Stalins Dunkerque slutade med ett blodbad

Om trupperna hade vetat vilket öde som väntade dem under flykten mot Leningrad skulle de inte ha gått ombord. S/S Naissaars konvoj kommer nämligen att råka ut för världskrigets blodigaste angrepp till sjöss.

Kanonerna siktar lågt

I slutet av augusti 1941 rådde undergångsstämning i Tallinn. Under flera veckor hade Röda armén förgäves försökt stoppa tyskarnas framryckning. Nu måste de ryska och estniska kommunisterna evakueras till Leningrad, 35 mil österut.

I hamnen i Tallinn rådde fullkomligt kaos. Den sovjetiska Östersjöflottan, som låg ute på redden, besköt tyskarna med sina kanoner. Ju mer fronten närmade sig stadens centrala delar, desto lägre behövde fartygskanonerna sikta. Till slut for granaterna precis ovanför kajerna där soldaterna och de civila var i färd med att stiga ombord.

Även hundratals sårade soldater bars ombord, medan sjuksköterskor försökte lindra deras smärta.

Krigsfartygen tog inte många med sig ombord, eftersom deras huvuduppgift var att försvara konvojen. I stället stuvades civila fartyg som S/S Naissaar fulla av soldater och civila. Många av dem stävade ut med mellan 2 000 och 3 000 passagerare ombord.

Förutom de tusentals evakuerade försökte Röda armén även få plats med värdefull militär utrustning.

”Varför i hela friden lastar ni ombord de där lådorna? Det finns inte plats nog för alla människor och så släpar ni med er lådor från fronten”, klagade en estnisk kranskötare i hamnen.

”Det är ammunition, din träskalle! I Leningrad kommer allt att behövas”, fräste en ryss åt honom.

Allt som inte fick plats ombord på fartygen kastades i hamnen eller sprängdes i luften mellan kolhögarna på kajen.

Alla förstod att evakueringen skulle bli farlig. Tyska ubåtar och minläggare samt finländska fartyg hade minerat Finska viken, och konvojen skulle bli beskjuten av kanoner på land och angripen av krigsfartyg. Dessutom gjorde tyska flygplan sig beredda att kasta sig över konvojens 190 fartyg.

Därför hade civila fartyg som S/S Naissaar instruerats att stapla lösa plankor och brädor på däck, så att eventuella skeppsbrutna skulle ha någonting att klamra sig fast vid i vattnet.

Till och med kistskepp ger sig ut till sjöss

Till och med de värsta kistskeppen hade beslagtagits av de sovjetiska myndigheterna i Tallinn. S/S Naissaar var ett av dem.

Några veckor tidigare skulle ångfartyget från år 1911 egentligen ha sänkts i hamnen som hinder, så manskapet hade börjat montera ner allt av värde. Nu skulle det endast halvt sjödugliga fartyget bege sig ut på den farofyllda resan österut.

På morgonen den 28 augusti intog S/S Naissaar sin plats ute på redden, varifrån konvojen skulle avsegla. De 165 civila fartygen hade delats in i fyra enheter, medan den sovjetiska Östersjöflottans största fartyg utgjorde en självständig spjutspets. Sist i konvojen låg ett jaktskydd i form av äldre örlogsfartyg.

Klockan 11.18 började konvojens främre del röra sig österut, medan tyskarnas artilleri gav fartyget ett varmt avsked. Färjan Vironia slapp bara med nöd och näppe undan en artillerigranat. Den kapade trossen till bogserbåten som skulle hjälpa ångfartyget ut ur hamnen.

Snart dök ett nytt hot upp vid horisonten. Tyska torpedbåtar hade seglat från Helsingfors och närmade sig nu konvojen. Två stora sovjetiska krigsfartyg höll dem emellertid på avstånd med en effektiv spärreld.

Fartygskonvojen var totalt 50 kilometer lång. Längst fram försökte minsvepare röja en 200 meter bred passage genom fiendens minfält utanför Jumindahalvön, sex mil öster om Tallinn. Under tiden besköt krigsfartygen de tyska störtbombflygplanen som anföll minsveparna.

Tyskarnas minor satt fast i långa stålvajrar som förankrade dem på havsbottnen. De sovjetiska minsveparna försökte kapa vajrarna och samtidigt utlösa minorna. Många minor skars emellertid bara loss och flöt sedan omkring på ytan, vilket innebar att konvojens fartyg tvingades sicksacka mellan de minor de upptäckte.

Redan efter fem minuter i minfältet hördes den första explosionen. Klockan 17.05 försvann 700 evakuerade ner i djupet när ett mindre ångfartyg körde på en mina och sjönk. Samtidigt öppnade tyska kanonbatterier eld inifrån kusten, medan Stukaplan och Junkers Ju 88:or anföll från luften.

Under störtbombflygplanens angrepp var de civila fartygens enda räddning att segla i sicksack, men då kom fartygen också farligt nära kanten av den smala passage som minsveparna röjt. På så vis föll en gammal estnisk isbrytare offer för sin kursändring och sjönk tillsammans med över hundra passagerare.

Nödropen tystnar

Ombord på Vironia hade besättningen just kommit upp med kvällsmaten när ett tyskt flygplan gick till angrepp. Färjan lade snabbt om kursen, vilket fick den första bomben att träffa 50 meter bort. Även de därpå följande bomberna exploderade i havet, men en kort tid senare slutade Vironia röra sig framåt.

Trycket från explosionerna hade förstört rodret. Trots att färjan var bestyckad med luftvärnskanoner utgjorde den ett enkelt mål, som flera tyska flygplan nu kastade sig över.

När Vironia fick dödsstöten befann sig den sovjetiske krigskorrespondenten Nikolaj Michajlovskij ombord. Färjan skakades av en explosion och i nästa stund låg han i vattnet.

Med blod droppande från pannan såg Michajlovskij sig omkring. Överallt flöt lik vid havsytan. Korrespondenten fick syn på en ung kvinna från Leningrad med svarta flätor som han stiftat bekantskap med ombord på fartyget.

”Vågorna förde bort hennes lik. Under en ganska lång tid förblev hennes huvud med de vackert hoptvinnade flätorna synligt”, mindes han senare.

Tyska flygplan sköt maskingevärssalvor mot de överlevande, som kämpade för livet i vattnet.

Först när flygplanen försvann vågade Michajlovskij lägga sig på rygg för att spara krafter.

”Jag låg länge på rygg och betraktade det oändliga himmelsblå. Vågorna rullade mot mig. Ryggsim var mer bekvämt, för då svalde jag inte lika mycket vatten. Efter hand blev det allt längre mellan nödropen och till slut hördes inga alls.”

Stelfrusen släpades han senare ombord på en snabb motorbåt, som fortsatte flykten mot Leningrad.

Konvojen kastar ankar

Ombord på konvojens mest slagkraftiga fartyg, kryssaren Kirov, befann sig Östersjöflottans chef, amiral Vladimir Tributs. Han måste för allt i världen sättas i säkerhet på Kronstadt, ryssarnas flottbas utanför Leningrad.

I Moskva följde den sovjetiske ledaren Josef Stalin personligen med i hur långt Kirov hade kommit.

Under konvojens första dag till havs klarade sig Tributs bra, eftersom de tyska flygplanen huvudsakligen riktade in sig på mål som hade svårt att försvara sig. Tributs och de övriga i konvojen kunde emellertid inte andas ut förrän augustinattens mörker omsider sänkte sig över Finska viken.

Amiralen beordrade konvojen att stanna och lägga sig för ankar under natten. Att fortsätta i mörkret utan möjlighet att skilja mellan minor och flytande vrakdelar var för riskabelt. Vid den här tidpunkten befann sig Tributs utanför ön Stenskär, 90 kilometer öster om Tallinn.

Ester flyr norrut

Nattens mörker gjorde det möjligt för de tvångskommenderade sjömännen ombord på bogserbåtarna Paldiski och I-18 att fly. Liksom många andra ester såg de Stalins trupper som ockupanter, som de inte hade någon som helst lust att hjälpa.

Trots att båda bogserbåtarna var fulla av beväpnade soldater bestämde sig sjömännen för att lägga om kursen och segla mot friheten i Helsingfors. Sovjetiska soldater bevakade visserligen maskinrummet och bryggan, men i mörkret var det ingen som lade märke till kursändringen.

Mitt i natten uppbringades båtarna av finländska patrullbåtar. De sovjetiska soldaterna höjde sina vapen, men vid åsynen av övermakten var det ingen som vågade skjuta. Paldiski och I-18 eskorterades därefter i riktning mot Finlands kust.

Medan konvojen låg stilla i mörkret fortsatte ljudet av explosioner att höras. Strömmen förde lösa minor mot fartygssidorna och trots att matroser kämpade tappert med att stöta bort minorna med långa båtshakar lyckades de inte alltid.

Den illa skadade färjan Vironia hade klarat sig igenom flygbombardemanget och tagits på släp, men mitt i natten hann ödet ifatt henne när en mina drev in i henne och exploderade.

”I vattnet var allt kaos. Alla slogs mot alla för att rädda livhanken. Även jag trycktes ner under vattnet vid flera tillfällen”, mindes Rafail Beltšikov, som hade arbetat som tolk åt Röda armén i Tallinn.

Trots att ryska soldater slet av Beltšikov flytvästen överlevde han – men 2 300 andra miste livet.

Även på andra håll i den mörka natten gav drivande minor upphov till panik. Den ryska sjuksköterskan Olga Puginas fartyg började ta in vatten, medan de många sårade ombord desperat försökte ta sig upp ur lastrummet. Fartyget sjönk så snabbt att Pugina inte kunde göra någonting för att hjälpa dem.

I ren desperation tog hon fram pistolen som hennes chef stuckit till henne inför avresan. Pugina tänkte skjuta sig själv. I sista stund slet emellertid en matros vapnet ur hennes hand och skrek: ”Ta av dig kängorna, jackan och byxorna och hoppa i vattnet! Hoppa så långt bort från fartyget du kan!”

En halvnaken Pugina hoppade i havet – för att strax därefter fiskas upp av ett litet fartyg. Matroserna gav henne ett långt, blått tygstycke att svepa in sig i.

För en kort stund befann sig Pugina i säkerhet, men bara en halvtimme senare sjönk även det nya fartyget.

Återigen hamnade Olga Pugina i det kalla vattnet. Tillsammans med några matroser rev hon remsor av det blå tyget och band dem runt drivande plankor och skapade på så vis en enkel flotte. På den satte hon sig tillsammans med de utmattade männen.

Konvojen lättar ankar

Klockan 4.40 lättade konvojen ankar. En och en halv timme senare blev de anfallna av tyska flygplan. Vid det här laget började ammunitionen till fartygens luftvärnskanoner ta slut.

Endast stora örlogsfartyg som kryssaren Kirov kunde fortfarande försvara sig effektivt, så dem undvek tyskarna. Ett stort fraktfartyg blev dagens första rov. En kort tid senare sjönk även S/S Naissaar och tog 1 500 passagerare med sig i djupet. Kaptenens patiens hade besannats.

På eftermiddagen den 29 augusti, ett och ett halvt dygn efter det att konvojerna lämnat Tallinn, nådde Kirov och amiral Tributs Östersjöflottans bas på Kronstadt.

Under tiden fortsatte tyskarna med sina skoningslösa angrepp mot de långsamma civila fartygen, som nu var fyllda till bristningsgränsen med överlevande som fått hjälp upp ur havet. Konvojernas sista fartyg kom fram först två dagar senare, efter att ha lidit svåra förluster.

I det som vissa har kallat Stalins Dunkerque gick 68 av 165 civila fartyg förlorade, medan 16 av 25 krigsfartyg sänktes.

Förlustsiffrorna är omdiskuterade, men enligt de två estniska historikerna Mati Õun och Hanno Ojalo lämnade 42 000 personer Tallinn med konvojerna. Endast 27 000 kom fram med livet i behåll, vilket innebär att 15 000 dog i Finska viken. Därmed utsattes de evakuerade från Tallinn för världskrigets blodigaste angrepp mot en konvoj.