”Jag har lagt patiens och enligt korten kommer det här fartyget aldrig att nå fram till Leningrad”, säger kapten Kalju ombord på S/S Naissaar. Han suckar.
Fraktfartygets maskinmästare tittar oroligt på sin kapten, men det är inget att göra. I augusti 1941 ska S/S Naissaar ge sig ut på sin hittills farligaste resa.
Hitlers trupper har omringat Tallinn, huvudstaden i Estniska socialistiska sovjetrepubliken. Nu måste 40 000 sovjetiska soldater och alla civila i den sovjetiska maktapparaten och deras familjer snabbt evakueras. Alla fartyg har kommenderats ut till evakueringen.
Medan kaptenen och maskinmästaren samtalar fortsätter de sovjetiska soldaterna att gå ombord. Hundratals utmattade människor traskar uppför landgången och går ner i fartygets lastrum.
Tyskarna har redan erövrat stora delar av Tallinn. En efter en drar sig de sovjetiska enheterna ur gatustriderna och skyndar iväg mot hamnen. Bakom dem stiger svart rök upp från brinnande byggnader. Stalin har gett order om att allt av värde ska förstöras, så att tyskarna inte kan få glädje av det.

Fraktfartyget S/S Naissaar (längst fram i bild) tillhörde det statligt ägda sovjetisk-estniska rederiet.
Om trupperna hade vetat vilket öde som väntade dem under flykten mot Leningrad skulle de inte ha gått ombord. S/S Naissaars konvoj kommer nämligen att råka ut för världskrigets blodigaste angrepp till sjöss.
Kanonerna siktar lågt
I slutet av augusti 1941 rådde undergångsstämning i Tallinn. Under flera veckor hade Röda armén förgäves försökt stoppa tyskarnas framryckning. Nu måste de ryska och estniska kommunisterna evakueras till Leningrad, 35 mil österut.
I hamnen i Tallinn rådde fullkomligt kaos. Den sovjetiska Östersjöflottan, som låg ute på redden, besköt tyskarna med sina kanoner. Ju mer fronten närmade sig stadens centrala delar, desto lägre behövde fartygskanonerna sikta. Till slut for granaterna precis ovanför kajerna där soldaterna och de civila var i färd med att stiga ombord.

Tyska trupper på väg över den sovjetiska gränsen år 1941. Angreppet kom som en fullständig överraskning för Stalin.
Tysk invasion tvingade ryssarna på flykt
Före andra världskrigets utbrott hade Hitler och Stalin gjort upp om hur Östeuropa skulle delas mellan de båda diktatorerna. Estland, som hamnade inom Sovjetunionens intressesfär, ockuperades av ryska trupper på sommaren 1940.
Under tiden intog Hitler Belgien, Nederländerna och Frankrike. Året efter riktade han emellertid sina kanoner mot Stalin. Den 22 juni 1941 inleddes Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen. När tyska trupper i juli korsade gränsen till Estland var de sovjetiska trupperna i området redan under beskjutning.
Många ester såg Hitlers frammarsch som ett välkommet tillfälle att slippa undan Stalins diktatur, så närmare 50 000 estniska partisaner anföll Röda armén och befriade flera delar av landet innan tyskarna hann fram.
Tyskarna visade sig emellertid inte vara några befriare som ville återge Estland sin självständighet. Enligt nazisternas planer skulle hälften av esterna deporteras för att ge plats åt tyska bönder, som skulle kolonisera landet.
Även hundratals sårade soldater bars ombord, medan sjuksköterskor försökte lindra deras smärta.
Krigsfartygen tog inte många med sig ombord, eftersom deras huvuduppgift var att försvara konvojen. I stället stuvades civila fartyg som S/S Naissaar fulla av soldater och civila. Många av dem stävade ut med mellan 2 000 och 3 000 passagerare ombord.
Förutom de tusentals evakuerade försökte Röda armén även få plats med värdefull militär utrustning.
”Varför i hela friden lastar ni ombord de där lådorna? Det finns inte plats nog för alla människor och så släpar ni med er lådor från fronten”, klagade en estnisk kranskötare i hamnen.
”Det är ammunition, din träskalle! I Leningrad kommer allt att behövas”, fräste en ryss åt honom.
Allt som inte fick plats ombord på fartygen kastades i hamnen eller sprängdes i luften mellan kolhögarna på kajen.
Alla förstod att evakueringen skulle bli farlig. Tyska ubåtar och minläggare samt finländska fartyg hade minerat Finska viken, och konvojen skulle bli beskjuten av kanoner på land och angripen av krigsfartyg. Dessutom gjorde tyska flygplan sig beredda att kasta sig över konvojens 190 fartyg.

Konvojen skyddades av den sovjetiska Östersjöflottans äldsta fartyg, bland dem Artem från år 1916. Jagaren sjönk redan den första dagen efter att ha seglat på en mina.
Därför hade civila fartyg som S/S Naissaar instruerats att stapla lösa plankor och brädor på däck, så att eventuella skeppsbrutna skulle ha någonting att klamra sig fast vid i vattnet.
Till och med kistskepp ger sig ut till sjöss
Till och med de värsta kistskeppen hade beslagtagits av de sovjetiska myndigheterna i Tallinn. S/S Naissaar var ett av dem.
Några veckor tidigare skulle ångfartyget från år 1911 egentligen ha sänkts i hamnen som hinder, så manskapet hade börjat montera ner allt av värde. Nu skulle det endast halvt sjödugliga fartyget bege sig ut på den farofyllda resan österut.
På morgonen den 28 augusti intog S/S Naissaar sin plats ute på redden, varifrån konvojen skulle avsegla. De 165 civila fartygen hade delats in i fyra enheter, medan den sovjetiska Östersjöflottans största fartyg utgjorde en självständig spjutspets. Sist i konvojen låg ett jaktskydd i form av äldre örlogsfartyg.

Vironia hette ursprungligen Kung Haakon och tillhörde det danska rederiet DFDS. Färjan var byggd för 336 passagerare, men under flykten från Tallinn hade hon med sig minst 2 300.
Klockan 11.18 började konvojens främre del röra sig österut, medan tyskarnas artilleri gav fartyget ett varmt avsked. Färjan Vironia slapp bara med nöd och näppe undan en artillerigranat. Den kapade trossen till bogserbåten som skulle hjälpa ångfartyget ut ur hamnen.
Snart dök ett nytt hot upp vid horisonten. Tyska torpedbåtar hade seglat från Helsingfors och närmade sig nu konvojen. Två stora sovjetiska krigsfartyg höll dem emellertid på avstånd med en effektiv spärreld.
Fartygskonvojen var totalt 50 kilometer lång. Längst fram försökte minsvepare röja en 200 meter bred passage genom fiendens minfält utanför Jumindahalvön, sex mil öster om Tallinn. Under tiden besköt krigsfartygen de tyska störtbombflygplanen som anföll minsveparna.
Tyskarnas minor satt fast i långa stålvajrar som förankrade dem på havsbottnen. De sovjetiska minsveparna försökte kapa vajrarna och samtidigt utlösa minorna. Många minor skars emellertid bara loss och flöt sedan omkring på ytan, vilket innebar att konvojens fartyg tvingades sicksacka mellan de minor de upptäckte.
Sjöminor lurade under ytan
I slutet av augusti hade tyskarna lagt ut sjöminor i Finska viken. Målet var att decimera den sovjetiska Östersjöflottan, som hade sin huvudbas i Tallinn.
När Hitlers trupper ryckte fram genom Estland räknade tyskarna med att ryssarna skulle utrymma basen och segla mot Leningrad. Därför lades drygt 2 000 så kallade hornminor ut i ett noga uttänkt mönster för att inga fartyg skulle kunna ta sig helskinnade genom minfältet.

Minan rullar ner i havet
De så kallade hornminorna låg på en vagn, som rullades ner i havet från minläggarna.

Tyngdes ner
Själva minan flöt, men den tunga vagnen drog ner den mot bottnen. Stålvajern mellan vagnen och minan var anpassad till havsdjupet.

Osynligt hot
Om tyskarna hade lyckats mäta havsdjupet korrekt flöt minan strax under ytan, så att den var osynlig för ryssarna. När ett ryskt fartyg körde på minans ”horn” exploderade laddningen.
Redan efter fem minuter i minfältet hördes den första explosionen. Klockan 17.05 försvann 700 evakuerade ner i djupet när ett mindre ångfartyg körde på en mina och sjönk. Samtidigt öppnade tyska kanonbatterier eld inifrån kusten, medan Stukaplan och Junkers Ju 88:or anföll från luften.
Under störtbombflygplanens angrepp var de civila fartygens enda räddning att segla i sicksack, men då kom fartygen också farligt nära kanten av den smala passage som minsveparna röjt. På så vis föll en gammal estnisk isbrytare offer för sin kursändring och sjönk tillsammans med över hundra passagerare.
Nödropen tystnar
Ombord på Vironia hade besättningen just kommit upp med kvällsmaten när ett tyskt flygplan gick till angrepp. Färjan lade snabbt om kursen, vilket fick den första bomben att träffa 50 meter bort. Även de därpå följande bomberna exploderade i havet, men en kort tid senare slutade Vironia röra sig framåt.
Trycket från explosionerna hade förstört rodret. Trots att färjan var bestyckad med luftvärnskanoner utgjorde den ett enkelt mål, som flera tyska flygplan nu kastade sig över.
Sovjetisk konvoj på dödskurs
Under den 350 kilometer långa sjöresan från Tallinn till Leningrad lurade tyskarna konstant på den sovjetiska konvojen. Minor, kustartilleri och flygplan anföll gång på gång.
När Vironia fick dödsstöten befann sig den sovjetiske krigskorrespondenten Nikolaj Michajlovskij ombord. Färjan skakades av en explosion och i nästa stund låg han i vattnet.
Med blod droppande från pannan såg Michajlovskij sig omkring. Överallt flöt lik vid havsytan. Korrespondenten fick syn på en ung kvinna från Leningrad med svarta flätor som han stiftat bekantskap med ombord på fartyget.
”Vågorna förde bort hennes lik. Under en ganska lång tid förblev hennes huvud med de vackert hoptvinnade flätorna synligt”, mindes han senare.
Tyska flygplan sköt maskingevärssalvor mot de överlevande, som kämpade för livet i vattnet.
”Efter hand blev det allt längre mellan nödropen och till slut hördes inga alls.” Nikolaj Michajlovskij, evakuerad ryss
Först när flygplanen försvann vågade Michajlovskij lägga sig på rygg för att spara krafter.
”Jag låg länge på rygg och betraktade det oändliga himmelsblå. Vågorna rullade mot mig. Ryggsim var mer bekvämt, för då svalde jag inte lika mycket vatten. Efter hand blev det allt längre mellan nödropen och till slut hördes inga alls.”
Stelfrusen släpades han senare ombord på en snabb motorbåt, som fortsatte flykten mot Leningrad.
Konvojen kastar ankar
Ombord på konvojens mest slagkraftiga fartyg, kryssaren Kirov, befann sig Östersjöflottans chef, amiral Vladimir Tributs. Han måste för allt i världen sättas i säkerhet på Kronstadt, ryssarnas flottbas utanför Leningrad.
I Moskva följde den sovjetiske ledaren Josef Stalin personligen med i hur långt Kirov hade kommit.
Under konvojens första dag till havs klarade sig Tributs bra, eftersom de tyska flygplanen huvudsakligen riktade in sig på mål som hade svårt att försvara sig. Tributs och de övriga i konvojen kunde emellertid inte andas ut förrän augustinattens mörker omsider sänkte sig över Finska viken.

Amiral Vladimir Filippovitj Tributs (1900–1977) ansvarade för evakueringen av Tallinn och Leningrads sjöförsvar.
Amiralen beordrade konvojen att stanna och lägga sig för ankar under natten. Att fortsätta i mörkret utan möjlighet att skilja mellan minor och flytande vrakdelar var för riskabelt. Vid den här tidpunkten befann sig Tributs utanför ön Stenskär, 90 kilometer öster om Tallinn.
Ester flyr norrut
Nattens mörker gjorde det möjligt för de tvångskommenderade sjömännen ombord på bogserbåtarna Paldiski och I-18 att fly. Liksom många andra ester såg de Stalins trupper som ockupanter, som de inte hade någon som helst lust att hjälpa.
Trots att båda bogserbåtarna var fulla av beväpnade soldater bestämde sig sjömännen för att lägga om kursen och segla mot friheten i Helsingfors. Sovjetiska soldater bevakade visserligen maskinrummet och bryggan, men i mörkret var det ingen som lade märke till kursändringen.
Mitt i natten uppbringades båtarna av finländska patrullbåtar. De sovjetiska soldaterna höjde sina vapen, men vid åsynen av övermakten var det ingen som vågade skjuta. Paldiski och I-18 eskorterades därefter i riktning mot Finlands kust.

Finländska kanonbåtar och andra örlogsfartyg patrullerade bukten, på jakt efter fartyg som kommit bort från konvojen.
Medan konvojen låg stilla i mörkret fortsatte ljudet av explosioner att höras. Strömmen förde lösa minor mot fartygssidorna och trots att matroser kämpade tappert med att stöta bort minorna med långa båtshakar lyckades de inte alltid.
Den illa skadade färjan Vironia hade klarat sig igenom flygbombardemanget och tagits på släp, men mitt i natten hann ödet ifatt henne när en mina drev in i henne och exploderade.
”I vattnet var allt kaos. Alla slogs mot alla för att rädda livhanken. Även jag trycktes ner under vattnet vid flera tillfällen”, mindes Rafail Beltšikov, som hade arbetat som tolk åt Röda armén i Tallinn.
Trots att ryska soldater slet av Beltšikov flytvästen överlevde han – men 2 300 andra miste livet.
Även på andra håll i den mörka natten gav drivande minor upphov till panik. Den ryska sjuksköterskan Olga Puginas fartyg började ta in vatten, medan de många sårade ombord desperat försökte ta sig upp ur lastrummet. Fartyget sjönk så snabbt att Pugina inte kunde göra någonting för att hjälpa dem.

Under veckorna efter Tallinns evakuering drev lösa minor in mot Finlands kust.
I ren desperation tog hon fram pistolen som hennes chef stuckit till henne inför avresan. Pugina tänkte skjuta sig själv. I sista stund slet emellertid en matros vapnet ur hennes hand och skrek: ”Ta av dig kängorna, jackan och byxorna och hoppa i vattnet! Hoppa så långt bort från fartyget du kan!”
En halvnaken Pugina hoppade i havet – för att strax därefter fiskas upp av ett litet fartyg. Matroserna gav henne ett långt, blått tygstycke att svepa in sig i.
För en kort stund befann sig Pugina i säkerhet, men bara en halvtimme senare sjönk även det nya fartyget.
Återigen hamnade Olga Pugina i det kalla vattnet. Tillsammans med några matroser rev hon remsor av det blå tyget och band dem runt drivande plankor och skapade på så vis en enkel flotte. På den satte hon sig tillsammans med de utmattade männen.
Konvojen lättar ankar
Klockan 4.40 lättade konvojen ankar. En och en halv timme senare blev de anfallna av tyska flygplan. Vid det här laget började ammunitionen till fartygens luftvärnskanoner ta slut.

Sedan år 1704 har flottbasen Kronstadt försvarat inseglingen till Sankt Petersburg, som mellan åren 1924 och 1991 hette Leningrad.
Leningrad kunde hålla stånd tack vare Stalins Dunkerque
Evakueringen av Tallinn stod den sovjetiska Östersjöflottan dyrt, men den fick en avgörande betydelse för ett av andra världskrigets viktigaste slag: tyskarnas belägring av Leningrad.
Efter förlusten av Tallinn flyttade den sovjetiska Östersjöflottan sitt högkvarter till flottbasen Kronstadt på ön Kotlin, 30 kilometer väster om Leningrad. Med sina 19 kvadratkilometer är ön inte mycket större än Ven, men under andra världskriget fanns det över 125 000 soldater där.
Kronstadt försvarades av 22 kustbatterier samt kanonerna ombord på 140 större och mindre krigsfartyg. Viktigast var dock Kronstadts flygbas med sina dryga 600 plan. Trots flera tyska flyganfall och försök till blockad förblev Kronstadt i ryska händer.
Under tyskarnas 900 dagar långa belägring av Leningrad skickade Kronstadt dit över 80 000 soldater för att stärka stadens försvar. Sovjetiska ubåtar med Kronstadt som bas försvagade tyskarnas försörjningslinjer och flottbasens flygplan angrep om och om igen belägrarna i ryggen.
Tyskarna svarade med flygplan och kanoner. Kotlin träffades av tusentals granater, men förblev en viktig del av Leningrads försvar tills krigslyckan vände och Röda armén i januari 1944 tvingade tillbaka Hitlers trupper.
Endast stora örlogsfartyg som kryssaren Kirov kunde fortfarande försvara sig effektivt, så dem undvek tyskarna. Ett stort fraktfartyg blev dagens första rov. En kort tid senare sjönk även S/S Naissaar och tog 1 500 passagerare med sig i djupet. Kaptenens patiens hade besannats.
På eftermiddagen den 29 augusti, ett och ett halvt dygn efter det att konvojerna lämnat Tallinn, nådde Kirov och amiral Tributs Östersjöflottans bas på Kronstadt.
Under tiden fortsatte tyskarna med sina skoningslösa angrepp mot de långsamma civila fartygen, som nu var fyllda till bristningsgränsen med överlevande som fått hjälp upp ur havet. Konvojernas sista fartyg kom fram först två dagar senare, efter att ha lidit svåra förluster.
I det som vissa har kallat Stalins Dunkerque gick 68 av 165 civila fartyg förlorade, medan 16 av 25 krigsfartyg sänktes.
Förlustsiffrorna är omdiskuterade, men enligt de två estniska historikerna Mati Õun och Hanno Ojalo lämnade 42 000 personer Tallinn med konvojerna. Endast 27 000 kom fram med livet i behåll, vilket innebär att 15 000 dog i Finska viken. Därmed utsattes de evakuerade från Tallinn för världskrigets blodigaste angrepp mot en konvoj.