SS-massaker ledde till blodig hämnd

VIDEO (del 1): Amerikanerna fångades i dödlig korsning

Tajmingen kunde inte ha varit sämre för den amerikanska konvojen, som i Baugnez körde rakt i famnen på Joachim Peipers överlägsna pansarstyrka.

Amerikanerna kastar sig ner i dikena och försöker besvara elden. Men fienden är i numerärt överläge, och ett stort antal Tiger- och Pantherstridsvagnar mullrar fram öster om Baugnez.

”Vi måste ge upp”, ropar Virgil Lary till sina män, och strax därefter kliver de drygt 100 amerikanerna upp ur dikena med händerna över huvudet.

Tyskarna, som tillhör SS-Kampfgruppe Peiper, driver ut fångarna ut på det intilliggande fältet. Trots vinterkylan är marken lerig.

Förbryllad noterar Lary hur två stridsvagnar blockerar amerikanernas flanker, trots att alla fångarna står med händerna över huvudet utan att utgöra något hot.

Ett tredje fordon stannar på vägen intill fältet, där ett stort antal SS-soldater ställt upp på rad. En officer i fordonet tar upp sin pistol och pekar på fångarna med den. Plötsligt trycker han på avtryckaren.

En kula slår in i bröstet på Larys chaufför, som står snett framför honom. De amerikanska fångarna stirrar skräckslaget på sin landsman, som stönar högljutt och faller omkull på marken.

I nästa sekund börjar tyskarnas kulsprutor smattra. En massaker har inletts.

Men tyskarnas illdåd kommer inte att glömmas bort – varken av amerikanerna eller av historien.

SS var redo för blodbad

Bödlarna från SS-Kampfgruppe Peiper tillhörde den kvarts miljon tyska soldater, som i december 1944 ingick i Hitlers Ardenneroffensiv.

Blixtangreppet genom de belgiska skogarna mot den amerikanska fronten var Führerns sista stora försök att vända krigets gång.

Ledorden för offensiven var fart och överraskning, och Kampfgruppe Peiper under befäl av SS-Obersturmbannführer Joachim Peiper ingick i den pansarspjutspets, som skulle mullra fram genom Ardennerna och erövra de viktigaste broarna över floden Meuse.

Hitler hade inför angreppet i ett direktiv klart och tydligt förkunnat att styrkorna skulle strida ”skoningslöst”, så att de skulle kunna rycka fram ”på en våg av rädsla och fruktan”. Führern poängterade att soldaterna inte skulle ”visa någon mänsklig återhållsamhet”.

Enligt Joachim Peiper mottog han två dagar innan Ardenneroffensiven i divisionens stab direktiv som ”föreskrev att krigsfångar skulle skjutas, när den aktuella stridssituationen krävde det”.

Andra vittnen förnekade efter kriget att de fått så tydliga instruktioner om likvideringar, men många soldater i SS-förbanden upplevde under Ardenneroffensiven att deras befälhavare uppmanade dem att göra processen kort med krigsfångar.

VIDEO: Hitlers offensiv tog amerikanerna på sängen

Den 16 december 1944 angrep över en kvarts miljon tyska soldater genom Belgien i ett desperat försök att splittra de allierade styrkorna. Här kan du se autentiska bilder från offensiven.

Skulle det tyska överraskningsangreppet lyckas fick enheterna inte sinkas av besväret med att ta hand om krigsfångar. Det hörsammades framför allt av soldaterna inom Waffen-SS, som var indoktrinerade att inte låta moraliska skrupler stå i vägen för deras insatser på slagfältet.

En kompanichef uppmanade till exempel sina män att ”strida i den gamla, goda SS-andan”:

”Jag ger er inte order att skjuta krigsfångar, men ni är alla utbildade SS-soldater. Ni vet vad ni ska göra utan att jag behöver berätta det för er”, tillade han.

Peiper krävde östfrontstaktik

Inte heller Peiper var typen som hade några samvetsbetänkligheter inför att behandla fienden brutalt. Den 29-årige inbitne nazisten hade redan 1933 gått med frivilligt i SS och tjänstgjorde under krigets första år som SS-chefen Heinrich Himmlers adjutant.

Tillsammans med Himmler hade han inspekterat koncentrationsläger och bevittnat gasningar av psykiskt sjuka personer. Peiper stred senare i Sovjetunionen, där hans enhet fick rykte om sig att misshandla och skjuta fångar.

Enligt en soldat från Kampfgruppe Peiper ville chefen att striderna i Ardennerna skulle bedrivas på samma brutala sätt som på östfronten.

”Nu ska vi slåss på samma sätt som vi gjorde i Ryssland. De särskilda regler som hittills har tillämpats på västfronten ska skrotas”, ska Peiper ha sagt innan slaget.

När Peipers styrka under offensivens andra dag plötsligt stod med drygt 100 amerikanska fångar var SS-soldaterna därför medvetna om vad som krävdes. Stridsgruppen låg efter enligt tidsplanen och hade bråttom att komma vidare.

Ingen vet om Peiper själv gav order om massakern. Befälhavaren hade redan kört vidare med stridsvagnarna i täten, när amerikanerna föstes samman på åkern. Han var därför långt bort, när de första skotten avlossades utanför Baugnez.

För amerikanerna bröt helvetet ut.

Kallblodig avrättning

Löjtnant Virgil Lary hade med fasa sett sin chaufför segna ner på marken med en kula i bröstet. Han och de andra fångarna hann knappt reagera, förrän tyskarna öppnade eld med pistoler, gevär och kulsprutor och överöste dem med kulor.

”Eldgivningen blev allt intensivare. De av oss som inte dödades omedelbart kastade sig ner på marken. Jag föll med ansiktet ner i leran och med fötterna mot vägen. Jag hörde klagoropen från de sårade männen”, berättade Lary efteråt.

VIDEO (del 2): Amerikanerna avrättas

I tre–fyra minuter fyllde kulsprutornas smattrande luften, medan fångarna mejades ner. Lary kände hur en kula träffade honom i ena foten, medan en annan trängde in i låret.

När vapnen till slut tystnade låg flera sårade och jämrade sig högljutt, medan andra låg helt stilla.

”Macht alle kaputt!” hördes det från vägen – alla överlevande skulle likvideras.

En av de SS-män som var med medgav senare under förhör att han och två kamrater stått ”i ett par minuter och observerat de amerikaner som fortfarande rörde sig eller visade något annat livstecken. Vi tre såg ut ett antal mål och gick fram till dem för att skjuta dem. Jag sköt fyra eller fem sårade amerikanska soldater med min pistol. Jag satte helt enkelt en kula i hjärtat på var och en av dem.”

Medan Lary låg med ansiktet begravt i leran märkte han hur bödlarna kom närmare. Varje gång ett skott avlossades tystnade något av skriken från de sårade. Lary bet ihop om smärtan och spelade död. Han låg blick stilla, stel av skräck, när ett par stövlar stannade till bredvid honom.

”Tiden stod stilla”, berättade löjtnanten, som hörde hur ett skott avlossades mot huvudet på mannen bredvid honom.

”Jag väntade med fasa på att mitt liv skulle ta slut.”

De överlevande försökte fly

Lary var övertygad om att döden var nära. Därför kändes det som ett mirakel, när han hörde hur den tyske SS-soldatens steg långsamt avlägsnade sig.

Strax därefter upphörde skottlossningen. Tyskarna verkade vara säkra på att alla fångarna var döda. Dieselmotorerna mullrade igång, och stridsvagnarna och de andra pansarfordonen rullade vidare söderut.

Endast några enstaka tyska soldater stannade kvar och bevakade vägkorsningen i Baugnez, där de dirigerade nyanlända pansarstyrkor söderut.

Förutom Lary var 15–20 andra amerikaner på åkern fortfarande vid liv. Varje gång en kolonn med tyska fordon bullrade förbi passade de överlevande på att viska till varandra.

Att ligga kvar på åkern i vinternattens köld skulle innebära en säker död, så de kom överens om att försöka ta sig därifrån.

”Nu är det dags”, viskade en av amerikanerna, när mörkret började falla vid 16.30-tiden.

VIDEO (del 3): De överlevande försöker fly

Stapplande och haltande sprang de sårade männen över åkern. Några satte kurs mot en skog, medan andra tog sikte på ett folktomt kafé i närheten av vägkorsningen.

De tyska vakterna upptäckte snart de flyende, och öppnade eld mot dem. En grupp amerikaner hann in i skogen och kom undan. Sådan tur hade inte de som sökt skydd i kaféet. Tyskarna satte eld på byggnaden, och när amerikanerna rusade ut blev de nedskjutna.

Allt registrerades av Lary, som ensam hade tagit skydd i ett skjul i närheten av huset. Lyckligtvis sökte tyskarna inte igenom skjulet, och när det blivit helt mörkt gav han sig av mot nordväst – mot staden Malmédy, som fortfarande kontrollerades av amerikanska styrkor.

”Jag hade lyckligtvis en kompass. Jag visste inte exakt var Malmédy låg. Det var omkring fem kilometer dit. När jag nådde en klunga med fem–sex hus, hjälpte några belgare mig att hitta till Malmédy. Där rapporterade jag direkt om allt till en överstelöjtnant.”

Larys och andra överlevandes berättelser väckte bestörtning bland de amerikanska styrkorna. På mindre än ett dygn kände varenda soldat i skyttevärnen i Ardennerna till tyskarnas massaker, som felaktigt kallades för Malmédymassakern i stället för Baugnezmassakern – sannolikt för att de fasansfulla historierna kom från Malmédy.

För amerikanerna spelade geografin emellertid mindre roll. För soldaterna var det bara en sak som gällde: det tyska illdådet skulle hämnas.

Amerikanernas hämnd

Nyheten om massakern förändrade amerikanernas inställning till striderna i Ardennerna dramatiskt. Redan dagen efter det brutala dådet utfärdade ledningen en enträgen varning till alla soldater längs fronten:

”Det är i alla lägen farligt att överlämna sig till tyska stridsvagnsbesättningar och i synnerhet stridsvagnar som inte ledsagas av infanteri, eller att kapitulera till förband som är i färd med en snabb framryckning. Dessa förband är inte rustade för att ta fångar och löser det genom att helt enkelt döda fångarna.”

Att lägga ifrån sig sitt vapen och sträcka händerna i luften var därför inte längre en möjlighet. Nu kämpade amerikanerna till sista blodsdroppen. Men den största attitydförändringen var den cynism som visades gentemot fienden. All tillstymmelse till barmhärtighet eller hänsyn till konventioner begravdes i den snö som börjat falla över Ardennerna.

Veckorna efter massakern hände det ofta att amerikanska soldater misshandlade tillfångatagna tyskar som var iförda amerikanska kängor. Det kunde nämligen bara betyda att de hade tagit kängorna från döda eller tillfångatagna amerikanska soldater.

I själva verket var det så att de tyska soldaterna i december 1944 led brist på i stort sett allt – i synnerhet varma skodon. Frestelsen att ta varma, fodrade kängor från de döda var därför stor.

Ilskan över de mördade kamraterna gjorde dock att få amerikanska soldater funderade så långt. Det hände att amerikanska fallskärmssoldater som straff tvingade tillfångatagna tyskar att gå barfota i snön, tills de var så förfrusna att de inte kunde stå upp.

Därefter skickades fångarna till fältsjukhusen, där de ofta fick fötterna amputerade.

”Det skulle säkert kunna kallas för övergrepp eller grymhet, men i den stunden ansåg jag att det var ett brutalt, men effektivt sätt att lära tyskarna en läxa: Man jäklas inte med fallskärmssoldater”, sa menige Frank Brumbaugh från 82:a luftburna divisionen.

Andra gånger blev tyskar iförda amerikanska kängor summariskt avrättade. Tyskarna behövde emellertid inte ens ha stulit något för att avrättas.

”Inga SS-män eller fallskärmssoldater ska tas tillfånga, utan skjutas omgående”, stod det i en skriftlig och anmärkningsvärd order från 328:a infanteridivisionens högkvarter fyra dagar efter Malmédymassakern.

Amerikansk massaker tystades ner

Långtifrån alla amerikanska officerare uppmuntrade det brutala beteendet, men om soldater utan anledning sköt tyska fångar rapporterades det inte. Man blundade för vedergällningarna, som förekom flitigt i Ardennerna.

Sårade tyska stridsvagnsmän sköts, och ”fritzar” som sträckte armarna i luften mejades kallblodigt ner.

Enligt ett ögonvittne som deltog i strider i närheten av Elsenborn-höjden i östligaste Belgien fanns det i hans pluton en 19-årig menig som kallades för ”Junior”. Han blev ökänd för att döda ”alla som kom i hans närhet, däribland alla krigsfångar”.

”Junior traskade längs gatan. En tysk, som i 72 timmar hade gömt sig i ett hus, kom ut till porten, där han bugade och log med händerna på huvudet: ”Kamerad! Kamerad!” Junior stannade inte ens utan drog sin pistol och sköt mannen rakt i ansiktet, när han passerade honom”, berättade vittnet om en av Juniors likvideringar.

Den mest fasansfulla vedergällningsaktionen ägde rum den 1 januari 1945 i orten Chenogne. Efter bittra strider bland stadens ruiner tog soldater från USA:s 11:e pansardivision cirka 60 tyska fångar – de flesta väldigt unga – och förde dem till en kulle utanför staden.

”Kulsprutor ställdes upp. Pojkarna skulle skjutas och mördas. Vi begick nu samma brott som japanerna och tyskarna”, sa John Fague, en sergeant från 11:e pansardivisionen, som inte deltog i skjutandet, men såg resultatet:

”På vägen tillbaka till staden betraktade jag fältet där de tyska pojkarna hade skjutits. Mörka, livlösa skepnader låg i snön.”

Vem som gav order om massakern framkom aldrig. Händelsen är ett mörkt kapitel i amerikansk krigshistoria och förträngdes så snart kulsprutorna på kullen tystnat.

”Det inträffade några olyckliga incidenter i samband med skjutandet av fångar. Jag hoppas att vi kan lägga locket på”, skrev den berömde amerikanske generalen George Patton i sin dagbok.

De allierades överbefälhavare, Dwight D. Eisenhower, ville att händelsen skulle utredas efter krigsslutet. Men 11:e pansardivisionen vägrade att samarbeta och förkunnade: ”Det är för sent – kriget är slut, förbanden är upplösta.”

Massakern tystades ner och nämns med ytterst få ord i arkiven. Amerikanernas vilja att utreda och lyfta fram tyskarnas massaker vid Malmédy var å andra sidan omfattande och enträgen.

Kropparna dök upp ur snön

Först månaden efter tyskarnas massaker på åkern utanför Baugnez tog amerikanska styrkor kontroll över området där krigsförbrytelsen hade ägt rum.

Marken var nu frusen och täckt av en halvmeter snö. Men under det vita täcket doldes det makabra fyndet, som svagt kunde skönjas.

”Amerikanska soldater och några tyska krigsfångar gick runt ute på fältet. De grävde fram stelfrusna lik av mördade amerikanska soldater ur snön. De var frusna med armar och ben i groteska ställningar”, berättade soldaten Frank Brumbaugh, som i mitten av januari passerade platsen.

Begravningsförband noterade positionerna och fotograferade kropparna, som i många fall låg med händerna uppsträckta över huvudet. Flera saknade ögon, sannolikt för att fåglar hackat ut dem. Ögonhålorna var fyllda med snö.

De stelfrusna kropparna kördes med lastbil till en byggnad vid järnvägen i Malmédy för att tinas. Där hittade läkare tydliga bevis för att offren likviderats.

Förutom att de döda hade armarna över huvudet hade kropparna skotthål i huvudet, hjärtat eller nacken, och krutstänk kring ingångshålen avslöjade att skotten avlossats på nära håll.

Totalt 84 amerikanska fångar hade avrättats på fältet. Resten av de soldater som varit med i konvojen hade antingen stupat i de inledande striderna eller lyckats fly.

Den preliminära amerikanska rapporten var färdig den 27 januari 1945, och senare förhör med tyska krigsfångar avslöjade att bödlarna bakom massakern tillhörde Kampfgruppe Peiper.

När kriget var slut började arbetet med att straffa de ansvariga.

43 dömdes till döden

Medan amerikanerna lyckades tysta ner de egna styrkornas blodiga hämnd i Chenogne, gjorde de sitt yttersta för att straffa tyskarna för den massaker som en amerikansk senator beskrev som ”det mest oberättigade massdödandet i den skrivna historien”.

År 1946 åtalade amerikanerna 73 tyska officerare och SS-soldater under den stora krigsförbrytarrättegången i det tidigare koncentrationslägret Dachau. Åtskilliga vittnen till massakern intog vittnesbåset.

Ett av vittnena var Virgil Lary, som kunde peka ut den SS-officer som hade avlossat de båda första skotten. Vem som hade gett order om massakern den 17 december 1944 slogs aldrig fast.

Men flera tyska vittnen anklagade Peiper för att upprepade gånger under Ardenneroffensiven ha gett order om att krigsfångar skulle skjutas. Under alla omständigheter bar han som stridsgruppens befälhavare det högsta ansvaret, på samma sätt som han var skyldig till att hos sina soldater ha inympat en kultur som innebar att krigsfångar betraktades som en onödig börda.

Den 11 juli 1946 kom militärdomstolen i Dachau fram till att samtliga 73 åtalade var medskyldiga till att ”oprovocerat, överlagt och brutalt” ha likviderat de amerikanska fångarna.

Peiper och 42 av hans SS-män dömdes till döden, 22 till livstids fängelse, och de sista åtta till mellan tio och tjugo års fängelse.

I fängelset fick Virgil Lary tillfälle att konfrontera Peiper. Löjtnanten ville ha svar på hur Peipers förband hade kunnat begå ett sådant brott?

”Vi hade våra order. Jag tar fullt ansvar”, svarade Peiper.