Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Med sina 150.000 hk försöker Yamato undkomma hundratals amerikanska plan och deras bomber.

Krig - Andra världskriget

Slagskeppet Yamato skickas ut på självmordsuppdrag

Det japanska amiralitetet beslutar en vårdag 1945 att skicka ut slagskeppet och 2 767 man på ett vansinnesuppdrag. Yamato ska angripa inte mindre än 1 600 amerikanska flottfartyg. Ingen förväntar sig att besättningen ska återvända.

Stolthet följer med tjänsten på Yamato

Nittonåringen Masanobu Kobayashi sitter på knä vid ett lågt lackbord tillsammans med sin mor och far i den japanska hamnstaden Kure. Utanför kan de höra ljudet av militärfordon och hundratals soldater som håller till nere vid hamnen men fram tills nu har varken hans far eller mor nämnt sonens före­stående uppdrag. I stället pratar de om allt det där som Masanobu kommer att sakna.

Inte förrän i slutet av samtalet säger fadern plötsligt: ”Med tanke på kriget ... amerikanerna tycks inte inse att de har förlorat. Ryktet säger att Okinawa snart kommer att angripas.”

Masanobu tar de sista bitarna av sin mors kaka­ innan han svarar sin far som varje japansk soldat har lärt sig: ”Ryktena säger så mycket. En man måste vara­ beredd att dö för sitt land.”

För en stund sitter alla tysta. Masanobu Kobayashi skulle vilja säga så mycket mer, tacka sin mor och far för allt de har gjort. Men i stället reser han sig lugnt och säger lågmält: ”Jag är stolt över att tjänstgöra på Yamato”. Sedan går han ut genom dörren och ned mot hamnen.

28 mars l945: Avresa

När hon stävar ut från Kure tycks Yamato med världshavens största kanoner vara oslagbar. Foto: Scanpix/corbis

Arbetet på Yamato bjuder på örfilar, alkohol och gymnastik

Ingen som en gång sett Yamato kan någonsin glömma henne. Som ett väldigt berg av grått stål tornar hon upp över hamnen i Kure med sina 65 000 ton. Högst upp på förstäven blänker imperiets gyllene symbol, en krysantemumblomma, och bland de mer än 200 kanonerna­ på däck reser sig tre kanontorn med vardera tre kanoner, alla med en kaliber på 46 cm – större och kraftigare än någon annan kanon på något annat krigsfartyg i världen.

Det råder febril aktivitet när den unge Kobayashi går ombord på Yamato. Ljudet av hundratals militärkängor mot ståldäcket blandas med en metallisk röst som ständigt ropar ut order via högtalarna. Vid slagskeppets branta trappor och lejdare bildas kö och överallt står unga män och kontrollerar sina vapen eller sin personliga utrustning.

Även om ingen känner till fartygets desti­nationsort är alla fulla av förväntan när trossarna äntligen kastas den 28 mars 1945 och Yamato majestätiskt glider ut ur hamnen i Kure. Det har varit en sträng vinter men efter två dagar av strålande sol slår nu blommorna ut längs kusterna och Kobayashi gläds åt anblicken av de unga kvinnor som vinkar farväl till det stolta fartyget. ”Nu ska fienden verkligen få smaka på imperiets knytnäve”, tänker han.

De första dagarna till sjöss är allt lugnt ombord och ännu har fartyget inte fått någon slutgiltig order om målet för resan. Varje morgon kl. 05:00 kommenderas de unga männen upp på däck där de i halvmörker gymnastiserar och övar med skjutvapnen och kanonerna.

Träningen slutar cirka 07.00 då frukosten serveras, och sedan följer ännu mer träning och fler arbetsuppgifter på fartyget. Kobayashi får
oftast skura däcket – ett hårt och slitsamt arbete­ som tar hela förmiddagen.

Efter lunch följer ännu mer träning varvat med tävlingar i bland annat brottning som ska förbättra de unga soldaternas fysik, kampvilja och koncentration. Under dagen hejdas de unga sjömännen ofta av officerare som ber dem läsa upp en hyllningsvers för Japans krigare: ”… Plikten är tyngre än ett berg, döden är lättare än en fjäder.”

Om de snubblar på orden väntar genast en smäll mot revbenen eller en örfil. Liksom alla andra ser Kobayashi fram emot kvällsmaten som tillagas av 18 skickliga kockar. De rikliga ransonerna av sake – japanskt risbrännvin – förhöjer stämningen varje kväll. Samtalen soldaterna emellan är optimistiska och uppsluppna.

Kaptenen på Yamato mottar en skoningslös order

Fem dagar efter avresan, den 2 april 1945, kastar Yamato ankar utan­för huvudön Honshus sydspets. En mindre samling japanska krigsfartyg finns redan på plats. De unga sjömännen är sporrade av krigspropaganda men officerarna känner till sanningen. Medan de meniga tar för givet att det någonstans bortom horisonten finns många fler kejserliga fartyg, vet officerarna­ att tio skepp är allt Japan kan mönstra. De flesta­ är dessutom slitna efter hårda strider vid fronterna. För några år sedan skulle hela samlingen ha fyllt havet så långt ögat kunde nå med fregatter, jagare och kryssare.

I två dagar inväntar den lilla flottan närmare order. Yamatos kapten, viceamiral Ito, vilar sig i sin hytt efter en tidig lunch när han plötsligt får ett förseglat kuvert från det japanska överkommandot. Seiichi Ito tar emot brevet och sätter läsglasögonen på plats innan han bryter sigillet. Han läser meddelandet två gånger och ber därefter sin närmaste man, konteramiral Nobii Morishita, att komma. Omgående.

Ordern till Seiichi Ito och de sorgliga resterna av den japanska flottan är obarmhärtig. Nästan utan fartyg och med Okinawas fall som ett oundvikligt faktum väljer militärledningen att satsa allt på ett kort och låta sig styras av gammalt hederstänkande och samurajtraditioner. Att kapitulera är fullständigt otänkbart.

Ordern kommer efter hårda påtryckningar från kejsar Hirohito och en fanatisk kapten vid namn Shiganori Kami, som under ett möte pratar omkull den förtvivlade militärledningen med sina haranger om död och ära: ”Gudarna ska stå oss bi. En sann samuraj frågar inte om hans arbete lönar sig. Han söker endast ett tillfälle att offra sig själv”, skriker Shiganori Kami på det möte där Yamatos framtid avgörs.

Planen är lika enkel som vansinnig: Utan flygunderstöd och tillräckligt med bränsle för att återvända till säker hamn ska Yamato och de övriga nio krigsfartygen gå för full maskin rakt in i fiendens flotta. Här ska de till sista man kämpa sig fram mot Okinawa, landsätta de överlevande soldaterna på ögruppen och döda så många fiendesoldater som möjligt.

Planen kräver sannerligen gudarnas hjälp – på havet kring Okinawa väntar fienden med inte mindre än 1.600 fartyg varav 40 hangarfartyg, 18 slagskepp, 32 kryssare och 200 jagare. Operationen är i praktiken ett självmordsuppdrag, något viceamiral Ito är medveten om. Under de följande timmarna informerar han befälhavarna på vart och ett av de övriga skeppen. ”Högkvarteret har sovit som en stock i flera månader. Varför ska vi, som gått igenom så många slag, lyda en skock ohjälpsamma, oerfarna ledare?” dundrar en av kaptenerna.

Diskussionerna rasar bland de normalt så auktoritetsbundna japanska kaptenerna men till sist avrundar viceamiral Seiichi Ito: ”Mina herrar, vi har tilldelats en chans att dö. Jag beklagar ingenting och ger mig beredvilligt iväg.” Därmed är saken avgjord. Det serveras sake och man skålar.

De meniga bryter ut i jubel på Yamato

Stämningen är god när de meniga står uppställda på däck. Jubel bryter ut när de får veta vad deras uppdrag går ut på. De flesta av soldaterna har sett sina hemstäder bombas sönder och lusten att hämnas är stor: ”Låt Yamato drabba fienden som en kamikaze (gudomlig vind)”, ropar de och börjar sjunga nationalsången.

”Goda nyheter”, ropar en av kamraterna till den unge Masanobu Kobayashi när alla återvänder till mässdäcket.

Masanobu nickar förtjust och fantiserar om hur han snart får fienden på kornet. ”Ra-ta-ta-ta, ra-ta-ta-ta”, hörs det från en annan av kamraterna och snart leker de att de anfaller fienden och går i land på Okinawa.

”Men hur ska vi kunna gå i land om vi inte ha massor med vapen med oss?” säger någon.

”Vi tar bara gevären från de döda amerikanerna”, förklarar en annan och kommentaren höjer stämningen i gruppen:

”Vår största kanon kan utplåna en hel division på en gång. Hur många divisioner har amerikanerna? Fem? Sex? Bang! Bang! Bang!”

”Jo, men hur många torpeder tål det här fartyget egentligen?”

Munterheten ersätts snart av mera skeptiska röster och efter hand som timmarna går sprider sig oron och misstron ombord på Yamato. Ingen­ kan svara på hur mycket flygstöd Yamato kommer att få och ingen har en aning om hur stora fiendens styrkor är.

Kaptenen på Yamato skriver avskedsbrev till sin hustru

På morgonen den 6 april lägger de tio fartygen till vid oljedepån i Tokuyama på huvudön Hon­shus sydspets för en sista tankning innan de sätter kurs mot Okinawa. Depån är nästan tom och ordern lyder att fartygen bara ska få bränsle­ så att det räcker för resan till Okinawa, 500 sjömil söderut. Det är ingen som ens vågar nämna hemresan.

Medan de sista dropparna bränsle rinner ned i Yamatos tankar förbereder sig viceamiral Seiichi­ Ito på att dö. Han lämnar de övriga officerarna och stänger in sig i sin hytt. Han retar sig på att operationen trumfats igenom utan efter­tanke men han accepterar sitt öde. Ensam i hytten skriver han ett avskedsbrev till sin hustru, 43-åriga Chitose, som han har delat 23 lyckliga år med: ”Till min hustru Chitose,

(…) Jag vill ta tillfället i akt och säga att det liv vi levt tillsammans har varit fyllt med glädje. Men min tid är nu kommen, som officer i marinen, att möta mitt öde. Jag vet att du kommer att genomgå svåra och ensamma tider men för att göra det lättare för dig ska du veta att jag tror på det jag gör och att jag kommer att vara lycklig i mitt sista ögonblick. Från mitt hjärtas innersta ska jag be för din lycka. Seiichi”.

Därefter ger Seiichi order om att lätta ankar och sätter kurs mot Okinawa. Solen börjar gå ned när fartygen passerar Honshus sydligaste punkt och soldaterna trängs på däck för att få en sista skymt av fosterlandet. Bergssidorna är rosa av blommande körsbärsträd och högt över den nedgående solen bildar tunna moln ränder över himlen.

Menige Kobayashi ligger och vänder sig i kojen och funderar på vad morgondagen ska medföra. Han är säker på att Yamato kommer att klara sig men hur ska han klara sina uppgifter? Kanske får han skjuta ned sitt första flygplan – kanske många. Tankarna blir dimmiga och till sist somnar Kobayashi till dånet av Yamatos motorer som går för fullt.

På däcket högt ovanför honom har regnet börjat falla från natthimlen. Molnen välkomnas eftersom dålig sikt försvårar för fiendens flyg. Vakterna står som mörka siluetter vid relingen med huvudena dolda under gröna regnrockar. Väntan är svår men äntligen börjar det ljusna vid horisonten och skeppet vaknar till liv när hundratals örlogsgastar myllrar fram.

Högt uppe i luften hörs plötsligt ljudet från fem japanska Zero-jaktplan. De kretsar tre varv kring den lilla flottan medan alla soldaterna jublar och vinkar. ”Detta snack om brist på luftunderstöd. Givetvis får vi flygstöd”, tänker Kobayashi medan de fem planen försvinner vid horisonten.

Yamato lägger kurs mot fienden

Klockan är halv ett på eftermiddagen när besättningen plötsligt får syn på fiendens flygplan långt borta under de regntunga molnen. Larmet går och samtliga kanonskyttar gör sig redo för försvar. Masanobu Kobayashi tror knappt sina ögon. Ser fiendens plan verkligen så fredliga ut på avstånd? De svävar som små prickar under molnen och närmar sig sakta.

Masanobu Kobayashi är inte rädd när han försöker få in de små planen i kanonens sikte. Han står trots allt ombord på Yamato, världens största slagskepp och Japans stolthet, skyddad av 21 000 pansar och mer än 200 kanoner. Vågorna rullar tungt men Yamato stävar för full maskin mot fienden, ivrig att visa vad hon går för. Karskt tar Kobayashi av sig hjälmen för att få full rörlighet nu när striden ska börja. Men han hinner knappt få av den.

Kobayashi får en chock när ett vinande ljud fyller luften rakt över hans huvud. I nästan 90 graders vinkel faller en amerikansk Helldiver ned från himlen och skickar en tjutande bomb rakt mot fartyget.

Sekunden senare landar en 1 000-punds pansarbomb från en amerikansk Helldiver rakt på Yamato. Bomben rullar ned för ett av fartygets torn och krossar två 25-mm kanoner på sin väg, varefter den slår igenom däcket och exploderar två däck längre ned i fartyget. Smällen har knappt hunnit klinga av förrän ännu en 1 000-pundsbomb slår ned. Den träffar radarrummet som exploderar med ett dån. Metall­splitter yr genom luften och däcket omgärdas av rök och lågor.

De små prickarna vid horisonten har nu vuxit sig stora och medan de officerare och meniga som överlevt kastar sig i skydd sveper en storm av kulsprutekulor över däcket från en svärm amerikanska Wildcats. Soldaterna blåser av fartyget som pappersdockor och blod och köttstycken sprids över däcket.

På styrbords sida ligger den gamla jagaren Hamakaze och försöker försvara både sig själv och flaggskeppet Yamato. Den träffas dock av både bomber och torpeder och några minuter efter de allierades attack viker Hamakaze ihop sig som en fällkniv och sjunker på bara några sekunder. Yamato kränger kraftigt under de många attackerna och temperaturen i vapendepån stiger betänkligt, vilket kan få hela fartyget att explodera.

Medan soldater rusar ned i skeppet för att avvärja en katastrof blir situationen allt värre. En rad torpeder träffar fartygets babordssida och hela fartyget reser sig för ett ögonblick upp ur havet. Ett avancerat system av skott i Yamato hindrar havsvattnet från att fylla hela skrovet men fartyget börjar bli rejält instabilt. Yamato har fått en oroväckande lutning.

7 april kl. l2.30: Anfallet inleds

En amerikansk Helldiver är på väg att släppa sin 1.000-pundsbomb över Yamatos däck. Foto: scanpix/corbis

Striden fortsätter ombord på Yamato

Kobayashi har kastats omkull av lufttrycket från bomberna men mirakulöst nog klarat sig med livet­ i behåll. Han kryper tillbaka till sin post och sätter sig till rätta då ännu en Helldiver dyker­ ned mot skeppet. Bomberna missar men när Helldivern rätar upp sig för att flyga iväg blottar den sin gråvita buk. Kobayashi och hans kamrater skjuter febrilt.

Efter flera salvor bildas en svans av rök bakom planet och snart vecklar tre gula fallskärmar ut sig. Kobayashi och hans kamrater skriker av glädje. De är inte säkra på att det är just deras skott som träffat flygplanet men det känns bra att se fienden störta när de själva står mitt i bombregnet. Mitt i jublet slår ännu en bomb ned och slungar en av Kobayashis kamrater bort från kanonen. Han landar mellan några tomma granathylsor med ett stort hål i bröstet.

Planen dyker så djupt ned över fartyget att Kobayashi kan se piloternas ansikten. Flygarglasögonen blänker till i solskenet och han ser hur piloterna blottar sina vita tänder i ilska eller i glädje över att tillintetgöra fienden.

Plötsligt känner Kobayashi en stickande smärta i pannan och ögonen täcks av blod. En femton centimeter lång metallbit har borrat sig in i hans ögonbryn. Han drar ut den och får samtidigt syn på en annan kamrat som ligger döende framför honom. Pulsådern har slitits av och vännen håller på att förblöda när Kobayashi­ släpar ned honom under däck i ett desperat försök att skaffa hjälp. Fartygskorridorerna är emellertid fulla med sårade och döende kamrater. Några kräks, andra ligger och ropar på hjälp.

”Gå tillbaka till din kanon! Han är död. Lämna­ honom där”, ropar en officer när han får syn på Kobayashi. Officeren pekar in i badrummet och Kobayashi drar upp sin vän i det varma vattnet där de tillsammans njöt av livet för några­ dagar sedan. Nu är det stora karet fullt med döda­ kamrater.

I samma stund som han återvänder till sin post träffas Kobayashi av en kula i knäet. Blodet forsar. Han försöker stoppa blödningen med det provisoriska bandaget från ansiktet. Han är yr och tycker bestämt att fartyget lutar allt mer. Då inser han plötsligt att allt är stilla. Inga skott, inga bomber och inga flygplan fyller längre luften. Allt är tyst.

För Kobayashi varar pausen så länge att han hinner tända en cigarett. Händerna skakar medan­ han funderar över om amerikanerna kan ha gett upp. Yamato behöver bara hålla sig flytande ytterligare ett par timmar, sedan kommer mörkret och de kan ägna natten åt att reparera skadorna.

Men runt omkring honom ser allt hopplöst ut. Några försöker få sina kanoner att fungera igen, andra kämpar för att få kontroll över de vattentäta skotten och räta upp skeppet. De flesta är skadade och blöder. Arbetet verkar utsiktslöst. Lugnet varar bara en kvart. Sedan hör han en ny grupp Helldivers och snart regnar bomberna över det dödsdömda fartyget. Explosionerna slungar flera av kanonerna överbord och även Yamatos enorma ankare lossnar och sjunker till botten.

Amerikanerna låter de flesta torpederna träffa­ babords sida och Yamato kan snart inte stå emot fler slag. Den 5-gradiga lutningen ökar nu till 10, sedan till 15 och slutligen till 20 grader. Klockan 14:20 träffar ytterligare en torped mitt i prick. Rodret fastnar, strömmen går och kanon­tornen slutar att fungera. Bryggan har mist kontrollen över rodret och det stora fartyget­ vrider sig hjälplöst runt, runt. Vid horisonten syns röken från de andra japanska skeppen.

”Rädda kejsarens porträtt”, ropar en officer desperat och strax därefter kommer den ödesdigra ordern: ”Lämna skeppet! Alle man överbord!”

7 april kl. l4.23: Yamato sjunker

Fartygets tusen vattentäta skott kan inte rädda henne när ett ammunitionsförråd sprängs i bitar. Explosionen är så kraftig att den dödar flera amerikanska piloter. Foto: Polfoto/Topfoto

Yamato vänder runt på sidan

Ingen hade trott att Yamato kunde sänkas. Därför är det väldiga fartyget inte utrustat med några­ räddningsbåtar. Kobayashi försöker klamra sig fast på däck medan fartyget lutar allt mer. ”Jag undrar hur det känns att drunkna”, tänker han. Han har fått lära sig att det tar tre minuter att drunkna. När lungorna blivit fyllda med vatten förlorar man medvetandet och glider bort.

Desperat börjar han klättra uppför däcket i takt med att fartyget vrider sig runt. Människor, utrustning och kanoner glider ned och försvinner i det mörka vattnet medan Kobayashi kämpar för sitt liv.

Kobayashi lyckas ta sig ända upp på fartygssidan medan skeppet vänder runt. Kräftdjuren som lever under fartygets vattenlinje rispar hans händer och knän blodiga medan han kryper framåt. Runt om honom försvinner hans kamrater ned i vågorna. Några sjunger nationalsången, andra skriker.

En enorm explosion slungar honom plötsligt rakt upp i luften och han landar i vattnet. Han hör sin mor ropa hans namn när vattnet sluter sig kring honom. Det dröjer inte länge förrän han förlorar medvetandet.

Yamato, världens största krigsfartyg, har gått under med en enorm explosion efter 102 minuters hopplös kamp. Ett svampformigt moln stiger flera hundra meter över havsytan och desperata japanska sjömän klamrar sig fast vid allt som fortfarande flyter.

Havsytan är täckt av tjock, kladdig olja och trots att fartyget nu har försvunnit skjuter fienden fortfarande skarpt mot de oskyddade japanerna som kämpar för sina liv i vågorna. Inte förrän det börjar regna lätt lämnar de sista vrålande motorerna himlen. De få överlevande hör nu bara vindens sus över det kalla vattnet. Kampen är över.

Officerare vill kämpa vidare

Bara tre av de ursprungligen tio japanska skeppen har klarat massakern men stämningen ombord är förtvivlad. På jagaren Yukikaze menar en desperat officer rentav att självmordsoperationen bör fortsätta. Till nöds kan man fiska upp de soldater ur havet som inte är skadade. ”De kan vara med och slåss när vi kommer fram till Okinawa”, ropar han. Men de övriga officerarna struntar i att lyssna på honom och när högkvarteret officiellt avblåser operationen inleder de tre skeppen sökandet efter överlevande i vattnet.

Kapten Tameichi Hara från den förlista kryssaren Yahagi har redan legat i vattnet i tjugo minuter när han ser Yamato sjunka. Han har bundit fast sig vid sin stora loggbok med hjälp av ett rep för att han ska kunna hålla sig flytande även efter sin död. På håll kan han höra fosterländska sånger från andra överlevande som försöker ­hålla döden på avstånd. Tameichi Hara tänker tillbaka på sin barndom och ungdom medan vågorna för bort honom. Han tänker på sin mammas sånger, sin morfar, på skoltiden och på sitt förhållande med en vacker geisha. Han börjar gråta.

På det viset ligger Hara tills han hör ljudet från jagaren Hatsushimo. Eftersöksgruppen har upptäckt honom i skymningen och kaptenen lyfts ombord och får en kopp sake. Tameichi Hara sätter sig ned med koppen i handen. Sedan säger han resolut: ”Jag har utkämpat min sista strid.”

Den unge Masanobu Kobayashi driver omkring en bit därifrån och kan inte riktigt begripa att han fortfarande är vid liv. Efter explosionen drogs han ned under vattenytan och var medvetslös en stund. Men han flöt upp till ytan igen, återfick medvetandet och klamrar sig nu fast vid en sängbotten tillsammans med tre andra soldater. De sjunger oavbrutet. Runt omkring ser de hur andra tvingas ge upp kampen för livet, en efter en.

Dagsljuset börjar försvinna och kylan är nära att ta livet av Kobayashi också. Först efter fyra och en halv timme i det kalla­ vattnet får besättningen på jagaren Yukikaze syn på den lilla gruppen överlevande. Skeppet seglar försiktigt fram till de fyra kring slafen och besättningen kastar en repände i vattnet. Masanobu Kobayashi binder repet om livet och lyfts ombord.

I skydd av nattmörkret avslutar de tre fartygen sitt uppdrag och seglar tillbaka till Japan.Operationen varade inte mer än ett dygn men den kostade mer än 4 000 människor livet. Av Yamatos besättning dog 2 475 man. Kaptenen och viceamiralen Seiichi Ito var en av dem. Enligt ögonvittnen band han fast sig vid den tunga kompassen för att vara säker på att gå till botten med sitt skepp.

Masanobu Kobayashi överlever förlisningen men fler fasor väntar. Han är med när den första räddningstruppen tar sig in i Hiroshima efter det att atombomben fallit och blir där vittne till det ofattbara lidandet.

Kobayashi överlever den radioaktiva strålningen och skaffar sig sedan en karriär som fotograf inom poliskåren.

Läs också:

Slaget ved Leyte Gulf
Slag under andra världskriget

Världshistoriens största sjöslag

2 minuter
Andra världskriget

Japan hotade luftrummet med kamikazepiloter

16 minuter
Andra världskriget

Människoliv var Japans kraftfullaste vapen

12 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj