Efter första världs­kriget, revolution och inbördeskrig befinner sig Sovjetunionen i början av 1930-talet i akut kris.

© Russian Archives, Library of Congress

Stalins dödskanal krävde 50000 Gulagfångars liv

Fyra och en halv meter kanal kostade ett människoliv. Så ser resultatet ut för den 227 kilometer långa Stalinkanalen, eller Vitahavs–Östersjö­kanalen, som Stalin lät gräva på bara 20 månader. Han ville visa västvärlden att den unga Sovjet­staten kunde åstadkomma det omöjliga.

4 juli 2018 av Therese Boisen Haas

Fångvaktarens gevär ­pekar hotfullt mot de frusna och vilsna fångarna som sakta släpar sig fram genom den vintriga björkskogen.

”Framåt, framåt!” ryter fångvaktaren. Det är november år 1931. Tiotusentals fångar har deporterats i godsvagnar ­genom Karelens ödemarker i nordvästra Sovjetunionen till just den här platsen, Medvezjegorsk – Björnberget. 

Bevakade av några vakter från den hemliga polisen OGPU kämpar sig leden av män vidare mot den lilla staden Povenets. Här ska de, enligt Stalins order, börja anlägga en 227 kilometer lång kanal genom det obebodda Karelen. Kanalen ska förbinda sjön Onega med Vita havet.

Efter drygt tre mil till fots kommer de utmattade tvångsarbetarna – en blandning av kriminella, bönder, politiskt oliktänkande och Sovjetunionens främsta ingenjörer – äntligen fram till Povenets. 

Ingenting har gjorts för att förbereda för fångarnas ankomst, och de första frusna och hungriga fångarna tvingas övernatta i hålor som de själva gräver i den frusna marken.

Stalins beslut att anlägga en kanal här innebär att en 300 år gammal rysk dröm blir verklighet: en vattenväg mellan Vita havet och sjön Onega och där­ifrån ut till Finska viken, i stället för den 5 000 kilometer långa sjöresan runt Skandinaviska halvön.

På 1700-talet bygg­des landets krigsfartyg i Archangelsk vid Vita havet, och därifrån ville Peter den store ha en väg till Östersjön för att kunna ­föra krig mot svenskarna.

Tsaren lät därför göra geologiska undersökningar av Karelens berggrund. 

Den visade sig bestå nästan uteslutande av granit, och även om området hade många sjöar som kunde kopplas ihop och bilda en naturlig del av vattenleden, bjöd den drygt 20 mil långa sträckan mellan sjön Onega och Vita havet på mer än fyra mil berggrund som var nästan omöjlig att forcera. 

Tsaren drog slutsatsen att projektet var ekonomiskt ohållbart.

En strid ström av fångar kom till arbetslägren vid Vitahavskanalen. De svagaste dukade snart under. 

© Tomasz Kizny

Kanalen är ett fåfängt projekt

År 1930 är det andra tider i det ryska ­riket. Landets kommunistiske diktator Stalin har bestämt sig för att modernisera det gammalmodiga Sovjetunionen. 

Alla krafter sätts in för att stärka landets militär. Det ska ske genom massiv industrialisering och tvångskollektivisering av jordbruket. 

Eftersom ett krig mot de kapitalistiska­ länderna kommer att bli ett oundvikligt faktum har sovjetledarna inga svårigheter att hitta militärstrategiska argument för kanalen: Med den ska Sovjetunionen snabbt kunna förflytta fartyg och materiel mellan Östersjön och Vita havet. 

Och eftersom det sker innanför landets gränser kan det till och med göras i största hemlighet. Kanalen kommer med andra ord att ge Sovjet möjligheten att bygga upp den största av sina totalt fyra flottor: nordflottan.

Sovjetledningen skickar ännu en gång ut geologer för att göra förundersökningar i området, och statens ekonomer räknar på kostnaderna för en kanal. 

De utgifter som anslås för bygget ser fortfarande skyhöga ut, och förutom exporten av timmer från området kommer kanalen inte att bidra till någon större ekonomisk vinst.

Men Stalins ambitioner är blandade med fåfänga. 

Kanalen kommer inte bara att vara en storslagen sovjetisk ingenjörsprestation som han kan imponera på västvärlden med, den kommer även att bli ett bevis för sovjetsocialismens överlägsenhet i jämförelse med det gamla tsarimperiet. 

Den kommunistiska staten klarar sådant som forna ­tiders samhällssystem inte lyckats med.

Sovjetstatens innersta maktkrets, politbyrån, är dock skeptisk till projektet. Två medlemmar hävdar, något obetänksamt, att ekonomin är alltför osäker. Stalin blir rasande och skriver till regeringschefen Vjatjeslav Molotov:

”Jag har fått berättat för mig att kamrat Rykov och kamrat Kviring vill bromsa byggandet. De bör degraderas och tillrättavisas!”

Fångar löser kostnadsfrågan

Stalin ignorerar alla invändningar och ingen vågar påpeka för diktatorn att han inte fått fullständig information från de mer insatta ingenjörerna och flottans män.

Till sin hjälp med kanalplanerna har Stalin chefen för säkerhetspolisen ­OGPU, Genrich Jagoda. Efter Jagodas rekommendationer beslutar diktatorn att anlägga den svåraste delen av kanalen enbart med hjälp av tvångsarbetare. 

Det beslutet löser inte bara den ekonomiska frågan utan passar även utmärkt ihop med den nya ideologiska inriktningen perekovka.

Ordet betyder ungefär ”omsmidande” och hänvisar till Stalinregimens tanke om att omskola statens många ”samhällsfarliga element”. 

I landets växande nät av Gulag-arbetsläger får de svaga elementen – brottslingar, rika personer och politiska motståndare – en ny chans i livet genom att med hårt, fysiskt arbete bidra till att bygga upp det nya, moderna sovjetsamhället. 

Som behövd medborgare kommer Gulagfången att uppnå självrespekt och en känsla av tillhörighet, och efter ett antal år i lägret kan han eller hon återgå till samhället med den rätta sovjetmentaliteten – eller dö under försöken. 

Stalin och Jagoda, som får ansvaret för anläggningsarbetet, bestämmer också att ingen utländsk expertis eller utländskt materiel får användas i arbetet. Beslutet bottnar dels i sovjetisk stolthet, dels i den magra statskassan som inte tillåter marginaler i budgeten i byggprojekt av den här kalibern.

Skickliga ingenjörer arresteras

Jagoda som, precis som de flesta andra av sina medarbetare, är en enkel man med bara åtta års skolgång i bagaget, har emellertid insett att projektet behöver experter. 

Därför börjar säkerhetspolisen systematiskt att arrestera landets främsta ingenjörer. De anklagas kategoriskt för kontrarevolutionär konspiration och sabotage mot Sovjetstaten.

På försommaren 1930 har 120 byggexperter, däribland den unge ingenjören Orest Vjasemskij, arresterats och stuvats in i en sidobyggnad till OGPU:s högkvarter i Moskva. De får i uppgift att konstruera ritningarna för den enorma kanalen. 

Allihop har de fått löfte om att benådas om kanalprojektet håller tids­ramen på 20 månader, och alla vill visa sin skicklighet. De sliter dygnet runt för att lösa uppgiften, väl medvetna om att kanalen ska byggas i stort sett utan tekniska hjälpmedel som kranar, gräv- eller schaktmaskiner.

Vjasemskij är begåvad och ambitiös. ­I tre månader arbetar han med uträkningar kring dammar och slussportar innan han och de övriga ingenjörerna deporteras till platsen för kanalen.

Berggrunden höggs bort för hand och i stort sett utan några sprängmedel alls. 

© Ria/Polfoto

Tidspress ger gammalmodig kanal

I juli 1931 inleds projekteringen av sträckningen från Onega till Vita havet. Av den totala längden på 227 kilometer går 184 kilometer över uppdämda sjöar och floder, men mellan de många vattendragen finns sammanlagt 43 kilometer som ska grävas ut ur berggrunden för hand. 

Kanalens 128 fördämningar, slussar och diken ska byggas med de material som finns tillgängliga – det vill säga trä, sten och torv. 

Sprängämnen och cement finns bara i små mängder, och stål får fångarna själva tillverka på plats. Det finns inte ens några verktyg; innan arbetet kan börja måste fångarna själva tillverka sina redskap.

För att tidsplanen på 20 månader ska kunna hållas bestäms kanalens djup till bara fyra meter. 

Det är inget problem för flottans fartyg på 1930-talet – och om det skulle behövas får besättningarna tillfälligt montera av kanontorn och lossa ammunition så att skeppen ligger högre i vattnet. 

Den tid de sparar på att ta gen­vägen genom den grunda kanalen uppväger extraarbetet med råge. Dessutom har Stalin ännu inte krävt någon oceangående flotta.

Men eftersom kanalen är så grund blir den militärstrategiska nyttan sorgligt kortvarig. 

När den tunga ryska nordflottan senare byggs upp i ­Ishavet vid Murmansk blir både jagare och ubåtar snabbt mycket större än dem som tillverkats mellan de båda världskrigen, och de kan inte längre ta genvägen genom Stalins kanal. 

Den kan i stort sett bara användas av lokal trafik med pråmar.

Fångar ska själva stå för allt

Det må vara ont om material kring kana­len men arbetskraft finns det nästan hur mycket som helst. 

Till följd av den samtidiga tvångskollektiviseringen av jordbruket arresteras drygt två miljoner bönder åren 1930–33. De skickas till olika arbetsläger runtom i det enorma riket.

OGPU har konfiskerat fångarnas varma kläder under transporten och mat­ransonerna är otillräckliga redan från dag ett. Men Vjasemskij och de andra ingenjörerna väljer att försöka bortse från misären – löftet om benådning ger dem kraft inför det kolossala projekt som väntar dem.

Den ständiga tillförseln av nya fångar gör att det blir en kaotisk stämning i lägret. För att strukturera anläggningsarbetet ber Jagoda om hjälp från det närbelägna fånglägret på Solovetskijöarna.

Mannen som ska få ordning på lägret är Naftalij Frenkel, en skoningslös och intelligent före detta fånge som avancerat till OGPU-kommendant på bara några år. 

Frenkel är hjärnan bakom Gulag­lägrens obarmhärtiga men effektiva straffarbetssystem, och i november 1931 får han ansvaret för det dagliga arbetet på kanalen. Hans idé är rå och enkel: han låter fångarna göra allting. De bygger baracker, badhus, sjukhus och kök där fångar lagar mat åt fångar.

Kommendanten beslutar att kanalen inte ska grävas från den ena änden till den andra. I stället ska fångarna arbeta på hela sträckan samtidigt – det går snabbare, menar Frenkel. 

Därför behövs det fler läger längs kanalen, och i varje nytt läger är villkoren desamma: Ingenting är förberett när fångarna anländer. Baracker ska byggas och livsmedels-försörjningen organiseras. Varje gång dör hundratals personer i den bitande karelska kölden.

De bästa arbetarna får mest mat

Kanalbyggets alla läger går under beteckningen Belbaltlag – bildat av de första bokstäverna i de ryska orden för Vita havet, Östersjön respektive läger.

Trots att kanalarbetet pågår för fullt råder ständig panik i administrations­baracken vid Björnberget. OGPU-officer Sejmon Firin och hans män vet mycket väl att deras liv och karriär är beroende av att tidsplanen på 20 månader hålls. 

Lägerledningen anser att arbetet går alldeles för långsamt, och för att driva upp tempot inför Frenkel den så kalla­de socialistiska kapplöpningen. Den är välkänd från livet utanför lägren och innebär att arbetarna tävlar mot varandra om att överträffa den fastställda produktionsnormen.

Lägerledningen utövar även udarnik-­kulturen. De så kallade udarniki, arbetare som överträffar normen, belönas med nya arbetskläder och bättre mat än de övriga fångarna. 

I matsalen sitter de vid särskilda bord under banderoller med texten: ”Den bästa maten till de bästa arbetarna”. Deras mindre dugliga kolleger sitter under banderollen där det står: ”Här serveras sämre mat till arbetsvägrare, dagdrivare och oduglingar”. 

En arbetare som överlevde tiden i fånglägret mindes senare att han fått varma piroger sedan hans arbetslag presterat över målet. För de arbetare som ”bara” uppfyllde normen var dagsransonen 500–600 gram bröd om dagen.

Den allra främsta moroten i Frenkels belöningssystem är sänkt straff: Varje gång en fånge uppfyllt normen till 100 procent tre dagar i sträck, dras en dag från hans tidsbestämda straff.

Redan i mitten av år 1931 finns det drygt 100 000 fångar i Belbaltlag och livsmedelsbristen blir snart ett allvarligt problem i de många arbetslägren längs kanalen. 

Många fångar dör av svält och när vintern kommer ökar antalet dödsfall markant. OGPU-chefen Jagoda skriver till Stalin och Molotov och förklarar att matleveranserna måste utökas.

Men det finns ingen hjälp att få. Tvångskollektiviseringen av jordbruket har lett till en svältkatastrof i hela Sovjetunionen. Under 1930-talet svälter flera miljoner ryssar ihjäl. 

De hårt arbetande Gulagfångarna vid Vita havet tvingas klara sig på ännu mindre matransoner än tidigare.

Straffångarna stod uppställda längs kajen när Stalin passerade på sin kanalprovtur.

© USSRLife

Lös uppgiften eller dö

Ingenjör Vjasemskij förflyttas till brigaden som arbetar på den problematiska Matkozjnja-sträckningen mellan sjöarna Onega och Vygozero. Nu är det han som ska leda den här delen av kanalbygget sedan den förre ingenjören på posten fallit i onåd hos OGPU. 

Vjasemskij inser snabbt att hans företrädare varit mycket skicklig men inte lyckats hålla tidsplanen. Den unge ingenjören vill inte alls ha arbetet, men får veta att ett nej kommer att betraktas som rymningsförsök och straffas med döden.

Matkozjnja-sträckningen är en naturlig vattenled och behöver alltså inte grävas ut men den har stora höjdskillnader och våldsamma strömmar. Lösningen är att dämma upp vattenmassorna så att båt­trafiken slipper strömvirvlarna. 

Men en sådan fördämning kommer att skapa ett enormt vattentryck. Dessutom behövs det en avancerad dubbelsluss för att kunna föra fram båtar på en sträcka där höjdskillnaden är hela 14 meter.

Vjasemskij har tidigare arbetat med bevattningskanaler – aldrig med kanaler för båttrafik. Han är nu tvungen att testa några helt oprövade lösningar som kan kosta människoliv om de misslyckas. 

Till exempel är hans 150 meter breda stenfördämning, klädd med trä och tätad med mossa, tämligen oortodox men den står emot trycket från vattnet. Ingenjör Vjasemskij räddar sitt eget skinn, och som så många andra före detta kanal­fångar blir han senare stolt över att ha arbetat med projektet.

I början av år 1933 kommer det ett besked från Moskva om att kanalen förväntas vara klar för genomresa den 1 maj 1933. Men den är långtifrån färdig. 

Arbetsprotokollen säger att arbetet fortskrider enligt planerna. Men verkligheten är en annan: Såväl arbetarna som bridgadledarna har angett alldeles för bra resultat för att överträffa varandra och få belöningar.

I början av 1933 saknas fortfarande den svåraste delen av arbetet, nämligen den högt belägna del som ska utgöra en vattendelare mellan kanalens norra och södra del.

Det är omöjligt att tala om för Stalin att de ligger långt efter med arbetet. I stället inleder Jagoda ”100-dagarsstormen”, en forcerad insats där fångarna ska arbeta i treskift dygnet runt.

Antalet fångar som dukar under för påfrestningarna ökar med rekordfart och när man börjar se slutet på det gigantiska projektet har fler än 50 000 fångar mist livet.

I den desperata kapplöpningen mot tiden ändras det projekterade kanaldjupet på fyra meter till bara 3,65 meter på vissa ställen. De resterande 35 cm, som fusket med produktionssiffrorna har kostat för kanaldjupet, blir förödande för kanalens värde.

Det behöver bara vara för grunt på ett enda ställe för att den 227 kilometer långa kanalen ska bli obrukbar för flottans förflyttningar. 

Stalins båtresa på kanalen förevigades. Ursprungligen stod OGPU-chefen Jagoda i mitten, men han föll i onåd och retuscherades bort.

© Dimitri Nalbandian

Stalin blir besviken över resultatet

Tidsplanen har spruckit med en månad när konstruktionerna äntligen är klara att testas. Ingenjörer och arbetare ser nervöst på medan vattenmassorna släpps fram genom de handbyggda slussarna, fördämningarna och dikena av trä och mossa. 

I stort sett håller konstruktionerna, och redan innan de allra sista delarna av kanalen är riktigt färdiga skickas de första krigsfartygen igenom på en special­expedition: Tre ubåtar, tre jagare och tre korvetter flyttas från Öster­sjön ­genom kanalen till Murmansk, och grundar nordflottan. Den 20 juni 1933 är ­kanalprojektet officiellt färdigt.

I mitten av juli infaller en stor dag för kanalarbetarna och ingenjörerna. Tusentals av dem står uppställda när Stalin själv kommer för att besiktiga kanalen.

Stalin, Jagoda och politbyråmedlemmarna Kirov och Vorosjilov ska resa på kanalen under ett par dagar och studera de olika hydrotekniska anläggningarna längs den jättelika vattenled som skapats på rekordtid och till nästan ingen kostnad alls. 

Men Stalin är inte alls imponerad av resultatet av cirka 130 000 fångars (varav många dött) otroliga slit under 20 månader:

”Den är inte särskilt stor”, säger Sovjetunionens ledare lako­niskt.

Kanalen invigs officiellt den 2 augusti 1933. Den får bära Stalins namn och i landets största tidningar publiceras artiklar om de goda resultaten av ”omsmidandet” av förhärdade brottslingar; genom kanalbygget har de lärt sig livets rätta, socialistiska sammanhang. 

Vid Björnberget har det vuxit fram en riktig liten stad, där arbetarna byggt ett hotell med en lyxig penthouse-svit åt diktatorn.

Men Stalin övernattar aldrig där. Han lämnar festligheterna samma dag och vägrar att ägna mer av sin dyrbara tid åt den ynkligt lilla kanalen.

Få allt om andra världskriget direkt i brevlådan

VÄRLDENS HISTORIA är Nordens största historietidskrift, och andra världskriget är ett av våra kärnämnen. Välj den prenumeration som passar dig bäst – så får du samtidigt en valfri gåva.

Läs mer

Anne Appelbaum: Gulag – A History, Doubleday, 2004. Cynthia A. Ruders: Making History for Stalin, University Press of Florida, 1998. Konstantin Gnetnjev: Belomorkanal – Vremena i sudbyj, Kronos Bibliotek, 2008.

Kanske är du intresserad av...