Striden om Norge: Churchill letade efter nya slagfält

Den 9 april 1940 invaderade tyskarna Norge men britterna var nära att komma först. Winston Churchill hade planer på att utöka kriget till Skandinavien.

Churchill ville slå tyskarna i norskt farvatten

Winston Churchill är ­redo för strid när han den 3 september 1939 utnämns till marinminister i Storbritannien. Samma dag har den brittiska regeringen förklarat krig mot Nazityskland.

”Vi kämpar för att rädda världen från nazisttyranniets pest”, kungör Churchill i underhuset.

Trots krigsförklaringen har de allierade varken vilja eller styrka att angripa själva Tyskland. I stället vill Churchill inleda kriget i norr. När den nyutnämnde ministern kommer till det brittiska kabinettet den 19 september föreslår han att britterna ska lägga ut minor i de norska farvattnen för att hindra tyskarnas transporter av järnmalm – som är livsviktig för den tyska rustningsindustrin.
Merparten av Tysklands malmimport kommer från de nordsvenska gruvorna i Kiruna och Gällivare. En stor del av malmen skeppas från Luleå och transporteras sedan över Östersjön till Tyskland. Men knappt en tredjedel av malmen fraktar tyskarna från Narvik som har ­isfri hamn. Och just här vill Churchill slå till.

Mineringen av farvattnen utanför Norge ska provocera tyskarna till en mot­aktion, som kan ge den överlägsna brittiska flottan chansen till några enkla segrar och kanske samtidigt få Sverige och Norge att ansluta till de allierade. Dessutom kan en tysk reaktion ge britterna en ursäkt för att rycka in i Skandinavien och etablera baser i Norge.

De brittiska ministrarna är inte alldeles förtjusta i Churchills förslag. En våldsam framfart gentemot ett neutralt land som Norge passar inte in i bilden av Storbritannien som de små staternas beskyddare. Marinministerns förslag kan kanske till och med komma att tvinga över Norge på tyskarnas sida. Men plötsligt uppenbarar sig en annan tänkbar lösning.

Finsk-ryska kriget bryter ut

Den 30 november 1939 bryter kriget mellan Finland och det väldiga Sovjetunionen ut. De allierade bestämmer sig för att skicka hjälp till finländarna. Därigenom får de allierade en utmärkt anledning att skära av Tysklands malmtransporter. De allierade planläggarna räknar nämligen med att både Narvik och de svenska järnmalmsområdena kan komma att ocku­peras som ett led i en hjälpaktion.

Stödaktion slutar i totalt fiasko

Fransmännen är mycket positiva till planerna på en aktion i norra Skandinavien. Då skulle de kunna föra över kriget till ett annat lands territorium. Fransmännen har fortfarande första världskrigets blodsutgjutelser i de nordfranska skyttegravarna i färskt minne.

Men de allierade lyckas inte komma överens om exakt hur de ska gå till väga, och inte förrän den 12 mars stävar de brittiska ubåtarna ut mot Skagerrak. Redan nästa dag får de allierade emellertid besked om att Finland har ingått vapenvila med Sovjetunionen. Operationen blåses av och ubåtarna kallas tillbaka.

Storbritanniens premiärminister Cham­berlain känner sig pressad att visa sig handlingskraftig och dammar därför av Churchills förslag om att minera de norska farvattnen. Och på ett möte i de allierades krigsråd den 28 mars beslutar Frankrike och Storbritannien att lägga ut minor i norskt farvatten.

Aktionen kallas ”Wilfred” och ska äga rum den 5 april. I en annan aktion dagen före ska de allie­rade låta hundratals specialkonstruerade minor flyta ned längs franska floder och kanaler och vidare in i de tyska kanalerna. Denna operation har fått namnet ”Royal Marine”.

De allierade vet att ”Wilfred” kan leda till en tysk invasion i södra Norge. Om det sker kommer de allierade att landsätta trupper i Narvik, Trondheim, Bergen och Stavanger. Operationen kallas ”R4”, och det är meningen att Narvik­styrkan även ska ockupera de svenska malmgruvorna.

Planen är att de första trupperna avsedda för ”R4” ska segla­ från Skottland den 8 april. Men nu får fransmännen kalla fötter. De är rädda för att operation ”Royal Marine” ska leda till att tyskarna angriper franska industri­områden. Därmed riskerar även operation ”Wilfred” att falla platt till marken. Det skulle nämligen se underligt ut om de allierades första offensiv uteslutande riktades mot ett neutralt land och inte mot själva Nazityskland.

Den 5 april sänder en irriterad Chamberlain sin marinminister till Paris för att övertala fransmännen att genomföra ”Royal Marine”. Churchills möte blir resultatlöst. Trots det bestämmer sig den brittiska regeringen för att sätta operation ”Wilfred” i verket. I stället för den 5 april ska aktionen nu gå av stapeln kl. 04.30 den 8 april – en försening som ska komma att få ödesdigra konsekvenser.

Britterna tvekar igen

Samma dag som operation ”Wilfred” ska inledas börjar britterna åter att tveka. De har svårt att tolka meddelandena om den tyska flottans rörelser i Nordsjön – tänker de göra en utbrytning mot Atlanten, eller handlar det om en reaktion på britternas egen operation? En tysk invasion exakt samtidigt som operation ”Wilfred” verkar osannolik. Trots det ger britterna upp planen på att landsätta trupper i Norge och satsar i stället på ett avgörande slag mot tyska flottan. Som planerat sänder de även ut fartyg för att minera de norska fjordarna, men vid middagstid sänker en allierad ubåt ett tyskt trupptransportfartyg utanför Sydnorge. Norska fiskare räddar flera hundra tyska soldater, som berättar att de var på väg till Bergen för att skydda staden mot en brittisk invasion. Chefen för brittiska Home Fleet, amiral Charles Forbes, får inte besked härom förrän kl. 23.00.

Tiden håller på att löpa ut för britterna, och nästa dag, den 9 april kl. 04.15, invaderar tyskarna. De allierade har förlorat kapplöpningen till Norge.

9 april 1940 – läs vårt stora tema om ockupationen av Danmark och Norge

Kanske är du intresserad av...