Tänk om USA inte hade fällt atombomben?

Enola Gay befann sig 9 855 meter över Hiroshima när bombfällaren fick syn på Aioi-bron långt där nere. Medan brons lätt igenkänn­liga T-form gled in i bomb­siktets mitt inledde han ned­räkningen. På noll lät han bomben falla. Planet krängde kraftigt när piloten pressade det tunga B-29-bombplanet i en tvär gir bort från explo­sionen.

Några sekunder senare fylldes kabinen av ett bländande ljus och planet skälvde. Männen i cockpiten såg sig om. De satt tysta medan de betraktade det vita molnet som steg mot skyn. Klockan var exakt 8.15 lokal tid.

Ingen av de tolv männen i planet, som den 6 augusti 1945 fällde atombomben över Hiroshima, insåg vilka krafter de nyss släppt lös. Detsamma gällde de militära och politiska ledare som låg bakom beslutet. Men alla var smärtsamt medvetna om alter­nativet: ett utdraget, blodigt krig mot kejsarens envist kämpande trupper.

Kapitulation är otänkbart. Kriget i Europa var över sedan tre månader tillbaka men de japanska soldaterna kämpade vidare. Landet var genom­syrat av en fanatisk militarism.

”De sex stora”, krigs­rådet som hade den reella makten i landet, bestod av fem militärer och en enda civil­person. Rådet visade inte minsta tecken på att ändra åsikt.

Attityden var djupt ­rotad i japansk tradition; ald­rig tidigare i historien hade en japansk regering kapitulerat och inte en enda enhet hade gett sig under det fyra år långa kriget i Stilla havet.

USA väntar sig blodbad

För att tvinga japanerna på knä planerade amerikanerna en storskalig invasion med kodnamnet Downfall. Planen skulle genomföras i två faser. Först skulle amerikanska styrkor invadera södra delen av ön Kyushu. Därifrån skulle de anfalla huvudstaden Tokyo.

Men de politiska och militära ledarna tvekade. Alla fruktade att det skulle bli en repris av det blodiga slaget på Okinawa som hade avslutats knappt en månad tidigare. Striderna hade kostat mer än 12 000 allierade soldater livet. Femtusen föll offer för de fruktade kamikaze-attackerna.

I juli och augusti besannades amerikanernas värsta farhågor. Underrättelserapporter avslöjade att japanerna var väl förberedda på invasionen och hade mobiliserat stort.

Minst 3 000 kamikazepiloter stod beredda att störta sig i döden mot de amerikanska invasionstrupperna, och japanerna hade tillräckligt många soldater för att kunna stå emot den 680 000 man stora amerikanska styrkan man mot man – minst.

Enligt en tumregel borde en invaderande styrka ha tre gånger så många män som den försvarande för att lyckas. Ingen tvivlade på att en invasion skulle sluta i en mardröm med hundratusentals döda.

Truman godkänner bomben

Så stora förluster i amerikanska människoliv skulle skapa panik på hemmafronten i USA. Japanerna utgick ifrån att redan själva hotet skulle få amerikanerna att resa hem.

Kejsarens generaler visste dock inte att amerikanerna satt med det ultimata trumfkortet i rockärmen. Efter år av topphemlig forskning hade Manhattanprojektet, USA:s atombombsprogram, äntligen gett önskat resultat.

Forskarna hade i slutet av juli lovat president Harry S. Truman att en bomb skulle finnas klar för användning senast den 10 augusti. Nu var beslutet helt och hållet hans.

215 000 japaner möter atomdöden

Presidenten tyckte att atombomben var ”förfärlig” men visste alltför väl vilka alternativen var. ”Förslaget godkänt” rafsade han med en blyertspenna ned på en lapp till krigsministern.

Bomben över Hiroshima hade en styrka som motsvarade mellan 12 000 och 15 000 ton trotyl. Explosionen orsakade en eldstorm som antände allt – även människor och djur – inom en radie på drygt 7 kilometer. Cirka 120 000 personer dog omedelbart. Många dog efter en kort tid i svåra plågor. Innan året var slut hade dödstalen kommit upp i 140 000.

Efteråt ställde USA ett ultimatum till japanerna, som hotades med ”ett regn av ödeläggelse från himlen vars like aldrig tidigare skådats”. I flera dagar väntade amerikanerna på svar.

Den 9 augusti, tre dagar efter explosionen över Hiroshima, sammanträdde ”De sex stora”. De valde att fortsätta strida. Några­ timmar senare föll den andra atombomben, denna gång över Nagasaki. 74 000 civila dog.

Kejsaren blev nu tvungen att ingripa. Japan skulle tvingas ”acceptera det otänkbara” och ge upp. Formellt kapitulerade Japan den 15 augusti 1945.

Atombomben gav Japan en möjlighet att kapitulera utan att tappa ansiktet. Landet kapitulerade inte för en mänsklig fiende utan för en kraft som kunde utplåna allting. I sitt tal till folket betonade kejsaren att denna nya kraft inte bara skulle krossa Japan utan ”leda till ett fullständigt ut­plånande av hela den mänskliga civilisationen”.

Japan blir industrination

USA ockuperade Japan och lämnade inte landet förrän 1952. Under den perioden ersattes diktaturen med ett demokratiskt statsskick. Nationens industrier, lantbruk och utbildningssystem förbättrades och all militär avvecklades.

Omfattande hjälp från USA gav det nya Japans ekonomi en flygande start. Den höga utbildningsnivån och japanernas idoghet gjorde att uppgången fortsatte. Under hela 20 år växte ekonomin explosions­artat – tillväxten låg konstant på 9,6 procent. Landet­ förvandlades till världens näst största ekonomi ­efter USA.

Tystnaden på Tokyos gator var öronbedövande. Inget oväsen från fabriker och maskiner, inget människomyller i gryningen och ingen trängsel vid skyddsrummen. Inte ens ljudet av lekande barn hördes.

En gång i tiden var detta en blomstrande huvudstad. Sedan föll brandbomberna och luften fylldes med skrik och stanken av bränt kött. Därefter följde svälten och tystnaden. Nu hade nästan alla rest härifrån. Bara de sjuka och gamla vandrade halvdöda omkring på gatorna eller satt tätt tillsammans i de sotsvarta ruinerna.

LeMays mirakelkur

I början av augusti 1945 befann sig president Truman och hans regering i en desperat situation. Japan, den sista av de tre axelmakterna, vägrade att ge upp och varje dag bar med sig nya fasor: enorma förlusttal, övergrepp mot civila, krigsfångar som halshöggs eller brändes levande.

Den japanska militärmaskinen måste stoppas – men hur?

Med slaget om Okinawa i färskt minne och underrättelserapporter om en japansk massmobilisering verkade en invasion på det japanska fastlandet skrämmande. Det var inte heller någon idé att släppa fler brandbomber över Tokyo och andra storstäder. Erfarenheten visade att det enda dessa angrepp ledde till var fler civila offer.

Amerikanerna hade förvisso ett nytt vapen men ingen kände till atombombens fulla effekt – varken på kort eller lång sikt. Tyngd av tvivel skickade Truman ett meddelande till krigs­ministern som hade föreslagit att man skulle använda atombomben. ”Förslaget avvisat”, skrev presidenten helt kort.

Några dagar senare lade general Curtis LeMay fram en plan. Städerna och deras befolkning skulle skonas. I stället skulle amerikanerna förstöra transportsystemet och på så sätt tvinga generalerna och kejsaren att ge upp.

Bomber skulle förstöra samtliga 56 järnvägslinjer samt 13 broar. Harry S. Truman godkände LeMays plan.

Bomber leder till svält

Snart vimlade det av B-29-bombplan och jaktplan över de japanska öarna. Alla järnvägsförbindelser längs Japans Stillahavskust totalförstördes. Uppdraget var slutfört.

De japanska handelsfartygen hade gått förlorade under kriget och järnvägarna­ var det enda sättet att frakta livsmedel. Läget blev snabbt allvarligt.

Risskörden hade minskat stadigt sedan 1942 och på flera platser svalt folket redan.

Hårdast drabbades Tokyo. Där flydde de starkaste genast ut på landsbygden för att överleva. Fabrikerna stängdes och handeln upphörde.

År 1946 var alla matreserver i den sydvästra delen av ön Honshu tömda. Civilbefolkningen i Tokyo och i flera andra stora industristäder led svårt. Miljoner människor dog av svält och sjukdomar under vintern 1945-46.

Japanerna är omringade

Sovjetunionen var inte sena med att utnyttja situa­­tionen. Röda armén kastade sig över det försvagade Japan och invaderade Sachalinsk och Kurilsk och landsteg sedan på Hokkaido.

För att stoppa Sovjetunionen invaderade USA huvudön Honshu. Priset blev högt: Tiotusentals amerikaner dog på stränderna.

De japanska styrkorna var nu omgivna av två stora arméer som båda ville krossa kejsarens armé. Upp­emot en halv miljon japaner dog i striderna.

På den asiatiska kontinenten hjälpte USA sina allierade med att bekämpa de japanska trupperna från luften. Miljontals dog på grund av det till synes ändösa japanska motståndet. 300 000 allierade krigsfångar dog i och utanför Japan.

USA använder giftgas

Amerikanerna fick nu uppgifter om att miljontals japaner svalt. USA valde att påskynda det oundvikliga och sände in flygplan som sprutade gift över de uppodlade risfält som fanns kvar. Till slut insåg landets ledare att det var meningslöst att fortsätta att kämpa emot.

När USA 1950 långt om länge kunde utropa V-J-dagen, segern över Japan, hade den utdragna konflikten kostat fem miljoner liv i Japan och omkring dubbelt så många i de tidigare japansk­ockuperade områdena.

Efterkrigstiden präglades av politiska spänningar på öarna, som delades i en sovjetisk och en amerikansk zon. Ett utsvultet, förödmjukat och bittert Japan skulle möta framtiden.

Epilog

Tankeexperimentet kring vad som kunde ha hänt om inte USA hade fällt atombomberna över Japan är baserat på Richard B. Franks kapitel ”No bomb. No End” i boken ”What If? 2” (G.P. Putnam's Sons, 2001).