Snön knirrar under soldaternas slitna kängor när den sovjetiske löjtnanten Alexander Pyl’cyns trupper går den sista biten in i skogarna öster om staden Rogatjov i dagens Belarus. Det är den 18 februari 1944.
Männen har marscherat hela natten utan att veta någonting om sitt uppdrag och det finns bara tid för 15 timmars vila innan de ska sättas in i strid.
”Ni har ett ovanligt svårt och viktigt uppdrag framför er”, säger generalen, som på eftermiddagen briefar löjtnant Pyl’cyn och åttonde oberoende straffbataljonens övriga officerare.
Bataljonen ska ta sig in bakom tyskarnas linjer och inta ett antal bunkrar utanför Rogatjov, där tyskarna har anlagt en försvarslinje.
Straffbataljonens officerare är vana vid att utföra livsfarliga uppdrag. Deras soldater är degraderade officerare som har mist sin rang på grund av ”feghet”.
Männen betraktas som en skamfläck för Röda armén, så deras liv har inget värde.
Sent på kvällen, efter vilopausen, smyger straffbataljonens soldater genom den djupa snön mot de tyska ställningarna.
De främre soldaterna klipper försiktigt upp ett antal taggtrådshinder. Några hundra män hinner ta sig igenom, men plötsligt fastnar en soldat i taggtråden.
Ett larmsystem av tomma konservburkar avslöjar dem och med ens fylls vinternatten av smattrande maskingevär.
Ryssarna närmast taggtråden mejas omedelbart ner, men Pyl’cyns män kan inte avbryta angreppet. Om de drar sig tillbaka kommer de att bli skjutna – av Röda armén.
Männen kämpar sig desperat fram till målet och lyckas mot alla odds få bukt med fienden i bunkrarna.
Som alltid är förlusterna oerhört stora, men Röda arméns generaler betraktar ändå uppdraget som framgångsrikt.
De stupade straffångarna kommer snart att ersättas av nya, som kan skickas ut på nästa självmordsuppdrag.
Så lyder den iskalla kalkylen på östfronten, där både Stalin och Hitler kastar in tusentals och åter tusentals av sina egna i straffbataljoner, där endast ett mirakel kan rädda dem undan döden.
I dag, nästan 80 år senare, har diktatorernas straffbataljoner återupplivats i form av Rysslands beryktade paramilitära organisation Wagnergruppen, för vilken människoliv betyder om möjligt ännu mindre.
På Stalins order sattes straffbataljoner in i främsta leden i de blodigaste striderna på östfronten.
Hitler skickade fångar till fronten
Redan före andra världskriget hade nazistregimen experimenterat med att använda straffbataljoner.
År 1935 inrättade Wehrmacht ”särskilda enheter” för ohörsamma soldater, som trots sin bristande disciplin ansågs vara ”tjänstdugliga”.
Även vanliga kriminella och politiska fångar placerades i straffenheterna, med löfte om att deras straff skulle förkortas.
När kriget bröt ut fanns det nio ”särskilda enheter”, som sattes in som försörjningstrupper under den tyska militärpolisens uppsyn.
När Tyskland under krigets lopp började sakna styrkor såg emellertid Hitler en möjlighet att skicka stora mängder dömda soldater till fronten.
Bakom galler gjorde soldaterna ingen nytta. Då var det bättre att ge dem en chans att återvinna sin förlorade heder.
”De strängaste åtgärder krävs för att upprätthålla truppernas disciplin och motverka feghet samt ge medlemmar av Wehrmacht som vid något tillfälle begått ett misstag möjlighet till villkorlig frigivning”, ansåg Führern i december 1940.
Under fälttåget i Ryssland hade Napoleon flera straffbataljoner.
Napoleon inspirerade Hitler
Den franske kejsaren Napoleon var tidig med att skicka ut straffångar i krig. Ett århundrade senare följde Hitler hans exempel.
Napoléon Bonaparte älskade krig och var samtidigt iskall när det gällde förluster av människoliv. Med den inställningen förvånar det inte att han som den förste härskaren valde att använda straffenheter i krig.
När han började få ont om trupper i Napoleonkrigen (1803–1815) upprättade han genom ett kejserligt dekret år 1811 Régiment pénal de l’Île de Ré, ett regemente som utgjordes av kriminella och ”trotsiga värnpliktiga”.
Genom att placera brottslingar och oregerliga soldater i särskilda enheter som skickades till fronten visade Napoleon att kriminalitet och motspänstighet inte var något som gjorde det möjligt att slippa undan krigstjänstgöring.
Förekomsten av straffenheter i den franska armén gjorde både att det fanns fler soldater att sätta in och att den allmänna disciplinen förbättrades.
Régiment pénal de l’Île de Ré bestod av fyra infanteribataljoner och tre kanonbatterier, som år 1812 fick äran att skickas till Ryssland tillsammans med Frankrikes Grande Armée. Det hela slutade med att Napoleon och hans mannar led ett av historiens mest förkrossande nederlag.
Hitler kopierade först idén med militära straffenheter – och sedan även nederlaget i öster.
Den så kallade villkorliga frigivningen innebar att brottslingen fick tjänstgöra i en straffbataljon. Efter en god insats där kunde fångens straff bli föremål för omprövning.
Enheternas huvuduppgift var att förse frontsoldaterna med förnödenheter, men det förändrades när Hitlers fälttåg i Sovjetunionen gick i stå.
”Minskad stridsförmåga inom infanteriet! Armégruppen behöver mannar”, meddelade generalfältmarskalk Fedor von Bock, chefen för Armégrupp Mitte, i december 1941. Tyskarnas förluster på östfronten kunde då räknas i hundratusental.
En av Hitlers lösningar var att straffenheterna skulle strida i fält ”under farliga förhållanden”. Führern förklarade samtidigt att domar för soldaters regelbrott skulle ”verkställas så snabbt som möjligt”, så att männen genast kunde tas ut ur fängelserna och sättas in i strid.
Från april 1942 skickades 40 procent av de tyska soldater som dömts till fängelse till straffenheter vid fronten. Där skulle de samverka med reguljära trupper, men genomföra särskilt farliga uppgifter.
Snart nådde ryktena om tyskarnas till synes helt orädda specialenheter Moskva, där en lika desperat Stalin saknade trupper.
Till en början leddes och bevakades de tyska straffbataljonernas soldater av tysk militärpolis, de så kallade fältgendarmerna.
Stalin kopierade Hitler
Ända sedan den tyska krigsmaskinen korsat Sovjetunionens gränser i juni 1941 hade Röda armén haft stora svårigheter. De blodiga striderna fick tusentals soldater att fly slagfälten.
Problemet med panikslagna soldater var så stort att Stalin i september 1941 beordrade säkerhetstjänsten NKVD att sätta samman de särskilda ”barriärenheter” som användes under ryska inbördeskriget.
Dessa specialenheters främsta uppgift var att se till att inga soldater eller officerare utan tillstånd retirerade från striderna. Barriärenheterna fick uttryckliga order om att skjuta flyende soldater.
I en statusrapport från oktober 1941 kunde underrättelsechefen Lavrentij Berija meddela att barriärenheterna hade hindrat över 600 000 sovjetiska soldater från att antingen fly undan strid eller desertera från Röda armén. Drygt 25 000 av soldaterna hade arresterats och av dem hade 10 201 dömts till döden.
”Tiden har kommit då reträtten måste upphöra. Inte ett enda steg tillbaka!” Stalin, i order 227
När tyskarna inledde en ny storoffensiv österut under sommaren 1942 och trängde fram mot oljefälten i Kaukasus fortsatte emellertid deserteringarna, trots Stalins drakoniska åtgärder.
På sitt kontor i Kreml rasade Stalin: ”I våra divisioner av soldater finns många panikslagna och direkt fientliga element, som lägger ner vapnen vid minsta press från fienden!”
Den 28 juli 1942 utfärdade han därför sin beryktade order nummer 227, som en gång för alla visade trupperna att de inte kunde slippa undan sitt ansvar.
”Tiden har kommit då reträtten måste upphöra. Inte ett enda steg tillbaka!” löd befallningen från Stalin, som krävde att ”orosstiftare och ynkryggar grips”.
Nu skulle NKVD:s personal arrestera alla soldater och officerare som uppvisade minsta ”ovilja att strida”. Så kallade panikspridare riskerade att bli skjutna på plats.
Enligt Stalin fanns det emellertid även en annan möjlighet för ynkryggarna, en metod som fienden använt sig av när de tyska truppernas stridsmoral började sjunka: straffbataljoner.
”Tyskarna har skickat dem till frontens farligaste delar och beordrat dem att sona sina synder i blod”, skrev Stalin i sin order och påpekade att de tyska trupperna nu stred betydligt bättre.
Därför tvivlade inte Stalin: Röda armén skulle göra likadant.
Förlorade 600 man på tre dagar
En kort tid efter Stalins order 227 dömdes de första av flera tusen sovjetiska soldater till tjänstgöring i de nyligen inrättade straffbataljonerna, så kallade shtrafbater.
Bataljonernas officerare var i många fall frivilliga från Röda armén som såg en möjlighet att snabbt stiga i graderna i de särskilda kompanierna, där en månads tjänstgöring räknades som ett halvår i den reguljära armén.
Det var dock långt ifrån alla som insåg vad de gav sig in i. Som en ung officer skrev efter att ha lett en straffbataljon: ”Att beskriva vad jag överlevde är omöjligt. Det räcker att säga att jag redan vid 23 års ålder har blivit gråhårig.”
Enligt order 227 skulle de särskilda straffbataljonerna utgöras av 800 man, men inte sällan blev enheterna större. NKVD vakade nämligen nitiskt över de reguljära trupperna och det krävdes inte mycket mer än en negativ kommentar om armén för att soldaterna skulle tvingas upp på en lastbil och köras till närmaste shtrafbat.
Därför var det inte svårt att fylla bataljonerna. I den första straffbataljonen som skickades till Stalingradfronten den 22 augusti 1942 fanns hela 929 tidigare officerare, som alla dömts för att inte ha följt order 227 och därför fråntagits sin rang.
”Vi trodde att det var bättre än att sitta i fångläger. Vi insåg inte att det var en dödsdom.” Ivan Gorin, som enrollerades i en straffbataljon
Efter tre dygn med det ena utsiktslösa angreppet efter det andra mot de tyska trupperna återstod endast 300 av bataljonens soldater.
Hur lite det krävdes för att hamna i en shtrafbat fick krigsfotografen Dmitrij Baltermants erfara. År 1942 var han kapten i Röda armén och fotograferade slaget om Stalingrad.
Han tog en bild av en grupp tyska krigsfångar, men råkade skriva någonting i bildtexten som inte stämde. Straffet kom snabbt: Baltermants miste sin rang och överfördes direkt till en straffbataljon.
Först ett år senare slapp han ifrån straffbataljonen efter att ha blivit sårad.
För Stalin räckte det emellertid inte med fångarna ur militären. Sovjetledaren skickade även tusentals av sina politiska motståndare från Gulagläger till fronten som shtrafnikier, soldater i straffenheter.
Från år 1943 började Stalin liksom Hitler sätta in fängelsedömda brottslingar i straffbataljonerna. En av dem var bondsonen Ivan Gorin, som dömts för att ha förfalskat ransoneringskuponger.
”Vi trodde att det var bättre än att sitta i fångläger. Vi insåg inte att det var en dödsdom”, berättade Gorin efter kriget.
Krigsfotografen Dmitrij Baltermants, som tog den här bilden, var en av de tusentals män som enrollerades i en straffbataljon. Bilden togs under hans tid i bataljonen.
Soldater sprängdes i luften av minor
Varken ryssarna eller tyskarna hade oddsen på sin sida när de placerades i straffbataljonerna. Mest lyckosamma var de tyskar som utsågs till så kallade arbetssoldater. Enligt Hitlers instruktioner skulle de utföra ”så hårt arbete som möjligt nära de stridande styrkorna”.
Det innebar att straffångarna tvingades bygga och reparera försvarsverk ända framme vid frontlinjen medan fiendens kulor ven genom luften och granater slog ner runt dem.
Ändå var arbetssoldaternas uppgifter mindre nervslitande än de minröjningsuppdrag som ryska och tyska straffbataljoner i många fall tvingades genomföra.
Minfält utgjorde ett ständigt problem vid anfall. Därför var det praktiskt för generalerna att kunna skicka fram mindre viktiga soldater för att röja minor natten före en offensiv.
På den ryska sidan var det inte heller ovanligt att offra shtrafnikier genom att skicka dem rakt in i ett minfält i början av en offensiv. På så vis banade de bokstavligt talat väg för Röda arméns reguljära styrkor.
”Vi skickades ut som boskap, som föremål utan värde.” Alexander Pyl’cyn, efter att ha beordrats ut i ett minfält med sina mannar
En marsch genom ett minfält upplevde löjtnant Alexander Pyl’cyn, som tillsammans med 17 övriga officerare ledde åttonde oberoende straffbataljonen. Under ett uppdrag i Belarus år 1944 fick den endast 20-årige löjtnanten, som efter kriget skrev en bok om sina upplevelser, order om att sätta in sina manar som ”minröjare”.
Pavel Batov, frontavsnittets högsta general, visste att området var fullt av minor, så han valde att sända in shtrafnikierna. Tanken var inte att trupperna skulle ägna tid åt att hitta och gräva upp minorna. Soldaterna skulle helt enkelt ta sig fram rakt igenom fältet, så att eventuella minor utlöstes av deras kroppsvikt.
”Vi skickades ut som boskap, som föremål utan värde, trots att alla våra män var tidigare officerare med stridserfarenhet”, mindes Pyl’cyn. Han beskrev generalens order som ”ondskefull och oanständig”.
Angreppet kostade Pyl’cyns bataljon 80 procent av sina mannar.
Bataljoner stred tappert
Under åren 1943 och 1944, då hårda strider utkämpades på östfronten, satte både Hitler och Stalin in alltfler soldater i straffbataljonerna.
De våldsamma striderna innebar att det blev många ”ynkryggar” att ta itu med. I slutet av år 1942 fanns det omkring 25 000 shtrafnikier i Röda armén. Året därpå ökade antalet till närmare 178 000.
På tyskarnas sida riskerade även soldater som dömts till korta straff att hamna i en straffbataljon, medan det tidigare hade krävts ett minst sex månader långt fängelsestraff för att bli aktuell för en av de fruktade enheterna.
Bristen på vapen och ammunition på den tyska sidan gjorde att straffbataljonerna i många fall utrustades med föråldrade gevär. Samma sak skedde på motsatta sidan.
”Vissa shtrafnikier fick gevär, medan andra fick nöja sig med bajonetter.” Alexander Pyl’cyn, om bataljonerna som utgjordes av enbart Gulagfångar
De ryska shtrafnikierna fick ofta bara ett uttjänt gevär eller ett vanligt jaktgevär i handen – eller något ännu mindre användbart vapen.
”Om det var bråttom med ett uppdrag och det inte fanns tid att skaffa vapen fick vissa shtrafnikier gevär, medan andra fick nöja sig med bajonetter”, mindes Pyl’cyn om bataljonerna som utgjordes av enbart Gulagfångar, som emellanåt bara fick en tiondel av de normala ransonerna.
Shtrafbater med officerare, som Pyl’cyns, fick bättre utrustning, som vid åttonde oberoende straffbataljonens angrepp mot de tyska bunkrarna vid Rogatjov i februari 1944.
De var dock vana vid utslitna skodon och fransiga uniformer, som de själva fick lappa med tyg från stupade soldaters plagg.
Den bristfälliga utrustningen till trots stred shtrafnikierna med stort mod. För de straffade officerarna gällde det att strida så tappert att de kunde återfå sin ställning inom armén och komma bort från enheterna.
För de meniga – fångarna från fängelserna och Gulaglägren – var stridsivern sällan självvald. De drevs på av vakttrupper med maskingevär, så om straffångarna inte fortsatte med sina livsfarliga angrepp blev de skjutna.
”Shtrafnikierna springer inte iväg. Det är de vanliga soldaterna mer benägna att göra.” Bondsonen Ivan Gorin, om sina vapenbröder
Trots det ansåg bondsonen Ivan Gorin att många av hans kamrater stred med hjärtat.
”Jag tror att de kriminella hade tätare band till sitt fosterland och älskade det mer än cheferna högre upp i systemet”, skrev Gorin efter kriget. En annan straffånge försäkrade att männen från fånglägren dog med heder och stolthet.
”Shtrafnikierna springer inte iväg. Det är de vanliga soldaterna mer benägna att göra”, sa han.
Mordisk tysk brigad
Även på den tyska sidan spelade kriminella element en central roll i straffbataljonerna. Mest beryktad var Dirlewangerbrigaden, uppkallad efter sin sadistiske chef, SS-översten Oskar Dirlewanger.
Styrkan började tidigt under kriget som en bataljon om 300 man, huvudsakligen dömda krypskyttar, vars kunskaper välkomnades på östfronten.
I början av år 1944 hade emellertid straffbataljonen växt till en brigad. Dirlewanger fick då tillstånd av SS-chefen Heinrich Himmler att handplocka 800 män bland ”asociala och professionella kriminella”.
Oskar Dirlewanger, som ledde en egen brigad av särskilt brutala straffångar, var dömd för flera fall av sexövergrepp på minderåriga. Han lär ha misshandlats till döds av polska soldater i juni 1945.
Därmed blev våldtäktsmän, barnmisshandlare, mördare och psykiskt sjuka individer medlemmar av den beryktade brigaden.
Dirlewangers mannar var hämningslösa när de plågade judar eller bekämpade partisaner bakom fronten. I det judiska gettot i Lublin i Polen lär brigadens bödlar ha tvingat flera kvinnor att klä av sig nakna innan de gav dem gift.
”Dirlewanger och hans kamrater stod och såg på och rökte medan kvinnorna dog”, berättade en jurist som utredde brigadens brott efter kriget.
Under jakten på partisaner på östfronten användes lika brutala metoder när straffångarna på Dirlewangers uppmaning brände inne levande civila i lador vid minsta misstanke om att de hjälpt motståndsmännen.
När brigaden år 1944 fick i uppgift att slå ner ett uppror i Warszawa gav Dirlewanger vid en tidpunkt order om att 500 barn på en förskola skulle dödas – med gevärskolvarna för att spara ammunition.
”Han höll barnet högt upp i luften och kastade in det i elden.” Ingenjörssoldaten Mathias Schenk, om Oskar Dirlewanger i Warszawa
Dirlewanger avhöll sig inte själv från att utöva våld, utan tog ett litet barn från en kvinna som stod i folksamlingen på gatan.
”Han höll barnet högt upp i luften och kastade in det i elden”, berättade ingenjörssoldaten Mathias Schenk, som var knuten till brigaden.
Även de ryska straffbataljonerna var skoningslösa, men eftersom de alltid opererade i frontzonerna gick deras grymheter enligt Pyl’cyn vanligen bara ut över fiendens soldater.
”Shtrafnikier tog aldrig fångar, inte ens när vissa tyskar försökte kapitulera och ropade: ’Hitler kaput!’” berättade han.
”Om vi visade medmänsklighet och tillfångatog dem, vad skulle vi sedan göra med dem? Förhållandena bakom fiendens linjer var extraordinära”, argumenterade Pyl’cyn.
Krigsfångar hamnade i bataljonerna
Oftast var det emellertid soldaterna i straffbataljonerna som miste livet. I synnerhet de sovjetiska shtrafnikierna visste att varje uppdrag troligen skulle kosta dem livet.
”De kastade in oss i de farligaste sektorerna, sände oss till en nästan säker död – längst fram och utan artilleritäckning”, berättade Vladimir Karpov, en av endast sex överlevande i sitt första, 198 man starka kompani.
På samma vis fick soldaten Ivan Gorin och en grupp om 330 andra shtrafnikier order om att storma fram över ett öppet fält och angripa tyska ställningar. Några timmar senare var alla utom Ivan Gorin döda.
Tyskarna sköt ner tusentals sovjetiska bombflygplan på östfronten, vissa av dem med straffångar ombord.
Sovjetiska fångar spändes fast i bombflygplan
Även i luftrummet offrades sovjetiska straffångar. Fastspända i sätena i bombflygplan skickades de på uppdrag över fiendeland på låg höjd.
”Efter tio vändor är du en fri man.” Så löd det sovjetiska flygvapnets erbjudande till straffångar, som därmed fick den tvivelaktiga äran att vara maskingevärsskyttar på de allra värsta uppdragen över moderlandet, till exempel under bombkampanjer över floden Volga i det bittra slaget om Stalingrad.
Problemet var att straffångarna spändes fast i sätet och inte hade någon fallskärm. Sannolikheten att dö var stor, för de tyska jaktflygplanen började vanligen med att försöka eliminera akterskytten.
Om någon mirakulöst nog överlevde nio vändor flyttades de inte sällan över till andra straffbataljoner innan de fick möjlighet att ge sig av en tionde gång.
”Dina nerver tål inte mer. Läkaren tillåter inte fler flygningar”, löd standardförklaringen.
Även fängslade piloter sändes ut på livsfarliga bombningar på låg höjd med dåliga odds för överlevnad.
”För att befrias från strafftjänstgöring behövde man bli sårad i strid, men när en stridspilot är uppe i luften blir det första såret vanligen det sista”, sa en pilot vid namn Afinogenov.
År 1944 hade de galna stormlöpningarna i princip blivit vardag för ryssarna. Tyskarna förskansade sig nämligen då ofta bakom floder och öppna fält medan de pressades tillbaka mot Berlin. Utan att blinka offrade Stalin sina straffångar för att kunna genomföra ett snabbt avancemang.
Det året rapporterades i genomsnitt över 14 000 shtrafnikier stupade varje månad. Det innebar att straffbataljonernas förluster var mellan tre och sex gånger högre än i den reguljära armén.
I gengäld formligen vällde det in ersättare för de stupade. Redan år 1941 hade Stalin förbjudit sovjetiska soldater att kapitulera för fienden. Den som gjorde det stämplades som förrädare.
Medan Röda armén rullade västerut befriades alltfler fångläger med sovjetiska krigsfångar. I stället för att friges dömdes dock ett stort antal av dem för förräderi. Många, i synnerhet de befriade officerarna, skickades därmed raka vägen till straffbataljonerna.
Flera gravplatser med Wagnersoldater som dött i Ukraina har dykt upp runtom i Ryssland.
Putins hantlangare upprepar historien
Under Rysslands anfallskrig i Ukraina har den beryktade Wagnergruppen rekryterat tusentals fångar i fängelserna. Liksom under andra världskriget sätts de in vid fronten – och desertörer straffas med döden.
Drygt 80 år efter det att Stalin inrättade sina shtrafbater strider ryska straffångar återigen vid fronten. Det är den paramilitära organisationen Wagnergruppen som öppet har rekryterat dömda brottslingar i ryska fängelser för att strida i Ukraina.
På papperet är Wagnergruppen en egen armé, men enligt experter samarbetar gruppen nära Rysslands försvarsministerium.
I januari 2023 uppskattade den ryska oberoende människorättsorganisationen Ryssland bakom galler att omkring 50 000 kriminella satts in vid fronten. Enligt organisationens uppgifter var då cirka 10 000 fortfarande aktiva. Majoriteten av de övriga hade troligen dött i strid.
”Fångarna används som kanonmat, som köttklumpar. Jag fick kommandot över en grupp fångar. I min enhet var det bara tre av 30 som överlevde. Sedan kom fler fångar, och många av dem dödades också”, berättade en Wagnersoldat som lyckats fly, Andrej Medvedev, för morgontidningen The Guardian i januari 2023.
Om fångarna överlever ett halvårs tjänstgöring benådas de, men om de försöker fly avrättar befälen dem för att ingjuta skräck i de övriga soldaterna, berättar ögonvittnen.
Shtrafnikierna gick i främsta ledet
Efter framgången vid Rogatjov i februari 1944 fick Alexander Pyl’cyn förstärkningar i form av dömda officerare, så att hans straffbataljon kunde fortsätta med självmordsuppdragen.
Vid floden Druts tvingades bataljonen en natt anfalla över flodens sköra is. I mörkret föll många shtrafnikier i vattnet och frös ihjäl.
Som belöning fick de överlevande äran att genomföra anfall långt bakom tyskarnas linjer, medan ryssarnas egna katjusjaraketer haglade över dem.
När Röda armén inledde sommaroffensiven Operation Bagration år 1944 fick straffbataljonerna återigen en huvudroll. Trots att Stalins generaler vid det laget både förfogade över tusentals stridsvagnar och dominerade luftrummet, tvingades shtrafnikierna fortfarande gå i första ledet.
”Jag hade inte många mannar kvar. Bara omkring 20.” Pyl’cyn, om ett katastrofalt anfall över floden Oder
Pyl’cyns män fick bland annat i uppgift att erövra en bro nära den polska gränsen, men så snart uppgiften lösts dundrade ett otal ryska stridsvagnar till straffbataljonens stora förvåning över bron.
”Vi led enorma förluster. Jag förstod inte varför stridsvagnarna inte kunde ha intagit bron åt oss”, kommenterade officeren.
Ännu blodigare var ett av bataljonens sista anfall i april 1945, då de skulle korsa floden Oder i små roddbåtar under ett ihållande tyskt bombardemang.
”Vattnet såg ut att koka av alla explosioner och kulor”, mindes Pyl’cyn, som fick se de flesta båtarna sprängas i luften.
”Vi erövrade de första meterna av fiendens brädd, men det var inte många båtar som tog sig över. Jag hade inte många mannar kvar. Bara omkring 20.”
Få slapp undan med livet i behåll
Alexander Pyl’cyn och hans mäns anfall mot floden Oders västra strand blev början på Röda arméns stormlöpning mot Hitlers Berlin. När kriget var över ett par månader senare kunde de ryska straffångarna slutligen andas ut.
Pyl’cyn överlevde mirakulöst nog två år som ledare av en straffbataljon, och trots att han såg flera av sina soldater benådas för sina ”tappra insatser” tillhörde de en minoritet. De flesta kom aldrig så långt innan ödet hann ifatt dem.
Tragiskt nog hände det i flera fall att en hel straffbataljon rekommenderades för benådning efter att ha visat ovanligt stort mod, men innan benådningen hann godkännas på högre ort hade bataljonens soldater stupat under ett senare uppdrag.
Både tyskarna och ryssarna gjorde processen kort med desertörer. Här skär allierade soldater ner en hängd tysk desertör.
Först när Stalin firade ”den stora segern” i maj 1945 benådades alla shtrafnikier.
Exakt hur många soldater som stred som straffångar under kriget är okänt.
På den ryska sidan dömdes officiellt 427 910 män till shtrafbater från september 1942 till maj 1945. Den verkliga siffran är dock sannolikt högre, för officiell sovjetisk statistik är notoriskt otillförlitlig. Siffrorna kan både vara för höga och för låga, men när det gäller straffbataljonerna är siffrorna troligen i underkant.
I Tyskland gick många dokument förlorade under kriget, men historiker uppskattar att minst 50 000 fångar ingick i bataljonerna.
Medan historiker bedömer att cirka 50 procent av soldaterna i de tyska straffbataljonerna stupade var förlusterna betydligt större bland shtrafnikierna. Bara år 1944 var den officiella förlustsiffran 170 292 man.
Endast en bråkdel av de sovjetiska straffångarna bedöms ha överlevt kriget. Som en soldat uttryckte det: ”Det här kriget handlade om utplåning.”
Alexander Pyl’cyn dog år 2018 vid 94 års ålder. Därmed var han lyckligt ovetande om att en rysk armé av legosoldater bara fyra år senare skulle återuppta den taktik att använda straffångar som alla trodde att andra världskriget fasor satt punkt för.