel ­brändes.

I stället kunde de avmagrade figurerna dra på sig en ren pyjamas från lägrets lager, när de hade blivit avlusade och noggrant sprejade med insekts­bekämp­ningsmedlet DDT, som användes mot löss, som orsakade fläcktyfus.

”De sprejades grundligt […] över hela kroppen – i synnerhet i armhålorna och kring könsorganet”, stod det i en årsbok för den enhet av sanitetstrupper som anlände till Buchenwald fyra dagar efter att lägret befriats.

Buchenwald var det största koncentrationslägret i Tyskland, och med 21000 överlevande fångar – de flesta vägde omkring fyrtio kilo – fick fältläkarna och all annan sjukvårdspersonal mycket att stå i.

Amerikanerna inrättade ett sjukhus i Buchenwalds tidigare officers­kasern, där läkare kunde operera och behandla patienterna.

Andra byggnader i lägret ­gjordes om till vårdavdelningar, där de patienter som var värst däran kunde återhämta sig i de tältsängar som sattes upp i rad efter rad.

Trots att patienterna fick sina sår ­omlagda, fick penicillin och blod, som tappades från amerikanska soldater, var det inte säkert att de överlevde.

”De sjuka fortsatte att dö. Vi kunde inte rädda dem […] Det kändes ­förfärligt! De dog inför våra ögon!”, skrev en militär kirurg efter kriget.

Friheten bjöd på nya problem

När Röda korset från slutet av april nådde fram med förnödenheter till de befriade lägren i Tyskland blev vården och inte minst matsituationen bättre.

Ägg och näringsrika färska grönsaker gjorde de be­friade gott. I maj släppte kriget till slut sitt grepp om Europa, och de befriade fångarna var snart friska nog att gå ut genom portarna och lämna det helvete som de hade befunnit sig i.

Men medan politiska fångar i regel hade ett hem och en familj att komma ­tillbaka till, hade judarna ofta svårare att återvända till livet.

”Vi hade mist våra familjer, våra ­vänner, vårt hem. Vi hade ingenstans att ta vägen, och ingen väntade på oss någonstans. Ja, vi var vid liv. Vi hade be­friats från döden, från rädslan för döden, men rädslan för livet började”, skrev till exempel den polsk-franske juden Hadassah Rosensaft, som hade befriats från ­lägret Bergen-Belsen.

I synnerhet för östeuropeiska judar var det svårt. Många drog sig för att resa hem till länder under sovjetisk kontroll, och faktum var att judarna var ­oönskade även där.

De östeuropeiska judar som försökte återvända hem utsattes ofta för förföljelser av lokala invånare, för även om nazisterna var borta levde antisemitismen fortfarande kvar.

I Polen mördades fyrtiotvå hemvändande judar av polsk milis i ­staden Kielce 1946, efter att judarna på felaktiga grunder beskyllts för att stå bakom en lokal ­pojkes tillfälliga försvinnande.

Även nittonåriga Blanche Major, som hade befriats från lägret Stadtallendorf, hade svårt att återvända till sitt hemland Ungern, som under kriget hade stått på Hitlers och axel­makternas sida.

”Kriget hade berövat oss vår ungdom, och nu upptäckte vi att det inte fanns någon plats för oss i Ungern heller. Vi var inte ­speciellt välkomna, och vi insåg snart att det inte skulle bli lätt att leva i det land som hade samarbetat med nazisterna”, sa den ungerska kvinnan.

Judar hamnade i flyktingläger

Många befriade judar delade samma öde som Blanche Major. De fick inte leva i fred i sitt gamla hemland, och därför ­upprättade de allierade så kallade DP-läger för ”Displaced Persons” – flyktingar. Lägren etablerades kort efter krigsslutet, och i slutet av 1946 hyste de omkring 200000 personer.

”På sätt och vis har deras (judarnas, red.) situation förvärrats sedan den dag då de befriades”, konstaterade den ­judiske debattören Zorach Warhaftig med hänvisning till att förhoppningen om ett helt vanligt liv i frihet, som ­judarna hade hoppats på våren 1945, nu höll på att grusas.

DP-lägren erbjöd en trygg miljö för judar och andra som blivit statslösa efter kriget och Förintelsen, men de befriade fångarna från koncentrationslägren befann sig nu åter i läger bestående av baracker och tält.

De omgavs visserligen inte av ­beväpnade vakter, som tvingade dem att arbeta hela dagarna, men tillgången på både kläder och livsmedel var fortfarande begränsad, eftersom det rådde brist på i stort sett allt efter kriget.

På många ställen fick de före detta fångar­na gå i sina gamla fångdräkter eller överblivna tyska uniformer.

Med tiden blev emellertid maten allt bättre, och nödhjälpsarbetare gjorde en stor ­insats för att återställa i synnerhet barnens tro på sina medmänniskor genom att alltid kalla dem vid namn samt ge dem positiv uppmärksamhet – något som många av dem inte hade upplevt på flera år i koncentrationslägren.

DP-lägren utvecklades alltmer till små samhällen med bibliotek, skolor och teatrar. Utbildning och kultur kunde i perioder bidra till att­ ­skingra tankarna från alla de familjemedlemmar som dödats under kriget.

Men DP-lägren var inte avsedda som permanenta bosättningar, och de stats­lösa judarna saknade ­fortfarande en lösning för framtiden.

Först i slutet av 1940-talet ljusnade situationen något för de judar som ännu inte hade hittat någonstans där de kunde börja om på nytt.

I maj 1948 utropades den judiska staten Israel, och landet blev snart en tillflykts­ort för ett stort antal judar – även för judar som inte befann sig i DP-lägren.

I många länder upphävdes dessutom de inreserestriktioner som länge gällt, ­vilket innebar att fler judar fick ­möjlighet att hitta någonstans att bosätta sig.

Mer än 80000 judar reste till USA, medan till exempel Blanche Major fick möjlighet att komma till Norge.

Kunde jubla åt livet igen

Även rumänska Hédi Fried, som befriats från Bergen-Belsen, hamnade i Skandinavien – och först när hon kommit till Sverige med sin syster Livi, märkte hon att hon äntligen ”kunde jubla” när systrarna strosade på Västerbron i Stockholm.

”När jag såg mig över axeln syntes det inga SS-vakter. Jag hörde ingen skällande hund, och jag såg endast ­fredliga svenska familjer på tandemcyklar, som njöt av den soliga söndagen. Livi och jag tänkte samma sak. Vi såg på varandra och började dansa där mitt på bron.”

Efter många år av omänskligt lidande kunde de befriade judarna äntligen åter­uppta sina liv.