Slaget om Singapore: Japansk bluff lurade britterna
Ingen trodde att en fientlig armé skulle kunna ta sig igenom den täta djungeln och inta den brittiska kolonin Singapore. Men det var precis vad japanerna gjorde för 75 år sedan.
General Arthur Percival leds av en japansk officer till Fordfabriken i Singapore där kapitulationen skrevs under den 15 februari.
Inför andra världskriget påstods det befästa Singapore vara omöjligt att inta. Men när japanska styrkor anföll i februari 1942 tog det mindre än en vecka innan försvararna gav upp. Beskedet sände chockvågor genom det brittiska imperiet.
Det var den 8 februari 1942. Monsunperiodens häftiga regnväder hade upphört. Den värsta hettan och fukten hade avtagit en aning.
På ön Singapores nordvästra strand blickade soldater ur den australiensiska 22:a brigaden ut över sundet som skiljer Singapore från Malackahalvön. I flera dagar hade japanska styrkor gått i ställning på andra sidan vattnet. Britterna hade väntat ett anfall från andra sidan ön.
Uppgivna soldater
Den australiensiska styrkan bestod till största delen av uppgivna veteraner och unga rekryter utan stridsvana. Sammantaget var detta den klart svagaste länken i de allierades försvar av Singapore.
Staden hade ändå rykte om sig att vara en ointaglig fästning. Den befästa ön och dess viktiga hamn kallades för ”Österns Gibraltar” och var en symbol för det brittiska imperiets makt.
Japanskt bombanfall mot Singapore i februari 1942.
Det japanska anfallet började med ett intensivt bombardemang. I 15 timmar regnade artillerield över de australiensiska ställningarna. När eldgivningen var som intensivast räknade man till 80 granatnedslag i minuten. Ingen hade upplevt ett sådant kraftfullt angrepp förut – inte ens en ärrad officer som tillbringat fyra år i första världskrigets skyttegravar.
Invaderade Malackahalvön
Två månader tidigare hade de japanska styrkorna påbörjat invasionen av Malacka-halvön norr om Singapore. Angreppet inleddes den 8 december 1941 – samtidigt som anfallet mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor ägde rum (men på andra sidan datumgränsen). Sedan dess hade de brittiska styrkorna gång på gång blivit utmanövrerade av sina japanska angripare och pressats tillbaka genom djungeln.
De allierade soldaterna – främst engelsmän, australiensare och indier – var visserligen numerärt överlägsna, men de var inte lika vältränade, hade sämre utrustning och var dessutom mindre motiverade än japanerna.
I början av februari hade den brittiske befälhavaren Arthur Percival fattat beslut om att överge Malackahalvön och samla alla styrkor till ett koncentrerat försvar av Singapore. Enligt planen skulle ön kunna hålla ut i minst tre månader.
Det var mer än tillräckligt för att Storbritanniens krigsledning skulle hinna skicka förstärkningar till Sydostasien. Om bara Singapore klarade av att stå emot anfallet kunde den japanska expansionen hejdas. Sedan skulle de allierade gå till motoffensiv i Asien.
Men så snart de japanska styrkorna inledde anfallet den 8 februari skulle dessa förhoppningar visa sig vara fullständigt orealistiska. På kvällen fördes de första japanska styrkorna över sundet i små båtar och landsteg på Singapore.
De australiensiska soldaterna gjorde visserligen motstånd, men efter bara några timmar kunde japanerna utnyttja det faktum att de allierades stridslinje var alltför utsträckt. De trängde fram mellan försvararnas posteringar och fick hela fronten att vika undan och falla samman. Redan nästa morgon hade stora delar av den 22:a brigaden antingen utplånats eller tagit till hastig reträtt.
Tvingades retirera
Den japanska framryckningen påverkade hela den brittiska försvarslinjen längs Singapores norra kustremsa. Om de stannade kvar i sina positioner skulle de nämligen riskera att bli anfallna i ryggen. Därför var de tvungna att dra sig tillbaka – vilket gjorde att japanerna kunde landsätta sina styrkor i princip utan motstånd.
Den brittiska kolonin föll trots att den försvarades av 80 000 soldater.
Våldsamma strider ägde rum under de följande dagarna. Försvararna pressades stadigt tillbaka mot staden Singapore. Det blev också uppenbart att den allierade stridsledningen inte fungerade. De högsta befälen hade svårt för att samarbeta och kunde inte enas om en gemensam strategi.
Snart spred sig en känsla av hopplöshet och åtskilliga soldater deserterade. Bland annat gick en hel indisk division över till den japanska sidan. Dessutom hade det brittiska flygvapnet utplånats efter bara några dagar. Japanerna skaffade sig nästan fullständigt herravälde över luftrummet. Inte ens kanonerna i Singapores hamn kunde bjuda ordentligt motstånd.
De fruktade artilleripjäserna skulle garantera att inga fiender kunde närma sig staden, men de hade nästan enbart utrustats med ammunition som var avsedd för att tränga igenom bepansrade fartyg. Mot utspridda landstyrkor var kanonerna i det närmaste oanvändbara.
Churchill reagerade
På kvällen den 10 februari reagerade Storbritanniens premiärminister Winston Churchill på utvecklingen. I ett telegram slog han fast att de allierade styrkorna utan problem borde kunna besegra japanerna.
”Det kan i detta läge inte finnas några tankar på att spara trupperna eller på att skydda lokalbefolkningens liv”, skrev Churchill. ”Striden måste föras till slutet, kosta vad det kosta vill. […] Befälhavare och officerare måste vara redo att dö med sina soldater. Det brittiska imperiets och den brittiska arméns heder står på spel”.
Striderna fortsatte, men det japanska angreppet blev allt intensivare.
Vad den brittiska ledningen inte visste var att japanernas styrka endast bestod av 30 000 man, ungefär en tredjedel av de allierades. Dessutom var de japanska underhållslinjerna farligt utdragna. De började lida brist på både mat och ammunition.
I efterhand kallade den japanske befälhavaren Tomo-yuki Yamashita sitt angrepp på Singapore ”en bluff – som fungerade”.
Segerrika japanska styrkor marcherar över Fullerton Square i centrala
Singapore efter den brittiska kapitulationen.
”Jag visste att om jag behövde strida länge för att vinna Singapore så skulle jag förlora. Därför försökte jag tvinga fram en kapitulation. Jag var hela tiden rädd för att britterna skulle upptäcka vårt numerära underläge och vår brist på förråd, och tvinga in mig i katastrofala gatustrider.”
Motattack eller kapitulation
Men det blev inga strider inne i staden. På morgonen den 15 februari samlades de allierade officerarna för ett sista rådslag. Antingen skulle de genast gå till motattack och försöka driva bort japanerna – eller ge upp.
Man enades om att en fortsatt strid vore meningslös. Trupperna var djupt demoraliserade och bristen på ammunition var akut. Samma kväll hissades den japanska flaggan över Singapores högsta byggnad. Åtföljd av japanska soldater vandrade generallöjtnant Percival till Fordfabriken i staden, där ett möte med general Yamashita väntade. Percival tvingades förklara sig formellt besegrad.
Symboliskt nederlag
Det brittiska imperiets mest förödmjukande kapitulation – och ett av de värsta brittiska nederlagen någonsin – var ett faktum. Omkring 80 000 soldater blev tillfångatagna. Många skulle tillbringa resten av kriget i läger under fruktansvärda förhållanden. Fler än 10 000 av dem dog i fångenskap.
Samtidigt var nederlaget i Singapore också en händelse av stor symbolisk betydelse. Japans armé hade en gång för alla visat att de gamla kolonialmakterna faktiskt gick att besegra i öppen strid. Singapores fall var inte bara en stor militär seger för Japan. Det var också ett bevis på att det europeiska världsherraväldet var till ända.