SOE: Churchills hemliga armé

Den 27 maj 1942 satt Reinhard Heydrich i baksätet i sin mörkgröna Mercedes-Benz cabriolet.

Den 37-årige SS-Obergruppenführern var en av Adolf Hitlers mest ambitiösa och skoningslösa män.

Han hade stått för det praktiska genomförandet av nazis­ternas judeutrotning, och de andra nazisterna kallade honom ”bödeln” eller ”det blonda odjuret” eftersom det var han som hade legat bakom mängder med mass­avrättningar.

Mercedesens chaufför, Johannes Klein, hade fällt ned taket på cabrioleten och körde lugnt.

Heydrich satt i baksätet och läste i några dokument. Det var förmiddag och vårsolen sken. Heydrich var på väg från sin villa i utkanten av Prag till sitt kontor i Hradcany-palatset som låg på en höjd över storstaden.

Mitt i en kurva klev plötsligt en man ut på vägen. Klein blev irriterad och sänkte farten. Då drog fotgängaren fram en kpist, men det kom aldrig några skott. Mannen fumlade febrilt med säkringen.

Klein bromsade hårt, drog sin pistol och klev ut ur bilen. Samtidigt reste sig Heydrich från baksätet, drog sin pistol och siktade mot fotgängaren som fortfarande inte lyckades få sitt vapen att fungera utan försvann från platsen.

Då dök ytterligare en man upp på andra sidan av Mercedesen. Han kastade en handgranat mot bilen men den träffade sidan och rullade bort en liten bit.

Heydrich såg mannen i ögonvrån, vände sig om och tog sikte. I samma ögonblick exploderade handgranaten på asfalten med ett dån, en blixt och rök.

Heydrich verkade oberörd.

Han ropade till Klein att springa efter mannen med kpisten medan Heydrich själv hoppade ut ur bilen för att jaga mannen som kastat handgranaten och som även han tagit till flykten.

Men när Heydrich satte fötterna på marken vacklade han till, tog sig åt höften och föll baklänges.

De båda attentatsmännen kom undan. Heydrich fördes till sjukhus där han avled en vecka senare. Han hade fått blodförgiftning av granatsplitter vid attacken.

Hitler inledde en omfattande jakt för att få tag på attentatsmännen.

Sammanlagt fick runt en miljon frihetskämpar i hela världen stöd från de cirka 10 000 SOE-agenterna.

För att vara väl förberedda för operationerna fick agenterna träning i nattliga fallskärmshopp, sprängämneshantering och knivmord. De fick också lära sig att skjuta sig fria om de blev trängda av tyskarna.

Träningen var synnerligen effek­tiv.

Flera gånger lyckades Churchills agenter ta sig ut ur tysk fångenskap, till exempel när den franskfödde racerföraren och SOE-agenten Robert Benoist år 1943 blev överfallen på en trottoar i Paris av tre civilklädda tyskar.

Tyskarna övermannade Benoist och tvingade in honom i baksätet på en bil. Där satt han mellan två tyskar när han fick se att den ena dörren inte var ordentligt stängd.

I en skarp kurva gav han tysken vid dörren en knuff så att de båda ramlade ut och rullade runt på marken. Benoist kom snabbt på fötter och försvann längs Paris gator.

Vid ett annat tillfälle, då Benoist befann sig i ett flervåningshus omringat av tyskar, lyckades agenten krypa ut genom ett takfönster och fly undan genom att hoppa mellan hustaken.

En tredjedel av dem dog i tjänst och Khans goda tur varade inte heller i evighet. Hon angavs av en tjallare, greps och skickades till det tyska koncentrationslägret Buchenwald.

Där klassificerades hon som en ytterst farlig fånge som alltid skulle ha handfängsel. Fångvaktarna slog och torterade henne men hon vägrade att ge dem någon information. År 1944 avrättades hon med ett nackskott.

Khans jobb som radiooperatör var en av SOE-agenternas två nyckelfunktioner. Den andra innehades av organisatörerna och här var den viktigaste kvalifikationen att agenten behärskade språket i det land där han eller hon skulle verka.

Organisatörernas roll var att upprätta lokala motståndsgrupper eller att ta kontakt med redan etablerade grupper. Grupperna skulle först och främst förses med vapen och sprängämnen och där­efter utbildas i sabotage, gerillataktik och vapenhantering.

Från flygplan släppte man ned materiel i cylinderformade behållare och oftast ägde nedsläppen rum på ödsliga fält om natten.

Tid och plats för en leverans avtalades med hjälp av en radiooperatör som från sitt gömställe hos lokala sympatisörer sände kodade meddelanden till SOE:s kommandocentral i London.

Under hela kriget var Gestapo hack i häl på agenter och frihetskämpar.

Åtskilliga underjordiska nätverk infiltrerades av tyskarna med hjälp av angivare och dubbelagenter som jobbade för tyskarna för att de antingen hade tvingats med hot eller lockats av stora summor pengar.

Tyskarna lät ofta SOE-agenterna fortsätta sitt arbete i flera månader för att på så sätt kunna övervaka och nysta upp motståndsgruppernas nätverk.

När de kommit in sköt de vakterna. Gruppen fortsatte och bröt sig igenom ytterligare en port, tog sig in på fängelseinspektörens kontor, stal hans nycklar och låste upp 40 fängelseceller.

Den våldsamma attacken överrumplade de tyska fångvaktarna fullständigt och alla fångar, agenter och frihetskämpar kom undan.

”Det var ett skolexempel på hur en liten vältränad kommandogrupp försedd med moderna vapen kunde överrumpla fienden”, skriver spionhistorikern M.R.D. Foot om aktionen.

Han var själv aktiv medlem i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget.

Attacken mot fängelset i Pinsk var förvisso lyckad men strategiskt sett var andra uppdrag betydligt viktigare – till exempel sabotage mot lokomotiv.

Bara i Polen saboterades omkring 5 000 lok, antingen med sprängmedel, genom att ta bort viktiga delar från maskinerna eller genom att hälla smuts i smörjoljan.

Sabotaget försinkade den tyska arméns försändelser till östfronten i Sovjetunionen där de hårdaste striderna i Europa utspelade sig.

I andra fall gick ”offren” med på att bli saboterade. Till exempel slog sabotörer med enkla medel ut den franska personbils- och lastbilsfabriken Peugeot i flera månader.

Det brittiska flygvapnet hade bombat Peugeotfabriken i Montbéliard i juli 1943, eftersom tyskarna hade tvingat fabriken att tillverka motorer och larvband till stridsvagnar.

Bombningarna kostade 160 civilpersoner livet men gjorde ingen nämnvärd skada på produktionsanläggningen.

Den brittiske SOE-agenten Harry Ree kontaktade fabriksägaren Rudolph Peugeot, som föredrog att viktiga maskiner i fabriken saboterades framför att hela anläggningen återigen blev bombplanens mål.

Peugeot hade 60 000 anställda som skulle bli arbetslösa om fabriken total­förstördes. Ree drog på sig en overall och tillsammans med Peugeots chefselektriker inspekterade han fabriken.

Elektrikern pekade ut de viktigaste maskinerna och på natten den 5 november smög sig Ree och en grupp motståndsmän in i fabriken.

De maskiner elektrikern pekat ut försågs med små, tidsinställda sprängladdningar som detonerade när sabotörerna åter var i säkerhet.

Det blev en lyckad aktion: fabriken var stängd i sex månader.

Mindre lyckade operationer gav dock SOE dåligt rykte bland brittiska generaler och underrättelsetjänster, bland annat Special Intelligence Service (SIS), som hånfullt kallade SOE ”departementet för osportslig krigföring”.

SIS ansåg att sprängdåd och spektakulära aktioner drog till sig för mycket uppmärksamhet och föredrog i stället traditionella metoder där spioner samlade information i hemlighet.

SOE kom också på kant med utrikes­departementet som inte gillade att organisationen stödde kommunistiska motståndsrörelser som Titos röda partisaner i Jugoslavien.

Men SOE:s chefer och aktiva agenter tänkte inte på politik: För dem handlade det bara om att stödja de motstånds­grupper som var ”bäst på att döda tyskar”.

Författaren till böckerna om James Bond, Ian Fleming, var själv involverad i spionage under kriget och han hämtade inspiration till flera av sina James Bond-karaktärer från SOE:s aktioner.

SOE:s specialutrustning var avancerad men kompakt.

Den så kallade Welrod var till exempel en pistol avsedd för lönnmord. Den hade inbyggd ljuddämpare och kunde gömmas i ärmen.

Den 17 juni gick 700 SS-soldater till angrepp mot kyrkan.

I sex timmar höll motståndsmännen ut men när tyskarna fyllde källaren med vatten sprängde tjeckerna sig själva i luften. De dog hellre än att hamna i klorna på tyskarna.

Vid det laget hade SS redan utkrävt en fruktansvärd hämnd. Den 10 juni omringade de byn Lidice utanför Prag.

SS mördade alla 173 männen i byn och skickade kvinnorna och barnen till koncentrationsläger.

Ytterligare en by jämnades med marken och sammanlagt 500 tjecker dödades som hämnd för attentatet mot Heydrich. Bara nio överlevde massakern i Lidice.

Priset för de operationer Churchills hemliga armé utförde var ofta repressalier mot civila, men det hindrade inte agenterna.

”Vi som deltog i det underjordiska arbetet visste att det gjorde nytta. Ibland och på vissa platser utförde motståndsmän närmast otroliga aktioner. Det fanns även bedragare, angivare och brottslingar bland oss men de var en minoritet. De flesta av oss var ärliga människor och vi visste utmärkt väl att vi agerade utanför lagens råmärken”, berättar historikern M.R.D. Foot om sin tid som motståndsman.