Stuka: Hitlers skräckinjagande ”konservöppnare”

Tyskland satsade på precision

Långsamt, klumpigt och dåligt skyddat. Nazitysklands störtbombare Stuka, med det officiella namnet Junkers Ju 87, hade många nackdelar.

Ändå blev bombplanet ett av de mest effektiva och fasansfulla vapnen i Hitlers arsenal.

Planet fungerade som ett flygande artilleri och målen träffades med oerhörd precision när det dundrade ner från himlen.

Till och med fienden erkände att planet överträffade alla andra störtbombare.

Den brittiska testpiloten Eric ”Winkle” Brown prövade en erövrad Stuka och skrev efter kriget att ”Stukan var i en klass för sig”.

Det tyska störtbombarprogrammet inleddes direkt efter första världs­kriget.

Fredsavtalet från Versailles förbjöd Tyskland att ha ett flygvapen och därför anlade den tyska flygplansproducenten Junkers istället en fabrik i Sverige. Ingenjörerna arbetade officiellt med civil luftfart, men utvecklade egentligen störtbombaren K47 under början av 1920-talet.

Det nya planet kunde bära en bomb på 100 kg och gjorde sin lyckade jungfrufärd år 1929.

Dock var planet extremt dyrt att producera och blev därför ingen succé.

År 1933 kom Adolf Hitler och nazisterna till makten och plötsligt tog utvecklingen av Junkers störtbombare fart.

Hitler inrättade det så kallade Reichsluftfahrtministerium (RLM) som med den tidigare flygartalangen Hermann Göring i spetsen så snabbt som möjligt skulle göra Tredje riket till en stormakt i luften.

År 1935 offentliggjorde Hitler upprättandet av det tyska flygvapnet, Luftwaffe, vilket resulterade i stora rubriker i världens alla tidningar.

Därmed var Versailles­freden historia.

Under första världskriget hade bland andra britterna experimenterat med störtbombning. Metoden innebär att piloten störtdyker mot sitt mål och inte släpper bomben förrän den helt säkert kommer att träffa målet. Men under mellan­krigstiden gav man upp idén eftersom många menade att planen inte höll för så extrema dyk.

En framstående brittisk officer menade att det inte skulle fungera ”eftersom moderna plan kommer upp i så höga hastigheter under ett dyk att det skulle bli mycket svårt att räta upp maskinen, om den då inte redan gått i bitar i luften.”

Britterna satsade istället på konventionella bombplan som kunde lastas med många fler bomber än störtbombaren, men som däremot inte hade någon bra träffsäkerhet.

Hitler och ledningen i det nyinrättade tyska flygvapnet såg dock stora möjligheter i störtbombarna och sjösatte ett ambitiöst Sturzbomber-program.

Till skillnad från britterna ansåg Hitler att Luftwaffe var en integrerad del av en krigsmaskin som också omfattade stridsvagnar och infanteri.

Hans plan var att störtbombarna skulle fungera som murbräckor och bana väg för markstyrkorna.

Tillverkaren Junkers och ingenjören Hermann Pohlmann, som hade varit med och utvecklat K47, satsade nu allt på att utveckla den perfekta störtbombaren – Sturzkampfflugzeug – eller Stuka, som typen kom att heta i folkmun.

År 1935 var Hermann Pohlmann klar med den första prototypen av planet Ju 87 – Nazitysklands nya störtbombare.

Stukan skulle vara enkel och billig

Göring och Hitler ställde höga krav på Stukan: Den skulle vara så enkel att flyga att den kunde lyfta från fält och andra primitiva landningsbanor. Dessutom skulle planet vara lätt att underhålla och robust nog för att flyga i alla typer av väder.

Stukan utvecklades utifrån erfarenheterna av störtbombaren K47, men Hermann Pohlmann sneglade också på USA:s störtbombare Curtiss Hawk som den tyska flygkrobaten Ernst Udet köpt två exemplar av och tagit med sig hem till Tyskland.

Erfarenheter från spanska inbördeskriget

Även om Stukan användes i striderna på Iberiska halvön bara i begränsad utsträckning tog piloterna med sig värdefull kunskap hem. De spanska erfarenheterna avslöjade till exempel att Stukan behövde en mycket starkare motor och de följande åren handlade mycket av utvecklingsarbetet om förbättringar av motorn.

Dyken var livsfarliga

Som det enda planet i världen kunde den framtunga Stukan dyka helt lodrätt. Risken var att centrifugalkraften skulle ge piloten en blackout så att han inte kunde räta upp planet igen.

Den enorma hastigheten ledde också till andra problem: Under en testflygning i augusti 1939 störtade 13 Stukor eftersom molntäcket var så lågt att piloterna fick syn på marken först när det var för sent att räta upp.

För att förhindra olyckor försågs ­Stukan med särskilda dykbromsar på undersidan av vingarna.

Bromsarna reducerade planets fart under dyken och piloten hade mer tid på sig för att sikta och sedan räta upp.

Utöver dykbromsarna utvecklade Junkers också ett ­”återupprätningssystem” som automatiskt rätade upp planet om piloten hade förlorat medvetandet.

En del piloter använde sig dock inte av funktionen eftersom fienden i sådana fall lätt kunde förutse planets bana och skjuta ner det.

Jerikotrumpeter

Under första världskriget hade tyskarna lagt märke till att ljudet av ett lågt flygande plan resulterade i en enorm rädsla i fiendens linjer. Junkers ingenjörer insåg att ljud kunde vara ett effektivt terror­vapen och mon­terade vinddrivna sirener, Jerikotrumpeter, på Stukans landningsställ.

När planet dök gav det ifrån sig ett fasansfullt ljud. Sirenerna togs senare bort för att spara pengar.

I augusti 1939 stod 366 färdig­byggda Stukor vid Polens gräns – redo att användas i strid.

Stukan inledde världskriget

”Jag glömmer aldrig min första ­flygtur över gränsen till ett annat land”, skrev Hans-Ulrich­ Rudel i sina memoarer.

Rudel satt i ett spionplan över Polen där Stukan snart skulle bli ett av de viktigaste vapnen i Hitlers blixtkrig som inleddes morgonen den första september 1939.

Krigets första mål var att förhindra polackerna att spränga en strategiskt viktig järnvägsbro nära Tczew i Polen. De tyska styrkorna skulle använda den för att korsa floden Wisła.

Polackerna förberedde en sprängning av bron då tre Stukor lyfte från Östpreussen och kort därefter, klockan 04.26, bombades med stor precision de polska minörerna och de ledningar som skulle användas för att spränga bron.

Piloten Oskar Dinort beskrev angreppet på en annan av Wisłas broar: ”Maskinen faller som en sten. Höjden minskar – med 200 meter, 300, 500. Instrumenten kan knappt hänga med i fallhastigheten. Så den röda dimman för ögonen alla Stukapiloter känner till. 1 400 meter från marken... 1 200 meter. Tryck för utlösande. ­Bomben faller ner i djupet.”

Fler angrepp följde, bland annat mot flottbasen nära Gdynia, där den 1 540 ton tunga jagaren Wicher sänktes. ­Angreppet visade att Stukan också dominerade till havs. Under det avgörande slaget vid floden Bzura angrep Stukorna fienden som gav upp. Stukan hade till slut krossat Polen.

Striderna till havs vanns ovanifrån

Under nazisternas ockupation av Norge i april 1940 förhindrades den nödvändiga koordinationen mellan Stuka­planen och stridsvagnarna på grund av bergen.

Stukan visade sig återigen vara oumbärlig då den användes för att förstöra norska och allierade örlogsfartyg.

De smala norska fjordarna blev rena döds­fällor som höll de allierades fartyg inspärrade medan tyskarna bombade dem i sank.

I Nordnorge sänktes bland annat det franska krigsfartyget Bison och det brittiska Bittern.

Månaden därpå blev samarbetet mellan den tyska armén och flygvapnet än mer raffinerat då Frankrike invaderades.

Stukorna bombade försvaret, stridsvagnarna rullade genom fiendens linjer och till sist följde infanteriet.

Framgångar och fiaskon

Bomberna föll så exakt att skadorna kunde begränsas.

Till exempel förstördes bara 32 franska stridsvagnar av stridsplan.

Ändå skrämde Stukorna de allierade soldaterna så mycket att många gav upp direkt.

Vid kusten angrep Stukorna de lokala krigsfartygen och forten, och de stora hamnstäderna föll en efter en.

Under det stora slaget vid Dunkerque sänkte Stukorna 31 allierade fartyg.

Vid samma tillfälle blev också planets svaga sidor uppen­bara då luftvärnet sköt ner upp­emot en tredjedel av den dåvarande Stuka­styrkan.

Är du intresserad av stridsflygplan från andra världskriget? Då kan du även läsa vår artikel om det brittiska jaktplanet Spitfire, der skabte rædsel i luftrummet.

Stuka drogs bort från slaget om Storbritannien

Än värre blev det då planen sattes in i luftangreppen mot England.

På bara en dag sköt de brittiska stridsplanen ner 18 Stukor.

”De drog till sig Hurricane- och Spitfire-­plan som honung drar till sig flugor”, mindes Stukapiloten Adolf Galland senare.

Totalt 59 plan hann skjutas ner innan Luftwaffe tog bort Stukorna från striderna.

Framgångar i Medelhavet

Vid Medelhavet hade Stukorna större framgång, bland annat i striderna om Kreta och i Nordafrika där över 40 Stukor attackerade och ­orsakade stora skador på det ­brittiska hangar­fartyget ­Illustrious. Till och med britterna imponerades av Stukorna. ”Vi kunde inte annat än beundra deras förmåga och precision”, sa den brittiske amiralen James Cunningham.

I april 1941 behövde 300 Stukor bara tio dagar för att få Jugoslaviens armé och flygvapen att kapitulera. När Hitler senare ville lära det upproriska Belgrad en läxa släppte han bombmattor över staden medan Stukorna totalförstörde landningsbanor och luftvärn. Hela 2 271 civila miste livet under angreppet. De flesta Stukorna skickades nu österut mot den definitiva styrkemätningen.

Höjdpunkten: Operation Barbarossa

I juni 1941 satte Hitler igång ”Operation Barbarossa”, Nazitysklands storartade invasion av Sovjetunionen. Stalin litade inte på de brittiska varningarna och togs på sängen: På 18 timmar förstörde Stukorna över 1 800 sovjetiska plan på elva flygbaser.

I en vecka anföll de fästningen Brest-Litovsk innan den erövrades. Stridsvagnar, broar och järnvägsstationer exploderade under Stukornas dödsbringande vingar. Det var under detta fälttåg piloten Hans-Ulrich Rudel fick hjälte­status när han oskadliggjorde det sovjetiska krigsfartyget Marat med en välriktad bomb på 1 000 kg.

”Operation Barbarossa” var ett av de tidigaste exemplen på fjärrstyrt krig. Särskilda pansarvagnar var försedda med radio och telefon och hängde med i vad som hände med stridsvagnarna i främsta linjen. Allt för att de snabbt skulle kunna beordra Stukorna att anfalla.

Fiasko: Sovjetunionens vinter

I oktober 1941 fick Stalin oväntat hjälp från ”general Vinter” som soldaterna på skoj kallade den kallaste vintern i manna­minne. Varken Ju 87 eller de tyska fotsoldaterna var utrustade för den extrema kylan.

De var nu en svag kedja som sovjetiska partisaner konstant hotade. Bensin, ammunition och reservdelar till planen nådde alltmer sällan fram. De sibiriska soldaterna som kom som förstärkning var däremot vana vid kyla och redo för strid.

Motgång ledde till ny taktik

Bakslaget tvingade Hitler att avsluta invasionen av Moskva. Istället skickades Stukorna under våren 1942 till Leningrad för att bomba sönder kommunismens förlovade stad. I oktober fick Stukorna ett nytt mål: storstaden Stalingrad.

Före det storartade angreppet tog Rudel och de andra piloterna luftfotografier av staden där målen markerades med rött. Denna gång var nazisterna bättre förberedda än någonsin och Stukorna var så effektiva att det tog ett plan bara 45 minuter att lyfta, bomba och ­återvända till landningsbanan. Därefter tog det 15 minuter att tanka och lasta nya bomber.

”Som ett pärlband följde det ena planet efter det andra med några sekunders mellanrum och släppte bomberna mot det avlånga målet vi delat upp mellan oss. Inte en enda bomb missade sitt mål”, skrev piloten Paul-Werner Hozzel.

Åtta räder per dag

De mest effektiva Stukorna kunde utföra åtta bombinsatser per dag. Trots effektiviteten förlorade Hitler slaget om Sovjetunionen. Tyskarna kunde inte längre förlita sig på blixtkrigets överraskningsmoment och istället utvecklade sig striderna till ett ­traditionellt, statiskt krig. Den tyska armén kunde inte stå emot de ryska styrkorna.

I denna situation fick piloterna en ny roll: Istället för att störtbomba skulle de gå på de ryska stridsvagnarna. Den nya Stukamodellen Ju 87G var utrustad med kanoner avsedda för attack mot stridsvagnar och var inte längre en störtbombare i traditionell betydelse. De kraftiga kanonerna kunde inte tränga igenom stridsvagnarnas hårda frontpansar men fordonens sidor och bakdelar var sårbara.

En annan taktisk nyhet var nattangreppet. Med andra stridsplan, främst jaktplanet Focke-Wulf Fw 190, skulle Stukorna bomba stridsvagnar medan de förberedde morgondagens angrepp.

Sommaren 1944 användes Stukan ännu, bl.a. vid den finska fronten försökte man stoppa Stalins framryckning. Vid andra fronter såg det värre ut; i juni landsteg de allierade i Normandie, samtidigt som Sovjet pressade tyskarna västerut. I söder hade Italien kapitulerat inför de allierade året innan och Tredje rikets luftherra­döme var sedan länge ett minne blott.

Medan allierade släppte bomber över Tyskland kämpade de tyska flygplansfabrikerna med att hålla igång produktionen. Brist på material ledde till att mekanikerna alltmer övergick till att lappa och laga; sönderskjutna och störtade plan sattes ihop efter bästa ­förmåga. Till slut saknade Hitler plan, bränsle och besättning för att kontrollera sitt luftrum.

Kort innan nazisterna gav upp den 8 maj 1945 skickade Luftwaffe ut en sista propagandafilm; Ju 87G under ett angrepp mot sovjetiska stridsvagnar på väg mot Berlin. Men Stukan kunde inte rädda Nazi­tyskland från undergång.